Systernet

Börja nerifrån, det är två dagar i samma inlägg.
Torsdag 20:24
Ännu en tur till staden avverkad. Gud så jag har gått idag, och så blev jag förälskad i världens största halsduk dessutom! Om jag stannar så måste jag köpa den för de ruskiga dagarna. Om jag åker hem måste jag köpa den för att ha inomhus när det blir vinter i Sverige. 
Men nu ska jag bara kila ner och lägga in allt det här på bloggen. Sedan ska jag ta mig ett välbehövligt bad, min rygg är inte glad alls, och försöka somna. Fick reda på idag att jag inte får något ledigt den här veckan, och att jag måste ta en senare buss på söndag än planerat. Crap.Tur att jag har min mp3 spelare, den helar mig på mina kvällspromenader. Timo Räisänen och Tim Neu, tack.
 
Och Frou frou - Let go. Underbar.
   Torsdag 13:37
Sedan jag gick upp vid kvart i åtta har jag fortfarande inte hunnit sätta mig ner. Förutom de kanske fyra minuter jag faktiskt satt vid bordet och åt lite frukost.Inte ens nu sitter jag. Datorn står på sängen och jag framför den. Shit. 
Det här är vad jag gjort hittills:
Fixat gröt till ungarnas frukost och ett kokt ägg till Jerome
Fixat gröt till Edmund (de kan inte äta samma, Edmund måste ha russin i, det tycker inte pojkarna om. Synd.)
Plockat under efter 5 pers frukost
Städat i ordning på pojkarnas rum
Städat i ordning i pojarkas tvrum
Dammsugit pojkarnas rum (observera: heltäckningssatansmatta, mycket jobbigare än vanligt golv)
Dammsugit pojkarnas tvrum
Dammsugit köket
Torkat golvet i båda gästbadrummen där nere
Torkat golvet i köket
Gjort rent hela ungarnas badrum från grunden
 
Sedan andades jag några sekunder innan Eunice glatt sa att jag väl kunde ta med Kieran in till stan och köpa potatis. Sure. Jag gick de 30 minutrarna ganska raskt med Kieran i vagnen. Handlade. Gick raskt de 30 minutrarna tillbaks. Först då, inser Eunice att det hoppsan, fanns potatis redan... Men ingen tid att förlora. Klockan var ett och jag var tvungen att börja med lunchen. Eunice tog en cigg, sa vad jag skulle göra, satte sig i bilen och körde i väg. Jag stod i köket och skalade de jävla potatisarna och kände hur illa jag mådde och att det fanns en liten liten risk för att jag kanske skulle svimma senare.
 Det är i sådana stunder man önskar att ens moraliska statements bara faller, och för en liten stund intala sig att Tina Turners You're simply the best! Better than all the rest! på radion verkligen talar till mig där jag står med skärsårpå tummen.
 

Jag blir matt bara.

  
Onsdag, 22:11 
Okej. Eunice sa att jag skulle börja med lunchen ungefär vid ett eftersom Edmund skulle komma hem med Jerome och vilja äta vid två. Fine, tänkte jag, och satt i köket med en kopp kaffe och läste eftersom klockan var lite efter tolv. Ungefär tio i ett kom Eunice ner efter att ha vilat eller whatever, och bad mig bära ner soporna till grinden eftersom sophämtarna skulle komma tidigt på torsdag morgon. De var över tio i antalet, de flesta fullproppade och således svåra att knyta ihop och dessutom är min vänstra handled fortfarande lite svag efter le operation (men gud ett sånt tjusigt arbete, fem snygga stygn!) men jag släpade ändå ner skiten dit den skulle. Tidsplanen brast alltså lite smått, men jag kom ändå igång strax efter ett. Skalade och ångkokade potatis, kokade broccoli, lagade lax i ugnen och dukade till sex pers. De kom hem, vi började äta. Ungefär halvvägs kom jag på att Eunice hade 16 limpor bröd i ugnen, som man ska lossa från sina formar och vända på när det är ungefär en kvart kvar på tiden. Så jag sprang in till det stora köket (finns en mörk bild nedan) när jag kom på att det antagligen var lite mindre än en kvart kvar. Ungen är skitstor förresten, som en mindre bastu kanske. Fast kylen är ändå störst. Den kan man gå in i. Men alltså, beakta att Eunice inte tampades med sina bröd själv, hon satt lugnt kvar bredvid min plats och käkade klart medan jag svettades i storköket.
Och visst, (jesus så mycket att säga innan det är dags för poängen...) jag förväntar mig inte att bli prisad för att ha lagat lunch, men ändå. Hur jävla svårt är det att säga "tack" innan de lämnar allt på bordet och sätter sig i soffan och läser tidningen med en kopp te?
 Jerome har väl kanske rätt, till en viss del. Efter lunchen bad jag honom att byta om från skoluniformen till något annat, så att uniformen inte skulle bli smutsig. Så ska det vara, att de byter om så fort de kommer hem alltså. Han sa nej. Jag sa jo, annars blir de smutsiga. Han sa nej. Jag sa Jerome, kan du byta om innan du går ut och leker, du kommer smutsa ner kläderna och då måste jag tvätta dem igen - lugnt och sansat. Han sa men det är ju därför jag är här. För att städa upp efter dem. Sure, jag är deras au pair (but not for long, hah) och jag ska hjälpa till (eftersom föräldrarna inte kan ta hand om sina barn själva) alltså plocka undan, tvätta och så vidare. Men kom igen, killen är sex år och har den inställningen? Och Eunice förstår inte riktigt varför jag inte vill stanna? Lätt att jag skulle få respekt av honom så småning om, just give it a try, lätt. Vi skulle nog älska varandra till slut. Vi kunde ha kuddkrig och måla tavlor och gud vet vad, men sen skulle jag få städa upp skiten efter honom, eftersom det är det jag är till för. 
Tyvärr hade jag väl ställt in mig på att vara någon slags mys-systern. Hjälpa till lite hemma, pyssla med tvätt och så vidare, leka med barnen, laga lite mat. Men det är verkligen så. Jag är deras au pair. Punkt. Inget personligt inblandat här inte! 
Pojkarna kastade förövrigt lera på varandra sedan. Eller hällde. Mjölk fanns också med i bilden. Sedan slet de sönder en tidning i små bitar och slängde över Michaels rum innan de lekte någon slags lek som gick ut på att kväva varandra under täcket. Dessutom lär gästerna som anlände ungefär samtidigt ha trott att något slags mord begicks eftersom ungjävlarna inte fattade att de inte skulle skrika så förbannat mycket. 
Gästerna hade förresten säckpipor med sig upp på rummet. 
Under dagen har jag haft kontinuerlig smskontant med Åsa igen. Vi planerar att planera för stora planer när vi ses. Det ska verkligen bli spännande att se vad som kommer hända. 
Men nu ska jag försöka somna igen. Det slog mig förut att jag har legat på ena sidan av sängen i en vecka nu, trots att det är en dubbelsäng. Vad tänker jag med tro? 
Lunchen var i alla fall skitgod.

The garden.


The big kitchen.


The landning.


The house.


The breakfastroom.


The woooooound! Kunde inte låta bli...