Systernet

Ett tag där funderade jag på vad jag skulle göra med bloggen när jag kom hem. Den var ju till för att hålla oroliga svenskar uppdaterade om mitt hälsotillstånd på den gröna ön, men när jag kom hem fanns det ju så inte så mycket att berätta om.
Men så tänkte jag en liten stund till och kom fram till att det inte finns någon anledning att sluta. Jag trivs väldigt bra med att skriva här, kanske inte så ofta längre, men ibland. Och bilder kan jag gärna lägga upp, om inte för att vara nöjd med mig själv så för Mamman Ellströms skull.
Så ja, jag kör på. Nu utan tema eller riktning, vi får se vad som händer.

Först blir det i alla fall Nostalgitripp - Återkomsten.

I söndags flyttade jag för några dagar ut till min söta farmor och farfar i Dalen utanför Broddetorp och som alla andra gånger blev jag alldeles barnsligt mysig så fort jag närmade mig den lilla byn. För Broddetorp är mitt och kommer alltid att vara, även om det krymper.
Hur som helst, jag sov lite länge på måndagsmorgonen men tog ändå tag i körkortsteorin relativt tidigt, och kände mig givetvis oerhört duktig. Sedan flöt dagarna på med mysiga sysslor såsom brödbak, rensa grönsaksland, hjälpa farmor att rulla chokladbollar i pärlsocker, spela bingo, titta på matlagningsprogram om kvällarna, handla på ICA, läsa och dricka kaffe. Det är skönt att ta det lite lugnt ett tag, även om oron för min närmaste framtid ligger och petar mig någonstans i ryggen hela tiden.

Vid ett tillfälle tog jag med mig Frants för att gå en liten sväng i trädgården.


Plattorna som leder ner till Stordammen har börjat bli överblommade av mjuk och grön mossa, några av dem syns nästan inte alls. Och Stordammen i sig är inte vad den brukade vara. Jag minns hur vi badade där på somrarna, alla kusiner. Jag var alltid minst och var rädd för att ta mig ut på den djupa delen av dammen (den som har ett djup på säkert en hel meter) samt för de stora, fyra-fem fiskarna som bodde där. Något år byggde vi en egen flotte som så småning om visade sig vara den bästa i världen. Den målades grön och med namnet orange: Dalen Line. Jag minns fortfarande hur min baddräkt såg ut.
På högersidan om Stordammen var det hallonbuskar förut, men nu var det bara torrt gräs som farfar eldat. På andra sidan finns Blomborgen. Jag minns egentligen inte så mycket mer än att det var en fantastisk borg, och att jag och Therese spenderade en del tid där, med många blommor. När jag gick där i veckan var den ganska igenväxt och såklart mycket mindre än vad jag mindes, men under några grenar fann jag ett grönt, rostigt lock från en glasburk. En av många som på den gamla goda tiden agerade vas.


Efter Blomborgen fanns det en gång en koja. Så här års är den inte så mycket alls, ett lutande golv mest, jag minns mest hur Patrik höll till där. Kanske Claes och Niklas också. Jag var väl kanske för liten.
Sedan kommer man upp till Lilldammen. Den är nog inte mer än två decimeter djup, men isande kall. När kanske farfar satt på bänken på den lilla landningen bredvid kunde man tävla med de andra kusinerna. Den som doppade sig först fick en guldtia. (Att man säger guldtia istället för bara tia gör det så mycket mer värdefullt. Som en skatt.) Om man la sig på mage först och sedan dessutom på rygg blev vinsten högre, vilket inte var mer än rätt. Gud så smärtsamt det var...eller förlåt, uppfriskande!
Bakom garaget fanns grönsakslandet, det populära ärtlandet, vinbärsbuskarna, potatisen och gräslöken. Oftast åt man för många ärtor och mådde lite illa, och jorgubbarna var kanske inte alltid mogna men det var bra. Nu finns bara vinbärsbuskarna kvar, potatislandet har blivit gräsmatta och grönsakslandet består av jord och tusenskönor som jag duktigt rensade bort.
Bredvid grönsakerna och på baksidan av garaget fanns Fängelset. Det var där vi lekte tjuv och polis. Som tokiga, i timmar. Det var lite jobbigt när man blev inlåst i fängelset, men som tur var gick det att rymma om man bara hade rätt teknik.
Ovanpå källaren åkte man stjärtlapp på vintrarna, och om man var riktigt modig kunde man sitta i gräset på sommaren och dingla med fötterna precis över dörren. Fast det var förståss väldigt läskigt...
Bortanför källaren var den officiella fotbollsplanen. Stor, slår det mig när jag åker med gräsklipparen för att samla upp nedfallna kvistar. Vi sprang oss svettiga där ända in på kvällen. Målen bestod av päronträd, stubbar, granen och någon gång kanske en pinne man satte dit själv.


En eftermiddag, kanske i onsdags, åkte vi till biblioteket, jag och farmor. Det har hänt mycket med skolan sedan jag slutade 6D... Biblioteket har flyttat in i de nya lokalerna som jag aldrig varit inne i förrän nu. Det var inte stort, jag kan förstå farfar när han säger att han har läst det mesta som faller honom i smaken där, men när jag gick och tittade på hyllorna upptäckte jag korridoren bakom ett hörn. Korridoren där det var en dörr till fritiskapprummet ett tag där jag och Rebecca stiftade vår vänska för länge sedan, och till den andra korridoren som ledde till Birgitta i köket och kopiatorrummet, och den dörren till matrummet på fritis där mamma och pappa brukade komma när de hämtade mig. Jag log för mig själv, och såg Else-Britt, min gamla dagisfröken, stå ute på dagisgården som om 14 år inte alls hade passerat.
Skolgården var inte sig lik heller. Planket var ommålat och ringen med stenar måste de har flyttat på, och Borgen tror jag allt att de har renoverat lite, i alla fall på insidan.
Någon dag när barnen inte är där ska jag smyga upp till Dungen. Jag ska stå på rätt sten och gå in i det lilla rummet som blev till av grenarna. Jag hoppas innerligt att de inte ändrat något där. Inte i Dungen.

En annan eftermiddag tittade jag och farmor igenom gamla fotografier ute på altanen i några timmar. När jag såg bilderna mindes jag ett diadem jag hade på mig, min favoritklänning, en liten uppblåsbar sköldpadda jag hade i Danmark, en vinteroverål, mina och min brors skrikiga tumvantar och mycket annat. Vi skrattade mycket, och jag fick lov att klippa ut några små bilder och sätta in dem i ett litet fick-album. Jag valde det blåa och nu har jag bestämt att det alltid ska få följa med i min väska.
Glada bilder på mig och Patrik, krabbfiske i Gullholmen, min stilige far och min tokskrattande mamma. Och så jag själv, kanske sex år, totalt ustlagen och med rödrosiga kinder på den stora bruna madrassen.

När vi var inne och letade mer foton hittade vi också våra gamla TV-program. Vi hade säkert hundra olika små teckningar, fasttejpade på sugrör som vi sedan spelade någon slags dockteater med, i en ritad TVruta. Det var Emil i Lönneberga, Pippi, Lilla gubben, bussar, blommor och små, små fjärilar. Av någon anledning hade vi många fjärilar, jag vet inte varför. Till min förtjusning låg också den gamla fjärkontrollsteckningen kvar i samma skåp. Något torr och nästan i två delar, men ändå. Det var kvalitetsTV det.

Det allra finaste jag upptäckte den här gången var när jag skulle gå ut och duscha i tvättstugan. När jag öppnade första dörren och hamnade i "hallen" möttes jag av en doft och tänkte direkt: glass. För det doftade glass, de rosa, gröna och vita gräddglassarna vi åt när vi var små. Om jag minns rätt fanns det en frys därute och där hämtade vi glassen.
Men såhär, kanske tio år senare, förstår jag att det är rummet som har sin specialla doft som alla andra rum, och inte glassen.
Det var såklart en lite sorglig upptäckt, men det gjorde inget. Något av det allra finaste jag vet är när jag minns dofter så där. Som ett hårvax på Irland som luktade som ett litet brunt suddigum jag hade i Gula huset i Broddetorp, som var format som ett kassettband i telefonsvararstorlek och som hade ett plastfodral. Eller som någon som gick förbi mig på resecentrum i Skövde för något år sedan, vars parfym luktade som ett jättelitet läppstift jag hade när jag var liten.

Om jag får välja så tappar jag aldrig minnet. Aldrig.