Systernet

När jag åkte med bussen från Falköping hit till Skövde ikväll tittade jag på alla falu-röda hus med vita knutar som låg överallt och tänkte så klart på Stugan i backen i Dalarna. Det känns så himla fint att det finns där. Att det står ute i skogen och väntar på att jag och Åsa ska komma dit med våra lådor och tofflor och börja bo. Fast, först väntar det nog på att få toalett och sånt där, handfat och golv överallt. Men sedan kommer det bara att ropa på oss och då står vi där på trappen och flyttar lyckligt in i vårt hus.

     Men de senaste dagarna har det dock varit långt bort. Om jag ska ha någon chans att överleva ekonomiskt där uppe måste jag ha ett jobb, och då måste jag ha en bil och det har nästan Åsa men för att få köra den måste jag ha ett körkort och det är där den lilla skon klämmer. Jag har inget körkort. Från Irland tänkte jag att det går ju fort att ta så snart jag kommer hem, två-tremånader kanske, sen har jag det. Men icke. Om två veckor har jag förvisso  uppskrivningen, men sen väntar halkkörning och en hel massa övningskörning och sedan den fördömda uppkörningen. Sen, när jag har klarat den, först då kan flyttkalaset börja på riktigt.

     Men sedan åkte jag till Falköping och övningskörde med pappa i stan i en dryg timma, och det gick himla bra. Pappa tyckte också att jag hade bättrat mig sen sist, och då har jag inte ens kört med växlar sedan dess. När jag kom tillbaks till Skövde pratade jag lite med Åsa, diskuterade kakel och tittade på färgprover.
     Och egentligen är det ju inte alls så långt bort. Några månder till bara, sen sitter jag där, vid vårat köksbord med nybakt bröd och min kära kaffemaskin och Åsa. Det kommer bli så hejdlöst fint så jag blir alldeles mysig när jag tänker på det. Speciellt badrummet. Fast köket också. Och vardagsrummet när vi lyckats välja vad vi ska ha för fondvägg och färger och allt.

     Dessutom har jag inte bråttom, inte egentligen. Visst vill jag också resa och upptäcka annat än Sverige. Åka till Thailand och England och Island och Japan. Men det är inte bara det att min ekonomi skrattar mig rått rakt i ansiktet när jag tänker att jag vill åka någonstans, även mitt lilla hjärtat säger faktiskt att det kanske inte är tid för det nu. Istället för att äventyra runt och samla intryck och erfarenheter först och kanske lugna ner sig sen, kan jag slå mig till ro nu. I ett hus ute på landet med en vän och en sjö. Sedan kan jag se vad som händer.

     Det är ingen brådska.
     Och dessutom går det ju faktiskt alldeles utmärkt att äventyra i skogen också.