Akemi Kitagawa
Den första dagen när vi kom till Hiroshima hade vi bara åkt förbi med spårvagnen och konstaterat vart parken och domen låg. Dag två gick vi dit efter frukosten. Det var i stort sett bara att gå över en bro och promenera några minuter till, det låg jättenära vårt hostel. Vi gick igenom den oerhört grönskande minnesparken och monumenten med tusentals papperstranor i olika färger.
Framme vid domen, den enda byggnaden som inte restaurerades efter bombningen, stod vi bara och tittade. Det var säkert 25 grader och strålande sol, en märklig kontrast till vart vi befann oss. Efter bara någon minut kom en liten japansk kvinna fram till oss. Hon hade en megastor skärmmössa, som alla andra små japanska kvinnor i medelåldern och uppåt hade.
"Can I guide you?" Jämfört med våra tidigare erfarenheter från engelsktalande japaner var hon grym. Hon berättade att hon studerade just engelska och ville visa oss runt om vi hade tid. "And of course it's free!"
Visst tänkte vi, som annars antagligen hade stannat några minuter till och tittat på skelettet på andra sidan staketet och sedan fortsatt vidare till muséet.
Istället blev vi kvar i minst en halvtimma. Dels framför domen men vi gick även till andra ställen i närheten.
Den lilla japanskan, som heter Akemi Kitagawa, hade med sig en pärm med bilder, fakta och kartor. Hon berättade allt som man kan berätta om bombningen på en halvtimma. Att de hade valt platsen därför att det bara några hundra meter bort fanns en ovanlig T-formad bro som var lätt att se från luften. Hur de med hjälp av skuggor kunnat fastställa vart epicentret för bomben var. Hur staden på ett sätt räddades av att en tyfon drog förbi strax efteråt och på så sätt sköljde rent. Hur personer i husen i närheten hade överlevt då de befann sig i källaren när det hände, och varför byggnaden framför oss inte hade förstörts av tryckvågen som allt annat. Hon tog oss till hypocentrat på marken, visade skuggorna som fortfarande syntes tydligt, och gravstenar som hade flyttats av tryckvågen.
När vi skiljdes åt tackade hon för sig och bad oss berätta för andra vad hon berättat för oss, så att det inte skulle hända igen. Och så gav hon oss varsin papperstrana.
Efter det fortsatte vi till muséet där vi spenderade någon timma bland svartvita fotografier tagna bara timmar efter katastrofen, kläder som hade frätits halvt sönder blixten, träväggar fläckade av svart regn.
Och ett fickur som hade stannat klockan 8.15.
Idag är det 65 år sedan. När jag satt på jobbet såg jag en text från TT där det stod att det idag finns kärnvapen i världen som motsvarar 150 000 Hiroshimabomber.
Hur man ska hantera sådan information har jag ingen aning om.
Jag vet bara att jag är oerhört glad över att vi åkte dit, och att Akemi hittade oss i solskenet.
