Systernet

Sedan jag kom hem från Falköping i måndags har jag varje dag tvingats åka igenom Stjärnsund för att komma till och från jobbet.
Varje dag har det varit polisbilar vid Folkets hus, människor och kamerateam överallt, bilar längs med vägen genom byn, och en obehaglig stämning i luften.
Varje kväll, när jag har åkt igenom Rörshyttan och vetat att efter nästa sväng är jag i Stjärnsund igen, har tårarna kommit. Varje natt när jag gått och lagt mig har jag tvingast tänka intesivt på mina fina vänner och andra bra saker, för att inte återigen tänka på vart Engla kan vara, vad någon har gjort med henne och hur hon mått.

Om hon levde.


I dag jobbade jag eftermiddag som redigerare i Borlänge, vilket betyder att jag gör klart sidor till Nya Ludvika Tidning, Borlänge Tidning och Södra Dalarnes Tidning. Korrekturläser dem och skickar till tryck.

På eftermiddagen fick vi, jag och nattchef Dan, reda på att förhör med den 42-åring som misstänks för att ha rövat bort Engla, skulle hållas. Förhöret började vid 16, och när klockan närmade sig 18 och vi fortfarande inte hade sett till någon uppdatering på TT, började vi ana att det var stora grejer på gång.

I Hedemora jobbade Börje kväll, och någonstans runt 19 ringde han till redaktionen i Borlänge.

"Han har erkänt. De har hittat henne nu."

Jag stelnade till. Frågade.

"Nej, de har hittat hennes kropp..."


Att samtliga tidningar fick planeras om, att jag fick panikgöra ett uppslag på ungefär en kvart och ändå gick över tiden för pressläggningen, att jag var stressad som ett djur och säkert missade flera stavfel var ju förvisso inte så himla härligt. Det kan lätt klassas som min värsta arbetsdag hittills.

Men att jag fick sitta och göra om samtliga tidningar för att få plats med artiklar om att en sjuk 42-åring har erkänt att han rövat bort Engla, några hundra meter från hennes hem, tagit livet av henne samma dag och grävt nere henne någonstans i Gästrikland, att han mördade en kvinna i Falun för 8 år sedan, att han har förgripit sig på flera unga flickor, försökt våldta några, förföljt och försökt ragga på 12-åringar på internet och sedan dess har levt som alla andra, är det som gör så förbannat jävla ont.
Och det faktum, att hade polisen gått igenom de tips som kom om mannens koppling till Pernilla-mordet för fem månader sedan, hade han redan varit fast. Då hade Engla levt. Hennes familj hade inte saknat en dotter och en lillasyster. Hennes skolkamrater hade inte suttit hemma och gråtit nu, och hela Stjärnsund skulle inte ligga som i en grå och tung dimma.
Man kan tro att värre än så här blir det inte, men grejen är, att när de genomfört en rättsmedicinsk undersökning, kommer de få reda på om och vad han gjorde med henne innan han hade ihjäl henne.
Tanken på att han dessutom, just i detta nu, befinner sig på häktet, kanske 200 meter ifrån redaktionen, är otrevlig.

Klockan är snart tolv. När den värsta stressen börjar lägga sig inser jag att jag skakar lite framför datorn.
Om en liten stund ska jag sätta mig i bilen och köra de sex milen hem.
Ännu en gång ska jag passera Stjärnsund, 6 kilometer innan jag är hemma i mitt och Åsas hus.
Skillnaden inatt kommer vara att de hundratals byborna inte längre går ute i skogen i reflexvästar och letar efter den 10-åriga flickan, utan är samlade i kyrkan, gråtandes, för att tända ett ljus för Engla.

Jag...nej. Jag vet faktiskt inte vad jag säga. Eller göra.

---

Uppdatering.
I bilen hem sjöng Band of Horses
The world's such a wonderfull place
och jag kände mest hur fel allting var. Hur arg och ledsen jag var, och hur förtvivlade Englas familj och vänner måste vara. Hur kan man någonsin gå vidare efter det här?

Och by the way, Anders Eklund, ditt sjuka helvete, jag hoppas att du får spendera resten av ditt liv i ett smutsigt fängelse, i en liten jävla cell som luktar urin och inte har någon madrass, att du lider varenda jävla sekund och att du någon gång blir tillräckligt frisk för att förstå hur vidrig, grym och störd du är.

Fy fan.