Systernet

...var att åka hem på semester. I smyg.

Ganska väntat kan jag inte somna i rimlig tid inatt heller, utan ligger och spelar upp de två sista dagarna i oktober förra året gång på gång i mitt huvud. Så vad tusan liksom, när jag ändå är vaken och uttråkad kan jag lika gärna skriva ner det, ifall jag skulle glömma någon gång i framtiden.

En helg när jag sov hos Åsa och familjen Smith pratade Åsa om att hon under halloween-veckan skulle åka hem till Sverigen, eftersom barnen och mamma Smith var lediga då. När de hade lagt sig och vi ätit vår chokladmousse hade jag kommit fram till att om jag ändå skulle få vara långledig den helgen, vilket jag blivit lovad, kunde jag lika gärna följa med. Så jag smsade Roisin och kollade om jag också kunde få vara borta en vecka, och det var helt okej.
    Alltså. Nånstans runt midnatt hade vi kommit så långt med modemet att biljetterna hem var bokade och både jag och Åsa var måttligt uppspelta. För att göra det ännu värre bestämde vi att det vore mest spännande att hålla det hemligt för i princip alla. Åsa som behövde skjuts hem från tåget berättade dock för sin farmor, och jag smed överraskningsplaner som krävde att jag skulle använda mig av min bror och berättade det således för honom.

När det började närma sig avresedatumet berättade jag för mor att hon skulle få en försenad födelsedagspresent. Jag berättade inte vad det var utan endast att broder Patrik skulle leda henne till den på kvällen den 30:e.
    På eftermiddagen det utsatta datumet landade jag och Åsa i hemlighet i Säve och tog sedan tåget till Skövde.     Lagom i tid till vår ankomst hade Patrik och mamma mött upp för att åka iväg. På vägen till födelsedagspresenten var Patrik dock tvungen att "möta Toffe vid resecentrum i Skövde för att lämna nånting". Eftersom han inte skulle av tåget var Patrik tvungen att gå bort till vagnen och bara möta honom lite snabbt, mamma satt kvar i bilen.
    Tåget saktade in och stannade. Jag var sprallig som ett litet barn och möttes nästan direkt när jag klev av tåget av en kram från min bror som jag inte sett på länge länge eftersom han for till USA en bit innan jag åkte till Irland.     Sedan gick jag spännt den korta sträckan bort till mammas bil, släpnades på min lånade väska. Eftersom jag såg bilen när vi rullade förbi med tåget visste jag exakt vart hon stod och hade henne i sikte nästan hela vägen.
"Men titta upp då, titta upp!" tänkte jag de långa sekunderna när jag gick mot henne innan hon äntligen tittade upp. Först bara lite kort, sedan tillbaks igen. Hon, bokstavligen, tappade hakan, spärrade upp ögonen och sprang ut ur bilen.
    Spa eller kanske middag trodde hon, men onej, det var den förlorade Dottern som oväntat återvände från Euroland.

Dagen efter var noggrannt planerad också den eftersom det var pappas födelsedag. Jag hade tagit reda på att han jobbade förmiddag och således slutade strax efter tre. Med tulipanerna inhandlade svängde jag och mamma förbi Volvoparkeringen och precis den rutan där pappa alltid ställer bilen. Tanken var att jag skulle stå där med öppen famn och en blombukett och vänta när han kom, och säga "Grattis far!" men icke. Bilen var borta.
    Frustrerad över att min planering sprack ringde jag hans mobil. När signalerna redan börjat gå kom jag på att jag ringde från min svenska mobil och att han då skulle se det, men det var försent och han svarade. Först hade jag tänkt be honom svänga in på närmsta parkeringsficka, eftersom jag visste att han bara var strax utanför Skövde, och bara vänta på att jag skulle komma och krama honom, men trots min exaltering lyckades jag ändå hålla mig och agerade som om jag fortfarande vore kvar på Irland. Jag sa förståss grattis och frågade vad han hade för planer för dagen, och då skapades den nya överraskningsplanen. På kvällen skulle nämligen farmor, farfar och pappas systrar komma för att fira. "Oj, så trevligt! När kommer dom då?" Frågade jag utan att låta för nyfiken. Runt 18, bra, då kunde det funka i alla fall. Pappa sa att det var hemskt roligt att få prata med mig innan vi lade på, och jag tänkte, oerhört nöjt, att ett telefonsamtal var i n g e n t i n g mot vad som var på gång.
    Några timmar senare hade jag varit och hälsat på Fredrik och där också lånat min cykel. I regnet rullade jag ner för Wetterlinsgatan och bort till pappas och Anjas lägenhet. Precis när jag svänger in vid huset möts jag av en bil, med farmor och farfar, men det är mörkt och de ser inte att jag är jag utan kör vidare. Jag parkerar cyklen och stapplar in i trappuppgången. Ringer på. Anja öppnar och tittar på mig med stora ögon när jag vinkar ett hej och med pekfingret mot läpparna visar att hon inte ska avslöja mig. Jag hör hur pappa, Mona och Lena sitter i vardagsrummet och pratar medan jag tar av mig skorna. I hallen har jag redan nästan börjat gråta och när jag kliver in i rummet med mina tulpaner får jag fram ett lite snyftande "Grattis på födelesdagen far!" Det blir tyst och jag hinner gå hela vägen fram till soffan innan pappa ser ut att förstå någonting alls och till slut reser sig upp och ger mig en lång kram.

Vi sitter och fikar och pratar en stund innan det är dags för Lena och Mona att åka tillbaks till Broddetorp. De föreslår att jag åker med och överraskar farmor och farfar, och jag kan såklart inte motstå. Jag cyklar tillbaks cykeln till Fredrik och blir sedan hämtad med bilen. När vi kommer fram till Dalen spelar Lena och Mona med, och täcker mig där jag står bakom dem i trappen. "Mamma, jag tänkte bara höra om jag kunde få låna lite mjölk av dig till kaffet i morgon?" frågar Lena och farmor säger "Jaadå, det är inga problem" och går in i köket för att hämta. Jag smyger mig till dörröppningen i köket, farmor har hämtat mjölken och häller upp lite i en tillbringare, så att farfar ska kunna få gröt morgonen efter, och står och pratar lite med de andra i hallen, fast med blicken på mjölken. Jag står kvar, mitt i dörröppningen och väntar på att hon ska upptäcka mig.
    Det hinner gå så lång tid att jag hinner börja snyfta igen innan hon tittar upp med ett "Nämen!" och lite lättnad.
Vi kramas och gråter en liten stund tills farfar, som gått och lagt sig för länge sedan, hörs från övervåningen. "Vad är det frågan om där nere?"
    Och så, halvvägs ner för trappen, "Nämen!"

När jag åkte hem till Sverige hade jag bara varit borta drygt två månader. Det kan tyckas lite, men, efter de första två veckorna i Dungarvan kändes det som mycket mycket mer. Jag brukar inte åka bort längre än en vecka i vanliga fall, så skillnaden blev ganska stor. Och känslan av en gråtande farmor mot min axel i augusti satt kvar längre än väntat.

De två dagarna är helt klar två av de bästa jag varit med om, någonsin, och jag blir så mysigt glad när jag tänker på dem.

Nu ska jag somna.