Mina pusselbitar

När jag och farmor stod utanför bilen en onsdag på fotbollsplanen i Floby, och hällde upp lite kaffe innan bingon började, sa jag att jag hade något jag ville att hon skulle se.
"Jaha... vad har du nu gjort?"
Jag kavlade upp ärmen och visade pusselbitarna på underarmen.
"Nämen! Jaha, och vad ska det här betyda då?"
Farmor har sett mina skiftningar mellan blått, lila, brunt eller snaggat hår, kiltar, helsvarta kläder, för stora piercingar och allt annat som kan hända en i högstadiet, så jag klandrar henne inte för att inte vara så exalterad som jag.
"Det är en för dig, och en för farfar" sa jag.
Då blev hon tyst, kramade mig extra hårt så hennes mjuka, rynkiga kind trycktes mot min och sa "...älskade unge." Mer behövdes inte.

Någon vecka senare kom jag till deras lägenhet för att fika.
"Nu ska du först visa farfar" sa hon innan vi satte oss i köket.
Klockan var strax efter lunch så han låg som vanligt i sängen och löste korsord och skulle snart slumra till.
När jag kom in slutade han och tog tag i min hand, strök med sin tumme över pusselbitarna, blundade lite och log.
"Visst är den fin?" sa jag.
"Du är fin" svarade han och gav mig en kram innan han återgick till korsordet.

Jag vet inte vad jag skulle göra utan dem.

Idag fick jag se min fina farmor tjuta av glädje och gråta av tacksamhet när hon äntligen fick uppfylla sin dröm – att åka sidovagn med en motorcykel, på sin 75-årsdag. Hon var så lycklig och det är hon värd.
Tusen gånger om.



RSS 2.0