Systern goes furion
Just precis nu är klockan cirka 00:43 på midsommaraftonen. Det är fortfarande, eller redan, ljust ute. Jag kan tycka att det vore bra att gå och lägga mig nu, för dygnsrytmens skull, men efter en hel natts sömn utan uppvaknande på väldigt för länge, känner jag mig nästan för nöjd för att sova ordentligt en natt till.
Och just det ja, jag är så upprörd att jag inte riktigt vet vad.
Det var med en mycket märklig känsla jag körde den 6,5 mil långa vägen hem från en dags arbete i Borlänge. I cd-spelaren var en skiva med den enligt mina öron absolut vackraste musiken som kanske finns, Sigur Rós, och jag försökte njuta av att höra dem igen eftersom det också var längesedan. Men samtidigt var jag så otroligt full av ilska och hopplöshet att det inte gick så bra.
I går kväll satt jag och Åsa vid köksbordet och pratade om bensinpriserna. Några timmar tidigare hade jag tankat jag för 13,84 och det sved, men jag har inte så mycket att välja på. Om jag inte tankar kan jag inte åka till jobbet och då kan jag således inte få lön så att jag kan betala hyra, köpa mat och så vidare. Jag har minst 3,5 mil till jobbet, men oftast 6,5 eftersom jag jobbar på olika orter. Från Stjärnsund går det tre bussar om dagen, på sommaren kanske bara två. Jag skulle nog kunna lyckas ta mig till jobbet på morgonen, men jag kommer inte hem eftersom sista bussen från Hedemora, där jag i så fall måste byta, går ens innan jag har slutat. Dessutom jobbar jag ofta kväll, det vill säga jag slutar vid midnatt, och då går det verkligen inga bussar, någonstans.
Alltså, jag måste köra bil till jobbet.
Eller flytta.
Grejen är att jag trivs otroligt bra på tidningen, och jag trivs lika bra med att bo i vårat hus i skogen, men de senaste dagarna har jag funderat på hur lång tid det tar innan det ena faktiskt utesluter det andra. Om bensinpriset fortsätter att stiga med samma fart som den gör nu, dröjer det kanske inte så länge innan jag, efter att ha betalat hyra, räkningar och bensin, endast har kvar några hundra till mjölk och grönsaker. Ska jag då behöva flytta till Hedemora, Falun eller Borlänge? Bo någonstans där jag inte vill bo, och troligen ändå gå på ett ut eftersom hyran i stan är dyrare än här? Eller ska jag bo kvar här och jobba på pizzerian i Horndal, vilket jag verkligen inte vill heller? Och
dessutom behöva åka till någon annan stad och tanka, så att jag kan komma till och från jobbet jag inte vill ha, bara för att de ska göra det ännu svårare för oss och lägga ner mackar i hela Sverige?
(Eller, så skulle ju människor kunna sluta lägga ofattbart många miljarder på porrindustrin, Eurovisionsfestivalen och jävla fotbolls EM, och kanske fokusera liter mer på hur vi kan fortsätta att trivas med våra liv och samtidigt få jorden att inte gå under innan vi åttitalister fyller 40.
Men det är ju bara en tanke…)
I går kväll, när det var lekstund på Riksdagen, klubbades det igenom att FRA-lagen ska införas i Sverige, så snart som 2009. Jag, som många andra, frågar mig fortfarande vad de håller på med. Hur de resonerar. Om ja-sägarna tänker att de har gjort något bra, och tror att allt kommer bli bättre nu, utan ”terrorist”-attacker och dylikt.
Det finns förstås mycket att tycka om FRA, väldigt mycket. Jag har själv inte läst lagen så jag kan inte uttala mig om allt. Men jag kan säga så här; jag har inte direkt någonting att dölja. Många av oss har ingenting att dölja därför att vi inte utgör något större hot mot någon annan. FRA-lagen skulle antagligen inte göra någon konkret skillnad i mitt liv. Jag skulle inte känna mig så mycket mer nervös för att mejla, ringa eller skicka sms. Men jag skulle vara medveten om att, även om det inte är så troligt, någon skulle kunna ha mina kontakter kartlagda. För att någon i mitt kontaktnät kanske har några misstankar riktade mot sig, om de så är helt falska. Eller att någon rent tekniskt skulle kunna kolla allt jag skriver när jag mejlar min far, och ha lagen bakom sig.
Och att påstå att de kommer ”fånga terrorister” på det här sättet är ju bara naivt, en dålig ursäkt.
Det som gör mig så arg är, att jag innerst inne tror att beslutsfattarna också är människor. Jag tror att de också har familjer, humörssvängningar och allt annat som vi dödliga har. Det som gör mig arg är att de tar sig rätten att sätta sig över andra människor De tar sig rätten att kontrollera och bevaka dem, praktiskt taget var och när som helst så småningom. De tar sig rätten att säga ”det här får du inte göra, det här får du göra – men vi litar inte på dig i alla fall så vi misstänker att du gör det ändå”.
Och vad blir då nästa steg? Hur mycket frihet kommer vi att ha kvar? Vilka regler kommer gälla för oss, och vilka kommer gälla för dom?
Det är skrattretande att kalla oss en demokrati, när vi inte ens tillåts ha någonting med våra egna rättigheter att göra.
Två undersökningar visar att 85 eller 95 av svenska folket är emot FRA-lagen.
Och de folkvalda, de vi valt ska föra våra röster när det gäller, de gör vadå?
Vad säger de om lagen vi skriker nej åt?
De säger ”fila på den lite, så bestämmer vi sedan”.
Sedan säger de ja.
Demokrati säger ni? Jag säger, jag tror att de håller på med fuffens i riksdagen, och de ovanför också, kolla deras mejlkontakt, och filma dem också kanske? Jag misstänker att de planerar attacker, inte en utan flera, mot en stor grupp av människor. Mot flera miljoner människor, under många år framöver. Kan ni inte kolla upp det i stället för att leta fildelare som tycker det är trevligt att dela med sig av bra musik och filmer?
Samtidigt som jag undrar, om jag i framtiden måste ta den där enda lokalbussen som finns en vanlig dag, från en lägenhet i en stad jag inte tycker om, ut till en skog, för att – när jag vet att inte lyssnar eller tittar – säga till en vän att du, jag tycker inte att det här med gps-fotbojor från födseln, med inbygd kanyl och apotek fjärrstyrt från staten kanske inte är en så bra grej, håller du med?
Eller så kanske jag inte ens har råd att ta mig ut i skogen, eftersom jag inte har råd att betala någon hyra, eftersom jag inte kan få något jobb i framtiden, eftersom jag också tycker om att lyssna på musik och se på film, och därför är en brottsling som inte platsar i det enkelriktade samhället? Kanske får jag leva i någon slags slum och försöka klara mig tills i morgon, på hopp och kemiskt framställda matrester från någon snabbmatskedja?
Samtidigt som jag blir så förbannad och rädd för var det är vi håller på med, eller dom kanske jag ska säga (ja, just nu känner jag väldigt starkt ”vi och dom” och så är det med det) så vet jag att det alltid finns de som förstår att livet är värdefullare än så. Än att låta någon annan bestämma och styra, att lyssna och lyda och inte ifrågasätta eller strunta i sina egna rättigheter.
Och jag är så säker på att det är de som kommer hålla ut längst, hur jävlig världen än kommer bli innan den går sönder, så kommer det finnas människor som vet vad de gör, och som dessutom gör det. Rätt.
Snart ska jag gå och lägga mig, hoppas på att ilskan har lagt sig lite och vänta på att jag ska vakna upp till en ny, bra dag om några timmar. Efter lunch hos familjen Byléhn, ska vi och grannfamiljerna åka ner till Stjärnsund för traditionsenligt midsommarfirande.
Åka ja, just precis, för dyra dieselpengar.
Men som tur är samåker vi, björkklätt traktorflak.
Jag tror jag ska ha en blomma i håret också, och tänka att det inte är kört än. Vi kan hinna folkomrösta och jag kan hitta samåkare.
Eller kanske två. En för världsfreden också.
Och just det ja, jag är så upprörd att jag inte riktigt vet vad.
Det var med en mycket märklig känsla jag körde den 6,5 mil långa vägen hem från en dags arbete i Borlänge. I cd-spelaren var en skiva med den enligt mina öron absolut vackraste musiken som kanske finns, Sigur Rós, och jag försökte njuta av att höra dem igen eftersom det också var längesedan. Men samtidigt var jag så otroligt full av ilska och hopplöshet att det inte gick så bra.
I går kväll satt jag och Åsa vid köksbordet och pratade om bensinpriserna. Några timmar tidigare hade jag tankat jag för 13,84 och det sved, men jag har inte så mycket att välja på. Om jag inte tankar kan jag inte åka till jobbet och då kan jag således inte få lön så att jag kan betala hyra, köpa mat och så vidare. Jag har minst 3,5 mil till jobbet, men oftast 6,5 eftersom jag jobbar på olika orter. Från Stjärnsund går det tre bussar om dagen, på sommaren kanske bara två. Jag skulle nog kunna lyckas ta mig till jobbet på morgonen, men jag kommer inte hem eftersom sista bussen från Hedemora, där jag i så fall måste byta, går ens innan jag har slutat. Dessutom jobbar jag ofta kväll, det vill säga jag slutar vid midnatt, och då går det verkligen inga bussar, någonstans.
Alltså, jag måste köra bil till jobbet.
Eller flytta.
Grejen är att jag trivs otroligt bra på tidningen, och jag trivs lika bra med att bo i vårat hus i skogen, men de senaste dagarna har jag funderat på hur lång tid det tar innan det ena faktiskt utesluter det andra. Om bensinpriset fortsätter att stiga med samma fart som den gör nu, dröjer det kanske inte så länge innan jag, efter att ha betalat hyra, räkningar och bensin, endast har kvar några hundra till mjölk och grönsaker. Ska jag då behöva flytta till Hedemora, Falun eller Borlänge? Bo någonstans där jag inte vill bo, och troligen ändå gå på ett ut eftersom hyran i stan är dyrare än här? Eller ska jag bo kvar här och jobba på pizzerian i Horndal, vilket jag verkligen inte vill heller? Och
dessutom behöva åka till någon annan stad och tanka, så att jag kan komma till och från jobbet jag inte vill ha, bara för att de ska göra det ännu svårare för oss och lägga ner mackar i hela Sverige?
(Eller, så skulle ju människor kunna sluta lägga ofattbart många miljarder på porrindustrin, Eurovisionsfestivalen och jävla fotbolls EM, och kanske fokusera liter mer på hur vi kan fortsätta att trivas med våra liv och samtidigt få jorden att inte gå under innan vi åttitalister fyller 40.
Men det är ju bara en tanke…)
I går kväll, när det var lekstund på Riksdagen, klubbades det igenom att FRA-lagen ska införas i Sverige, så snart som 2009. Jag, som många andra, frågar mig fortfarande vad de håller på med. Hur de resonerar. Om ja-sägarna tänker att de har gjort något bra, och tror att allt kommer bli bättre nu, utan ”terrorist”-attacker och dylikt.
Det finns förstås mycket att tycka om FRA, väldigt mycket. Jag har själv inte läst lagen så jag kan inte uttala mig om allt. Men jag kan säga så här; jag har inte direkt någonting att dölja. Många av oss har ingenting att dölja därför att vi inte utgör något större hot mot någon annan. FRA-lagen skulle antagligen inte göra någon konkret skillnad i mitt liv. Jag skulle inte känna mig så mycket mer nervös för att mejla, ringa eller skicka sms. Men jag skulle vara medveten om att, även om det inte är så troligt, någon skulle kunna ha mina kontakter kartlagda. För att någon i mitt kontaktnät kanske har några misstankar riktade mot sig, om de så är helt falska. Eller att någon rent tekniskt skulle kunna kolla allt jag skriver när jag mejlar min far, och ha lagen bakom sig.
Och att påstå att de kommer ”fånga terrorister” på det här sättet är ju bara naivt, en dålig ursäkt.
Det som gör mig så arg är, att jag innerst inne tror att beslutsfattarna också är människor. Jag tror att de också har familjer, humörssvängningar och allt annat som vi dödliga har. Det som gör mig arg är att de tar sig rätten att sätta sig över andra människor De tar sig rätten att kontrollera och bevaka dem, praktiskt taget var och när som helst så småningom. De tar sig rätten att säga ”det här får du inte göra, det här får du göra – men vi litar inte på dig i alla fall så vi misstänker att du gör det ändå”.
Och vad blir då nästa steg? Hur mycket frihet kommer vi att ha kvar? Vilka regler kommer gälla för oss, och vilka kommer gälla för dom?
Det är skrattretande att kalla oss en demokrati, när vi inte ens tillåts ha någonting med våra egna rättigheter att göra.
Två undersökningar visar att 85 eller 95 av svenska folket är emot FRA-lagen.
Och de folkvalda, de vi valt ska föra våra röster när det gäller, de gör vadå?
Vad säger de om lagen vi skriker nej åt?
De säger ”fila på den lite, så bestämmer vi sedan”.
Sedan säger de ja.
Demokrati säger ni? Jag säger, jag tror att de håller på med fuffens i riksdagen, och de ovanför också, kolla deras mejlkontakt, och filma dem också kanske? Jag misstänker att de planerar attacker, inte en utan flera, mot en stor grupp av människor. Mot flera miljoner människor, under många år framöver. Kan ni inte kolla upp det i stället för att leta fildelare som tycker det är trevligt att dela med sig av bra musik och filmer?
Samtidigt som jag undrar, om jag i framtiden måste ta den där enda lokalbussen som finns en vanlig dag, från en lägenhet i en stad jag inte tycker om, ut till en skog, för att – när jag vet att inte lyssnar eller tittar – säga till en vän att du, jag tycker inte att det här med gps-fotbojor från födseln, med inbygd kanyl och apotek fjärrstyrt från staten kanske inte är en så bra grej, håller du med?
Eller så kanske jag inte ens har råd att ta mig ut i skogen, eftersom jag inte har råd att betala någon hyra, eftersom jag inte kan få något jobb i framtiden, eftersom jag också tycker om att lyssna på musik och se på film, och därför är en brottsling som inte platsar i det enkelriktade samhället? Kanske får jag leva i någon slags slum och försöka klara mig tills i morgon, på hopp och kemiskt framställda matrester från någon snabbmatskedja?
Samtidigt som jag blir så förbannad och rädd för var det är vi håller på med, eller dom kanske jag ska säga (ja, just nu känner jag väldigt starkt ”vi och dom” och så är det med det) så vet jag att det alltid finns de som förstår att livet är värdefullare än så. Än att låta någon annan bestämma och styra, att lyssna och lyda och inte ifrågasätta eller strunta i sina egna rättigheter.
Och jag är så säker på att det är de som kommer hålla ut längst, hur jävlig världen än kommer bli innan den går sönder, så kommer det finnas människor som vet vad de gör, och som dessutom gör det. Rätt.
Snart ska jag gå och lägga mig, hoppas på att ilskan har lagt sig lite och vänta på att jag ska vakna upp till en ny, bra dag om några timmar. Efter lunch hos familjen Byléhn, ska vi och grannfamiljerna åka ner till Stjärnsund för traditionsenligt midsommarfirande.
Åka ja, just precis, för dyra dieselpengar.
Men som tur är samåker vi, björkklätt traktorflak.
Jag tror jag ska ha en blomma i håret också, och tänka att det inte är kört än. Vi kan hinna folkomrösta och jag kan hitta samåkare.
Eller kanske två. En för världsfreden också.
