Systernet

Innan jag åkte tillbaka hit efter jul tänkte jag att nej, nu får jag inte ta med mer böcker, ty böcker väger och det har jag inte råd med när jag ska hem i mars. Så jag lät bli att köpa nya. Första veckan. Sen köpte jag fyra, men behövde bara betala för tre...
Den som jag läser nu heter Kära Gabriel och är ett brev från en fader till sin autistiska son. Den är oerhört vacker och det gör mig lite ledsen att den snart är slut.
Hur som helst. Vid ett tillfälle åker Gabriel och hans far ut i skärgården för att gå på skattjakt. De har en speciell ö där de letar, och ofta också hittar skatter. Efter att de druckit lite varm choklad och åter samlat krafterna beger de sig till en grotta. Gabriel är rädd och hans far får gå i förväg och tända ljusen som stått där sedan sist.

Det var när jag var i stan igår som jag läste just det här stycket, och med ens hamnade jag i Broddetorp och Brobackaskogen. Även fast de sågat ner allt för många av träden som för några år sedan var perfekta gömställen och regnskydd finns det fortfarande en hel hög med minnen därifrån.
Utflykterna med skolan när vi åt lunchen vid grillplatsen, när vi var på den sidan ån där Kurt bodde. Hur vi gick vilse när vi lekte, med stövlar och thermobyxor med hängslen. Jag minns speciellt en gång när vi fick till uppgift att leta grenar en dag. Vi skulle hitta grenar som liknade någonting, kanske var det valfritt eller så var det djur. Hur som helst så letade jag som en galning, men hittade ingenting alls. Jag minns att jag var förtvivlad över att inte ha funnit något, säkert var jag till och med ganska oresonabel och negativ. Men så innan vi skulle börja traska upp för backen och tilbaks till skolan så hittade jag den. Grenen som såg ut som en säl. Nu när jag minns den ser den inte alls ut som en säl, men med en färgglad boll blev den såklart näst intill levande.
Eller när vi var på andra sidan ån med Skogsmulle. Där jag hittade min första vän (förutom kusinerna) Olivia. Jag minns att jag tyckte att hon var häftig för att hon hade ett sår på kinden efter att någon, antagligen hennes katt, hade rivit henne tvärs över. Vi blev vänner och gick sedan i samma klass tills vi började gymnasiet.
Och grushögen som var vid ingången till skogen från farmor och farfars håll, där jag klättrade med Patrik och Therese när det var snöstorm (1994?) och skolan var stängd. Vi lekte tills vi blev blöta, gick tillbaks till farmor och farfar och hängde upp kläderna framför elden, drack lite varm choklad tills kläderna var torra och gick sedan ut på vidare äventyr.

Men det jag mindes mest när jag läste om Gabriels grotta var den vi hade i Brobacka. Den vid vattnet.
Jag gick där för inte så länge sedan när jag var på besök hos farmor och farfar, men kunde inte hitta dit. Jag minns den som väldigt dramatisk, en stor och djup grotta där man kunde sitta ganska långt in på stenbänkarna. Vi grillade korv, kanske fiskade någon nere vid vattnet. Jag minns att jag var där med pappa många gånger, och kusinerna. Jag minns röda moraknivar och grillpinnar, allra bäst var det om man hittade en som delade sig i toppen. Jag minns små ryggsäckar och lukten av skog. Jag minns att man fick akta sig för att få röken från elden i ögonen.

Jag vet att det är mycket jag inte minns överhuvudtaget från Broddetorp. Som alla hus vi bodde i innan Enebacken och radhuset i samhället. Jag minns inget av det stora gula huset bredvid Göran, eller något annat rött jag har fått veta att vi bodde i. Jag minns inte ens så jättemycket från Enebacken eller radhuset heller i och för sig, men mycket, väldigt mycket annat. Det är väl ganska självklart eftersom jag växte upp i Broddetorp, det är där jag har mina första minnen, men det blir så påtagligt ibland när man tänker efter på allt bra som har lagrats i mitt huvud. Alla bilder. På pappas axlar i Dalen. Hur Patrik körde cross i trädgården. Jag fick prova men körde in i ett träd och hamnade under, grät hejdlöst.
Och alla våra äventyr i Blomborgen. Och tjuv och polis med fängelset. Och Trollspelet. Och Kullen. Hur vi lekte på dagisgården på rasterna. Brännbollen. Lyckan över att få stämpla böcker i skolbiblioteket om man var klar med planeringen när det var lånetid. Att vara matvärd och få hämta mer mat i köket hos Birgitta, världens bästa mattant. Eller Mia, världens bästa fritidsMia. Pausgympan i skolan. Alla jävla temaarbeten med femmorna och sexorna om Afrika som ingen egentligen tyckte om.

För varje gång jag kommer till Broddetorp så krymper det en aning, allting blir så mycket mindre. Avståndet från Gula huset till affären är ju knappt något alls på riktigt, och huset jag åkte förbi två gånger om dan med bussen är bara små överhuvudtaget.
Men alla minnen som ligger nära hjärtat växer. Broddetorp har aldrig gjort mig något ont, aldrig gjort mig rädd eller hotat mig. Där finns allting kvar även om det förändras lite. Där finns Ica Tranan och Lokalen, och skolan. Och bara en promenad bort finns farmor och farfar.

Om 45 dagar slutar jag här. Det är inte långt alls och det känns alldeles perfekt. För då har jag varit borta ett halvår. Jag gjorde som jag planerade och lämnade Sverige för Irland, för att upptäcka något nytt. Jag gjorde det på riktigt och jag klarade det galant. Jag trivdes och hade det roligt, jag träffade lite nya människor och såg många nya platser.

Men jag är en klyscha.
Jag insåg såklart att det bästa är där borta, där jag var från början.
I Broddetorp och Falköping. Med alla jag redan känner och platser jag kan. Inget ont om att skaffa nya vänner, absolut inte, men de jag har hemma är så bra att jag är nöjd. Och familjen här är underbar, men min egen är min egen och den kommer alltid att vara bäst.

Snart kommer jag hem.