Systernet

Imorses skulle Roisin och Niall följa med en av systrarna för att titta på hus, och tog då Paddy med sig vilket gjorde att jag kunde ge mig ut på promenad, som jag suktat efter ändå sen igår då det var strålande sol hela dagen.

Jag pallrade mig upp till kanalen och var redan innan jag såg vattnet genomblöt om fötterna, men det gjorde inget alls. Morgonpromenaden började och utmynnade så smånigom i en förmiddagspromenad.

Hur som helst, anledningen till att den var bättre än vanligt var följande:

Min tankeverksamhet var effektivare än den någonsin varit. Huvudet var fullt av planer, ja det är nya på gång, och efter ett tag blev jag alldeles matt av alltihop. Jag promenerade ganska snabbt för att hålla igång men var tvungen att ta det lugnt och andas djupa andetag ibland, för så stort var det. Efter ett tag, när jag märkte att jag snart var framme vid bron och gick mycket snabbare än från början, slog det mig bara. Jag måste göra det här. (Och vad det här är tänker jag inte berätta än på ett tag, för min egen skull, eftersom jag brukar hålla på så här.) Det är världens bästa plan och det känns verkligen perfekt. Den uppfyller allt jag har haft i åtanke när jag letat bland alla miljontals kurser och jobb för hösten. Det kan bli bra.
Adrenalinklick och humöret på topp.

Det andra som gjorde promenaden extra bra var de, kanske fem, minutrarna då jag fick sällskap. Helt ovetandes om dess närvaro strosade jag bland det frostiga fårbajset när jag plötsligt upptäckte att en svan simmade parallelt med mig. Då och då saktade den in för att dyka efter mat, och efter en stund gav den upp helt, vände sig om och började glida tillbaks med vattnet. Att jag dessutom hade Eric Satie klinkandes i hörlurarna var juvligt.


Det tredje, var det som hände när jag hade nått den första bron och började gå tilbaks mot huset. Som ni säkert vet går det en hel del får uppe vid kanalen, och att jag tycker vädigt mycket om dem. De brukar stå i flock och tugga gräs och inte bry sig vidare mycket om min närvaro. Men här närmade jag mig ett alldeles ensamt får. Det stod till en början helt still och bara tittade på mig, men började sedan gå runt, runt i en liten ring. Beteendet verkade lite märkligt så jag saktade in och gick ner några meter mot vattnet för att inte störa det oroliga fåret. Sedan, när jag var tillräckligt nära, såg jag anledningen. Mitt i den lilla cirkeln som fåret hade traskat runt i låg ett litet, litet lamm. Alldeles jättelitet, svart och utan ull. Mammafåret tittade på mig och ställde sig framför sin minsting för att skydda den. Jag tog ytterligare avstånd för att inte verka hotfull, men stannade och tittade några gånger på denna söta lilla sak. Efter ett tag gjorde den ett försök att ställa sig upp och vacklade fram en halvmeter på darrande små ben.
Vidare, när jag kom fram till flocken av får som det här antaligen hörde till, såg jag ungefär 25 nyckläckta lamm till, så då var det inte så överväldigande längre. Men gud så söta.


När jag sedan kom hem hade jag dessutom fått post, som om inte promenaden vore nog. Mitt väntade paket från England hade anlänt en vecka efter att det skickats. Hur det var adresserat och skickat från Thailand förblir dock en gåta.

Roisin ska bort över helgen så jag ska inta min roll som modern i huset, som Niall uttryckte det, nu direkt. Tänkte börja lite klassiskt med att storstäda och ikväll fortsätta med att laga roasted chicken med potatis och broccoli till middag. Husligt värre.
Men sen blir det utgång med Oosa Belahan!