Systernet

Nu har den kommit, söndagen för Måndagen med stort M.
Imorgon 14:45 lyfter jag och Lisa från Göteborg City Airport och landar två timmar och tjuga minuter senare förhoppningsvis i Dublin. Då börjar jakten på vandrarhemmet och sedan är det bara äventyr som väntar i två dagar tills vi ska vidare till våra familjer. Vi har redan bestämt oss för att försöka äta riktigt irländsk mat i staden så att vi inte verkar helt borta när vi kommer till våra nya hem. Och så ska vi äta sushi. Såklart.

Under veckan som gått har jag hållt mig sysselsatt med diverse saker för att få tiden att gå och framförallt för att träffa alla innan jag åker. Det har blivit en hel del fika och mat både ute, inne och i bingobilen. Jag har dessutom varit duktig och fixat både utlandsförsäkring, poströstsedel, mediciner och annat praktiskt.

När jag lämnade Åsa vid flygbussen i onsdags kändes måndagen långt bort. Jag ville följa med henne till Irland precis då och inte alls vänta flera dagar på min tur. Men nu inser jag att det nog är bra att jag faktiskt inte åker förrän (...) imorgon. Hela grejen har liksom blivit mer påtaglig ju närmare jag har kommit. Jag har nog behövt den här veckan för att fixa alla saker med lägenheten och ringa alla samtal och flytta alla grejer och...säga hejdå till alla.

Både ni och jag vet att det bara är cirka fyra månader tills vi ses igen, det är ju inte så att jag aldrig kommer tillbaka eller aldrig kommer se er igen. Bara fyra månader, och de kan gå hur fort som helst, men ändå.
Fyra månader blev plötsligt en lång tid när farmor började gråta på min axel när jag kramade henne en sista gång. När farfar pussade mig på kinden och sa ...och du kommer ihåg att vi älskar dig. När Louise sa att hon skulle vänta på kärleksbrev till Lund. När Fredrik lovade att sakna mig. När Patrik berättade att han trivs underbart bra, 10 timmars flyg härifrån. När Lena sa hejdå och meddelade att Svante tyckte att det kanske var säkrast att ta mejladressen ändå...

...och då har jag inte sagt hejdå till far än.

Det gör lite ont faktiskt, det måste jag erkänna. Jag blir lite orolig för hur det ska gå att inte ha någon annan än Lisa och Åsa relativt nära. Förvisso kommer jag ju kunna skriva och ringa till alla, men ändå. Det är ju verkligen inte samma sak som att gå till pappa och dricka kaffe eller titta på film i Fredriks soffa när som helst.

Fast å andra sidan tror jag att den här julen kommer bli alldeles utomrdentlig, just därför.
Jag ska krama er alla tills jag stupar, det lovar jag.

Hjälp. Här sitter jag och är alldeles sentimental, utan att ens ha lämnat soffan.
But there's no time to waste...Torka tårarna och hämta tvätten, jag har ju inte ens packat!