Systernet

Tack vare Daniel Leffe Isedal, som gjort illustrationen, Södran, som lånade ut sin overhead, och mig, som  dödade min nacke när jag stod på kökssoffan och målade, är vår köksvägg nu alldeles fantastisk fin.

Sedan jag kom hem från Falköping i måndags har jag varje dag tvingats åka igenom Stjärnsund för att komma till och från jobbet.
Varje dag har det varit polisbilar vid Folkets hus, människor och kamerateam överallt, bilar längs med vägen genom byn, och en obehaglig stämning i luften.
Varje kväll, när jag har åkt igenom Rörshyttan och vetat att efter nästa sväng är jag i Stjärnsund igen, har tårarna kommit. Varje natt när jag gått och lagt mig har jag tvingast tänka intesivt på mina fina vänner och andra bra saker, för att inte återigen tänka på vart Engla kan vara, vad någon har gjort med henne och hur hon mått.

Om hon levde.


I dag jobbade jag eftermiddag som redigerare i Borlänge, vilket betyder att jag gör klart sidor till Nya Ludvika Tidning, Borlänge Tidning och Södra Dalarnes Tidning. Korrekturläser dem och skickar till tryck.

På eftermiddagen fick vi, jag och nattchef Dan, reda på att förhör med den 42-åring som misstänks för att ha rövat bort Engla, skulle hållas. Förhöret började vid 16, och när klockan närmade sig 18 och vi fortfarande inte hade sett till någon uppdatering på TT, började vi ana att det var stora grejer på gång.

I Hedemora jobbade Börje kväll, och någonstans runt 19 ringde han till redaktionen i Borlänge.

"Han har erkänt. De har hittat henne nu."

Jag stelnade till. Frågade.

"Nej, de har hittat hennes kropp..."


Att samtliga tidningar fick planeras om, att jag fick panikgöra ett uppslag på ungefär en kvart och ändå gick över tiden för pressläggningen, att jag var stressad som ett djur och säkert missade flera stavfel var ju förvisso inte så himla härligt. Det kan lätt klassas som min värsta arbetsdag hittills.

Men att jag fick sitta och göra om samtliga tidningar för att få plats med artiklar om att en sjuk 42-åring har erkänt att han rövat bort Engla, några hundra meter från hennes hem, tagit livet av henne samma dag och grävt nere henne någonstans i Gästrikland, att han mördade en kvinna i Falun för 8 år sedan, att han har förgripit sig på flera unga flickor, försökt våldta några, förföljt och försökt ragga på 12-åringar på internet och sedan dess har levt som alla andra, är det som gör så förbannat jävla ont.
Och det faktum, att hade polisen gått igenom de tips som kom om mannens koppling till Pernilla-mordet för fem månader sedan, hade han redan varit fast. Då hade Engla levt. Hennes familj hade inte saknat en dotter och en lillasyster. Hennes skolkamrater hade inte suttit hemma och gråtit nu, och hela Stjärnsund skulle inte ligga som i en grå och tung dimma.
Man kan tro att värre än så här blir det inte, men grejen är, att när de genomfört en rättsmedicinsk undersökning, kommer de få reda på om och vad han gjorde med henne innan han hade ihjäl henne.
Tanken på att han dessutom, just i detta nu, befinner sig på häktet, kanske 200 meter ifrån redaktionen, är otrevlig.

Klockan är snart tolv. När den värsta stressen börjar lägga sig inser jag att jag skakar lite framför datorn.
Om en liten stund ska jag sätta mig i bilen och köra de sex milen hem.
Ännu en gång ska jag passera Stjärnsund, 6 kilometer innan jag är hemma i mitt och Åsas hus.
Skillnaden inatt kommer vara att de hundratals byborna inte längre går ute i skogen i reflexvästar och letar efter den 10-åriga flickan, utan är samlade i kyrkan, gråtandes, för att tända ett ljus för Engla.

Jag...nej. Jag vet faktiskt inte vad jag säga. Eller göra.

---

Uppdatering.
I bilen hem sjöng Band of Horses
The world's such a wonderfull place
och jag kände mest hur fel allting var. Hur arg och ledsen jag var, och hur förtvivlade Englas familj och vänner måste vara. Hur kan man någonsin gå vidare efter det här?

Och by the way, Anders Eklund, ditt sjuka helvete, jag hoppas att du får spendera resten av ditt liv i ett smutsigt fängelse, i en liten jävla cell som luktar urin och inte har någon madrass, att du lider varenda jävla sekund och att du någon gång blir tillräckligt frisk för att förstå hur vidrig, grym och störd du är.

Fy fan.

Ja vi fortsätter med sovrummet. Så här såg min halva ut i somras.




Och voila!

Ja nu är det sannerligen så gott som klart. Vi kör lite före- och efterbilder, det är alltid roligt.

Vardagsrummet, nån gång i somras. (Taket syns inte, men det var skabbigt.)




Och härligheten idag!



Fondväggen och gardinerna är helt klart mina favoriter.
Ja, jag vet. Vi är så fantastiskt duktiga, jag och Åsa. Och Åsas föräldrar också för den delen. Och Åsas bror som kom och eldade upp den gamla plastmattan efter att jag slitit bort den från vardagsrumsgolvet.

Mer bilder kommer sen!

Jag har ingenting mer att säga än att jag är jävligt bra för jag har tagit körkort.
Så är det med det.

För en liten tid sedan kom jag och mormor fram till att det var dags att ses igen.
Trots hennes tajta schema med utflykter, utställningar, middag med kungaparet (ja, och 1500 andra...) och så vidare, kom vi ändå fram till ett datum då vi kunde träffas.
     Efter lite kämpande med internetbanken var tågbiljetterna slutligen klara och vi hade planerat vår tid tillsammans.
    Men några dagar innan jag skulle ta tåget till Stockholm hamnade mormors puls lite efter och la sig på ungefär hälften så snabb rytm som den skulle och mormor fick göra en liten utflykt till Danderyds sjukhus.
    När jag rinde till hennes rumstelefon var hon pigg, men lite bekymrad över att alla hennes planer kanske inte skulle hinnas med. Hon har väl inte tid att ligga på sjukhuset heller? Nej. Dessutom var hon lite ängslig över pacemakern som läkaren pratade om att ge henne inom några veckor så att pulsen skulle sköta sig.
    Två dagar senare ringde jag igen för att kolla hur det var med henne. Hon svarar, lite dåsigt, men lugnt:
    "Hej min vän! Nu har jag fått en ny vän, alldeles intill hjärtat."

Pacemakern kom lite tidigare än planerat, men mormor är inte den som suckar för det och tror att hon blivit för gammal. Förvisso fick hon låta några vänner gå på kungamiddagen istället för att gå själv, och vi kommer inte ta någon tur i Vaxholm på söndag, men istället får hon själv en liten nystart, och hennes hjärta ett nytt sälskap. Det kommer att hänga med henne när hon far i väg på äventyr till USA, Skövde eller Fjärilshuset.

Min mormor är den hurtigaste och modernaste 80plus...eller förlåt, 100minus-åring jag känner till. Hon kör sin lilla bil till operan som hon köpt biljetter till på internet, håller workshops, studerar på universitetet och reser hejvilt.

Min mormor - made of steal.

Jag älskar att några få rader och toner kan få min sinnesstämning att förändras helt.
Att jag genom att lyssna på några låtar hamnar i den enorma sängen jag för en och en halv vecka fick kalla min, i utkanten av en stad jag kom att hata bara för att allt jag kunde förknippa med den var kasst.

     Soundtracket till filmen Garden State. Jag hade tankat ner filmen till laptopen som jag hade med till Irland. Det var några dagar efter min ankomst, när jag fortfarande försökte intala mig själv att jag skulle klara av några månader till hos familjen Power. Jag låg i mitten av dubbelsängen, käkade några kakor jag hade köpt i stan vid en promenad tidigare på kvällen. Trots att jag jobbade till minst 6 på kvällarna kunde jag ta mig en halvtimmas promenad in till centrum därefter, för att rensa huvudet och komma bort från ungarnas skrik och allt annat. Jag visste inte mer om filmen än att snubben från Scrubs var med och hade skrivit och regisserat den.
     När filmen nästan är slut börjar introt till Frou Frou's "Let go" och ligger i bakgrunden några minuter innan the grand finale, då refrengen kommer. Jag minns att jag tyckte om den redan då, och när jag sedan hittade bandnamnet och titeln lyssnade jag mer, och den blev ännu bättre.

     Man kan tro att jag skulle få lite obehagliga känslor av att lyssna på den nu, med tanke på hur jag vantrivdes och åkte ifrån familjen Power, men grejen är att jag gav låten en annan känsla snart efter att jag lämnade dem.
När jag hade släpat min alldeles för tunga och smått trasiga resväska de 40 minuterna det tog att ta mig till bussen, satt jag äntligen där, på väg från Dungarvan inte ens två veckor efter att jag kom dit. Med mp3spelaren i handen lyssnade jag på den igen, Let go, och uppskattade mer och mer att jag var på väg därifrån ju längre bussen åkte. Förstod att jag faktiskt inte skulle behöva gå runt och försöka hålla en god min för Eunice när jag hatade henne och hennes jävla hus och familj hela tiden. Insåg att jag aldrig mer behövde prata med någon av dem eller ens se dem.

     Därför har den en positiv inverkan på mig när jag lyssnar på den igen. Också, för att jag minns många gånger när jag gått ut på promenad hos familjen Lawler. Inte för att det var jobbigt där, men för att det var skönt att få tid för sig själv. Efter att ha gått igenom hagen, chansat på att klara hoppet över den lilla bäcken, klarat det och gått den korta men branta backen och sedan sett hela kanalen framför mig. Let go.

     Det är en sån himla tur att man fungerar så. Att kroppen och hjärnan förknippar ljud, dofter och bilder med så mycket. Även om det finns negativa upplevelser av det, så finns det ju också de där bra minnena.

    Efter det här och efter att ha pratat irlandsminnen med Åsa i soffan längar jag än mer efter bussresorna på fel sida vägen, Bulmers och den irländska dialekten.

När jag skaffat pengar, då, då åker jag.

(Eller som Hans på Herrgården så festligt döpt om mig till, Veronissa. (Även upphovsmannen till ordvitsen "sysselSetterberg".))

Den tionde juli flyttade jag nämligen in i mitt och Åsas hus.
    Känslan av att montera upp min egna säng i min del av sovrummet, och att sedan sova i den för första gången på nästan ett år, var obeskrivligt behaglig. Madrassen var så mjuk, och låg inte på golvet, lakanen var mina och täcket var det rätta.
    Att sedan också få äta frukost och dricka kaffe bryggt tillsammans med min kära Emer i solskenet på trappen var också en höjdare.
    Nu har jag ett hem igen.

Fast det går ju ändå inte att låta bli att säga att jag ska "hem till Falköping".
    Det var inte alls längesedan jag var här sist, men det är så skönt att få komma hit. Som sagt, en av många bra saker med att åka bort är att man kan komma tillbaks. Alla är glada och allt är som vanligt.

Jag firade min 20års-dag först på torsdagen med Patrik, mamma, Toffe och ett helt bord med sushi (nu kan jag laga det enkelt och elegant, på egen hand och på hyfsat kort tid!). Sedan på lördagen var det släktkalas i Dalen med de på pappas sida. Vi åt gott, spelade lite kubb och insåg att jag helt klart var bäst på att skjuta med luftgevären.        
    Därefter bar det av till Uffes nya, stora och möblerade lägenhet för fest med alla vännerna.

Nu sitter jag i Patriks lägenhet och ska försöka packa ihop mina presenter på något rimligt sätt, dricka lite te och titta på ett avsnitt av Planet Earth tills det är dags att sova. Imorgon går tåget tillbaks till Dalarna och jag ska måla klart köksluckorna och klistra bambu på garderobsdörrarna.

Så här på kvällskvisten kan jag också dela med mig med ett litet musiktips som från början kommer från Marianne, nämligen Georges Brassens. Jag förstår inte ett ord vad han säger, men det låter allmänt som en fransk Cornelis.         På.

Tack, alla släktingar, alla kära vänner och världens bästa bror för en fantastiskt bra helg och många fina presenter!

För lite mer än sex månader satt jag i Ballyglass House och pratade i telefon med Åsa som befann sig i Cappanuke. Hon sa "Systern, nu har jag det" och berättade om huset hennes föräldrar köpt upp av Åsas farmor. "Det är ju där vi ska bo när vi kommer hem!" Och i just den stunden började byggandet av vårt nya hem. Inte rent fysiskt just då, eftersom huset redan fanns där, men allt annat. Vi möblerade, planerade tillställningar, färger, trädgård, brödbak, musik, gästrum och allt annat som kan kopplas samman till ett hem. Lite senare började också själva renoveringen av huset. Golv lades om, tapeter slets ner och tak monterades och målades. När jag för första gången fick se det vid nyår var det, vad ska säga, lite... rörigt och håligt.
Men nu är det andra mer välmående och hela bullar.

    Jag vet inte riktigt om jag har en historia om att säga saker och sedan inte genomföra dem, för när jag säger att jag ska flytta till Dalarna verkar de flesta tro att det liksom är något som jag gärna skulle vilja göra, och som kanske är lite på gång, men som inte egentligen kommer att ske. När folk frågar hur det går med det där huset i Dalarna egentligen och jag svarar att jag flyttar snart får jag ofta ett "Jaha, så ni ska verkligen flytta dit?" tillbaks.

    Men, nu är det så här att jag och far har burit ner allt jag äger från vindsförrådet på Grönelundsgatan 8 (mina armar och ben kan bevisa att det stämmer...) och packat släpet och mammas stora Volvo. Det är nämligen på riktigt. Stugan i Backen börjar bli bovänlig, och även fast jag bara ska stanna två dagar där den här gången (midsommar = kusten, det förstår vi alla), så är det ändå ett faktum - snart bor jag drygt en mil från Stjärnsund i Dalarnas län, i ett jättefint hus i skogen med min vän Åsa.

    Hur det kommer gå vet jag förståss inte alls. Som med mycket annat är det svårt att veta i förhand, och jag erkänner att jag en liten stund övervägde att lyssna på Patrik när han sa "Men...du ska inte stanna några månader till då Systern?" för jag trivs att sova på soffan i storebrors etta, men det där huset har jag väntat på i nästan ett halvår nu. Jag vill gå runt i vårat stora kök och laga mat. Säga att någonting finns på övervåningen eftersom vi kommer bo på två, jag upprepar två våningar. Och sedan elda när det börjar bli höst och kyligt.

    Snart, snart har jag halkkörning, en kombo att dela ICA-kort med och ett hem som man inte har sett allt av efter att ha gått sju steg från dörren. Något eget.

    Alltså. Snart får ni skicka vykort till Veronica Systern Setterberg, Lerhyttan 15, 77071 Stjärnsund samt boka in en rejäl inflyttningsfest någon gång i augusti.

    För i morgon flyttar jag.
    Hit.

Häromdagen var det återigen dags att rasta Patriks kamera. Den här gången hittade vi kärlek i skogen.

...var att konstruera offentliga toaletter.

Det känns lite som att jag redan skrivit om det här, eftersom jag irriterat mig på det så många gånger och skrivit det i huvudet, men hur som helst så kommer det här och nu, igen eller för första gången:
    de irländska offentliga toaletternas dålig sida

...var att åka hem på semester. I smyg.

Ganska väntat kan jag inte somna i rimlig tid inatt heller, utan ligger och spelar upp de två sista dagarna i oktober förra året gång på gång i mitt huvud. Så vad tusan liksom, när jag ändå är vaken och uttråkad kan jag lika gärna skriva ner det, ifall jag skulle glömma någon gång i framtiden.

En helg när jag sov hos Åsa och familjen Smith pratade Åsa om att hon under halloween-veckan skulle åka hem till Sverigen, eftersom barnen och mamma Smith var lediga då. När de hade lagt sig och vi ätit vår chokladmousse hade jag kommit fram till att om jag ändå skulle få vara långledig den helgen, vilket jag blivit lovad, kunde jag lika gärna följa med. Så jag smsade Roisin och kollade om jag också kunde få vara borta en vecka, och det var helt okej.
    Alltså. Nånstans runt midnatt hade vi kommit så långt med modemet att biljetterna hem var bokade och både jag och Åsa var måttligt uppspelta. För att göra det ännu värre bestämde vi att det vore mest spännande att hålla det hemligt för i princip alla. Åsa som behövde skjuts hem från tåget berättade dock för sin farmor, och jag smed överraskningsplaner som krävde att jag skulle använda mig av min bror och berättade det således för honom.

När det började närma sig avresedatumet berättade jag för mor att hon skulle få en försenad födelsedagspresent. Jag berättade inte vad det var utan endast att broder Patrik skulle leda henne till den på kvällen den 30:e.
    På eftermiddagen det utsatta datumet landade jag och Åsa i hemlighet i Säve och tog sedan tåget till Skövde.     Lagom i tid till vår ankomst hade Patrik och mamma mött upp för att åka iväg. På vägen till födelsedagspresenten var Patrik dock tvungen att "möta Toffe vid resecentrum i Skövde för att lämna nånting". Eftersom han inte skulle av tåget var Patrik tvungen att gå bort till vagnen och bara möta honom lite snabbt, mamma satt kvar i bilen.
    Tåget saktade in och stannade. Jag var sprallig som ett litet barn och möttes nästan direkt när jag klev av tåget av en kram från min bror som jag inte sett på länge länge eftersom han for till USA en bit innan jag åkte till Irland.     Sedan gick jag spännt den korta sträckan bort till mammas bil, släpnades på min lånade väska. Eftersom jag såg bilen när vi rullade förbi med tåget visste jag exakt vart hon stod och hade henne i sikte nästan hela vägen.
"Men titta upp då, titta upp!" tänkte jag de långa sekunderna när jag gick mot henne innan hon äntligen tittade upp. Först bara lite kort, sedan tillbaks igen. Hon, bokstavligen, tappade hakan, spärrade upp ögonen och sprang ut ur bilen.
    Spa eller kanske middag trodde hon, men onej, det var den förlorade Dottern som oväntat återvände från Euroland.

Dagen efter var noggrannt planerad också den eftersom det var pappas födelsedag. Jag hade tagit reda på att han jobbade förmiddag och således slutade strax efter tre. Med tulipanerna inhandlade svängde jag och mamma förbi Volvoparkeringen och precis den rutan där pappa alltid ställer bilen. Tanken var att jag skulle stå där med öppen famn och en blombukett och vänta när han kom, och säga "Grattis far!" men icke. Bilen var borta.
    Frustrerad över att min planering sprack ringde jag hans mobil. När signalerna redan börjat gå kom jag på att jag ringde från min svenska mobil och att han då skulle se det, men det var försent och han svarade. Först hade jag tänkt be honom svänga in på närmsta parkeringsficka, eftersom jag visste att han bara var strax utanför Skövde, och bara vänta på att jag skulle komma och krama honom, men trots min exaltering lyckades jag ändå hålla mig och agerade som om jag fortfarande vore kvar på Irland. Jag sa förståss grattis och frågade vad han hade för planer för dagen, och då skapades den nya överraskningsplanen. På kvällen skulle nämligen farmor, farfar och pappas systrar komma för att fira. "Oj, så trevligt! När kommer dom då?" Frågade jag utan att låta för nyfiken. Runt 18, bra, då kunde det funka i alla fall. Pappa sa att det var hemskt roligt att få prata med mig innan vi lade på, och jag tänkte, oerhört nöjt, att ett telefonsamtal var i n g e n t i n g mot vad som var på gång.
    Några timmar senare hade jag varit och hälsat på Fredrik och där också lånat min cykel. I regnet rullade jag ner för Wetterlinsgatan och bort till pappas och Anjas lägenhet. Precis när jag svänger in vid huset möts jag av en bil, med farmor och farfar, men det är mörkt och de ser inte att jag är jag utan kör vidare. Jag parkerar cyklen och stapplar in i trappuppgången. Ringer på. Anja öppnar och tittar på mig med stora ögon när jag vinkar ett hej och med pekfingret mot läpparna visar att hon inte ska avslöja mig. Jag hör hur pappa, Mona och Lena sitter i vardagsrummet och pratar medan jag tar av mig skorna. I hallen har jag redan nästan börjat gråta och när jag kliver in i rummet med mina tulpaner får jag fram ett lite snyftande "Grattis på födelesdagen far!" Det blir tyst och jag hinner gå hela vägen fram till soffan innan pappa ser ut att förstå någonting alls och till slut reser sig upp och ger mig en lång kram.

Vi sitter och fikar och pratar en stund innan det är dags för Lena och Mona att åka tillbaks till Broddetorp. De föreslår att jag åker med och överraskar farmor och farfar, och jag kan såklart inte motstå. Jag cyklar tillbaks cykeln till Fredrik och blir sedan hämtad med bilen. När vi kommer fram till Dalen spelar Lena och Mona med, och täcker mig där jag står bakom dem i trappen. "Mamma, jag tänkte bara höra om jag kunde få låna lite mjölk av dig till kaffet i morgon?" frågar Lena och farmor säger "Jaadå, det är inga problem" och går in i köket för att hämta. Jag smyger mig till dörröppningen i köket, farmor har hämtat mjölken och häller upp lite i en tillbringare, så att farfar ska kunna få gröt morgonen efter, och står och pratar lite med de andra i hallen, fast med blicken på mjölken. Jag står kvar, mitt i dörröppningen och väntar på att hon ska upptäcka mig.
    Det hinner gå så lång tid att jag hinner börja snyfta igen innan hon tittar upp med ett "Nämen!" och lite lättnad.
Vi kramas och gråter en liten stund tills farfar, som gått och lagt sig för länge sedan, hörs från övervåningen. "Vad är det frågan om där nere?"
    Och så, halvvägs ner för trappen, "Nämen!"

När jag åkte hem till Sverige hade jag bara varit borta drygt två månader. Det kan tyckas lite, men, efter de första två veckorna i Dungarvan kändes det som mycket mycket mer. Jag brukar inte åka bort längre än en vecka i vanliga fall, så skillnaden blev ganska stor. Och känslan av en gråtande farmor mot min axel i augusti satt kvar längre än väntat.

De två dagarna är helt klar två av de bästa jag varit med om, någonsin, och jag blir så mysigt glad när jag tänker på dem.

Nu ska jag somna.

Idag träffade jag Kalle för första gången sedan veckan runt jul, och Daniel, som jag inte sett sedan studenten. Det var oerhört trevligt och det fick mig att inse hur mycket jag egentligen saknar en del av skolan.
Eftermiddagarna när alla hade gått hem utom städerskorna, och vi satt kvar i mac-salen och slet inför någon deadline som var nästa dag.
Daniel, som satt med ansiktet ca 5 centimeter från skärmen och fixade med något i Illustrator. Vi påpekade att han satt på tok för nära men han var för inne i vad han nu höll på med för att ge ett högst frånvarande "...aah...vänta..." till svar.
Kalle, som att vid datorn bredvid, frenetiskt knappandes på tangenterna programmerandes något. "Nej... Fan! Det går inte...inte..." Han lutade sig tillbaks, sammanbitet och lite besviket och funderade. Sedan såg man glödlampan tändas ovanför huvudet. "Eller...?!" Fram igen till tangentbordet, fort gick det när han knappade ner allt han kommit på. "Nej. Omöjligt... Vi måste komma på nåt annat". En spark så att stolen rullade en halvmeter från skrivbordet. Pannan i djupa veck. "Eeeller...vänta!" Tillbaks igen.
Lisa och jag som satt bakom dem och försökte få fram våra åsikter om vad det nu var vi producerade. Hur vi ville att färgerna skulle kännas, hur bilderna skulle ligga och så vidare.
Sedan, när klockan blivit lite senare, Kalle blivit matt av allt nytänkande och Daniel börjat dansa, begav vi oss ut till kaffomaten som då stod i kvällsmörker bredvid glasskylen och fikade ihop ytterligare krafter.
Det var sannerligen tider det.

Men, inte vad jag hade tänkt skriva om från början. Det var förvisso Kalle, som jag har nämnt, men nu och inte då.

Som sagt, jag träffade honom och Daniel idag och under omständigheterna tyckte vi att det var bäst, och dessutom lite spännande, att följa med Kalle till hans nya kontor och därefter låta honom jobba eftersom det var vad han behövde göra. Sagt och gjort, vi knallade ner, det började regna, och snart satt vi framför hans dator i det lilla hörnet av Smart Design han nu kan kalla sitt.
Jag minns att han en tid innan studenten sa att han skulle starta sitt företag 1 juli, att det var då det skulle registreras. Om det blev exakt på den dagen minns jag inte, men det var i alla fall däromkring. Och nu har det snart gått ett år. Han har fått en hel del jobb, knytit flera viktiga kontakter och fått ett kontor. Både jag och Daniel förvånades när någon från en större och mer etablerad webbyrå dessutom ringde Kalle för att få hjälp med något litet som Kalle kunde förklara över telefon. Kalle tänkte inte på det själv förrän vi påpekade det, att det faktiskt var lite av en komplimang att de ringde honom, ynglingen som fortfarande nästan var lite i startgroparna, och att han hade mer kunskaper än företaget han praktiserade på för ett år sedan.

Ganska snart efter att vi kom till kontoret försvann de andra i lokalen och när Kalle visat oss runt lite på hans dator blev det såklart kaffepaus. När vi satt i köksdelen ringde en av hans kunder och de pratade lite kort om det kommande mötet. Daniel och jag spekulerade då i företagets framtider och han nämnde någonting om stora dörrar, långa trappor och ett enormt porträtt med Kalle och titeln "Gudfadern" vid landningen.
Visst, vi överdrev kanske lite när vi pratade om flervåningskontor och så vidare, men ändå. Det har inte ens gått ett år, och redan så långt. Jag hoppas att det bara är en tidsfråga innan han börjar anställa folk.

Dock är jag inte helt förvånad, det är ändå Kalle jag pratar om.
När Kalle visade mig ett program jag aldrig hade hört talas om, eller förklarade hans skrivbordsbild och berättade om hans pågående arbeten, lärde oss kortkommandon och visade fördelarna med vissa operativsystem så gjorde han det entusiastiskt och med kärlek. Ni skulle sett uttrycket i hans ansikte, och hans exalterade blick då han sträckte ut händerna mot skärmen och sa "Det är vector Leffe, förstår du? Vector, ALTTIOHOP ÄR VECTOR!" För han älskar verkligen det han gör, han älskar att lära sig nya tekniker och program, ta sig an saker han inte vet exakt hur han ska lösa, men ändå till slut löser dem, eller erfarenheterna och kontakterna från kundmöten. Det där med att man ska lära sig något nytt varje dag har jag alltid tyckt låter lite väl optimistklyshigt, men när han sa att det var så det funkade för honom nu så trodde jag på att det var sant, för jag vet att han med glädje letar efter nya saker att lära sig om det han tycker om. Varje dag.

Han har hittat sin grej. Sin hobby som nu har blivit hans yrke, hans egna företag, och som han älskar att lära sig mer om och utveckla. Kalle har sin webbdesign, och jag tror att den bor nära hjärtat.


Och, eftersom det här är min blogg och mina tankar, så jämför jag såklart med mig själv, för det är tyvärr det jag gör.
Jag sitter framför min lilla dator kvart i två en fredagsnatt och har ångest för att det enda jobbet av säkert 8000 jag bläddrat igenom och anser mig kunna söka är sommarvikariatet på Lidl i Falköping.
Jag önskar att jag också hade ett intresse, något jag brann för och ville lägga ner större delen av min tid på. Något att exprimentera med och utveckla, något jag vill lära och visa för mina vänner. Något som är lite mitt.
Men det har jag inte, och det känns ju lite tråkigt.


Well... tough luck for me! Grejen med det här inlägget är att min vän Karl-Johan är jäkligt bra.
Du kämpar otroligt hårt hela tiden och jag är jätteglad att du redan har fått så mycket tillbaka för det. Att du och Nemus har varandra Kalle, it's a perfect match!

(www.nemus.se är förresten stället ni ska gå till när ni behöver en webbsida, såklart.)

Idag när jag rastade Patriks kamera i parken hittade vi en duva. Den hade störtat.

Ett tag där funderade jag på vad jag skulle göra med bloggen när jag kom hem. Den var ju till för att hålla oroliga svenskar uppdaterade om mitt hälsotillstånd på den gröna ön, men när jag kom hem fanns det ju så inte så mycket att berätta om.
Men så tänkte jag en liten stund till och kom fram till att det inte finns någon anledning att sluta. Jag trivs väldigt bra med att skriva här, kanske inte så ofta längre, men ibland. Och bilder kan jag gärna lägga upp, om inte för att vara nöjd med mig själv så för Mamman Ellströms skull.
Så ja, jag kör på. Nu utan tema eller riktning, vi får se vad som händer.

Först blir det i alla fall Nostalgitripp - Återkomsten.

I söndags flyttade jag för några dagar ut till min söta farmor och farfar i Dalen utanför Broddetorp och som alla andra gånger blev jag alldeles barnsligt mysig så fort jag närmade mig den lilla byn. För Broddetorp är mitt och kommer alltid att vara, även om det krymper.
Hur som helst, jag sov lite länge på måndagsmorgonen men tog ändå tag i körkortsteorin relativt tidigt, och kände mig givetvis oerhört duktig. Sedan flöt dagarna på med mysiga sysslor såsom brödbak, rensa grönsaksland, hjälpa farmor att rulla chokladbollar i pärlsocker, spela bingo, titta på matlagningsprogram om kvällarna, handla på ICA, läsa och dricka kaffe. Det är skönt att ta det lite lugnt ett tag, även om oron för min närmaste framtid ligger och petar mig någonstans i ryggen hela tiden.

Vid ett tillfälle tog jag med mig Frants för att gå en liten sväng i trädgården.


Plattorna som leder ner till Stordammen har börjat bli överblommade av mjuk och grön mossa, några av dem syns nästan inte alls. Och Stordammen i sig är inte vad den brukade vara. Jag minns hur vi badade där på somrarna, alla kusiner. Jag var alltid minst och var rädd för att ta mig ut på den djupa delen av dammen (den som har ett djup på säkert en hel meter) samt för de stora, fyra-fem fiskarna som bodde där. Något år byggde vi en egen flotte som så småning om visade sig vara den bästa i världen. Den målades grön och med namnet orange: Dalen Line. Jag minns fortfarande hur min baddräkt såg ut.
På högersidan om Stordammen var det hallonbuskar förut, men nu var det bara torrt gräs som farfar eldat. På andra sidan finns Blomborgen. Jag minns egentligen inte så mycket mer än att det var en fantastisk borg, och att jag och Therese spenderade en del tid där, med många blommor. När jag gick där i veckan var den ganska igenväxt och såklart mycket mindre än vad jag mindes, men under några grenar fann jag ett grönt, rostigt lock från en glasburk. En av många som på den gamla goda tiden agerade vas.


Efter Blomborgen fanns det en gång en koja. Så här års är den inte så mycket alls, ett lutande golv mest, jag minns mest hur Patrik höll till där. Kanske Claes och Niklas också. Jag var väl kanske för liten.
Sedan kommer man upp till Lilldammen. Den är nog inte mer än två decimeter djup, men isande kall. När kanske farfar satt på bänken på den lilla landningen bredvid kunde man tävla med de andra kusinerna. Den som doppade sig först fick en guldtia. (Att man säger guldtia istället för bara tia gör det så mycket mer värdefullt. Som en skatt.) Om man la sig på mage först och sedan dessutom på rygg blev vinsten högre, vilket inte var mer än rätt. Gud så smärtsamt det var...eller förlåt, uppfriskande!
Bakom garaget fanns grönsakslandet, det populära ärtlandet, vinbärsbuskarna, potatisen och gräslöken. Oftast åt man för många ärtor och mådde lite illa, och jorgubbarna var kanske inte alltid mogna men det var bra. Nu finns bara vinbärsbuskarna kvar, potatislandet har blivit gräsmatta och grönsakslandet består av jord och tusenskönor som jag duktigt rensade bort.
Bredvid grönsakerna och på baksidan av garaget fanns Fängelset. Det var där vi lekte tjuv och polis. Som tokiga, i timmar. Det var lite jobbigt när man blev inlåst i fängelset, men som tur var gick det att rymma om man bara hade rätt teknik.
Ovanpå källaren åkte man stjärtlapp på vintrarna, och om man var riktigt modig kunde man sitta i gräset på sommaren och dingla med fötterna precis över dörren. Fast det var förståss väldigt läskigt...
Bortanför källaren var den officiella fotbollsplanen. Stor, slår det mig när jag åker med gräsklipparen för att samla upp nedfallna kvistar. Vi sprang oss svettiga där ända in på kvällen. Målen bestod av päronträd, stubbar, granen och någon gång kanske en pinne man satte dit själv.


En eftermiddag, kanske i onsdags, åkte vi till biblioteket, jag och farmor. Det har hänt mycket med skolan sedan jag slutade 6D... Biblioteket har flyttat in i de nya lokalerna som jag aldrig varit inne i förrän nu. Det var inte stort, jag kan förstå farfar när han säger att han har läst det mesta som faller honom i smaken där, men när jag gick och tittade på hyllorna upptäckte jag korridoren bakom ett hörn. Korridoren där det var en dörr till fritiskapprummet ett tag där jag och Rebecca stiftade vår vänska för länge sedan, och till den andra korridoren som ledde till Birgitta i köket och kopiatorrummet, och den dörren till matrummet på fritis där mamma och pappa brukade komma när de hämtade mig. Jag log för mig själv, och såg Else-Britt, min gamla dagisfröken, stå ute på dagisgården som om 14 år inte alls hade passerat.
Skolgården var inte sig lik heller. Planket var ommålat och ringen med stenar måste de har flyttat på, och Borgen tror jag allt att de har renoverat lite, i alla fall på insidan.
Någon dag när barnen inte är där ska jag smyga upp till Dungen. Jag ska stå på rätt sten och gå in i det lilla rummet som blev till av grenarna. Jag hoppas innerligt att de inte ändrat något där. Inte i Dungen.

En annan eftermiddag tittade jag och farmor igenom gamla fotografier ute på altanen i några timmar. När jag såg bilderna mindes jag ett diadem jag hade på mig, min favoritklänning, en liten uppblåsbar sköldpadda jag hade i Danmark, en vinteroverål, mina och min brors skrikiga tumvantar och mycket annat. Vi skrattade mycket, och jag fick lov att klippa ut några små bilder och sätta in dem i ett litet fick-album. Jag valde det blåa och nu har jag bestämt att det alltid ska få följa med i min väska.
Glada bilder på mig och Patrik, krabbfiske i Gullholmen, min stilige far och min tokskrattande mamma. Och så jag själv, kanske sex år, totalt ustlagen och med rödrosiga kinder på den stora bruna madrassen.

När vi var inne och letade mer foton hittade vi också våra gamla TV-program. Vi hade säkert hundra olika små teckningar, fasttejpade på sugrör som vi sedan spelade någon slags dockteater med, i en ritad TVruta. Det var Emil i Lönneberga, Pippi, Lilla gubben, bussar, blommor och små, små fjärilar. Av någon anledning hade vi många fjärilar, jag vet inte varför. Till min förtjusning låg också den gamla fjärkontrollsteckningen kvar i samma skåp. Något torr och nästan i två delar, men ändå. Det var kvalitetsTV det.

Det allra finaste jag upptäckte den här gången var när jag skulle gå ut och duscha i tvättstugan. När jag öppnade första dörren och hamnade i "hallen" möttes jag av en doft och tänkte direkt: glass. För det doftade glass, de rosa, gröna och vita gräddglassarna vi åt när vi var små. Om jag minns rätt fanns det en frys därute och där hämtade vi glassen.
Men såhär, kanske tio år senare, förstår jag att det är rummet som har sin specialla doft som alla andra rum, och inte glassen.
Det var såklart en lite sorglig upptäckt, men det gjorde inget. Något av det allra finaste jag vet är när jag minns dofter så där. Som ett hårvax på Irland som luktade som ett litet brunt suddigum jag hade i Gula huset i Broddetorp, som var format som ett kassettband i telefonsvararstorlek och som hade ett plastfodral. Eller som någon som gick förbi mig på resecentrum i Skövde för något år sedan, vars parfym luktade som ett jättelitet läppstift jag hade när jag var liten.

Om jag får välja så tappar jag aldrig minnet. Aldrig.