Systernet

När jag steg ur bilen i Dalen stod farmor och pep av förtjusning på trappen och bjöd sedan in mig på tekakor och kaffe. Det är då jag verkligen är hemma igen.

Jag har inte så mycket mer att säga nu än att jag är ganska nöjd. Det är ingen vår alls här i Sverige, men jag övningskörde nästan hela vägen från Säve och i stället för att packa upp, duscha eller laga middag sitter jag och letar jobb i Patriks lägenhet. Duktig Syster. Vad framtiden har att erbjuda vet ingen, jag ska tillbaks till Irland, flytta till Dalarna och åka ut på stora äventyr. Så mycket är säkert.
Men först ska jag vara lite hemma. (Och spela bingo...)

Jag antar att det här är det obligatoriska slutinlägget. Förvisso kommer jag nog fortsätta skriva lite senare i livet, fast då får bloggen heta något annat.
Imorgon packar jag ner datorn och sedan hörs vi nästa gång fredag den 24:e när jag kommer hem. Far och Anja, jag svänger förbi er först på väg hem från Säve, farmor och farfar, er kommer jag till därefter och Lena och Svante, er hälsar jag på samtidigt. (Therese och Mona, ni vet vad som gäller...) På lördagen är det inflyttningsfest hos Fred och Jos så där ser jag nog några, och sen är det söndag och allt är återigen möjligt.

Några sista visdomsord blev det inte, ni vet allt ändå.
Tack för allt stöd, att ni har läst och kommenterat och väntat på mig när jag kommit hem!

Nu ska jag bubbelbada en sista gång och sedan njuta av att ha en dubbelsäng när jag kan.
Imorgon bär det av på nya äventyr.

Cheers!
Veronica

(Och eftersom jag inte kommer vara så himla online på lördag, GRATTIS SOFIE! Fast, jag kommer ju å andra sidan träffa dig på lördag... But still, grattis!)

Veronica: You know Myles, I'm going the day after tomorrow.
Myles: What?!
Veronica: Yes...
Myles: YEAH! The I can play as much games on the tv as I want!

Och inte nog med det, Roisin ringde just och sa att hon ska jobba sent. Jag får sköta middag, läxor och tre barn i några timmar extra.
Hurra.

Det finns ingen annan mormor, som är så bra att hon efter tolvslaget på sin födelsedag firar att hon fyller 100 minus, och inte 80+ som alla andra skulle ha sagt, än min alldeles egna Thekla.
Jag saknar dig såklart också mormor, och jag hoppas din födelsedag blir ännu bättre än den förra!

Så, då var det gjort. Jag och min goda framförhållning har fyra dagar i förskott packat ner allt. Förvisso bara för att se om det finns någon chans att jag får med mig allt över huvud taget, jag låter nog inte allt ligga var i väskorna tills fredag. Men usch alltså. Kånka på en stor resväska, en ryggsäck och en tygkasse till Kilkenny och sedan till Dublin. Det känns lite av, men det är inte så mycket att göra åt det.
Nu är jag ännu mer på väg härifrån.
Och jag skulle kunna svära och kalla familjen Lawler för dåliga saker efter helgen som varit, men det tjänar liksom ingenting till. Åsa fick höra allt inatt, det räcker. Jag kan ju säga att jag har kännt mig mer respekterad och uppskattad förut, men sen håller jag tyst...

Igår hade jag min sista lediga dag i Limerick. Det regnade tyvärr hela dagen, så jag och Åsa spenderade den mest med att slöhandla lite inför nästa helg samt sitta på pubar. Det var väldigt söndagsavslappnat och vi pratade massa minnen.
Jag vet inte riktigt vad jag kommer sakna här. Jag är väldigt färdig med hela grejen, verkligen och det vet vi alla, men det känns bra att jag ändå stannade 7 månader. (Jaja, det blev inte ett år men hur skulle jag kunna veta det?) Om jag hade åkt hem efter familjen Power hade jag inte upplevt det mysiga publivet på Irland, jag hade inte träffat Sofie och upptäckt Kilkenny, jag hade aldrig åkt till Bunratty och haft luftsvärdsfighter på taket, jag hade aldrig smakat Roisins stew, jag hade antagligen inte kommit på idén att flytta ihop med Åsa i ett hus i Dalarna och jag hade inte förbättrat min engelska alls. Så det har varit värt det, så mycket kan jag säga.
Men nu är jag klar.


Idag var det sådär tokigt mycket vår igen. Vi var ute och lekte nästan hela dagen, efter lunch i alla fall.
Det har aldrig varit en grej för mig att hänga tvätt, jag har bott i lägenhet/radhus större delen av mitt liv och har oftast kört med torktumlar eller torkrum, men jag måste säga att när jag hängde upp mina sängkläder på tork ute i solskenet så kändes det som fint. Då var det ännu mer vår. Varmt i luften och lite blåsigt så att lakanet fladdrade i vinden. Tjusigt.
När Åsa fortfarande var kvar fick jag låna hennes planetkort och ringa till farmor en liten stund. Hon var glad, jag också, och till och med Lena var med på ett hörn. Bilbingosäsongen börjar i april. Det är snart. Jag är redo. Therese, du får nog börja öva upp ditt härma-tanten-med-alla-färger-mellanduttarna-knyck snart, det måste sitta när vi försöker hålla oss för skratt ihopträngda i Lenas bil på en fotbollsplan.

Om jag skulle säga att mitt humör var på topp, eller ens halvägs, så skulle jag ljuga ganska brutalt. Så jag låter bli.
Men sist funkade det ju relativt bra med ett recept som upplyftning, så jag kör vidare på det.
Idag lagar vi Irish Stew!


Kött i grytbitar, lamm är gott
Några palsternackor
Ännu fler morötter
En vitlök
Några gula lökar
Några glas rödvin
Några liter vatten
Två eller tre lagerblad
Ett gäng potatisar

Bryn löken, den pressade vitlöken och köttet först. Häll på en eller två liter vatten och låt det puttra ett tag. Slanta morötterna och plasternackorna, i med dem, rödvinet och lagerbladen. Se till att ha låg värme, släng på ett lock and then let it stew.
Det ska gärna stå i 1½ timma, då blir det allra godast. Koka potatis att äta till och njut.

Eftersom jag försöker komma över hur odrägliga, otacksamma, ignoranta, elaka och dumma barnen var igår så tänkte jag försöka lura mig själv att vara glad och positiv, genom att vara lite käck och helt oväntat klämma till med ett recept. Jag bakade riktigt bra scones idag så låt oss alla slå ett slag för sconesen. Sconeskulturen är bra. Länge leve sconesen. Hurraa...aa...eh.

Scones

450 g mjöl
en nypa bakpulver
en rejäl nypa salt
50 ml grädde
200 ml mjölk
110 g margarin
1 lätt vispat ägg
50 g strösocker

Blanda ihop mjölet, bakpulvret och saltet.
Tärna i smöret och smula ihop allt med händerna tills det blir fint.
I med resten, knåda ihop, kavla ut.
Mät ut ungefär 12 scones med en kopp eller pepparkaksform eller vad tusan som helst, bara deblir ungefär 2 cm tjocka och 5 cm i diameter.
Lägg dem på en plåt och pensla med ägg eller lite mjölk.
Baka ett tag i 180 grader, 20 minuter eller så kanske, tills de har växt och blivit lite gyllenbruna och känns allmänt okej.
Sedan är det bara att tröstäta! De gör sig bäst med lite smör, sylt och tillsammans med en kopp te.


Om jag hade velat vara extra snajdig kunde jag blandat i en näve russin i degen också, fast då hade samtliga barn vägrat att äta dem eftersom russin varken är choklad eller chips och då inget de vill äta, och då hade jag försökt resonera med dem en stund och sagt att de kanske kunde ta bort russinen om de absolut inte ville smaka på dem, men då hade de skrikit att det kunde de inte alls för sconesen smakade säkert russin överallt, och sen skulle de slängt dem på golvet och skrikit en liten stund och gnällt om att jag skulle baka nya till dem kanske, utan russin, och då hade jag antagligen fått nog av deras dumheter och blivit riktigt riktigt arg, men eftersom jag inte klarar av att låta den ilskan gå ut över dem hade jag kanske sprungit upp på mitt rum och gömt mig under sängen till ungjävlarna gått och lagt sig, altarnativt gått ut och slått sönder deras treehouse för att bli av med all dålig energi men då skulle inte Niall bli glad för då skulle han bli tvungen att laga det, eller betala någon annan för att göra det.
Så jag lät bli.

Men i morgon är det bara två veckor kvar tills jag slutar, då ska jag ha världens bästa helg i Kilkenny med mina vänner, resa runt på Irland med min mor i fem dagar och komma hem och då... Då jävlar i mig (ursäkta min franska) ska jag baka scones till alla som vill och jag ska baka dem med russin.

Jag måste säga att det här har varit den bästa helgen på väldigt länge. Antagligen beror det mycket på att jag fick ledigt på lördag och söndag istället för söndag och måndag som det brukar vara. I vanliga går jag och Åsa ut på fredagen, hon stannar hemma med mig och barnen på lördagen, eftersom jag jobbar då, och sedan slöfikar vi på söndagen i brist på annat, jag slöfikar själv och strosar runt på måndagen.

Men o nej, den här helgen var ett riktigt äventyr. Det hela startade på fredagskvällen. Vid åtta mötte jag Åsa inne på Dunnes Stores i stan och vi gick till Riddler's för en första pint. I någon timma satt vi och berättade om vår vecka och allt som stört oss. Jag undrar vad de resterande gästerna på puben trodde om oss två små tjejer som satt och svor, gestikulerade och var arga på ett märkligt språk. Men det var bra, det är alltid skönt att få dela lite hat.
Vidare sen till Bar 3, bästa stället i Limerick, där vi lyssnade på en väldigt trevlig singer/songwriter och drack rosa drycker. Sedan tog vi steget ut i regnet och testade en ny bar - Nestors. Jag har alltid skrämts av säkerhetsvakterna som står utanför så det har aldrig blivit att vi gått dit tidigare, men det var sannerligen ett bra drag. Trevlig stämning, lagom musik och billiga pints (3 €!). Dock blev det lite obekvämt när vi upptäckte att två män som satt vid baren gjorde föga annat än att spana på oss och utbyta kommentarer åt vårt håll.
Men jag räddade situationen, gjorde det enda rätta - tog fram Åsas ring som honm glömde i mitt badrum förra helgen, gick ner på knä och friade. Min nya fästmö spelade med alldeles utmärkt och de som inte gick på hennes lycka måste vara kassa. Några minuter senare var barsnubbarna i alla fall borta. Seger.
Runt 12 återvände vi till Bar 3 för mer rosa dricka, dansande och åt sedan en bit mat innan vi kom hem vid halv fyra...

Lördagen spenderades mest framför tvn. Vi sov till elva, lagade en enorm klassisk irländsk frukost och tittade sedan på snygga 80- och 90tals musikvideor tills klockan blev kväll och vi gav oss av till staden igen. Ikväll skulle nämligen en av våra polska bögvänner dansa på Bar 3, och har man en gång sett Kamil dansa så vill man göra det igen. Herregud, det är obegripligt hur man kan röra sig så omänskligt så snabbt och energiskt, men bra är det!
Dock kom vi in lite för tidigt för att festen skulle ha kommit igång så vi började lite lugnt på The Old Quarter tills klockan blev lite senare. Tillbaks till Nestors igen för några pints OCH en liquid cocain, enbart för namnets skull. Framåt tio begav vi oss till Bar 3 för då var det sagt att Kamil skulle vara igång och det var han verkligen. Efter några timmars dansande, socialiserande tog vi en taxi hem och välte, något tidgare den här kvällen.

Sedan var det plötsligt söndagsmorgon klockan nio och min mobil började ringa. Jag hade haft förstånd nog att kvällen innan ställa väckarklockan så att vi kunde komma upp i tid för att gå in till stan och möta vår vän Sofie som skulle komma över från Kilkenny för dagen. Och upp kom vi, men ganska snart slog det oss att det inte fanns en chans i världen att vi skulle hinna in till stan tills Sofie var där, eftersom det tar minst 1½ timma att gå in, och vår vän var närmare Limerick än så. Hur som helst skippade vi frukosten och knatade iväg. När vi kommit till Barrys Shop hade vi dock tröttnat och gjorde således våra livs första försök att lifta på riktigt. Den första bilen som åkte förbi vinkade glatt, men körde vidare. Den andra stannade och körde oss gärna in till staden, så där var vi, redan innan Sofie ringt och sagt att hon parkerat. Ytterligare en seger.

Vi hittade på vår vän och beslöt oss ganska snart för att ta oss direkt ut till Bunratty för att vara turister. Då upptäckte vi ett litet hinder. Bilnycklarna låg redan i bilen och inte i fickan. Vi var utelåsta. På en söndag går det inte att få tag på en låssmed, och Sofies chef var inte alltför sugen på att åka hela vägen till Limerick med extranyckeln. Det såg ganska hopplöst ut ett tag så till slut gick vi till polisstationen med vår sista gnista av hopp. Och där, där stod vår räddare. I stövlar, Hellyhansen-fleece, keps och skäggstubb. Poliskvinnan tyckte först att vi kunde vänta tills i morgon när låssmederna öppnade igen, men snubben började fråga om bilmodell och vart den stod. Jag kan ju säga att jag inte kände så mycket förtroende för honom, eftersom han inte hade uniform och lät som att han kunde bryta sig in i bilar där han stod och smuttade på sin cola och sa "Does it have round or square bottons? Hm... Okay..."
Men tio minuter senare hade han med hjälp av en skruvmejlsel lyckats få en så stor glugg in vid förardörren att han kunde pilla ner sitt låsknappsuppryckarverktyg och komma in i bilen. Jävlar i mig, spänningen när han var nära nära att lyckas och lyckan över att inte längre vara utelåsta. Obeskrivligt, och ännu en seger!

Så vi gasade ut ur stan på väg N18 mot Shannon och snart var vi framme vid Bunratty. Jag hade egentligen inte så mycket förväntingar på stället eftersom jag inte visste så mycket mer än att det var ett slott och en restaurang med god mat. Och det sved på mitt bankkonto när inträdet var 13 € efter två dagars utgång den här helgen, men herre min gud, det var värt vartenda cent.
Vi spenderade en bra stund i det fantastiska slottet, det kändes som att det var ganska mycket huvudattraktion, men det visade sig finnas en hel park med gamla hus, gator, kyrkor och trädgårdar. Allt som allt var vi nog där 4-5 timmar.
Jag vet inte riktigt hur mycket jag ska säga, eller om jag ska säga något alls, för det ska såklart upplevas på riktigt. Det underbara slottet som en gång köptes för 1000 pund och sedan renoverades i många år, med stora festsalar, smala trappor, fängelsehålor och utkiksplatser. När vi stod högst upp på taket och tittade ut över landskapet kunde vi helt enkelt inte låta bli att fejka ett trumpetljud, sikta med luftpilbågarna mot den anfallande truppen som kom från söder. Man kunde höra hur hästhovarna slog mot marken och de klingande svärden som skulle skvätta blod på den stora porten, om fienden lyckades ta sig över vallgraven såklart.
Och vidare sen till det lilla samhället som fanns bevarat. Det var en gammal pantbank, en liten liten skola, världens minsta pub och en liten kyrka. Helt underbart. Flera gånger svor jag över att det är 2000-tal nu och att jag var född alldeles för sent. Tänk att glida omrking där på kullerstenen, gå till postkontoret och hämta ett paket, gå tillbaks hem till stugan och tända elden, baka bröd och klättra upp på loftet för att sova.
Men man kan inte få allt.

Slutligen åkte vi tillbaks in till Limerick för lite kaffe och scones och sedan släppte Sofie av mig hemma i huset. Nu sitter jag här och kämpar för fullt med att få upp bilderna till bloggen. Det går lika dåligt som vanligt, men jag ger inte upp.

Ja, kära vänner. Om 19 dagar slutar jag. Jag har kommit fram till att jag inte tänker utvärdera mitt irlands-äventyr på något sätt, för jag vet inte hur det skulle gå till. Jag har lärt mig engelska, städat och pubat i ett halvår, det finns inte så mycket att säga om det egentligen.

19 dagar...sedan en helg med vänner i Kilkenny, 5 dagars Irland runt med mamma och sedan Västra Götaland igen. Det känns bättre och bättre ju närmare det kommer.

Inatt ska jag drömma om riddare och gästabud

De röda utslag som plötsligt började befläcka min kropp var när jag vaknade i morses så många att de inte längre var röda prickar. Hela jag var så röd att det bara fanns några få vita prickar, som inte var drabbade av utslag.
Så jag fick spendera €50 på en indisk doktor som sa att jag nog var allergisk mot antibiotikan jag fick för mitt halsont. Well done.

Så om ni någon gång funderar på att ge mig penicillin så ge mig inte Agumentin för då går det illa!
Nu blir det istället steroider i två veckor.

Nån gång ska jag försöka hålla mig frisk en hel månad...

Dagens nya symptom: utslag.

Men jag är i alla fall ledig, så nu tar jag bussen in till stan och spenderar pengar.

Vad som för en och en halv vecka sedan verkade vara influensan, har nu visat sig vara ett virus.
Ett elakt, ondskefullt, obarmhärtigt monstruöst virus.

Jag började ana att det inte var The Flu som hade drabbat mig när jag återfick febern efter flera dagars antibiotika. Halsen blev bra ganska snabbt, men i måndags kväll kom febern tillbaks likt en näve lössnö kastad i motvind. I tisdags var den fortfarande kvar. Jag hade min halsduk på mig hela dagen och försökte ligga ner och vila så mycket som möjligt. På onsdagen hade febern försvunnit men istället hade viruset nu attackerat mitt arma balanssinne. Om jag inte satt eller låg ner kändes det hela tiden som att jag skulle svimma eller i alla fall välta. Huvudet verkade snurra hela tiden och kroppen hade fortfarande inte slutat värka sedan början av veckan.
Idag är jag inte lika svimfärdig, men hej, nu hostar jag så att hela halsen dör istället.

Räckte det inte med att jag låg under mitt täcke i tre dagar och knappt kunde svälja lite vatten för att halsen var så svullen? Tydligen inte. Det är ett satansvirus som går runt och vissa ligger sjuka i så mycket som tre veckor.
Så har jag otur kanske jag är frisk nästa söndag. Hurra.

Igår var det som bekant alla hjärtans dag. Jag hade mest märkt av det genom Roisins frånvaro, eftersom det var ganska mycket att göra i blomaffären innan onsdagen. Men innan ungarna skulle gå och lägga sig igår kom de fram till mig där jag satt i soffan och tittafe på Top Model. De bar alla tillsammans ett litet paket som Eve hade slagit in själv samt ett jättefint kort. Det var mer än jag hade väntat mig, eftersom jag inte väntat mig något överhuvudtaget, och jag blev glad. Jag har aldrig någonsin firat alla hjärtans dag och jag tänker nog aldrig börja göra det heller, men ibland är det lite fint med uppskattning.


(Fast efter två dagars förjävligt spydigt uppträdande från de två yngsta kan jag erkänna att jag är hyfsat matt och ganska sugen på att åka hem...)

Allright, jag är lite sen med uppdateringen eftersom vi kom tillbaks från Kilkenny så tidigt som i måndags. Men jag har all anledning.
En inte så himla lång historia lite kortare: frös som ett djur hela måndagen, låg i min säng och hade ont i halsen tisdag och onsdag, åkte till läkaren och fick medicin för halsfluss och har sedan varit vaken och väl fungernade i två dagar.

Mina mandlar ser inte längre ut som något utomgjordiskt som...håller på att koka...eh och febern har lagt sig, dock har det börja göra ont i öronen, men jag har ryckt upp mig och hittat tillbaks till bloggen. Here it goes!

Efter min ensamma dag på lördagen sov jag ganska okej till söndagen då jag gick upp vid nio för att påbörja min promenad till staden redan 9:30am. Det gick fint, jag traskade i rask takt oavbrutet i 1 timma och 40 minuter innan jag nådde busstationen och hittade sedan Åsa lagom i tid tills bussen skulle avgå till Clonmel där vi skulle byta. På väg dit var vi båda ganska åksjuka och halvsovande, men kom ändå fram till att kinesiskt skulle vara trevligt till middag i Kilkenny på kvällen. Genom många dimmiga dalar nådde vi tillslut samhället Clonmel och gick där av bussen. I stationshuset fanns det, enligt en skylt, "Café EXPRESS 2000". Det var ungefär lika stängt som namnet var töntigt. Men, tvärs över gatan såg vi istället Pagan Garden, kinarestaurang! Med 1 timma och 40 minuter tills nästa avgång tänkte vi att en lunch kunde vara på sin plats. (Och herre, den var god, och helt sanslöst billig.)

Anledningen till att vi åkte till Kilkenny från första början var för att det är där St Patrick's day kommer firas i mars, och vi ville helt enkelt kolla in staden innan vi åker dit med våra 7 vänner från Sverige. Grejen var ju att vi skulle vart i Dublin från början, men där fanns det ju inte ett enda hostel ledigt, så jag och Åsa chansade och bokade det enda vi hittade som hade lediga sängar för helgen. Och ja, det råkade ligga i Kilkenny.
Så där satt vi, i hiphopbussen (den kunde inte riktigt den där grejen med att niga vid stoppen, utan pumpade mer upp och ner som dom gör i musikvideorna, ni vet) som hade tidernas underhållning på tv, och väntade på att det fantastiska Kilkenny skulle uppenbara sig. Tidtabellen hade sagt att vi skulle vara framme 15:35 och halv fyra var vi mitt ute på landet. Vårt hopp började brista en aning, var det så att vi hade bokat plats åt oss och våra vänner, en hel helg, i en liten by på landet med en pub och en bensinmack?
Det visade sig dock snart att bussen var sen, för snart körde vi in i det riktiga Kilkenny (ett tag var vi utan hopp att vi trodde att Kilkenny skulle bli en fantastisk stad så småning om, att den helt enkelt inte var byggd än) och möttes av gator och liv.
Tack vare internet (god bless!) hade jag också kommit i kontakt med en anna svensk au pair vid namn Sofie, som så vänligt erbjudit sig att hämta oss på stationen med sin alldeles egna bil. Så väl framme hälsade vi på Sofie och gav oss iväg på äventyr!

Äventyret gick ner till Dunnes Stores parkeringen, heh, och fortsatte sedan till fots. Sofie visade oss huvudgatorna, shoppingcentrat, slottet, några pubar och restauranger och gav oss all fakta vi behöver. (Otroligt påläst tjej där!)

Eftersom vi skulle ut och äta och testa publivet senare på kvällen ville Sofie åka hem med sin bil först, och vi tog tillfället i akt och gav oss ut på landsbygden för att göra henne sällskap.
I en rad av kanske 5 hus var deras det allra minsta som knappt syndes bakom häcken, men ack så bedårande. Ännu bättre var att Sofie bodde i en trailer i trädgården! En sån fantastisk liten trailer dessutom! Underbart mysig med två stora soffor och tv i det första rummet, sedan ett litet kök, ett badrum, ett gästrum och ett tjusigt sovrum. Om jag någon gång blir rik ska jag lätt skaffa mig en trailer någonstans, kanske i Spanien...mm.

Anyways, vi tog en taxi tillbaks till stan och gick sedan på jakt efter mat. Vi åt på en klassisk och old fashioned bar och gick sedan vidare till pubarna runtomkring. Till slut hamnade vi på något vi från början var en fritidsgård, men som bara visade sig vara ett kasst ställe med alldeles för hög musik.
Klockan hade blivit tolv, och på söndagar är det visst tiden då pubarna stänger. Så vi traskade runt och funderade på om vi var hungriga eller om vi skulle lägga oss. Så gick vi förbi Dunnes Stores och då var det ju uppenbart.
Jag kan berätta för er att Dunnes Stores är en jättestor kedja här på Irland. De har matvaror, kläder, möbler och allt möjligt. Lite som Robin Hood eller Coop antar jag. Alltiallo liksom. Men det allra bästa är att de har några affärer som är öppna dygnet runt, vilket innebär att man kan gå och nattshoppa.
Vilket vi gjorde.
Pringles chips med salt och vinäger-smak blv det den här gången. Vi tyckte också att en soffa borde provsittas medan vi smakade på chipsen, samt att barnkläderna kunde få sig ytterligare en titt.
Så nu har vi gjort det också!

En liten stund senare hittade vi en taxi åt Sofie och blev själv avsläppta precis vid hostel-dörren och gick och lade oss. Sen kan jag chansa på att det gick en eller två timmar innan jag vaknade av att jag höll på att frysa sönder. Med jeans och två täcken över mig låg jag sedan och huttrade resten av natten och trodde att slutet var nära.
Måndagen spenderas med att slöfika på diverse fik och vänta på bussen. Jag tog av mig jackan när jag satt hemma i min säng.

Det var ju helt klart en flopp att jag blev toksjuk på vår lilla resa, men förövrigt så var det jättebra. Kilkenny var jättefint och St Patrick's day kommer bli sanslöst trevligt.
Dessutom fick vi ju en ny vän! (Hej Sofie!)

Klockan var fem, det var fullkomligt vindstilla och så varmt att man inte behövde ha jackan på sig.
(Och ja mamma, visst vakade det!)

Klockan var närmare tre, Eve kom hem från skolan med sina två vänner Shauna och Aoife. Vädret var underbart så jag tänkte att nu när Roisin inte ska iväg och hämta någon mer kan jag ta en liten promenad. Vanligvis brukar jag bara gå rakt över vägen, genom en hage, över en liten bäck och sedan är jag framme vid kanalen. Men när jag kommit över vägen upptäckte jag att hagen idag var bebodd...
(Den vita var för muskulös för att jag skulle våga chansa.)



Så istället började jag gå åt vänster på vägen. Jag gick förbi grannhusen och runt svängen som kommer lite längre bort. Vid ett vägarbete svängde jag upp och började gå uppför mot kanalen. För en gångs skull hade jag inte tagit med mig min mp3spelare och hörde således allt annat.
Vädret var som sagt fantastiskt. Varmt, vindstilla och strålande sol. Jag hittade direkt en trappa ner mot vattnet och satte mig på ett steg, knäppte upp jackan och slappnade av. Framför mig virvlade vattnet förbi alldeles ljudlöst, på avstånd hörde jag bilar och i närheten alla små fåglar som sjöng.
De säger att februari är vintermånaden på Irland, men idag, idag kände jag att våren var på gång.

Kanalen var som vanligt ljuvlig, men det blev inte så spännande bilder på vattnet, så vi tar ett träd istället. Ett ganska tjusigt träd som fick mig att tänka på Six feet under. (Fast nu när jag tittade på det trädet så inser jag ju att det inte inte är alls lika...)


Jag tror att jag någon gång nämnt att Irland är välstädat, och det vill jag ta upp nu igen.
I Dublin var det rent och snyggt nästan överallt. På nätterna gick gatustädarna runt och fixade allt. Limerick är inte så tokigt det heller, inne i stan är det städat.
Men tar du dig en tur på landet kan du, på bara hundra meter, lära känna hela Irlands snabbmatkultur.  Sorgligt men sant. Det är kaffekoppar i papper från BB´s, flåttiga kycklingburkar från Kentucky Fried Chicken, pommeslådor från Burger King, drickamuggar från McDonalds och gud vet vad mer slängda vid vägkanten.
Helt sanslöst.


Förövrigt så har jag ju, ännu en gång, fastställt en besatthet hos mig själv. Ordning. Idag gav jag mig frivilligt på the hotpress, en lite garderob fullknökad med lakan, handukar och filtar. Ingenting var vikt eller inlagt på ett smidigt sätt. Men jag tog ut allt, en sak i taget, vek och lade i rätt hög. Det tog ett tag, men jäklar vad bra det blev sen.
Likadant var det med pärlorna. Eve fick ett pärplatte-kit häromveckan, och i lördags satt jag och sorterade dem efter färg. Det tog nog tre timmar, men det blev rätt och jag var nöjd. Förvisso var det förstört dagen efter, men i alla fall. Samma sak gjorde jag idag. Bara av den anledningen att det är så behagligt att se hur det blir strukturerat. Att alla de röda ligger tillsammans och ingen annanstans. Mh.
Frågan är ju bara om det är lite extremt, eller om jag bara är ordningsam... jag vet inte.



Nu ska jag titta gå och lägga mig tidigt.
Imorgon jobbar jag tills Roisin kommer hem från blomaffären, då åker hon och barnen till Lahinch och jag blir själv i huset! Ska bli fantastiskt skönt att vara själv faktiskt. Sedan på söndag ska jag och Åsa ta en liten tur till Kilkenny för att kolla hur det är där.
Tillbaks på måndag kväll!

Innan jag åkte tillbaka hit efter jul tänkte jag att nej, nu får jag inte ta med mer böcker, ty böcker väger och det har jag inte råd med när jag ska hem i mars. Så jag lät bli att köpa nya. Första veckan. Sen köpte jag fyra, men behövde bara betala för tre...
Den som jag läser nu heter Kära Gabriel och är ett brev från en fader till sin autistiska son. Den är oerhört vacker och det gör mig lite ledsen att den snart är slut.
Hur som helst. Vid ett tillfälle åker Gabriel och hans far ut i skärgården för att gå på skattjakt. De har en speciell ö där de letar, och ofta också hittar skatter. Efter att de druckit lite varm choklad och åter samlat krafterna beger de sig till en grotta. Gabriel är rädd och hans far får gå i förväg och tända ljusen som stått där sedan sist.

Det var när jag var i stan igår som jag läste just det här stycket, och med ens hamnade jag i Broddetorp och Brobackaskogen. Även fast de sågat ner allt för många av träden som för några år sedan var perfekta gömställen och regnskydd finns det fortfarande en hel hög med minnen därifrån.
Utflykterna med skolan när vi åt lunchen vid grillplatsen, när vi var på den sidan ån där Kurt bodde. Hur vi gick vilse när vi lekte, med stövlar och thermobyxor med hängslen. Jag minns speciellt en gång när vi fick till uppgift att leta grenar en dag. Vi skulle hitta grenar som liknade någonting, kanske var det valfritt eller så var det djur. Hur som helst så letade jag som en galning, men hittade ingenting alls. Jag minns att jag var förtvivlad över att inte ha funnit något, säkert var jag till och med ganska oresonabel och negativ. Men så innan vi skulle börja traska upp för backen och tilbaks till skolan så hittade jag den. Grenen som såg ut som en säl. Nu när jag minns den ser den inte alls ut som en säl, men med en färgglad boll blev den såklart näst intill levande.
Eller när vi var på andra sidan ån med Skogsmulle. Där jag hittade min första vän (förutom kusinerna) Olivia. Jag minns att jag tyckte att hon var häftig för att hon hade ett sår på kinden efter att någon, antagligen hennes katt, hade rivit henne tvärs över. Vi blev vänner och gick sedan i samma klass tills vi började gymnasiet.
Och grushögen som var vid ingången till skogen från farmor och farfars håll, där jag klättrade med Patrik och Therese när det var snöstorm (1994?) och skolan var stängd. Vi lekte tills vi blev blöta, gick tillbaks till farmor och farfar och hängde upp kläderna framför elden, drack lite varm choklad tills kläderna var torra och gick sedan ut på vidare äventyr.

Men det jag mindes mest när jag läste om Gabriels grotta var den vi hade i Brobacka. Den vid vattnet.
Jag gick där för inte så länge sedan när jag var på besök hos farmor och farfar, men kunde inte hitta dit. Jag minns den som väldigt dramatisk, en stor och djup grotta där man kunde sitta ganska långt in på stenbänkarna. Vi grillade korv, kanske fiskade någon nere vid vattnet. Jag minns att jag var där med pappa många gånger, och kusinerna. Jag minns röda moraknivar och grillpinnar, allra bäst var det om man hittade en som delade sig i toppen. Jag minns små ryggsäckar och lukten av skog. Jag minns att man fick akta sig för att få röken från elden i ögonen.

Jag vet att det är mycket jag inte minns överhuvudtaget från Broddetorp. Som alla hus vi bodde i innan Enebacken och radhuset i samhället. Jag minns inget av det stora gula huset bredvid Göran, eller något annat rött jag har fått veta att vi bodde i. Jag minns inte ens så jättemycket från Enebacken eller radhuset heller i och för sig, men mycket, väldigt mycket annat. Det är väl ganska självklart eftersom jag växte upp i Broddetorp, det är där jag har mina första minnen, men det blir så påtagligt ibland när man tänker efter på allt bra som har lagrats i mitt huvud. Alla bilder. På pappas axlar i Dalen. Hur Patrik körde cross i trädgården. Jag fick prova men körde in i ett träd och hamnade under, grät hejdlöst.
Och alla våra äventyr i Blomborgen. Och tjuv och polis med fängelset. Och Trollspelet. Och Kullen. Hur vi lekte på dagisgården på rasterna. Brännbollen. Lyckan över att få stämpla böcker i skolbiblioteket om man var klar med planeringen när det var lånetid. Att vara matvärd och få hämta mer mat i köket hos Birgitta, världens bästa mattant. Eller Mia, världens bästa fritidsMia. Pausgympan i skolan. Alla jävla temaarbeten med femmorna och sexorna om Afrika som ingen egentligen tyckte om.

För varje gång jag kommer till Broddetorp så krymper det en aning, allting blir så mycket mindre. Avståndet från Gula huset till affären är ju knappt något alls på riktigt, och huset jag åkte förbi två gånger om dan med bussen är bara små överhuvudtaget.
Men alla minnen som ligger nära hjärtat växer. Broddetorp har aldrig gjort mig något ont, aldrig gjort mig rädd eller hotat mig. Där finns allting kvar även om det förändras lite. Där finns Ica Tranan och Lokalen, och skolan. Och bara en promenad bort finns farmor och farfar.

Om 45 dagar slutar jag här. Det är inte långt alls och det känns alldeles perfekt. För då har jag varit borta ett halvår. Jag gjorde som jag planerade och lämnade Sverige för Irland, för att upptäcka något nytt. Jag gjorde det på riktigt och jag klarade det galant. Jag trivdes och hade det roligt, jag träffade lite nya människor och såg många nya platser.

Men jag är en klyscha.
Jag insåg såklart att det bästa är där borta, där jag var från början.
I Broddetorp och Falköping. Med alla jag redan känner och platser jag kan. Inget ont om att skaffa nya vänner, absolut inte, men de jag har hemma är så bra att jag är nöjd. Och familjen här är underbar, men min egen är min egen och den kommer alltid att vara bäst.

Snart kommer jag hem.

 

Imorses skulle Roisin och Niall följa med en av systrarna för att titta på hus, och tog då Paddy med sig vilket gjorde att jag kunde ge mig ut på promenad, som jag suktat efter ändå sen igår då det var strålande sol hela dagen.

Jag pallrade mig upp till kanalen och var redan innan jag såg vattnet genomblöt om fötterna, men det gjorde inget alls. Morgonpromenaden började och utmynnade så smånigom i en förmiddagspromenad.

Hur som helst, anledningen till att den var bättre än vanligt var följande:

Min tankeverksamhet var effektivare än den någonsin varit. Huvudet var fullt av planer, ja det är nya på gång, och efter ett tag blev jag alldeles matt av alltihop. Jag promenerade ganska snabbt för att hålla igång men var tvungen att ta det lugnt och andas djupa andetag ibland, för så stort var det. Efter ett tag, när jag märkte att jag snart var framme vid bron och gick mycket snabbare än från början, slog det mig bara. Jag måste göra det här. (Och vad det här är tänker jag inte berätta än på ett tag, för min egen skull, eftersom jag brukar hålla på så här.) Det är världens bästa plan och det känns verkligen perfekt. Den uppfyller allt jag har haft i åtanke när jag letat bland alla miljontals kurser och jobb för hösten. Det kan bli bra.
Adrenalinklick och humöret på topp.

Det andra som gjorde promenaden extra bra var de, kanske fem, minutrarna då jag fick sällskap. Helt ovetandes om dess närvaro strosade jag bland det frostiga fårbajset när jag plötsligt upptäckte att en svan simmade parallelt med mig. Då och då saktade den in för att dyka efter mat, och efter en stund gav den upp helt, vände sig om och började glida tillbaks med vattnet. Att jag dessutom hade Eric Satie klinkandes i hörlurarna var juvligt.


Det tredje, var det som hände när jag hade nått den första bron och började gå tilbaks mot huset. Som ni säkert vet går det en hel del får uppe vid kanalen, och att jag tycker vädigt mycket om dem. De brukar stå i flock och tugga gräs och inte bry sig vidare mycket om min närvaro. Men här närmade jag mig ett alldeles ensamt får. Det stod till en början helt still och bara tittade på mig, men började sedan gå runt, runt i en liten ring. Beteendet verkade lite märkligt så jag saktade in och gick ner några meter mot vattnet för att inte störa det oroliga fåret. Sedan, när jag var tillräckligt nära, såg jag anledningen. Mitt i den lilla cirkeln som fåret hade traskat runt i låg ett litet, litet lamm. Alldeles jättelitet, svart och utan ull. Mammafåret tittade på mig och ställde sig framför sin minsting för att skydda den. Jag tog ytterligare avstånd för att inte verka hotfull, men stannade och tittade några gånger på denna söta lilla sak. Efter ett tag gjorde den ett försök att ställa sig upp och vacklade fram en halvmeter på darrande små ben.
Vidare, när jag kom fram till flocken av får som det här antaligen hörde till, såg jag ungefär 25 nyckläckta lamm till, så då var det inte så överväldigande längre. Men gud så söta.


När jag sedan kom hem hade jag dessutom fått post, som om inte promenaden vore nog. Mitt väntade paket från England hade anlänt en vecka efter att det skickats. Hur det var adresserat och skickat från Thailand förblir dock en gåta.

Roisin ska bort över helgen så jag ska inta min roll som modern i huset, som Niall uttryckte det, nu direkt. Tänkte börja lite klassiskt med att storstäda och ikväll fortsätta med att laga roasted chicken med potatis och broccoli till middag. Husligt värre.
Men sen blir det utgång med Oosa Belahan!

Jag tycker att det räcker med bilder den här gången. Det hände inget spektakulärt, så ni får nöja er med det.

Fast jag kan berätta en smaskig sak till angående det där med att irländarna har pengar förresten.
En familj som är bekant med Roisins vän har nyligen byggt hus. De är fem i antalet, föräldrarna och tre barn på 3, 5 och 7 år. Jag vet inte så mycket om själva huset i sig, men jag tycker att faktumet att de har låtit bygga, håll i er nu, elva eldstäder i huset säger ganska mycket. Sex sovrum med eget badrum och eldstad. Bara det liksom. Och sen fem till, någonstans.
Men elva totalt, i ett hus för fem pers alltså. Är det bara jag, eller känns det lite överdrivet?
Varmt ska de väl ha det i alla fall.

Nu kör vi!