Systernet

För tolv år sedan stod jag i ett kapprum i Broddetorpsskolans dåvarande lekisavdelning när en flicka som var ett år yngre än mig kom fram och frågade om jag ville bli hennes bästa vän. Fram tills då hade vi inte umgåtts jättemycket, men jag svarade "ja" på hennes fråga.
Efter det var det vi två. Många dagar efter skolan följde jag med henne hem till Bolum där hon bodde då. Vi lekte med hennes små halvsyskon, bråkade med henns storebror, bytte kläder med varandra och gick ut på äventyr. En gång följde jag med hennes familj på semester till kusten, där vi gick i många timmar på en strand, nattbadade och spanade på campingen. Hon kom aldrig med mig till vårt sommarhus i Stockholms skärgård, men det gjorde inte så mycket, för när jag kom hem satt hon och väntade på min trapp.
I slutet av mellanstadiet flyttade hennes familj till Skara och jag trodde att allt skulle bli svårt, men jag lärde mig 203:ans tidtabell och hälsade på henne på helgerna istället.
I Skara samlade vi burkar tidiga mornar i hopp om att bli rika, köpte små glassar man doppade i sockrigt pulver på Lilla Q, gick på mellanstadiediscon på fritidsgården Tellus (till slut blev jag för stor, bloody 7:an, men smet in ändå) och blev löjligt kära i alla nya killar. (Richard...)
Sedan började jag på gymnasiet i Falköping och hon på Katedral i Skara. På senare år kan det dröja månder mellan våra möten och samtal, men det gör ingenting.
Vi skrattar alltid tills vi gråter åt alla märkliga saker vi gjort när vi kommer ihåg dem, och det finns ingen i hela världen som alltid accepterat, uppskattat, stöttat och älskat mig som hon gjort.
Hon kommer aldrig någonsin att sluta vara min bästa vän.

Idag, den 16 april 2007, är dagen då man räknat ut att den lilla som bosatt sig i Rebeccas mage vill försöka ta sig ut. Vid sju ikväll låg den fortfarande kvar där och visade inget som helst tecken på utflyttning.
Men nu, nu är det spännande.