Systernet

Idag träffade jag Kalle för första gången sedan veckan runt jul, och Daniel, som jag inte sett sedan studenten. Det var oerhört trevligt och det fick mig att inse hur mycket jag egentligen saknar en del av skolan.
Eftermiddagarna när alla hade gått hem utom städerskorna, och vi satt kvar i mac-salen och slet inför någon deadline som var nästa dag.
Daniel, som satt med ansiktet ca 5 centimeter från skärmen och fixade med något i Illustrator. Vi påpekade att han satt på tok för nära men han var för inne i vad han nu höll på med för att ge ett högst frånvarande "...aah...vänta..." till svar.
Kalle, som att vid datorn bredvid, frenetiskt knappandes på tangenterna programmerandes något. "Nej... Fan! Det går inte...inte..." Han lutade sig tillbaks, sammanbitet och lite besviket och funderade. Sedan såg man glödlampan tändas ovanför huvudet. "Eller...?!" Fram igen till tangentbordet, fort gick det när han knappade ner allt han kommit på. "Nej. Omöjligt... Vi måste komma på nåt annat". En spark så att stolen rullade en halvmeter från skrivbordet. Pannan i djupa veck. "Eeeller...vänta!" Tillbaks igen.
Lisa och jag som satt bakom dem och försökte få fram våra åsikter om vad det nu var vi producerade. Hur vi ville att färgerna skulle kännas, hur bilderna skulle ligga och så vidare.
Sedan, när klockan blivit lite senare, Kalle blivit matt av allt nytänkande och Daniel börjat dansa, begav vi oss ut till kaffomaten som då stod i kvällsmörker bredvid glasskylen och fikade ihop ytterligare krafter.
Det var sannerligen tider det.

Men, inte vad jag hade tänkt skriva om från början. Det var förvisso Kalle, som jag har nämnt, men nu och inte då.

Som sagt, jag träffade honom och Daniel idag och under omständigheterna tyckte vi att det var bäst, och dessutom lite spännande, att följa med Kalle till hans nya kontor och därefter låta honom jobba eftersom det var vad han behövde göra. Sagt och gjort, vi knallade ner, det började regna, och snart satt vi framför hans dator i det lilla hörnet av Smart Design han nu kan kalla sitt.
Jag minns att han en tid innan studenten sa att han skulle starta sitt företag 1 juli, att det var då det skulle registreras. Om det blev exakt på den dagen minns jag inte, men det var i alla fall däromkring. Och nu har det snart gått ett år. Han har fått en hel del jobb, knytit flera viktiga kontakter och fått ett kontor. Både jag och Daniel förvånades när någon från en större och mer etablerad webbyrå dessutom ringde Kalle för att få hjälp med något litet som Kalle kunde förklara över telefon. Kalle tänkte inte på det själv förrän vi påpekade det, att det faktiskt var lite av en komplimang att de ringde honom, ynglingen som fortfarande nästan var lite i startgroparna, och att han hade mer kunskaper än företaget han praktiserade på för ett år sedan.

Ganska snart efter att vi kom till kontoret försvann de andra i lokalen och när Kalle visat oss runt lite på hans dator blev det såklart kaffepaus. När vi satt i köksdelen ringde en av hans kunder och de pratade lite kort om det kommande mötet. Daniel och jag spekulerade då i företagets framtider och han nämnde någonting om stora dörrar, långa trappor och ett enormt porträtt med Kalle och titeln "Gudfadern" vid landningen.
Visst, vi överdrev kanske lite när vi pratade om flervåningskontor och så vidare, men ändå. Det har inte ens gått ett år, och redan så långt. Jag hoppas att det bara är en tidsfråga innan han börjar anställa folk.

Dock är jag inte helt förvånad, det är ändå Kalle jag pratar om.
När Kalle visade mig ett program jag aldrig hade hört talas om, eller förklarade hans skrivbordsbild och berättade om hans pågående arbeten, lärde oss kortkommandon och visade fördelarna med vissa operativsystem så gjorde han det entusiastiskt och med kärlek. Ni skulle sett uttrycket i hans ansikte, och hans exalterade blick då han sträckte ut händerna mot skärmen och sa "Det är vector Leffe, förstår du? Vector, ALTTIOHOP ÄR VECTOR!" För han älskar verkligen det han gör, han älskar att lära sig nya tekniker och program, ta sig an saker han inte vet exakt hur han ska lösa, men ändå till slut löser dem, eller erfarenheterna och kontakterna från kundmöten. Det där med att man ska lära sig något nytt varje dag har jag alltid tyckt låter lite väl optimistklyshigt, men när han sa att det var så det funkade för honom nu så trodde jag på att det var sant, för jag vet att han med glädje letar efter nya saker att lära sig om det han tycker om. Varje dag.

Han har hittat sin grej. Sin hobby som nu har blivit hans yrke, hans egna företag, och som han älskar att lära sig mer om och utveckla. Kalle har sin webbdesign, och jag tror att den bor nära hjärtat.


Och, eftersom det här är min blogg och mina tankar, så jämför jag såklart med mig själv, för det är tyvärr det jag gör.
Jag sitter framför min lilla dator kvart i två en fredagsnatt och har ångest för att det enda jobbet av säkert 8000 jag bläddrat igenom och anser mig kunna söka är sommarvikariatet på Lidl i Falköping.
Jag önskar att jag också hade ett intresse, något jag brann för och ville lägga ner större delen av min tid på. Något att exprimentera med och utveckla, något jag vill lära och visa för mina vänner. Något som är lite mitt.
Men det har jag inte, och det känns ju lite tråkigt.


Well... tough luck for me! Grejen med det här inlägget är att min vän Karl-Johan är jäkligt bra.
Du kämpar otroligt hårt hela tiden och jag är jätteglad att du redan har fått så mycket tillbaka för det. Att du och Nemus har varandra Kalle, it's a perfect match!

(www.nemus.se är förresten stället ni ska gå till när ni behöver en webbsida, såklart.)