Systernet

Vad som för en och en halv vecka sedan verkade vara influensan, har nu visat sig vara ett virus.
Ett elakt, ondskefullt, obarmhärtigt monstruöst virus.

Jag började ana att det inte var The Flu som hade drabbat mig när jag återfick febern efter flera dagars antibiotika. Halsen blev bra ganska snabbt, men i måndags kväll kom febern tillbaks likt en näve lössnö kastad i motvind. I tisdags var den fortfarande kvar. Jag hade min halsduk på mig hela dagen och försökte ligga ner och vila så mycket som möjligt. På onsdagen hade febern försvunnit men istället hade viruset nu attackerat mitt arma balanssinne. Om jag inte satt eller låg ner kändes det hela tiden som att jag skulle svimma eller i alla fall välta. Huvudet verkade snurra hela tiden och kroppen hade fortfarande inte slutat värka sedan början av veckan.
Idag är jag inte lika svimfärdig, men hej, nu hostar jag så att hela halsen dör istället.

Räckte det inte med att jag låg under mitt täcke i tre dagar och knappt kunde svälja lite vatten för att halsen var så svullen? Tydligen inte. Det är ett satansvirus som går runt och vissa ligger sjuka i så mycket som tre veckor.
Så har jag otur kanske jag är frisk nästa söndag. Hurra.

Igår var det som bekant alla hjärtans dag. Jag hade mest märkt av det genom Roisins frånvaro, eftersom det var ganska mycket att göra i blomaffären innan onsdagen. Men innan ungarna skulle gå och lägga sig igår kom de fram till mig där jag satt i soffan och tittafe på Top Model. De bar alla tillsammans ett litet paket som Eve hade slagit in själv samt ett jättefint kort. Det var mer än jag hade väntat mig, eftersom jag inte väntat mig något överhuvudtaget, och jag blev glad. Jag har aldrig någonsin firat alla hjärtans dag och jag tänker nog aldrig börja göra det heller, men ibland är det lite fint med uppskattning.


(Fast efter två dagars förjävligt spydigt uppträdande från de två yngsta kan jag erkänna att jag är hyfsat matt och ganska sugen på att åka hem...)