Systernet

Så, då var det gjort. Jag och min goda framförhållning har fyra dagar i förskott packat ner allt. Förvisso bara för att se om det finns någon chans att jag får med mig allt över huvud taget, jag låter nog inte allt ligga var i väskorna tills fredag. Men usch alltså. Kånka på en stor resväska, en ryggsäck och en tygkasse till Kilkenny och sedan till Dublin. Det känns lite av, men det är inte så mycket att göra åt det.
Nu är jag ännu mer på väg härifrån.
Och jag skulle kunna svära och kalla familjen Lawler för dåliga saker efter helgen som varit, men det tjänar liksom ingenting till. Åsa fick höra allt inatt, det räcker. Jag kan ju säga att jag har kännt mig mer respekterad och uppskattad förut, men sen håller jag tyst...

Igår hade jag min sista lediga dag i Limerick. Det regnade tyvärr hela dagen, så jag och Åsa spenderade den mest med att slöhandla lite inför nästa helg samt sitta på pubar. Det var väldigt söndagsavslappnat och vi pratade massa minnen.
Jag vet inte riktigt vad jag kommer sakna här. Jag är väldigt färdig med hela grejen, verkligen och det vet vi alla, men det känns bra att jag ändå stannade 7 månader. (Jaja, det blev inte ett år men hur skulle jag kunna veta det?) Om jag hade åkt hem efter familjen Power hade jag inte upplevt det mysiga publivet på Irland, jag hade inte träffat Sofie och upptäckt Kilkenny, jag hade aldrig åkt till Bunratty och haft luftsvärdsfighter på taket, jag hade aldrig smakat Roisins stew, jag hade antagligen inte kommit på idén att flytta ihop med Åsa i ett hus i Dalarna och jag hade inte förbättrat min engelska alls. Så det har varit värt det, så mycket kan jag säga.
Men nu är jag klar.


Idag var det sådär tokigt mycket vår igen. Vi var ute och lekte nästan hela dagen, efter lunch i alla fall.
Det har aldrig varit en grej för mig att hänga tvätt, jag har bott i lägenhet/radhus större delen av mitt liv och har oftast kört med torktumlar eller torkrum, men jag måste säga att när jag hängde upp mina sängkläder på tork ute i solskenet så kändes det som fint. Då var det ännu mer vår. Varmt i luften och lite blåsigt så att lakanet fladdrade i vinden. Tjusigt.
När Åsa fortfarande var kvar fick jag låna hennes planetkort och ringa till farmor en liten stund. Hon var glad, jag också, och till och med Lena var med på ett hörn. Bilbingosäsongen börjar i april. Det är snart. Jag är redo. Therese, du får nog börja öva upp ditt härma-tanten-med-alla-färger-mellanduttarna-knyck snart, det måste sitta när vi försöker hålla oss för skratt ihopträngda i Lenas bil på en fotbollsplan.