Systernet

Jo, nu ska ni få höra. Och se.
En dag gav jag mig ut på promenad i staden Limerick. Det var måndag, jag var ledig men tänkte ta vara på dagen och gick således upp så att jag var inne i stade så tidigt som strax efter 10. Trots att min hosta då och då gjorde gjorde mig påmind om att jag egentligen borde ligga hemma i min säng och läsa så traskade jag runt och lyssnade på musik ett tag tills jag lyckades bestämma mig för ett café.
Jag hade nämligen beslutat att jag denna måndag skulle testa något nytt ställe och inte gå till Java's, Jaffa's eller BB's trots att de har både billigt och gott kaffe. Så jag strosade alltså runt och hamnade på Café on the row, vilket visade sig vara ett mycket bra val. En ljuvlig latte för €2.55, trevlig musik och omgivning. Men så tog kaffet slut och jag gav mig ut på nytt, i regnet och solskenet (ja, det är faktiskt inte så sällan det händer här, har jag märkt. Man kan titta ut och se att det är strålande soligt och samtidigt regnar jämnt).
Jag visste inte vart jag skulle härnäst så jag tänkte, nu jävlar är det dags att hitta det där biblioteket! Jag har sagt att jag ska dit flera dagar nu utan att det hänt något alls, och nu hade jag ju både tid och lust så jag satsade. Jag ändrade riktning och började traska bort mot shoppningcentret Crescent eftersom jag fått höra att bilbioteket låg alldeles bakom. Det tog min ungefär 40 minuter att traska dit och jag fick fråga folk på en parkering för att hitta till rätt byggnad. En stor och pampig en förövrigt. Mina svarta skor bestämde sig dessutom att skava sönder mina småtår ungefär lagom till att jag hittat rätt. Lycklig över att äntligen vara framme gick jag omkring för att hitta entrén. Vilket jag gjorde ganska snabbt, och det var ju bra. Bredvid entrén hittade jag också öppettiderna.
Mondays: CLOSED
BAM. Rakt i ansiktet.
Så jag hade gått alldeles för långt för någon i mitt tillstånd och dessutom fått skoskav och inte blivit mottagen av ett öppet och varmt bibliotek, utan utelåst av ett mörkt och stängt bibliotek.
Hu-rra.
Men jag var inte förbittrad för det, o nej, Irland verkar ha en helande effekt på mitt humör och lyfter mig så gott som alltid även om saker går emot mig. Jag var inte knäckt, för jag hade Frantz i min väska. Frantz, min käre kamrat, som på vägen till Crescent fick komma ut i höstluften och föreviga små växter, djur och ting på min högra sida där jag promenerade till Crescent. Även om han kanske var något kall vid det här laget så värmde han ändå mitt sinne med att finnas till. Det blev 132 bilder, vilket är mycket för att vara mig på kanske 20 minuter. Jag har inte fotograferat alls så mycket här egentligen.
Så det var en fin eftermiddag i alla fall. Trots den lilla misär jag upplevde där vid biblioteket.

132 bilder sulle ta en evighet för mig att ladda upp och det skulle dessutom bli för tråkigt för er att titta på. Så jag har sorterat lite och kommit fram till ett urval som ni ska få se.
Varsågod!

Snigelbilderna vill jag förresten dedikera till min mor.