Systernet

Någonstans runt fem på lördagseftermiddagen trodde vi det. Men the seabreeze var liksom inte den där friska, härliga seabreezen som vi väntat. Den var rå. Förvisso frisk också, men stundvis så stark att man fick hålla i glasögonen. Och det gick inte direkt att stå vid stranden utan att stå stadigt med benen och luta sig framåt för att inte flyga iväg med vinden.



Men oj, så trevligt det var! I lördags åkte vi alltså, jag, Åsa, Roisin, Niall, Paddy, Myles och Eve till familjen Lawler's nybyggda "holidayhouse" i västkustbyn Lahinch.
En mycket trevlig liten by med många surfaffärer och en liten, liten huvudgata med ett Centra, två kinarestauranger, en bokaffär, en klädesaffär och resten pubar.
På lördagskvällen gick Niall och Roisin ut så jag och Åsa blev kvar i huset med barnen och lite middag, en lugn kväll alltså. På söndagen däremot bar det ut på äventyr.
Efter söndagsfrukosten (den är alltid lite finare än de andra: bacon, korv, ägg och toast) knöt vi halsdukarna hårt och gav oss ut på äventyr.
Eftersom det var ganska mörkt när vi kom fram kvällen innan hade vi egentligen inte uppfattat så mycket av vattnet, mer än att det fanns där någonstans.
Ganska snart hörde vi dock vart det var någonstans. Havsvågorna, och vindarna också för den delen, håller sannerligen inte käft. Så vi gick dit. Stod farligt på gräset vid ett stup rakt ner på klipporna, tog lite hårdrockskort och kände på vinden.





Traskade vidare ner mot samhället och stranden, där vi hittade The Aquarium, vilket var ett helt annat äventyr. De hade inte bara en död blåsfisk utan även en kräftodling för allmän beskådan, som inte var så trevlig alls, en muräna, enorma krabbor, ett gäng plattfiskar och så vidare.
Vad som fångade mitt intresse mest var dock de här: punkfisken, en jätteliten bläckfiskliknande grej som inte simmade runt som de andra utan tryckte sig lite mot akvarieväggen. Och den andra... eh.. "fisken"...



Vidare bort mot vad vi trodde var en flock farliga attack-belgian blue-kossor blev vinden allt hårdare och vi beslöt efter ett tag att det var bäst att vända tillbaks för en bit kaffe.
Senare på eftermiddagen gick vi dock ner igen för att käka middag. Det började så småning om bli mörkt och termometern visade 9 grader utomhus. Vattnet såg isande kallt och inte på något sätt inbjudande ut, men det verkade inte spela någon roll alls. För snart upptäckte vi att inte mindre än 19 galningar hade begett sig ut för att surfa. Förundrade betraktade vi dem i säkert en kvart innan vi kom fram till att de var kassa, allihop, och att det var för blåsigt för att stå kvar.



Men hur som helst var det fantastiskt fint där borta. Jag kan bara tänka mig hur det kommer se ut när det är vår, lite varamare och ljusare och när stadsborna börjar dra sig dit.
Huset var ju tjusigt också, men ganska opersonligt eftersom det var exakt likadant som de 50 andra i det området.
Fast jag kan ju inte direkt klaga, jag har ett eget rum med en underbar och stor säng.

Och så insisterar Roisin på att jag ska lära mig surfa där innan jag lämnar landet.
Yeah!

Som slutkläm blir det en bild på mitt kommande hem; Stugan i backen.
Åsa står framför och är lycklig. Bra ska det bli!

Efter två timmars bilresa, en och en halv timmas flyg och sedan ytterligare 3 timmar och 40 minuters bussåkande hamnade jag och Åsa återigen på Limericks busstation.
Våra rumpor var platta och eftersom det strulade till sig totalt med nycklarna till Ballyglass House blev det till slut bestämt att jag och Lawlerbarnen skulle sova hos Åsas familj fredag till lördag. Vi släpade våra väskor till stationens parkering och såg snart Siobhan komma i bilen. Först märkte jag inte att det fanns något i baksätet på bilen, men när jag närmade mig såg jag Myles huvud sticka upp med ett "Oh my god!" i både ögonen och format med munnen. När jag öppnade dörren fick jag både en kram och en puss av samtliga småttingar. Det var fint det.
Väl hemma i Cappamore hann vi dricka ett glas vatten var innan vi välte på Åsas rum framför tvn.

Sedan blev det lördag, och det är här rubriken kommer in.
Vi beslöt oss för att gå på en promenad och jag tänkte att den irländska vintern är rough och tog alltså på mig både den farmorstickade tröjan och min jacka.
Men icke. Den 6:e januari var det hög-vår (säger man så?) så långt våra 16 ögon nådde. Det var strålande sol, molnfritt, grönt och sommarvarmt i luften. Vi traskade ner på vägen som går till någon slags gård, plockade blommor, hoppade i vattenpölar och tittade på kossor.
Som en riktigt klassiker.

På lördagskvällen fick vi också komma hem till huset eftersom farfar Myles hade hittat nyckeln. Ganska snart hittade jag tillbaks till rutinerna som varit av i två veckor. Jag åt en sallad, lade barnen vid åtta, hoppade i min pastellfärgade pyjamas och satte mig i den lilla soffan på nedervåningen med min dator och bläddrade bland allt dåligt på de 900 (give or take) kanalerna tills klockan blev sent.

Söndagen spenderades med färgläggning, tvtittande, lunch och annat tills Niall och Roisin kom tillbaks från England vid 7. Två kindpussar, lite choklad och "They haven't been taking about anything else! 'When is Veronica coming back?'". Fick också höra att min verktygslåda till Paddy var bättre än både cykeln och dinosauren han fick av "Santa". (Fast han har tydligen gått omkring och sagt att han fått allt av mig. Hah!)
Det smakar bra att bli uppskattad, jodå.

Nu är jag på mitt rum igen, i min säng och lyssnar på musik. Och jag måste erkänna att det känns precis lagom. Att vara här i huset på veckorna, att göra stan på helgerna och att jag slutar i mitten av mars.

Ja, det känns bra.

Japp, jag ska nu beklaga mig över julpyntet som jag så länge fruktat. Det kom upp någon gång i förra veckan men jag har inte kommit ihåg att skriva om det här. Än.
Men först vill jag bara visa att det stormiga novemer nu verkligen har gått över till december. November kändes som ett enda stort oväder. Många nätter trodde jag att stenhuset på fullaste allvar faktiskt skulle blåsa sönder av de kraftiga vindarna. Ni vet hur det låter när regnet piskar mot fönstrerna? Så lät det inte när jag skulle försöka sova... mer som om någon tog en hink med vatten och grus och kastade varannan sekund. Det var ett mirakel att inte larmet gick igång efter allt som blåste omkring.
Justja, men nu är det alltså december och nu har det lugnat sig. Istället ser det ut såhär:



Dimma, överallt. En vacker vy från mitt sovrum. Morgon som kväll.

Anyhow; julpyntet. Dagen kom då Roísín bad mig hjälpa till att plocka ner julpyntet från vinden. Låda efter låda efter renhuvud efter ljusslinga efter ljusslinga efter låda och så vidare. Vi kämpade på i en timma eller tre och hade till slut fått upp det mesta. Hela bottenvåningen och trappen var röd och blinkande och sjungande. (De förbannade sjungade tomtarna! De har säkert 7 stycken som sjunger olika sånger, och som är jätteroliga att sätta igång samtidigt. Tycker barnen. Jag tycker att de kan skona mig, om de inte vill ha en galen aupair.) Hon sa att det var tillräckligt, det fanns mer men enough is enough.

Just det. Sen kom Niall hem. Niall som köper nya haloweengrejer varje år även fast de har mer än tillräckligt redan. Han bad mig hjälpa till och snart var allt nere. Renkroppen, krubban, mer sjungande j*vla tomtar och plastgranen (ja, vi har två granar här i huset. En är ju bara en. Liksom) och sen hände det.
Jag vet inte hur mycket jag klagade på den uppblåsbara Frankensteins monster här, men Åsa hörde i alla fall tillräckligt av det. Den var stor, ivägen och lät på tok för mycket. För er som inte minns;

De förstår verkligen inte det där med lagom. Lagom mycket pynt eller lagom mycket ketchup. Det funkar bara inte för dem.

Men trots blinkande ljus och sjungade - och dansande - renar klarar jag mig dock. För i övermorgon tar jag bussen till Dublin och morgonen därefter sätter jag åter mina små fötter på svensk mark, den här gången för två veckor! Så vi ses, om inte på julafton så på juldagen. Det ska bli trevligt, otroligt trevligt.

Slutligen vill jag bara ge ett tips till er som inte har hittat det rätta julpyntet för i år än.
Varför inte införskaffa denna fantastiska scen av Jesus födelse? Samtliga figurer är upplysta och cirka en meter i höjd. Gör sig fint i trädgården och finns att inhandla i ett flertal butiker i Limerick stad.



Until then!

Lite smooth jazz som bakgrundsmusik, det sista hemmabryggda espressot på spisen och packningen under kontroll. Jag måste säga att jag är förvånad över mitt eget lugn. Jag har både soviut ungefär 8 timmar, hunnit duscha och plocka lite i lägenheten. Frukosten är på gång och sedan får jag väl helt enkelt bara vänta på att mamma ska komma och hämta mig. Ingen stress alls. Skönt.
Visserligen drömde jag om att flyget till Irland blev inställt precis innan vi skulle åka och att vi stället fick ta ett tåg den 10:e oktober... men det händer ju såklart inte. Allt ska bli bra.

Så nu, mina kära vänner, nu ska jag stänga ner datorn, omsorgsfullt packa ner den i den stora och troligttvis för tunga väskan och sedan vänta en liten stund.

Sedan... sedan börjar äventyret!

Vi ska bo på vandrarhem i Dublin i två nätter och jag vet inte om jag kommer åt internet någonstans, men på onsdag ska jag i alla fall komma till familjen Powers där det garanterat finns bredband. Så jag antar att vi hörs då!Under tiden kan ju roa er med att titta på min värdmammas företag Powersfield eller några underbara bilder från County Waterford hos ett företag som heter Cian Clarke. Eftersom jag inte förstått hur man länkar än och Kalle inte är tillgänglig så får ni själva trycka på länkarna som är längst ner till höger här. Mycket nöje!

Ta hand om er nu, så gör vi det också.

Nu har den kommit, söndagen för Måndagen med stort M.
Imorgon 14:45 lyfter jag och Lisa från Göteborg City Airport och landar två timmar och tjuga minuter senare förhoppningsvis i Dublin. Då börjar jakten på vandrarhemmet och sedan är det bara äventyr som väntar i två dagar tills vi ska vidare till våra familjer. Vi har redan bestämt oss för att försöka äta riktigt irländsk mat i staden så att vi inte verkar helt borta när vi kommer till våra nya hem. Och så ska vi äta sushi. Såklart.

Under veckan som gått har jag hållt mig sysselsatt med diverse saker för att få tiden att gå och framförallt för att träffa alla innan jag åker. Det har blivit en hel del fika och mat både ute, inne och i bingobilen. Jag har dessutom varit duktig och fixat både utlandsförsäkring, poströstsedel, mediciner och annat praktiskt.

När jag lämnade Åsa vid flygbussen i onsdags kändes måndagen långt bort. Jag ville följa med henne till Irland precis då och inte alls vänta flera dagar på min tur. Men nu inser jag att det nog är bra att jag faktiskt inte åker förrän (...) imorgon. Hela grejen har liksom blivit mer påtaglig ju närmare jag har kommit. Jag har nog behövt den här veckan för att fixa alla saker med lägenheten och ringa alla samtal och flytta alla grejer och...säga hejdå till alla.

Både ni och jag vet att det bara är cirka fyra månader tills vi ses igen, det är ju inte så att jag aldrig kommer tillbaka eller aldrig kommer se er igen. Bara fyra månader, och de kan gå hur fort som helst, men ändå.
Fyra månader blev plötsligt en lång tid när farmor började gråta på min axel när jag kramade henne en sista gång. När farfar pussade mig på kinden och sa ...och du kommer ihåg att vi älskar dig. När Louise sa att hon skulle vänta på kärleksbrev till Lund. När Fredrik lovade att sakna mig. När Patrik berättade att han trivs underbart bra, 10 timmars flyg härifrån. När Lena sa hejdå och meddelade att Svante tyckte att det kanske var säkrast att ta mejladressen ändå...

...och då har jag inte sagt hejdå till far än.

Det gör lite ont faktiskt, det måste jag erkänna. Jag blir lite orolig för hur det ska gå att inte ha någon annan än Lisa och Åsa relativt nära. Förvisso kommer jag ju kunna skriva och ringa till alla, men ändå. Det är ju verkligen inte samma sak som att gå till pappa och dricka kaffe eller titta på film i Fredriks soffa när som helst.

Fast å andra sidan tror jag att den här julen kommer bli alldeles utomrdentlig, just därför.
Jag ska krama er alla tills jag stupar, det lovar jag.

Hjälp. Här sitter jag och är alldeles sentimental, utan att ens ha lämnat soffan.
But there's no time to waste...Torka tårarna och hämta tvätten, jag har ju inte ens packat!

Jag vet inte riktigt hur många gånger jag lovat Kalle att aldrig starta en egen blogg, säkert är de fler än två, men nu sitter jag ändå här.
    Med det första inlägget.
    I min egna blogg...

    För er som känner mig så vet ni antagligen att jag snart lämnar er ett tag för 75 % regn, Guinness och fräkniga barn.
    För er andra, hej! Jag har bott i en liten stad vid namn Falköping alldeles för länge nu och ger mig istället ut på jakt efter större äventyr på Irland, där jag ska stanna ett år för att jobba som au-pair.
    För mig själv...well...nu är nära, Systern!
  
    Men det är alltså det som den här bloggen kommer handla om; mig och Irland.
    Vad som menas med det har jag i nuläget dock ingen aning om. Jag befinner mig fortfarade i min lägenhet i Falköping och åker inte förrän om 10 dagar... Men spännande ska det bli!

    Den ena anledning till att jag ska ha den här bloggen är i alla fall för att far, mor och alla andra som kommer undra vad tusan jag håller på med enkelt ska kunna kika in här och läsa och mina senaste upplevelser och tankar.
    Med min käre vän Frants som resesällskap kan jag, eller vi, dessutom garantera ett helt gäng med bilder på gud vet vad.
    Den andra anledning att jag gör det här är helt enkelt för att jag vill. Jag tycker om att skriva ner tankegångar och intryck från dagen oavsett vad den innehåller. Dessutom känns det som ett smidigt och strukturerat sätt att komma ihåg allt. Här kan jag skriva av mig och sammanfatta vad jag vill och senare också titta tillbaks på hela kalaset.

Så ta för er.
Jag vet inte riktigt vad som väntar oss men här kommer det i alla fall snart; mitt liv på Irland, tillgängligt även för er!