Så var det dags igen...
Ännu ett av många barnkalas. Den här gången var det Eve's kusin Anna som fyllde...tja... 7, kanske, och alla flickkusiner och vänner var inbjudna till firandet.
Men tydligen är det tråkigt, gjort och för billigt att ha ett klassiskt barnkalas hemma, med fiskedamm och lekar. Nej, ska det va så ska det va for real.
Till exempel så kan man hyra ett litet gym och två lekledare. Godis, dricka och tårtor har man väl på de flesta barnkalas men det är ju dumt att snåla. Sedan är det tydligen en klassiker att man ger bort presenter till gästerna, i godispåsen alla får när kalaset är slut. Och det kostar ju också.
Det blir dyrt, men familjen Clancy bryr sig inte. Jag kan ju nämna att det på det här kalaset var 27, alltså tjugo-sju barn. Bara att överhuvudtaget få in dem i lokalen för kalaset kostade drygt 3300 kronor.
Sen så har de ju tre barn till som också fyller år en gång om året...
De verkar inte kunna ta det lugnt, de här irländarna. Jag kan ju inte säga att jag varit på så många barnkalas här under min tid, men alla jag hört om har antingen varit på Tons of fun, haft en trollkarl, ansiktsmålning, hoppborgar, en sångerska eller discoanläggning.
Det är sant att de verkligen inte förstår det där med "lagom" utan mer kör på att visa upp sig så mycket som möjligt.
Det här med husen till exempel. Man köper inte hus här längre, man bygger, för så mycket pengar finns det. Någon dag ska jag ta kort på de nybyggda som är på vägen hit. 7 sovrum. En stor trädgård och asfalterad driveway (jag kan inte skriva svenska?!) såklart. (Förövrigt så kan jag skvallra om att paret som lät bygga just det huset nu har skiljt sig. Humor.) Och så en 07-bil också, givetvis.
För några år sedan ändrade de registreringsskyltarna på bilarna här. Nu är det först året då bilen registrerades, sedan stadsbokstaven, och sedan själva registreringsnumret. Typ 98-L-263. Så fram tills nyår var det tjusigt att ha en 06-bil, eftersom det var det senaste. Men nu är det ta mig tusan dags för en ny. Man vill ju inte se fattig ut in the hood liksom. Måste visa att man har råd med en ny bil. Och att bygga ett hus. Och ett sommarhus. Och köpa så ofantligt mycket leksaker till sina barn att de glömmer bort i stort sett alla. Eller en gitarr. Eller julpynt som inte ens för plats. Eller kläder som varken får plats eller passar i mer än några månader (och sen inte kan ges till någon av kusinerna, eftersom kläderna är rosa och kusinen blå...) eller som barnet som ska ha det kanske inte ens tycker om.
Men det var ju ett bra märke ändå, och grandma tyckte om färgen?
Eller för att man har råd.
Det hände nånting nån gång, för ett gäng år sedan. Irland blev plötsligt tokrikt och utvecklande, och det gick de flesta över huvudet.
Men.... hm. Barnkalas var det ja. Jag spårade ur. Det var roligt i alla fall, och svettigt. Jag skulle kunna tänka mig att gifta mig med den yngste lekledaren.
Imorgon är det lördag och då jobbar jag som vanligt. Dock ska Roisin vara hemma på kvällen så då behöver jag inte sitta barnvakt. Niall däremot, han ska ut redan innan han slutat jobbet. Vid 14 ska han och de närmsta vännerna mötas för att käka lunch. Sedan, vid kanske 3-4, ska de sluta upp med de andra 10 000 människorna som ska se kvällens rugbymatch. Munster är hemmalaget här och det är en stor match på gång, den sista innan arenan i Limerick läggs ner, tydligen. Folk är som galna och biljetterna är sedan länge slut , men några få auktioneras nu ut för €300.
För ett helt barnkalas, that is.
Därefter, kära vänner, har vi kommit fram till söndagen, och då börjar äventyret!
Jag och Åsa har nämligen fått lov att låna sommarhuset i Lahinch en liten stund. Så på söndag förmiddag tar vi bussen till kusten och inandas de friska vindarna. Vi går antagligen en flera timmar lång promenad längs vattnet och lagar sedan tjusig middag till oss själva. På kvällen ska vi testa Flannery's och på måndagsförmiddagen blir det Cliffs of Moher innan vi stannar i Ennis för att sedan återvända till Limerick vid 8-9tiden.
Det ska sannerligen bli trevligt.
På måndag någon gång blir det nog ny uppdatering, förhoppningsvis med många trevliga bilder.
Until then!
Men tydligen är det tråkigt, gjort och för billigt att ha ett klassiskt barnkalas hemma, med fiskedamm och lekar. Nej, ska det va så ska det va for real.
Till exempel så kan man hyra ett litet gym och två lekledare. Godis, dricka och tårtor har man väl på de flesta barnkalas men det är ju dumt att snåla. Sedan är det tydligen en klassiker att man ger bort presenter till gästerna, i godispåsen alla får när kalaset är slut. Och det kostar ju också.
Det blir dyrt, men familjen Clancy bryr sig inte. Jag kan ju nämna att det på det här kalaset var 27, alltså tjugo-sju barn. Bara att överhuvudtaget få in dem i lokalen för kalaset kostade drygt 3300 kronor.
Sen så har de ju tre barn till som också fyller år en gång om året...
De verkar inte kunna ta det lugnt, de här irländarna. Jag kan ju inte säga att jag varit på så många barnkalas här under min tid, men alla jag hört om har antingen varit på Tons of fun, haft en trollkarl, ansiktsmålning, hoppborgar, en sångerska eller discoanläggning.
Det är sant att de verkligen inte förstår det där med "lagom" utan mer kör på att visa upp sig så mycket som möjligt.
Det här med husen till exempel. Man köper inte hus här längre, man bygger, för så mycket pengar finns det. Någon dag ska jag ta kort på de nybyggda som är på vägen hit. 7 sovrum. En stor trädgård och asfalterad driveway (jag kan inte skriva svenska?!) såklart. (Förövrigt så kan jag skvallra om att paret som lät bygga just det huset nu har skiljt sig. Humor.) Och så en 07-bil också, givetvis.
För några år sedan ändrade de registreringsskyltarna på bilarna här. Nu är det först året då bilen registrerades, sedan stadsbokstaven, och sedan själva registreringsnumret. Typ 98-L-263. Så fram tills nyår var det tjusigt att ha en 06-bil, eftersom det var det senaste. Men nu är det ta mig tusan dags för en ny. Man vill ju inte se fattig ut in the hood liksom. Måste visa att man har råd med en ny bil. Och att bygga ett hus. Och ett sommarhus. Och köpa så ofantligt mycket leksaker till sina barn att de glömmer bort i stort sett alla. Eller en gitarr. Eller julpynt som inte ens för plats. Eller kläder som varken får plats eller passar i mer än några månader (och sen inte kan ges till någon av kusinerna, eftersom kläderna är rosa och kusinen blå...) eller som barnet som ska ha det kanske inte ens tycker om.
Men det var ju ett bra märke ändå, och grandma tyckte om färgen?
Eller för att man har råd.
Det hände nånting nån gång, för ett gäng år sedan. Irland blev plötsligt tokrikt och utvecklande, och det gick de flesta över huvudet.
Men.... hm. Barnkalas var det ja. Jag spårade ur. Det var roligt i alla fall, och svettigt. Jag skulle kunna tänka mig att gifta mig med den yngste lekledaren.
Imorgon är det lördag och då jobbar jag som vanligt. Dock ska Roisin vara hemma på kvällen så då behöver jag inte sitta barnvakt. Niall däremot, han ska ut redan innan han slutat jobbet. Vid 14 ska han och de närmsta vännerna mötas för att käka lunch. Sedan, vid kanske 3-4, ska de sluta upp med de andra 10 000 människorna som ska se kvällens rugbymatch. Munster är hemmalaget här och det är en stor match på gång, den sista innan arenan i Limerick läggs ner, tydligen. Folk är som galna och biljetterna är sedan länge slut , men några få auktioneras nu ut för €300.
För ett helt barnkalas, that is.
Därefter, kära vänner, har vi kommit fram till söndagen, och då börjar äventyret!
Jag och Åsa har nämligen fått lov att låna sommarhuset i Lahinch en liten stund. Så på söndag förmiddag tar vi bussen till kusten och inandas de friska vindarna. Vi går antagligen en flera timmar lång promenad längs vattnet och lagar sedan tjusig middag till oss själva. På kvällen ska vi testa Flannery's och på måndagsförmiddagen blir det Cliffs of Moher innan vi stannar i Ennis för att sedan återvända till Limerick vid 8-9tiden.
Det ska sannerligen bli trevligt.
På måndag någon gång blir det nog ny uppdatering, förhoppningsvis med många trevliga bilder.
Until then!
Just ja!
Jag glomde ju: i forrgor holl Eve power-irlendska-lektion. So om ni vill hora mig froga om jag for go po toaletten po knacklig irlendska so gor det fint.
Nu drar vi till flygplatsen!
Nu drar vi till flygplatsen!
It's a beutiful day!
Sannerligen! Dimman har försvunnit och nu skiner solen. Efter ca fem timmar sömn de senaste två nätterna skulle man kunna tro att jag var långt ifrån vid medventade, men givetvis är jag pigg och fräsch, ty idag bär det av till Dublin!
Jag har skrivit ett fint litet kort till Niall och Roísín och när Eve kommer hem från skolan ska de alla få sina julklappar, eller de ska få lägga dem under granen i alla fall. Det kommer nog faktiskt att bli lite tomt utan dem i två veckor. Paddy kommer inte somna men huvudet på min axel, eller springa runt på dagarna och säga "WHAT'cha dooing Vonka?". Myles kommer inte gnälla "Veeeroooonicaa" så fort jag ber honom om något och Eve kommer inte tjata sönder mig med sitt "Isn't it Veron?", "Isn't that right Veron?", Can't I not Veron?" och så vidare. Och jag kommer varken höra Nialls "Shut up!" eller svordomar.
Istället ska jag sticka med farmor, laga mat med mamma, kramas med Louise, pappa och alla andra. Två veckor! Gud så mycket man kan hinna med. Nu ska jag göra lunch till Paddy och Myles, och sen blir det nog inte så mycket mer internet innan jag åker.
So, by for now!
Jag har skrivit ett fint litet kort till Niall och Roísín och när Eve kommer hem från skolan ska de alla få sina julklappar, eller de ska få lägga dem under granen i alla fall. Det kommer nog faktiskt att bli lite tomt utan dem i två veckor. Paddy kommer inte somna men huvudet på min axel, eller springa runt på dagarna och säga "WHAT'cha dooing Vonka?". Myles kommer inte gnälla "Veeeroooonicaa" så fort jag ber honom om något och Eve kommer inte tjata sönder mig med sitt "Isn't it Veron?", "Isn't that right Veron?", Can't I not Veron?" och så vidare. Och jag kommer varken höra Nialls "Shut up!" eller svordomar.
Istället ska jag sticka med farmor, laga mat med mamma, kramas med Louise, pappa och alla andra. Två veckor! Gud så mycket man kan hinna med. Nu ska jag göra lunch till Paddy och Myles, och sen blir det nog inte så mycket mer internet innan jag åker.
So, by for now!
Ballyglass house-infarten, 9:30 am
Rättelse: de sjungade tomtarna/renarna/nallarna är 12 i antalet. Inte sju.
Jul ja...
Jag vill inget egentligen, bara visa bilden. De var söta idag, Eve och Myles i renhornen och Paddy i julsockan.
The true story
Jag har forskat förstår ni. Ellerja, Eve har forskat åt mig, hos sin lärare. Men ändå. Det var jag som frågade om det, och nu har jag svaret. Nu ska ni få veta vad som händer när Systern goes Irish.
Håll i er. Här kommer det.
Där kom den. Syster, på irländska. Aha! Där har ni alltså sanningen. Och sanningen uttalas ungefär drifår. Låter lite märkligt kanske, men visst ser det fint ut när det är skrivet? Deirfíur. Hur de får uttalet kan ju ingen människa förklara. (Eller jo, det är klart att de som kan språket på riktigt kan, men inte jag. Och inte Åsa.) När Eve gör sina irländska ord varje kväll så har jag inte en chans att säga om hon uttalar dem rätt eller inte, för jag kan inte gissa mig till uttalet genom att läsa. En av hennes klasskamrater till exempel, heter som jag skulle skrivit det Queva. Men det stavas (jag är inte helt hundra men nästan) ungefär Caoimh. Ungefär. Det är alltså helt ologiskt. Eoin är också lite märkligt, skulle jag stava Owen för det är så man säger. Shivon stavas Siobhán. Shila stavas egentligen Silé och så vidare. De är helt oförutsägbara de där irländarna. Men det låter lite som isländska när de pratar, och det är ju fint i alla fall.
Och det är väl lika bra att jag klämmer in en bild på mig då, inlägget till ära.
Och så kan Lena och Svante få bli nöjda.
Håll i er. Här kommer det.
deirfíur
Där kom den. Syster, på irländska. Aha! Där har ni alltså sanningen. Och sanningen uttalas ungefär drifår. Låter lite märkligt kanske, men visst ser det fint ut när det är skrivet? Deirfíur. Hur de får uttalet kan ju ingen människa förklara. (Eller jo, det är klart att de som kan språket på riktigt kan, men inte jag. Och inte Åsa.) När Eve gör sina irländska ord varje kväll så har jag inte en chans att säga om hon uttalar dem rätt eller inte, för jag kan inte gissa mig till uttalet genom att läsa. En av hennes klasskamrater till exempel, heter som jag skulle skrivit det Queva. Men det stavas (jag är inte helt hundra men nästan) ungefär Caoimh. Ungefär. Det är alltså helt ologiskt. Eoin är också lite märkligt, skulle jag stava Owen för det är så man säger. Shivon stavas Siobhán. Shila stavas egentligen Silé och så vidare. De är helt oförutsägbara de där irländarna. Men det låter lite som isländska när de pratar, och det är ju fint i alla fall.
Och det är väl lika bra att jag klämmer in en bild på mig då, inlägget till ära.
Och så kan Lena och Svante få bli nöjda.
Sidewalk
Jo, nu ska ni få höra. Och se.
En dag gav jag mig ut på promenad i staden Limerick. Det var måndag, jag var ledig men tänkte ta vara på dagen och gick således upp så att jag var inne i stade så tidigt som strax efter 10. Trots att min hosta då och då gjorde gjorde mig påmind om att jag egentligen borde ligga hemma i min säng och läsa så traskade jag runt och lyssnade på musik ett tag tills jag lyckades bestämma mig för ett café.
Jag hade nämligen beslutat att jag denna måndag skulle testa något nytt ställe och inte gå till Java's, Jaffa's eller BB's trots att de har både billigt och gott kaffe. Så jag strosade alltså runt och hamnade på Café on the row, vilket visade sig vara ett mycket bra val. En ljuvlig latte för €2.55, trevlig musik och omgivning. Men så tog kaffet slut och jag gav mig ut på nytt, i regnet och solskenet (ja, det är faktiskt inte så sällan det händer här, har jag märkt. Man kan titta ut och se att det är strålande soligt och samtidigt regnar jämnt).
Jag visste inte vart jag skulle härnäst så jag tänkte, nu jävlar är det dags att hitta det där biblioteket! Jag har sagt att jag ska dit flera dagar nu utan att det hänt något alls, och nu hade jag ju både tid och lust så jag satsade. Jag ändrade riktning och började traska bort mot shoppningcentret Crescent eftersom jag fått höra att bilbioteket låg alldeles bakom. Det tog min ungefär 40 minuter att traska dit och jag fick fråga folk på en parkering för att hitta till rätt byggnad. En stor och pampig en förövrigt. Mina svarta skor bestämde sig dessutom att skava sönder mina småtår ungefär lagom till att jag hittat rätt. Lycklig över att äntligen vara framme gick jag omkring för att hitta entrén. Vilket jag gjorde ganska snabbt, och det var ju bra. Bredvid entrén hittade jag också öppettiderna.
Mondays: CLOSED
BAM. Rakt i ansiktet.
Så jag hade gått alldeles för långt för någon i mitt tillstånd och dessutom fått skoskav och inte blivit mottagen av ett öppet och varmt bibliotek, utan utelåst av ett mörkt och stängt bibliotek.
Hu-rra.
Men jag var inte förbittrad för det, o nej, Irland verkar ha en helande effekt på mitt humör och lyfter mig så gott som alltid även om saker går emot mig. Jag var inte knäckt, för jag hade Frantz i min väska. Frantz, min käre kamrat, som på vägen till Crescent fick komma ut i höstluften och föreviga små växter, djur och ting på min högra sida där jag promenerade till Crescent. Även om han kanske var något kall vid det här laget så värmde han ändå mitt sinne med att finnas till. Det blev 132 bilder, vilket är mycket för att vara mig på kanske 20 minuter. Jag har inte fotograferat alls så mycket här egentligen.
Så det var en fin eftermiddag i alla fall. Trots den lilla misär jag upplevde där vid biblioteket.
132 bilder sulle ta en evighet för mig att ladda upp och det skulle dessutom bli för tråkigt för er att titta på. Så jag har sorterat lite och kommit fram till ett urval som ni ska få se.
Varsågod!
Snigelbilderna vill jag förresten dedikera till min mor.
En dag gav jag mig ut på promenad i staden Limerick. Det var måndag, jag var ledig men tänkte ta vara på dagen och gick således upp så att jag var inne i stade så tidigt som strax efter 10. Trots att min hosta då och då gjorde gjorde mig påmind om att jag egentligen borde ligga hemma i min säng och läsa så traskade jag runt och lyssnade på musik ett tag tills jag lyckades bestämma mig för ett café.
Jag hade nämligen beslutat att jag denna måndag skulle testa något nytt ställe och inte gå till Java's, Jaffa's eller BB's trots att de har både billigt och gott kaffe. Så jag strosade alltså runt och hamnade på Café on the row, vilket visade sig vara ett mycket bra val. En ljuvlig latte för €2.55, trevlig musik och omgivning. Men så tog kaffet slut och jag gav mig ut på nytt, i regnet och solskenet (ja, det är faktiskt inte så sällan det händer här, har jag märkt. Man kan titta ut och se att det är strålande soligt och samtidigt regnar jämnt).
Jag visste inte vart jag skulle härnäst så jag tänkte, nu jävlar är det dags att hitta det där biblioteket! Jag har sagt att jag ska dit flera dagar nu utan att det hänt något alls, och nu hade jag ju både tid och lust så jag satsade. Jag ändrade riktning och började traska bort mot shoppningcentret Crescent eftersom jag fått höra att bilbioteket låg alldeles bakom. Det tog min ungefär 40 minuter att traska dit och jag fick fråga folk på en parkering för att hitta till rätt byggnad. En stor och pampig en förövrigt. Mina svarta skor bestämde sig dessutom att skava sönder mina småtår ungefär lagom till att jag hittat rätt. Lycklig över att äntligen vara framme gick jag omkring för att hitta entrén. Vilket jag gjorde ganska snabbt, och det var ju bra. Bredvid entrén hittade jag också öppettiderna.
Mondays: CLOSED
BAM. Rakt i ansiktet.
Så jag hade gått alldeles för långt för någon i mitt tillstånd och dessutom fått skoskav och inte blivit mottagen av ett öppet och varmt bibliotek, utan utelåst av ett mörkt och stängt bibliotek.
Hu-rra.
Men jag var inte förbittrad för det, o nej, Irland verkar ha en helande effekt på mitt humör och lyfter mig så gott som alltid även om saker går emot mig. Jag var inte knäckt, för jag hade Frantz i min väska. Frantz, min käre kamrat, som på vägen till Crescent fick komma ut i höstluften och föreviga små växter, djur och ting på min högra sida där jag promenerade till Crescent. Även om han kanske var något kall vid det här laget så värmde han ändå mitt sinne med att finnas till. Det blev 132 bilder, vilket är mycket för att vara mig på kanske 20 minuter. Jag har inte fotograferat alls så mycket här egentligen.
Så det var en fin eftermiddag i alla fall. Trots den lilla misär jag upplevde där vid biblioteket.
132 bilder sulle ta en evighet för mig att ladda upp och det skulle dessutom bli för tråkigt för er att titta på. Så jag har sorterat lite och kommit fram till ett urval som ni ska få se.
Varsågod!
Snigelbilderna vill jag förresten dedikera till min mor.
Underbarn
Jag skulle lagt upp massa bilkder om det hade funkat, men jag tror inte att bredbandet mår riktigt som det ska. Och ja just det, VI HAR BREDBAND!
Men hur som helst, jag tänkte bara skryta lite om att jag just lärt Paddy att skriva både "i" och "o" alldeles själv. Beakta, han är 2½ år.
Det var allt för stunden!
Men hur som helst, jag tänkte bara skryta lite om att jag just lärt Paddy att skriva både "i" och "o" alldeles själv. Beakta, han är 2½ år.
Det var allt för stunden!
Do they now it's christmastime, at all?
Jotack, det vet jag. Och antagligen alla andra i Limerick ockso. Hela stan er fylld av tomtar, renar, snogubbar och gud vet vad. I skyltfonstrena, po gatorna, po barerna och cafeerna.
Imorses ner jag holl po att vakna knackade Eve po dorren till mitt rum och berettade forst stolt att hon tappat sin tand som varit los hur lenge som helst. Hon var eld och logor (och ner hon kom tillbaks efter sondagsmessan nogra timmar senare hade hon fortfarande den tappade tanden i handen...)
Men sen kom hon lite senare, knackade, och informerade mig lite retsamt om att vi minsann ska julpynta huset idag.
Herre. Min. Gud.
Ner de satte upp haloweenpyntent tappade jag andan och var forbluffade over deras amerikanske extremitet (?). Och sedan dess har jag fott hora av bode Niall, Eve och Myles att jag bokstavligt talat kommer do ner jag ser deras julpynt. So gud vet hur det kommer se ut i morgon i huset. Jag forventar mig det versta. Att jag inte kommer se veggar, mobler, golv och tak po grond av allt rott glitter, tomtar, renar, fejksno och ja. Jag blir inte forvonad om de bygger upp nogon slags skorsten som tomten kan klettra ner igenom. De har forovrigt inte en, utan tvo, julgranar varje or. Tvo? Som de dessutom ska setta upp idag.
Herrejosses. Men det blir en upplevelse det ockso, antar jag. En extrem decembermonad er kanske nogot man moste uppleva her i livet.
Annars do? Tja, det er storm. Igen. Ner vi skulle oka in till stan berettade Roisin att det bloste 150 miles/hour och ner vi har gott po gatorna her har posar, mossor och vi sjelva nestan lemnat marken. For att inte tala om den enorma julgranen som stor utanfor Penneys. Det er bara en tidsfroga innan den bloser bort op O'Conell street. Kanske borde jag legga nogot slags bud, och tjena en slant.
Julklappar er forresten po gong! Jag har inforskaffat nogra idag och nogra forra veckan. Det kommer bli bra. Speciellt till Kalle. Och Jabock. Men allt blir bra. Om 19 dagar er jag oter po svensk mark.
Jag lengtar.
So hej so lenge, vi ses snart!
(Lena och Svante, jag har bilder po mitt lockiga hor po min dator, men den har inget internet i nerheten so ni for noja er med en sot bild po mig och Osa so lenge. Jag ska legga upp den so snart jag kan, jag lovar.)
Imorses ner jag holl po att vakna knackade Eve po dorren till mitt rum och berettade forst stolt att hon tappat sin tand som varit los hur lenge som helst. Hon var eld och logor (och ner hon kom tillbaks efter sondagsmessan nogra timmar senare hade hon fortfarande den tappade tanden i handen...)
Men sen kom hon lite senare, knackade, och informerade mig lite retsamt om att vi minsann ska julpynta huset idag.
Herre. Min. Gud.
Ner de satte upp haloweenpyntent tappade jag andan och var forbluffade over deras amerikanske extremitet (?). Och sedan dess har jag fott hora av bode Niall, Eve och Myles att jag bokstavligt talat kommer do ner jag ser deras julpynt. So gud vet hur det kommer se ut i morgon i huset. Jag forventar mig det versta. Att jag inte kommer se veggar, mobler, golv och tak po grond av allt rott glitter, tomtar, renar, fejksno och ja. Jag blir inte forvonad om de bygger upp nogon slags skorsten som tomten kan klettra ner igenom. De har forovrigt inte en, utan tvo, julgranar varje or. Tvo? Som de dessutom ska setta upp idag.
Herrejosses. Men det blir en upplevelse det ockso, antar jag. En extrem decembermonad er kanske nogot man moste uppleva her i livet.
Annars do? Tja, det er storm. Igen. Ner vi skulle oka in till stan berettade Roisin att det bloste 150 miles/hour och ner vi har gott po gatorna her har posar, mossor och vi sjelva nestan lemnat marken. For att inte tala om den enorma julgranen som stor utanfor Penneys. Det er bara en tidsfroga innan den bloser bort op O'Conell street. Kanske borde jag legga nogot slags bud, och tjena en slant.
Julklappar er forresten po gong! Jag har inforskaffat nogra idag och nogra forra veckan. Det kommer bli bra. Speciellt till Kalle. Och Jabock. Men allt blir bra. Om 19 dagar er jag oter po svensk mark.
Jag lengtar.
So hej so lenge, vi ses snart!
(Lena och Svante, jag har bilder po mitt lockiga hor po min dator, men den har inget internet i nerheten so ni for noja er med en sot bild po mig och Osa so lenge. Jag ska legga upp den so snart jag kan, jag lovar.)
Sunday, rain, cough
Forutsettningarna skulle ju ha kunnat vara bettre men jag er po topp endo. I got the spirit!
Gordagens utgong kunde ju varit bettre en overfulla pubar, for hog musik och slutligen 45 minuters desperat vinkiande efter taxi. I kjol. 2 grader. Men att bli mott med en kindpuss och ''Hi honey!'' gor att vi alltid kommer tillbaks till Daffys.
Anyhow. Po tisdag ska Roisin ta med mig till stadsbiblioteket, vilket er po tiden. Jag har inte riktigt kommit po tanken en, men nu ner bockerna borjar sina er deet verkligen po tiden. Gud so jag ska lona! Men tills dess for jag noja mig med de tvo jag har kvar. Imorgon er jag ledig so jag kan lesa hela dagen. Och sticka! Farmor, jag har snart gjort slut po det forsta nystanet! Bode Roisin och hennes mor Anne er hemskt imponerade av min hendighet. De seger att du kan vara stolt over mig :)
Nogra bilder till tar vi ockso, so her kan de se ut ner det er halloween.
(Forovrigt: jag gjorde pumpan, Myles och Eve sa att det var den besta de sett nogonsin. Till och med bettre en de pappa brukar gora varje or. Hah!)
In case of Ireland: bring umbrella.
Tillbaks po det polska internetcafet i Limerick!
Det har regnat, duggat, tokregnat och haglat idag, och klockan er ennu bara 16. Mina lungor har hittat po nogon ny lek som gor ut po att fo mig att hosta var femte minut och do kasta runt nonting inut som jag inte riktigt kan definiera och samtidigt krama ihop mina luftvegar so att jag for kippa efter andan. Febern kommer och gor. Julpyntet tecker hela jevla Limerick och bussen hem gor antagligen inte idag heller.
Men gudars, vilket humor!
Paddy har varit best i verlden idag. Suttit i mitt kne, pussat mig overallt, kramat mig och sagt "I like you Vonka!" (Ja, han pallar inte riktigt med mitt namn en so han drar ihop det till ett snygt chokladfabriks Vonka. I like it.) Och ner Eve kommit hem fron skolanm vid tre frogade Roisin om jag ville oka in till staden i eftermiddag och tjilla. Och det er klart att hjag vill det, men en fredag, jag er aldrig ledig po fredagar? Och speciellt inte ner Niall er i Rumenien och Roisin sjelv? Men hon er so bra att hon sleppte av mig och nu er jag her. Jag har kopt tvo dvdfilmer och snart ska jag go till Java och dricka en latte och lyssna po deras merkliga blandning av lotar.
Jag lade in massa bilder ner jag var hemma hos mamma, och even om de inte har nogot med det her inlegget att gora so for ni se dem idag, det er so trokigt med bara text hela tiden.
So her kommer ett geng bilder po kanalen, Blackwater. Promenadstellet numero ett ner det inte er kallt och morkt. Foren er dessutom best. De bara tuggar lugnt och flyttar sig lite ot sidan ner jag kommer goendes och skriker "Fear no darkness, prooomised child" som en galning.
Enjoy!
Och inte nog med att ni for se massa bilder, inte nog med det, jag kan ockso beretta att Niall nu har bestellt trodlost bredband till huset, so inom en snar framtid kommer jag att kunna skriva i bloggen hela tiden, varje dag, forever and ever!
Det ska bli bra.
Hej for nu!
Det har regnat, duggat, tokregnat och haglat idag, och klockan er ennu bara 16. Mina lungor har hittat po nogon ny lek som gor ut po att fo mig att hosta var femte minut och do kasta runt nonting inut som jag inte riktigt kan definiera och samtidigt krama ihop mina luftvegar so att jag for kippa efter andan. Febern kommer och gor. Julpyntet tecker hela jevla Limerick och bussen hem gor antagligen inte idag heller.
Men gudars, vilket humor!
Paddy har varit best i verlden idag. Suttit i mitt kne, pussat mig overallt, kramat mig och sagt "I like you Vonka!" (Ja, han pallar inte riktigt med mitt namn en so han drar ihop det till ett snygt chokladfabriks Vonka. I like it.) Och ner Eve kommit hem fron skolanm vid tre frogade Roisin om jag ville oka in till staden i eftermiddag och tjilla. Och det er klart att hjag vill det, men en fredag, jag er aldrig ledig po fredagar? Och speciellt inte ner Niall er i Rumenien och Roisin sjelv? Men hon er so bra att hon sleppte av mig och nu er jag her. Jag har kopt tvo dvdfilmer och snart ska jag go till Java och dricka en latte och lyssna po deras merkliga blandning av lotar.
Jag lade in massa bilder ner jag var hemma hos mamma, och even om de inte har nogot med det her inlegget att gora so for ni se dem idag, det er so trokigt med bara text hela tiden.
So her kommer ett geng bilder po kanalen, Blackwater. Promenadstellet numero ett ner det inte er kallt och morkt. Foren er dessutom best. De bara tuggar lugnt och flyttar sig lite ot sidan ner jag kommer goendes och skriker "Fear no darkness, prooomised child" som en galning.
Enjoy!
Och inte nog med att ni for se massa bilder, inte nog med det, jag kan ockso beretta att Niall nu har bestellt trodlost bredband till huset, so inom en snar framtid kommer jag att kunna skriva i bloggen hela tiden, varje dag, forever and ever!
Det ska bli bra.
Hej for nu!
Poetry
Jag kan erkenna att jag tenker po alla der hemma mycket, men gudars. Jag trivs verkligen nu.
Idag har jag varit hemma med barnen eftersom pappan er i London med jobbet och mamman jobbade i flowershopen till tre. Efter frukosten ville Myles skriva ett kort till sin ven som han ska po fodelsedagskalas hos i morgon, och han gjorde det jettebra. 5 or och veldigt bra. Senare skrev han ockso ett brev till jultomten, eftersom han blev sur for att det inte fanns sno ner vi var ute och lekte. ''Dear Santa, please send snow for this christmas. From Myles'' Sweet. Men det er inte det allra besta.
Det allra finaste hittills var ner de kom hem igor efter att ha varit ute och kekat. Mylse kom upp till mitt rum, knackade po lite forsiktigt och sa ''Um....Veronica...'' po det settet han alltid seger det. Han forklarade att de hade varit i nogon affer eller nogot der en kvinna gav smo saker till barnen och att Paddy fick en men att den her var till mig, varpo han tog fram ett litet, vitt, fluffigt hjerta som han hade haft bakom ryggen, med texten ''You're special'' po.
Det er min nyckelring nu.
So oroa er inte for mig. Jag klarar mig utmerkt her. Nu ska vi lyssna po poesi.
Idag har jag varit hemma med barnen eftersom pappan er i London med jobbet och mamman jobbade i flowershopen till tre. Efter frukosten ville Myles skriva ett kort till sin ven som han ska po fodelsedagskalas hos i morgon, och han gjorde det jettebra. 5 or och veldigt bra. Senare skrev han ockso ett brev till jultomten, eftersom han blev sur for att det inte fanns sno ner vi var ute och lekte. ''Dear Santa, please send snow for this christmas. From Myles'' Sweet. Men det er inte det allra besta.
Det allra finaste hittills var ner de kom hem igor efter att ha varit ute och kekat. Mylse kom upp till mitt rum, knackade po lite forsiktigt och sa ''Um....Veronica...'' po det settet han alltid seger det. Han forklarade att de hade varit i nogon affer eller nogot der en kvinna gav smo saker till barnen och att Paddy fick en men att den her var till mig, varpo han tog fram ett litet, vitt, fluffigt hjerta som han hade haft bakom ryggen, med texten ''You're special'' po.
Det er min nyckelring nu.
So oroa er inte for mig. Jag klarar mig utmerkt her. Nu ska vi lyssna po poesi.
Nothing speciall
Jag er po det polska internetcafet idag igen. Onsdagen och torsdagen er lediga eftersom Niall och Roisin oker till Milano over helgen och behover mig hemma med barnen do.
Inte so oventat har jag drivit runt och druckit kaffe i nogra timmar. Handlat lite. Lyssnat po musik och bara haft det trevligt. Vedret er underbart idag ockso.
Ja. Det var nog mest det. Idag mor jag otroligt bra, allt er bra, jag er bra.
Dessutom har ni fott post idag, nogra av er. Varsogod!
Mycket mer blev det viss inte, min buss gor strax fron Arthurs Quay, gotta go!
Inte so oventat har jag drivit runt och druckit kaffe i nogra timmar. Handlat lite. Lyssnat po musik och bara haft det trevligt. Vedret er underbart idag ockso.
Ja. Det var nog mest det. Idag mor jag otroligt bra, allt er bra, jag er bra.
Dessutom har ni fott post idag, nogra av er. Varsogod!
Mycket mer blev det viss inte, min buss gor strax fron Arthurs Quay, gotta go!
Sunday
Efter att ha sovit ungefer 10 timmar inatt trodde jag att jag hade blivit av med febern, men icke. Nu sitter jag po ett litet internetcafe och svettas som ett litet djur och forsoker att inte borja hosta.
Dagen borjade med att Roisin knackade po dorren tjugo over tio och kom inte med en varm dryck som inneholl nogot som var bra for influensa och en massa apelseinjos. Det uppskattades. Jag kekade frukost, duschade och leste sedan ut boken i sengen och borjade po en ny tills Niall frogade om jag ville oka in till staden medan de okte till sitt andra hus nogra timmar. Men vedret er rott idag ockso, so jag har spenderat dagen po BB's med tre koppar kaffe latte och en ny bok. Det kenns alldeles lagom.
Dessutom har jag 50 euro kvar av min lon trots att jag kopt ett par jeans, en film, present till mor och kaffe. Dom skall sparas, och forhoppningsvis ska jag lyckas fortsetta att inte gora av med allt varje vecka. Snart kanske jag blir rik!
Annars er det som vanligt. Roisin och Niall er ljuvliga boda tvo. Paddy och jag kommer bra overens och barnen hatar mig inte alls. Dessutom har jag upplevt min forsta vanliga vecka (de tvo forsta var tydligen inte ordinera, ner Roisin jobbade 5 dagar i veckan, vanligtvis er det bara en) och jag kan erkenna att mitt jobb nog er det slappaste nogonsin. Behover egentligen inte gora nogot annat en go upp strax efter otta, ge frukost till barnen och se till att deras lunchlodor er klara och i veskorna och sedan bara vara hemma och ta hand om Paddy om Roisin vill oka till gymmet eller till staden. Det er allt. Po helgerna for jag vara med barnen om foreldrarna vill ut. Ganska behagligt for 800 spenn i veckan faktiskt, med tanke po att jag inte behover spendera nogot alls.
Nu er det verkligen for varmt, jag ska ge mig ut i duggregnet.
Men venta ni bara, idag har jag kopt 14 frimerken och inte nog med det.
Jag har verldens besta plan. Den er best och den er seker.
Hihi. Venta ni bara!
Back on track!
Her gor jag, ensam i Limerick en solig fredagseftermiddag och ventar po bettre tider (Lisa kommer tio over sex, Asa tidigare) och vad ser jag? Jo, en ingong fron gatan med en skylt som seger Broadband, 1 Euro/hour. Hittar en smal trappa tvo voningar upp och sedan en asiat som seger att jag kan ta dator numero tolv. Heck yes!
For er som jag inte pratat med po telefon so kan jag meddela att jag nu har flyttat till familjen Lawler och bor i County Clare, nermare bestemt i Ballyglass House i Blackwater. Crika 5 minuter fr[n Limerick center. Huset er fint som tusan och familjen er alldeles ljuvlig. Jag elskar mamma Roisin som kan sega ''Ooohh...Veronica, that skirt is gooooorgeous!'' ner jag kommer ner po morgonen. Eller pappa Niall som seger ''How are yee'' hela tiden. Barnen er underbara ockso, jag ska forsoka fixa bilder so ni kan se nogon dag.
Men ja. Allt er bra, verkligen. Familjen Power tog nestan mitt liv der ett tag. Tur att jag kom vidare. Jag saknar er alla derhemma, men jag trivs skitbra her, so jag kommer inte hem forren den 22e december.
Do ses vi!
For er som jag inte pratat med po telefon so kan jag meddela att jag nu har flyttat till familjen Lawler och bor i County Clare, nermare bestemt i Ballyglass House i Blackwater. Crika 5 minuter fr[n Limerick center. Huset er fint som tusan och familjen er alldeles ljuvlig. Jag elskar mamma Roisin som kan sega ''Ooohh...Veronica, that skirt is gooooorgeous!'' ner jag kommer ner po morgonen. Eller pappa Niall som seger ''How are yee'' hela tiden. Barnen er underbara ockso, jag ska forsoka fixa bilder so ni kan se nogon dag.
Men ja. Allt er bra, verkligen. Familjen Power tog nestan mitt liv der ett tag. Tur att jag kom vidare. Jag saknar er alla derhemma, men jag trivs skitbra her, so jag kommer inte hem forren den 22e december.
Do ses vi!
Veronica
...
Igor jobbade jag 12 timmar.
Imorgon for jag 180 euro i lon och sedan kommer jag aldrig mer tillbaks hit.
Nu ska modern och fadern ut och eta. Bilnycklarna er borttappade so det verkar som att jag for slepa min veska till bussen i morgon. Det ler ta kanske 50 minuter. Jag ska go so fort jag vaknar.
Och so fort jag fott lonen soklart.
Sen blir det nogra timmars buss med Jonas Gardell, skitsnack med Asa och ett tokstort barnkalas.
Jag vill bara vara lite mindre, sova i soffan i Dalen och eta farmors temackor med skinka och en kopp varm choklad innan jag legger mig.
Det blir bedre i morgon.
Imorgon for jag 180 euro i lon och sedan kommer jag aldrig mer tillbaks hit.
Nu ska modern och fadern ut och eta. Bilnycklarna er borttappade so det verkar som att jag for slepa min veska till bussen i morgon. Det ler ta kanske 50 minuter. Jag ska go so fort jag vaknar.
Och so fort jag fott lonen soklart.
Sen blir det nogra timmars buss med Jonas Gardell, skitsnack med Asa och ett tokstort barnkalas.
Jag vill bara vara lite mindre, sova i soffan i Dalen och eta farmors temackor med skinka och en kopp varm choklad innan jag legger mig.
Det blir bedre i morgon.
Snart...snart.
So.. Eunice har okt iveg igen och Edmund er borta.
Jag blir kvar sjelv med 3 ungar. Klockan er halv sju och det verkar inte som att jag for sluta vidare tidigt idag heller...
Forresten er Jerome verst av alla. Mellanbarnet. Michael er jobbig ibland och Kieran kan skrika hur mycket som helst. Men Jerome...
Idag fick han nogot slags vredesutbrott. Slengde ner allt han kom ot i koket po golvet och skrek "FUCK OFF" rakt i ansiktet po mig. Thanks... Tur att han inte hann slita sonder Eunice nya 1000-kleder som log po bordet. Do hade nogon fott stryk.
Bussen gor 9 po sondag. Soon.
Okej, uppdatering. Han kallade mig justi diot. Observera, han er fortfarande 6 or gammal.
Gud vad jag inte vill mote de her pojkarna ner de blir eldre.
Okej, en till.
Blev just fornedrad av sexoringen. Jag. Hatar. Det. Her.
Imorgon ska jag beretta.
Jag blir kvar sjelv med 3 ungar. Klockan er halv sju och det verkar inte som att jag for sluta vidare tidigt idag heller...
Forresten er Jerome verst av alla. Mellanbarnet. Michael er jobbig ibland och Kieran kan skrika hur mycket som helst. Men Jerome...
Idag fick han nogot slags vredesutbrott. Slengde ner allt han kom ot i koket po golvet och skrek "FUCK OFF" rakt i ansiktet po mig. Thanks... Tur att han inte hann slita sonder Eunice nya 1000-kleder som log po bordet. Do hade nogon fott stryk.
Bussen gor 9 po sondag. Soon.
Okej, uppdatering. Han kallade mig justi diot. Observera, han er fortfarande 6 or gammal.
Gud vad jag inte vill mote de her pojkarna ner de blir eldre.
Okej, en till.
Blev just fornedrad av sexoringen. Jag. Hatar. Det. Her.
Imorgon ska jag beretta.
Veronica, alldeles matt
Jag klagar ganska mycket...
Börja nerifrån, det är två dagar i samma inlägg.
Torsdag 20:24
Ännu en tur till staden avverkad. Gud så jag har gått idag, och så blev jag förälskad i världens största halsduk dessutom! Om jag stannar så måste jag köpa den för de ruskiga dagarna. Om jag åker hem måste jag köpa den för att ha inomhus när det blir vinter i Sverige.
Men nu ska jag bara kila ner och lägga in allt det här på bloggen. Sedan ska jag ta mig ett välbehövligt bad, min rygg är inte glad alls, och försöka somna. Fick reda på idag att jag inte får något ledigt den här veckan, och att jag måste ta en senare buss på söndag än planerat. Crap.Tur att jag har min mp3 spelare, den helar mig på mina kvällspromenader. Timo Räisänen och Tim Neu, tack.
Och Frou frou - Let go. Underbar.
Sedan jag gick upp vid kvart i åtta har jag fortfarande inte hunnit sätta mig ner. Förutom de kanske fyra minuter jag faktiskt satt vid bordet och åt lite frukost.Inte ens nu sitter jag. Datorn står på sängen och jag framför den. Shit.
Det här är vad jag gjort hittills:
Fixat gröt till ungarnas frukost och ett kokt ägg till Jerome
Fixat gröt till Edmund (de kan inte äta samma, Edmund måste ha russin i, det tycker inte pojkarna om. Synd.)
Plockat under efter 5 pers frukost
Städat i ordning på pojkarnas rum
Städat i ordning i pojarkas tvrum
Dammsugit pojkarnas rum (observera: heltäckningssatansmatta, mycket jobbigare än vanligt golv)
Dammsugit pojkarnas tvrum
Dammsugit köket
Torkat golvet i båda gästbadrummen där nere
Torkat golvet i köket
Gjort rent hela ungarnas badrum från grunden
Sedan andades jag några sekunder innan Eunice glatt sa att jag väl kunde ta med Kieran in till stan och köpa potatis. Sure. Jag gick de 30 minutrarna ganska raskt med Kieran i vagnen. Handlade. Gick raskt de 30 minutrarna tillbaks. Först då, inser Eunice att det hoppsan, fanns potatis redan... Men ingen tid att förlora. Klockan var ett och jag var tvungen att börja med lunchen. Eunice tog en cigg, sa vad jag skulle göra, satte sig i bilen och körde i väg. Jag stod i köket och skalade de jävla potatisarna och kände hur illa jag mådde och att det fanns en liten liten risk för att jag kanske skulle svimma senare.
Det är i sådana stunder man önskar att ens moraliska statements bara faller, och för en liten stund intala sig att Tina Turners You're simply the best! Better than all the rest! på radion verkligen talar till mig där jag står med skärsårpå tummen.
Onsdag, 22:11
Okej. Eunice sa att jag skulle börja med lunchen ungefär vid ett eftersom Edmund skulle komma hem med Jerome och vilja äta vid två. Fine, tänkte jag, och satt i köket med en kopp kaffe och läste eftersom klockan var lite efter tolv. Ungefär tio i ett kom Eunice ner efter att ha vilat eller whatever, och bad mig bära ner soporna till grinden eftersom sophämtarna skulle komma tidigt på torsdag morgon. De var över tio i antalet, de flesta fullproppade och således svåra att knyta ihop och dessutom är min vänstra handled fortfarande lite svag efter le operation (men gud ett sånt tjusigt arbete, fem snygga stygn!) men jag släpade ändå ner skiten dit den skulle. Tidsplanen brast alltså lite smått, men jag kom ändå igång strax efter ett. Skalade och ångkokade potatis, kokade broccoli, lagade lax i ugnen och dukade till sex pers. De kom hem, vi började äta. Ungefär halvvägs kom jag på att Eunice hade 16 limpor bröd i ugnen, som man ska lossa från sina formar och vända på när det är ungefär en kvart kvar på tiden. Så jag sprang in till det stora köket (finns en mörk bild nedan) när jag kom på att det antagligen var lite mindre än en kvart kvar. Ungen är skitstor förresten, som en mindre bastu kanske. Fast kylen är ändå störst. Den kan man gå in i. Men alltså, beakta att Eunice inte tampades med sina bröd själv, hon satt lugnt kvar bredvid min plats och käkade klart medan jag svettades i storköket.
Och visst, (jesus så mycket att säga innan det är dags för poängen...) jag förväntar mig inte att bli prisad för att ha lagat lunch, men ändå. Hur jävla svårt är det att säga "tack" innan de lämnar allt på bordet och sätter sig i soffan och läser tidningen med en kopp te?
Jerome har väl kanske rätt, till en viss del. Efter lunchen bad jag honom att byta om från skoluniformen till något annat, så att uniformen inte skulle bli smutsig. Så ska det vara, att de byter om så fort de kommer hem alltså. Han sa nej. Jag sa jo, annars blir de smutsiga. Han sa nej. Jag sa Jerome, kan du byta om innan du går ut och leker, du kommer smutsa ner kläderna och då måste jag tvätta dem igen - lugnt och sansat. Han sa men det är ju därför jag är här. För att städa upp efter dem. Sure, jag är deras au pair (but not for long, hah) och jag ska hjälpa till (eftersom föräldrarna inte kan ta hand om sina barn själva) alltså plocka undan, tvätta och så vidare. Men kom igen, killen är sex år och har den inställningen? Och Eunice förstår inte riktigt varför jag inte vill stanna? Lätt att jag skulle få respekt av honom så småning om, just give it a try, lätt. Vi skulle nog älska varandra till slut. Vi kunde ha kuddkrig och måla tavlor och gud vet vad, men sen skulle jag få städa upp skiten efter honom, eftersom det är det jag är till för.
Tyvärr hade jag väl ställt in mig på att vara någon slags mys-systern. Hjälpa till lite hemma, pyssla med tvätt och så vidare, leka med barnen, laga lite mat. Men det är verkligen så. Jag är deras au pair. Punkt. Inget personligt inblandat här inte!
Pojkarna kastade förövrigt lera på varandra sedan. Eller hällde. Mjölk fanns också med i bilden. Sedan slet de sönder en tidning i små bitar och slängde över Michaels rum innan de lekte någon slags lek som gick ut på att kväva varandra under täcket. Dessutom lär gästerna som anlände ungefär samtidigt ha trott att något slags mord begicks eftersom ungjävlarna inte fattade att de inte skulle skrika så förbannat mycket.
Gästerna hade förresten säckpipor med sig upp på rummet.
Under dagen har jag haft kontinuerlig smskontant med Åsa igen. Vi planerar att planera för stora planer när vi ses. Det ska verkligen bli spännande att se vad som kommer hända.
Men nu ska jag försöka somna igen. Det slog mig förut att jag har legat på ena sidan av sängen i en vecka nu, trots att det är en dubbelsäng. Vad tänker jag med tro?
Lunchen var i alla fall skitgod.
Torsdag 20:24
Ännu en tur till staden avverkad. Gud så jag har gått idag, och så blev jag förälskad i världens största halsduk dessutom! Om jag stannar så måste jag köpa den för de ruskiga dagarna. Om jag åker hem måste jag köpa den för att ha inomhus när det blir vinter i Sverige.
Men nu ska jag bara kila ner och lägga in allt det här på bloggen. Sedan ska jag ta mig ett välbehövligt bad, min rygg är inte glad alls, och försöka somna. Fick reda på idag att jag inte får något ledigt den här veckan, och att jag måste ta en senare buss på söndag än planerat. Crap.Tur att jag har min mp3 spelare, den helar mig på mina kvällspromenader. Timo Räisänen och Tim Neu, tack.
Och Frou frou - Let go. Underbar.
Veronica
Torsdag 13:37Sedan jag gick upp vid kvart i åtta har jag fortfarande inte hunnit sätta mig ner. Förutom de kanske fyra minuter jag faktiskt satt vid bordet och åt lite frukost.Inte ens nu sitter jag. Datorn står på sängen och jag framför den. Shit.
Det här är vad jag gjort hittills:
Fixat gröt till ungarnas frukost och ett kokt ägg till Jerome
Fixat gröt till Edmund (de kan inte äta samma, Edmund måste ha russin i, det tycker inte pojkarna om. Synd.)
Plockat under efter 5 pers frukost
Städat i ordning på pojkarnas rum
Städat i ordning i pojarkas tvrum
Dammsugit pojkarnas rum (observera: heltäckningssatansmatta, mycket jobbigare än vanligt golv)
Dammsugit pojkarnas tvrum
Dammsugit köket
Torkat golvet i båda gästbadrummen där nere
Torkat golvet i köket
Gjort rent hela ungarnas badrum från grunden
Sedan andades jag några sekunder innan Eunice glatt sa att jag väl kunde ta med Kieran in till stan och köpa potatis. Sure. Jag gick de 30 minutrarna ganska raskt med Kieran i vagnen. Handlade. Gick raskt de 30 minutrarna tillbaks. Först då, inser Eunice att det hoppsan, fanns potatis redan... Men ingen tid att förlora. Klockan var ett och jag var tvungen att börja med lunchen. Eunice tog en cigg, sa vad jag skulle göra, satte sig i bilen och körde i väg. Jag stod i köket och skalade de jävla potatisarna och kände hur illa jag mådde och att det fanns en liten liten risk för att jag kanske skulle svimma senare.
Det är i sådana stunder man önskar att ens moraliska statements bara faller, och för en liten stund intala sig att Tina Turners You're simply the best! Better than all the rest! på radion verkligen talar till mig där jag står med skärsårpå tummen.
Jag blir matt bara.
Onsdag, 22:11
Okej. Eunice sa att jag skulle börja med lunchen ungefär vid ett eftersom Edmund skulle komma hem med Jerome och vilja äta vid två. Fine, tänkte jag, och satt i köket med en kopp kaffe och läste eftersom klockan var lite efter tolv. Ungefär tio i ett kom Eunice ner efter att ha vilat eller whatever, och bad mig bära ner soporna till grinden eftersom sophämtarna skulle komma tidigt på torsdag morgon. De var över tio i antalet, de flesta fullproppade och således svåra att knyta ihop och dessutom är min vänstra handled fortfarande lite svag efter le operation (men gud ett sånt tjusigt arbete, fem snygga stygn!) men jag släpade ändå ner skiten dit den skulle. Tidsplanen brast alltså lite smått, men jag kom ändå igång strax efter ett. Skalade och ångkokade potatis, kokade broccoli, lagade lax i ugnen och dukade till sex pers. De kom hem, vi började äta. Ungefär halvvägs kom jag på att Eunice hade 16 limpor bröd i ugnen, som man ska lossa från sina formar och vända på när det är ungefär en kvart kvar på tiden. Så jag sprang in till det stora köket (finns en mörk bild nedan) när jag kom på att det antagligen var lite mindre än en kvart kvar. Ungen är skitstor förresten, som en mindre bastu kanske. Fast kylen är ändå störst. Den kan man gå in i. Men alltså, beakta att Eunice inte tampades med sina bröd själv, hon satt lugnt kvar bredvid min plats och käkade klart medan jag svettades i storköket.
Och visst, (jesus så mycket att säga innan det är dags för poängen...) jag förväntar mig inte att bli prisad för att ha lagat lunch, men ändå. Hur jävla svårt är det att säga "tack" innan de lämnar allt på bordet och sätter sig i soffan och läser tidningen med en kopp te?
Jerome har väl kanske rätt, till en viss del. Efter lunchen bad jag honom att byta om från skoluniformen till något annat, så att uniformen inte skulle bli smutsig. Så ska det vara, att de byter om så fort de kommer hem alltså. Han sa nej. Jag sa jo, annars blir de smutsiga. Han sa nej. Jag sa Jerome, kan du byta om innan du går ut och leker, du kommer smutsa ner kläderna och då måste jag tvätta dem igen - lugnt och sansat. Han sa men det är ju därför jag är här. För att städa upp efter dem. Sure, jag är deras au pair (but not for long, hah) och jag ska hjälpa till (eftersom föräldrarna inte kan ta hand om sina barn själva) alltså plocka undan, tvätta och så vidare. Men kom igen, killen är sex år och har den inställningen? Och Eunice förstår inte riktigt varför jag inte vill stanna? Lätt att jag skulle få respekt av honom så småning om, just give it a try, lätt. Vi skulle nog älska varandra till slut. Vi kunde ha kuddkrig och måla tavlor och gud vet vad, men sen skulle jag få städa upp skiten efter honom, eftersom det är det jag är till för.
Tyvärr hade jag väl ställt in mig på att vara någon slags mys-systern. Hjälpa till lite hemma, pyssla med tvätt och så vidare, leka med barnen, laga lite mat. Men det är verkligen så. Jag är deras au pair. Punkt. Inget personligt inblandat här inte!
Pojkarna kastade förövrigt lera på varandra sedan. Eller hällde. Mjölk fanns också med i bilden. Sedan slet de sönder en tidning i små bitar och slängde över Michaels rum innan de lekte någon slags lek som gick ut på att kväva varandra under täcket. Dessutom lär gästerna som anlände ungefär samtidigt ha trott att något slags mord begicks eftersom ungjävlarna inte fattade att de inte skulle skrika så förbannat mycket.
Gästerna hade förresten säckpipor med sig upp på rummet.
Under dagen har jag haft kontinuerlig smskontant med Åsa igen. Vi planerar att planera för stora planer när vi ses. Det ska verkligen bli spännande att se vad som kommer hända.
Men nu ska jag försöka somna igen. Det slog mig förut att jag har legat på ena sidan av sängen i en vecka nu, trots att det är en dubbelsäng. Vad tänker jag med tro?
Lunchen var i alla fall skitgod.
The garden.
The big kitchen.
The landning.
The house.
The breakfastroom.
The woooooound! Kunde inte låta bli...
"Ruta ett" (och inte som en metafor, tyverr)
Po kvellarna innan skoldagar ska jag gora i ordning pojkarnas lunchboxar till morgondagen, samt legga fram deras uniformer so att allt gor smidigt po morgonen. Igor gjorde jag klart allt vid 18 nogonstans, sa till Eunice att jag hade kirrat allt och gick sedan upp po mitt rum och stannade der tills jag gick upp i morse. No wait, gick ner och hemtade ett eppla runt 21:30. Fler vinflaskor hade korkats upp...
Anywas, det var skitsmidigt att jag gjorde klart for henne att jag gjortk lart mina uppgifter och gick upp so tidigt, det har jag inte gjort de andra dagarna utan holt mig her nere ifall jag skulle behova gora nogonting. MEN det var inte det jag skulle sega fron borjan.
Imorses, efter att pojkarna hade klett po sig i sekert 20 minuter, kom Michael (7 or, storst) ner utan sin roda troja. Eunice sa att jag skulle plocka fram en ny. Han ville inte ha den jag plockat fram ot honom.
Anledning? "He looked like a girl."
Och jag vill bara popeka att trojorna er roda och ser exakt likadana ut. Jerome hade sin po sig som vanligt och det var inget promblem.
Jesus.
Men nu er det onsdag och bara nogra dagar kvar till sondag. Jag moste sega att det har gott alldeles utmerkt sedan jag beslutade att oka herifron. Har skott alla uppgifter bra som tusan. Igor var jag sjelv nogra timmar och lyckades ta emot mat fron Super Value, ta emot och lemna sengkleder till tvettkillen som kom, svara i telifonen sekert 3 gonger, steda, forbereda lunchen och gud vet vad. Alltso innan barnen kom hem fron skolan. Power to the sister! Po eftermiddagen fixade jag, sjelv, mat till barnen samtidigt som jag spelade fotboll med dem, ungefer. Sen gick jag som sagt upp och leste.
Idag har jag lest ut bok nummer tvo her po Irland, hemtat nya blommor hos en florist, vattnat blommor, svarat i telifonen, tvettat sekert 3 tvettar, torktumlat ennu fler och fixat tillbaks dem till sina retta platser, druckit kanske fem koppar kaffe. Med koffein. Hah! Och nu sitter jag bara och leser i lugn och ro innan jag ska borja med lunchen.
Vetskapen om att jag snart slipper det gor allting so lettare, jag er positiv som en liten... ja... nogonting.
Vad som hender i Limrick oterstor att se, men jag och Asa ska i alla fall klara oss utmerkt, oavsett vad.
Forresten, kom po en sjuk sak som hende forut. Ner jag gick runt och pysslade med blommorna kom jag po att jag var sugen po svensk radio. I legenheten var det sellan tyst, so fort jag vaknade satte ajg po antingen radion eller nott album po datorn. Men her er det bara mp3spelaren eller irlendsk radio.
So jag ville alltso hora svensk radio, med svenska lotar ibland. Och vad borjar jag nynna po, utan att tenka mig for? Patrik Isaksson. Fattar ni? Jag blev lite redd for vad jag omedvetet kan sakna mer om det uppenbarligen finns en del i mig som behover Patrik Isaksson av alla.
Gosch.
Men nu, back to Jonas Gardell and one more coffee. Veronica
"You're just a poor, misguided fool"
Allright. Ni kan skratta ot min beslutsongest, det er lugnt. Det gor jag ockso.
Igor funderade jag hela dagen po vad jag skulle gora. Till slut tog jag mod till mig och pratade med Eunice, mamman i huset. Berettade att jag inte trivdes alls her och att jag inte kunde stanna. For det kunde jag inte. Har mott lite illa ungefer hela tiden her och har svort att koppla av. Jag trivs inte, tyverr, men so er det.
Imorses vid "frukosten" gret alla ungar ungefer samtidigt. Kieran for att han er liten och inte fattar att allting inte her hans grejer. Jerome och Michael for att nogon hade tagit nogons penna.
Micheal: You're sick Jerome... you're sick... (med ansiktet i henderna)
Jerome: What? How am I sick?
Michael: Oh, my, god. You don't even know how you are sick? Oh. My. God. You know what Jerome, you're gay too.
Det er inte trivsamt her. Alls.
Hon tog det bettre en jag ventat mig i alla fall. Sa att hon hade merkt det po mig, att not var fel. So det var lugnt. Dock sog jag i morses att nogon korkat upp 4 flaskor rott och tomt tvo av dem helt och de andra tvo nestan till sista droppen. So jag vet inte riktigt vad de gjorde igor...
Anyways. Po sondag oker jag alltso herifron. Forst tenkte jag ta flyget direkt till Goteborg fron Dublin, men so pratade jag lite med åsa och kom fram till att jag lika gerna kan oka till henne i Limerick forst. Dels for att helsa po henne, men ockso for att hennes "mammas" systern och hennes familj letar efter en au pair. De har forvisso ockso tre barn men åsa seger att de er oerhort veluppfostrade. plus att en av dem er en flicka, vilkte faktiskt kenns mycket lettare. Systern, Roisin, ringde mig igorkvell och hon verkade jettetrevlig. So jag ska treffa henne i alla fall. Jag har inget att forlora och jag har inte lovat henne nogonting. So om det skulle roka vara bra der so stannar jag vel, antar jag. Time will tell, dear friends.
Annars kommer jag hem non gong i nesta vecka. Var snella mot mig i so fall.
Igor funderade jag hela dagen po vad jag skulle gora. Till slut tog jag mod till mig och pratade med Eunice, mamman i huset. Berettade att jag inte trivdes alls her och att jag inte kunde stanna. For det kunde jag inte. Har mott lite illa ungefer hela tiden her och har svort att koppla av. Jag trivs inte, tyverr, men so er det.
Imorses vid "frukosten" gret alla ungar ungefer samtidigt. Kieran for att han er liten och inte fattar att allting inte her hans grejer. Jerome och Michael for att nogon hade tagit nogons penna.
Micheal: You're sick Jerome... you're sick... (med ansiktet i henderna)
Jerome: What? How am I sick?
Michael: Oh, my, god. You don't even know how you are sick? Oh. My. God. You know what Jerome, you're gay too.
Det er inte trivsamt her. Alls.
Hon tog det bettre en jag ventat mig i alla fall. Sa att hon hade merkt det po mig, att not var fel. So det var lugnt. Dock sog jag i morses att nogon korkat upp 4 flaskor rott och tomt tvo av dem helt och de andra tvo nestan till sista droppen. So jag vet inte riktigt vad de gjorde igor...
Anyways. Po sondag oker jag alltso herifron. Forst tenkte jag ta flyget direkt till Goteborg fron Dublin, men so pratade jag lite med åsa och kom fram till att jag lika gerna kan oka till henne i Limerick forst. Dels for att helsa po henne, men ockso for att hennes "mammas" systern och hennes familj letar efter en au pair. De har forvisso ockso tre barn men åsa seger att de er oerhort veluppfostrade. plus att en av dem er en flicka, vilkte faktiskt kenns mycket lettare. Systern, Roisin, ringde mig igorkvell och hon verkade jettetrevlig. So jag ska treffa henne i alla fall. Jag har inget att forlora och jag har inte lovat henne nogonting. So om det skulle roka vara bra der so stannar jag vel, antar jag. Time will tell, dear friends.
Annars kommer jag hem non gong i nesta vecka. Var snella mot mig i so fall.
Veronica
The times they are changing
Jag kan ju säga så mycket som att det sket sig så tidigt som igår kväll, våra planer alltså. Så det var bra att ni inte fick ta del av dem. Men det kommer nya!
Humöret är dock alldeles utmärkt!
Dagen började med att jag sov länge och väl, alltså ungefär till nio, innan jag gick upp för att ta mig ett bad. När jag piggnat till gick jag ner till första våningen och möttes av en fortfarande krokig Eunice (hon skadade ryggen i onsdags och kan fortfarande inte stå rakt) som höll på att smöra säkert tusen mackor. "I've got catering today, for 100 people..."
Även fast jag skulle kunna sagt "Nej, jag är ledig, jag ska gå ut" så stannade jag där nere, tog en kopp kaffe eller två och hjälpte till där det behövdes; hämtade brickor till bröden, flyttade dem när de blev fulla, hämtade sallad och skalade ägg. Eunice mor Ethna kom ganska snart och hjälpte till hon också. En...ja, bedårande är nog rätt ord... kvinna. Hur trevlig som helst och dessutom en utomordentlig kock hon också.
Strax därefter kom också Anne och Valerie, två av Eunice's vänner för att hjälpa till. Edmund och Rosie var redan iväg för att göra i ordning för maten där den skulle serveras lite senare.De är fantastiska allihop faktiskt. Pratglada. När det inte fanns något för mig att göra satt jag bara där och lyssnade på deras mysiga dialket. Även om jag inte uppfattar eller förstår precis allt så är det hur fint som helst.
Anywas. Efter ännu en kopp kaffe (koffeinfritt är det nya) återgick jag till den stora dubbelsängen på mitt rum och låg och läste i några timmar. Johan Hilton är en riktig snajdare, vill jag lova, läs No tears for queers och bli förbannad över Westboro Baptist Church, Misantropiska Lucifer Orden och andra galningar. Ett hett tips.
Strax innan tre åt vi lunch, Ethna hade lagat lamm, men Michael och Jerome kunde knappt sitta still. Klockan tre var det nämligen final. Hurling, en irländsk sport som är en märklig blandning av många sporter. De springer runt, i lag då, på något som liknar en fotbollsplan, har en liten boll som de antingen kastar, sparkar eller skjuter iväg med träklubbor/racket av märklig form. Men viktigt var det i alla fall! Cork mot Kilkenny. Det var något delade meningar i familjen om vem som skulle vinna.Ett tag försökte jag titta på matchen men inte så oväntat intresserade det mig inte alls så jag fortsatte att läsa om mord.
Senare på kvällen gick jag ut för att ta en promenad i Dungarvan. Antagligen är det inte så konstigt att jag inte tyckt om staden hittills, inte minst efter igår då det regnade på mig när irrade runt på jakt efter busshållplatsen. Men idag var det sol, bara några få moln och herregud, det är hur fint som helst! Tog några bilder på fälten som omringar alltihop, men det är ju såklart en helt annak vy på riktigt. Särskilt när molnen lämnar skuggor över de gröna områdena. Ah. Tillsammans med hamnen är det inte så tokigt heller, ni ska få se.
Gatorna är små, ganska trånga, fullproppade med små affärer, pubar och restauranger. Någon dag ska jag hitta ett favoritställe att dricka kaffe på, tror jag. De behövs.
Så det är good news idag alltså. Inget har gått snett och jag har till och med uppskattat min omgivning. Eunice har rekommenderat en film som jag ska se någon kväll också, på bion. Det blir bra. Plus att hon bestämt sig för att inte åka till Dublin imorgon som de var bestämt. Hon skulle vara med i irländska TV3 tror jag, stanna till tisdagen. Men eftersom hon har ont och ser ut som något slags S när hon står upp ska hon alltså stanna hemma. Skönt. Dessutom är det bara en bokning i morgon så förhoppningsvis blir det ganska lugnt.
Nu ska jag gå ner till kontoret och fixa upp bilder åt er. Jag har nämligen tagit mitt förnuft till fånga och börjat skriva på laptopen uppe på mitt rum, så att jag kan använda å, ä och ö. Det blir så mycket lättare då. Så se och njut! Den sista bilden är enbart till för farmor, Lena, Therese och Mona. Jag tänker på er också!
(Kollade precis mejlen och sog att det var nytt bode fron pappa, Svenne, Lena och farmor och farfar! Far, du er en hejjare po att mejla, hoppas internetbanken gor lika bra for dig! Det er jetteskont att ha er "her", allihop.)
Humöret är dock alldeles utmärkt!
Dagen började med att jag sov länge och väl, alltså ungefär till nio, innan jag gick upp för att ta mig ett bad. När jag piggnat till gick jag ner till första våningen och möttes av en fortfarande krokig Eunice (hon skadade ryggen i onsdags och kan fortfarande inte stå rakt) som höll på att smöra säkert tusen mackor. "I've got catering today, for 100 people..."
Även fast jag skulle kunna sagt "Nej, jag är ledig, jag ska gå ut" så stannade jag där nere, tog en kopp kaffe eller två och hjälpte till där det behövdes; hämtade brickor till bröden, flyttade dem när de blev fulla, hämtade sallad och skalade ägg. Eunice mor Ethna kom ganska snart och hjälpte till hon också. En...ja, bedårande är nog rätt ord... kvinna. Hur trevlig som helst och dessutom en utomordentlig kock hon också.
Strax därefter kom också Anne och Valerie, två av Eunice's vänner för att hjälpa till. Edmund och Rosie var redan iväg för att göra i ordning för maten där den skulle serveras lite senare.De är fantastiska allihop faktiskt. Pratglada. När det inte fanns något för mig att göra satt jag bara där och lyssnade på deras mysiga dialket. Även om jag inte uppfattar eller förstår precis allt så är det hur fint som helst.
Anywas. Efter ännu en kopp kaffe (koffeinfritt är det nya) återgick jag till den stora dubbelsängen på mitt rum och låg och läste i några timmar. Johan Hilton är en riktig snajdare, vill jag lova, läs No tears for queers och bli förbannad över Westboro Baptist Church, Misantropiska Lucifer Orden och andra galningar. Ett hett tips.
Strax innan tre åt vi lunch, Ethna hade lagat lamm, men Michael och Jerome kunde knappt sitta still. Klockan tre var det nämligen final. Hurling, en irländsk sport som är en märklig blandning av många sporter. De springer runt, i lag då, på något som liknar en fotbollsplan, har en liten boll som de antingen kastar, sparkar eller skjuter iväg med träklubbor/racket av märklig form. Men viktigt var det i alla fall! Cork mot Kilkenny. Det var något delade meningar i familjen om vem som skulle vinna.Ett tag försökte jag titta på matchen men inte så oväntat intresserade det mig inte alls så jag fortsatte att läsa om mord.
Senare på kvällen gick jag ut för att ta en promenad i Dungarvan. Antagligen är det inte så konstigt att jag inte tyckt om staden hittills, inte minst efter igår då det regnade på mig när irrade runt på jakt efter busshållplatsen. Men idag var det sol, bara några få moln och herregud, det är hur fint som helst! Tog några bilder på fälten som omringar alltihop, men det är ju såklart en helt annak vy på riktigt. Särskilt när molnen lämnar skuggor över de gröna områdena. Ah. Tillsammans med hamnen är det inte så tokigt heller, ni ska få se.
Gatorna är små, ganska trånga, fullproppade med små affärer, pubar och restauranger. Någon dag ska jag hitta ett favoritställe att dricka kaffe på, tror jag. De behövs.
Så det är good news idag alltså. Inget har gått snett och jag har till och med uppskattat min omgivning. Eunice har rekommenderat en film som jag ska se någon kväll också, på bion. Det blir bra. Plus att hon bestämt sig för att inte åka till Dublin imorgon som de var bestämt. Hon skulle vara med i irländska TV3 tror jag, stanna till tisdagen. Men eftersom hon har ont och ser ut som något slags S när hon står upp ska hon alltså stanna hemma. Skönt. Dessutom är det bara en bokning i morgon så förhoppningsvis blir det ganska lugnt.
Nu ska jag gå ner till kontoret och fixa upp bilder åt er. Jag har nämligen tagit mitt förnuft till fånga och börjat skriva på laptopen uppe på mitt rum, så att jag kan använda å, ä och ö. Det blir så mycket lättare då. Så se och njut! Den sista bilden är enbart till för farmor, Lena, Therese och Mona. Jag tänker på er också!
(Kollade precis mejlen och sog att det var nytt bode fron pappa, Svenne, Lena och farmor och farfar! Far, du er en hejjare po att mejla, hoppas internetbanken gor lika bra for dig! Det er jetteskont att ha er "her", allihop.)
Veronica
