Systernet

Efter två timmars bilresa, en och en halv timmas flyg och sedan ytterligare 3 timmar och 40 minuters bussåkande hamnade jag och Åsa återigen på Limericks busstation.
Våra rumpor var platta och eftersom det strulade till sig totalt med nycklarna till Ballyglass House blev det till slut bestämt att jag och Lawlerbarnen skulle sova hos Åsas familj fredag till lördag. Vi släpade våra väskor till stationens parkering och såg snart Siobhan komma i bilen. Först märkte jag inte att det fanns något i baksätet på bilen, men när jag närmade mig såg jag Myles huvud sticka upp med ett "Oh my god!" i både ögonen och format med munnen. När jag öppnade dörren fick jag både en kram och en puss av samtliga småttingar. Det var fint det.
Väl hemma i Cappamore hann vi dricka ett glas vatten var innan vi välte på Åsas rum framför tvn.

Sedan blev det lördag, och det är här rubriken kommer in.
Vi beslöt oss för att gå på en promenad och jag tänkte att den irländska vintern är rough och tog alltså på mig både den farmorstickade tröjan och min jacka.
Men icke. Den 6:e januari var det hög-vår (säger man så?) så långt våra 16 ögon nådde. Det var strålande sol, molnfritt, grönt och sommarvarmt i luften. Vi traskade ner på vägen som går till någon slags gård, plockade blommor, hoppade i vattenpölar och tittade på kossor.
Som en riktigt klassiker.

På lördagskvällen fick vi också komma hem till huset eftersom farfar Myles hade hittat nyckeln. Ganska snart hittade jag tillbaks till rutinerna som varit av i två veckor. Jag åt en sallad, lade barnen vid åtta, hoppade i min pastellfärgade pyjamas och satte mig i den lilla soffan på nedervåningen med min dator och bläddrade bland allt dåligt på de 900 (give or take) kanalerna tills klockan blev sent.

Söndagen spenderades med färgläggning, tvtittande, lunch och annat tills Niall och Roisin kom tillbaks från England vid 7. Två kindpussar, lite choklad och "They haven't been taking about anything else! 'When is Veronica coming back?'". Fick också höra att min verktygslåda till Paddy var bättre än både cykeln och dinosauren han fick av "Santa". (Fast han har tydligen gått omkring och sagt att han fått allt av mig. Hah!)
Det smakar bra att bli uppskattad, jodå.

Nu är jag på mitt rum igen, i min säng och lyssnar på musik. Och jag måste erkänna att det känns precis lagom. Att vara här i huset på veckorna, att göra stan på helgerna och att jag slutar i mitten av mars.

Ja, det känns bra.