Back on track!
Her gor jag, ensam i Limerick en solig fredagseftermiddag och ventar po bettre tider (Lisa kommer tio over sex, Asa tidigare) och vad ser jag? Jo, en ingong fron gatan med en skylt som seger Broadband, 1 Euro/hour. Hittar en smal trappa tvo voningar upp och sedan en asiat som seger att jag kan ta dator numero tolv. Heck yes!
For er som jag inte pratat med po telefon so kan jag meddela att jag nu har flyttat till familjen Lawler och bor i County Clare, nermare bestemt i Ballyglass House i Blackwater. Crika 5 minuter fr[n Limerick center. Huset er fint som tusan och familjen er alldeles ljuvlig. Jag elskar mamma Roisin som kan sega ''Ooohh...Veronica, that skirt is gooooorgeous!'' ner jag kommer ner po morgonen. Eller pappa Niall som seger ''How are yee'' hela tiden. Barnen er underbara ockso, jag ska forsoka fixa bilder so ni kan se nogon dag.
Men ja. Allt er bra, verkligen. Familjen Power tog nestan mitt liv der ett tag. Tur att jag kom vidare. Jag saknar er alla derhemma, men jag trivs skitbra her, so jag kommer inte hem forren den 22e december.
Do ses vi!
For er som jag inte pratat med po telefon so kan jag meddela att jag nu har flyttat till familjen Lawler och bor i County Clare, nermare bestemt i Ballyglass House i Blackwater. Crika 5 minuter fr[n Limerick center. Huset er fint som tusan och familjen er alldeles ljuvlig. Jag elskar mamma Roisin som kan sega ''Ooohh...Veronica, that skirt is gooooorgeous!'' ner jag kommer ner po morgonen. Eller pappa Niall som seger ''How are yee'' hela tiden. Barnen er underbara ockso, jag ska forsoka fixa bilder so ni kan se nogon dag.
Men ja. Allt er bra, verkligen. Familjen Power tog nestan mitt liv der ett tag. Tur att jag kom vidare. Jag saknar er alla derhemma, men jag trivs skitbra her, so jag kommer inte hem forren den 22e december.
Do ses vi!
Veronica
...
Igor jobbade jag 12 timmar.
Imorgon for jag 180 euro i lon och sedan kommer jag aldrig mer tillbaks hit.
Nu ska modern och fadern ut och eta. Bilnycklarna er borttappade so det verkar som att jag for slepa min veska till bussen i morgon. Det ler ta kanske 50 minuter. Jag ska go so fort jag vaknar.
Och so fort jag fott lonen soklart.
Sen blir det nogra timmars buss med Jonas Gardell, skitsnack med Asa och ett tokstort barnkalas.
Jag vill bara vara lite mindre, sova i soffan i Dalen och eta farmors temackor med skinka och en kopp varm choklad innan jag legger mig.
Det blir bedre i morgon.
Imorgon for jag 180 euro i lon och sedan kommer jag aldrig mer tillbaks hit.
Nu ska modern och fadern ut och eta. Bilnycklarna er borttappade so det verkar som att jag for slepa min veska till bussen i morgon. Det ler ta kanske 50 minuter. Jag ska go so fort jag vaknar.
Och so fort jag fott lonen soklart.
Sen blir det nogra timmars buss med Jonas Gardell, skitsnack med Asa och ett tokstort barnkalas.
Jag vill bara vara lite mindre, sova i soffan i Dalen och eta farmors temackor med skinka och en kopp varm choklad innan jag legger mig.
Det blir bedre i morgon.
Snart...snart.
So.. Eunice har okt iveg igen och Edmund er borta.
Jag blir kvar sjelv med 3 ungar. Klockan er halv sju och det verkar inte som att jag for sluta vidare tidigt idag heller...
Forresten er Jerome verst av alla. Mellanbarnet. Michael er jobbig ibland och Kieran kan skrika hur mycket som helst. Men Jerome...
Idag fick han nogot slags vredesutbrott. Slengde ner allt han kom ot i koket po golvet och skrek "FUCK OFF" rakt i ansiktet po mig. Thanks... Tur att han inte hann slita sonder Eunice nya 1000-kleder som log po bordet. Do hade nogon fott stryk.
Bussen gor 9 po sondag. Soon.
Okej, uppdatering. Han kallade mig justi diot. Observera, han er fortfarande 6 or gammal.
Gud vad jag inte vill mote de her pojkarna ner de blir eldre.
Okej, en till.
Blev just fornedrad av sexoringen. Jag. Hatar. Det. Her.
Imorgon ska jag beretta.
Jag blir kvar sjelv med 3 ungar. Klockan er halv sju och det verkar inte som att jag for sluta vidare tidigt idag heller...
Forresten er Jerome verst av alla. Mellanbarnet. Michael er jobbig ibland och Kieran kan skrika hur mycket som helst. Men Jerome...
Idag fick han nogot slags vredesutbrott. Slengde ner allt han kom ot i koket po golvet och skrek "FUCK OFF" rakt i ansiktet po mig. Thanks... Tur att han inte hann slita sonder Eunice nya 1000-kleder som log po bordet. Do hade nogon fott stryk.
Bussen gor 9 po sondag. Soon.
Okej, uppdatering. Han kallade mig justi diot. Observera, han er fortfarande 6 or gammal.
Gud vad jag inte vill mote de her pojkarna ner de blir eldre.
Okej, en till.
Blev just fornedrad av sexoringen. Jag. Hatar. Det. Her.
Imorgon ska jag beretta.
Veronica, alldeles matt
Jag klagar ganska mycket...
Börja nerifrån, det är två dagar i samma inlägg.
Torsdag 20:24
Ännu en tur till staden avverkad. Gud så jag har gått idag, och så blev jag förälskad i världens största halsduk dessutom! Om jag stannar så måste jag köpa den för de ruskiga dagarna. Om jag åker hem måste jag köpa den för att ha inomhus när det blir vinter i Sverige.
Men nu ska jag bara kila ner och lägga in allt det här på bloggen. Sedan ska jag ta mig ett välbehövligt bad, min rygg är inte glad alls, och försöka somna. Fick reda på idag att jag inte får något ledigt den här veckan, och att jag måste ta en senare buss på söndag än planerat. Crap.Tur att jag har min mp3 spelare, den helar mig på mina kvällspromenader. Timo Räisänen och Tim Neu, tack.
Och Frou frou - Let go. Underbar.
Sedan jag gick upp vid kvart i åtta har jag fortfarande inte hunnit sätta mig ner. Förutom de kanske fyra minuter jag faktiskt satt vid bordet och åt lite frukost.Inte ens nu sitter jag. Datorn står på sängen och jag framför den. Shit.
Det här är vad jag gjort hittills:
Fixat gröt till ungarnas frukost och ett kokt ägg till Jerome
Fixat gröt till Edmund (de kan inte äta samma, Edmund måste ha russin i, det tycker inte pojkarna om. Synd.)
Plockat under efter 5 pers frukost
Städat i ordning på pojkarnas rum
Städat i ordning i pojarkas tvrum
Dammsugit pojkarnas rum (observera: heltäckningssatansmatta, mycket jobbigare än vanligt golv)
Dammsugit pojkarnas tvrum
Dammsugit köket
Torkat golvet i båda gästbadrummen där nere
Torkat golvet i köket
Gjort rent hela ungarnas badrum från grunden
Sedan andades jag några sekunder innan Eunice glatt sa att jag väl kunde ta med Kieran in till stan och köpa potatis. Sure. Jag gick de 30 minutrarna ganska raskt med Kieran i vagnen. Handlade. Gick raskt de 30 minutrarna tillbaks. Först då, inser Eunice att det hoppsan, fanns potatis redan... Men ingen tid att förlora. Klockan var ett och jag var tvungen att börja med lunchen. Eunice tog en cigg, sa vad jag skulle göra, satte sig i bilen och körde i väg. Jag stod i köket och skalade de jävla potatisarna och kände hur illa jag mådde och att det fanns en liten liten risk för att jag kanske skulle svimma senare.
Det är i sådana stunder man önskar att ens moraliska statements bara faller, och för en liten stund intala sig att Tina Turners You're simply the best! Better than all the rest! på radion verkligen talar till mig där jag står med skärsårpå tummen.
Onsdag, 22:11
Okej. Eunice sa att jag skulle börja med lunchen ungefär vid ett eftersom Edmund skulle komma hem med Jerome och vilja äta vid två. Fine, tänkte jag, och satt i köket med en kopp kaffe och läste eftersom klockan var lite efter tolv. Ungefär tio i ett kom Eunice ner efter att ha vilat eller whatever, och bad mig bära ner soporna till grinden eftersom sophämtarna skulle komma tidigt på torsdag morgon. De var över tio i antalet, de flesta fullproppade och således svåra att knyta ihop och dessutom är min vänstra handled fortfarande lite svag efter le operation (men gud ett sånt tjusigt arbete, fem snygga stygn!) men jag släpade ändå ner skiten dit den skulle. Tidsplanen brast alltså lite smått, men jag kom ändå igång strax efter ett. Skalade och ångkokade potatis, kokade broccoli, lagade lax i ugnen och dukade till sex pers. De kom hem, vi började äta. Ungefär halvvägs kom jag på att Eunice hade 16 limpor bröd i ugnen, som man ska lossa från sina formar och vända på när det är ungefär en kvart kvar på tiden. Så jag sprang in till det stora köket (finns en mörk bild nedan) när jag kom på att det antagligen var lite mindre än en kvart kvar. Ungen är skitstor förresten, som en mindre bastu kanske. Fast kylen är ändå störst. Den kan man gå in i. Men alltså, beakta att Eunice inte tampades med sina bröd själv, hon satt lugnt kvar bredvid min plats och käkade klart medan jag svettades i storköket.
Och visst, (jesus så mycket att säga innan det är dags för poängen...) jag förväntar mig inte att bli prisad för att ha lagat lunch, men ändå. Hur jävla svårt är det att säga "tack" innan de lämnar allt på bordet och sätter sig i soffan och läser tidningen med en kopp te?
Jerome har väl kanske rätt, till en viss del. Efter lunchen bad jag honom att byta om från skoluniformen till något annat, så att uniformen inte skulle bli smutsig. Så ska det vara, att de byter om så fort de kommer hem alltså. Han sa nej. Jag sa jo, annars blir de smutsiga. Han sa nej. Jag sa Jerome, kan du byta om innan du går ut och leker, du kommer smutsa ner kläderna och då måste jag tvätta dem igen - lugnt och sansat. Han sa men det är ju därför jag är här. För att städa upp efter dem. Sure, jag är deras au pair (but not for long, hah) och jag ska hjälpa till (eftersom föräldrarna inte kan ta hand om sina barn själva) alltså plocka undan, tvätta och så vidare. Men kom igen, killen är sex år och har den inställningen? Och Eunice förstår inte riktigt varför jag inte vill stanna? Lätt att jag skulle få respekt av honom så småning om, just give it a try, lätt. Vi skulle nog älska varandra till slut. Vi kunde ha kuddkrig och måla tavlor och gud vet vad, men sen skulle jag få städa upp skiten efter honom, eftersom det är det jag är till för.
Tyvärr hade jag väl ställt in mig på att vara någon slags mys-systern. Hjälpa till lite hemma, pyssla med tvätt och så vidare, leka med barnen, laga lite mat. Men det är verkligen så. Jag är deras au pair. Punkt. Inget personligt inblandat här inte!
Pojkarna kastade förövrigt lera på varandra sedan. Eller hällde. Mjölk fanns också med i bilden. Sedan slet de sönder en tidning i små bitar och slängde över Michaels rum innan de lekte någon slags lek som gick ut på att kväva varandra under täcket. Dessutom lär gästerna som anlände ungefär samtidigt ha trott att något slags mord begicks eftersom ungjävlarna inte fattade att de inte skulle skrika så förbannat mycket.
Gästerna hade förresten säckpipor med sig upp på rummet.
Under dagen har jag haft kontinuerlig smskontant med Åsa igen. Vi planerar att planera för stora planer när vi ses. Det ska verkligen bli spännande att se vad som kommer hända.
Men nu ska jag försöka somna igen. Det slog mig förut att jag har legat på ena sidan av sängen i en vecka nu, trots att det är en dubbelsäng. Vad tänker jag med tro?
Lunchen var i alla fall skitgod.
Torsdag 20:24
Ännu en tur till staden avverkad. Gud så jag har gått idag, och så blev jag förälskad i världens största halsduk dessutom! Om jag stannar så måste jag köpa den för de ruskiga dagarna. Om jag åker hem måste jag köpa den för att ha inomhus när det blir vinter i Sverige.
Men nu ska jag bara kila ner och lägga in allt det här på bloggen. Sedan ska jag ta mig ett välbehövligt bad, min rygg är inte glad alls, och försöka somna. Fick reda på idag att jag inte får något ledigt den här veckan, och att jag måste ta en senare buss på söndag än planerat. Crap.Tur att jag har min mp3 spelare, den helar mig på mina kvällspromenader. Timo Räisänen och Tim Neu, tack.
Och Frou frou - Let go. Underbar.
Veronica
Torsdag 13:37Sedan jag gick upp vid kvart i åtta har jag fortfarande inte hunnit sätta mig ner. Förutom de kanske fyra minuter jag faktiskt satt vid bordet och åt lite frukost.Inte ens nu sitter jag. Datorn står på sängen och jag framför den. Shit.
Det här är vad jag gjort hittills:
Fixat gröt till ungarnas frukost och ett kokt ägg till Jerome
Fixat gröt till Edmund (de kan inte äta samma, Edmund måste ha russin i, det tycker inte pojkarna om. Synd.)
Plockat under efter 5 pers frukost
Städat i ordning på pojkarnas rum
Städat i ordning i pojarkas tvrum
Dammsugit pojkarnas rum (observera: heltäckningssatansmatta, mycket jobbigare än vanligt golv)
Dammsugit pojkarnas tvrum
Dammsugit köket
Torkat golvet i båda gästbadrummen där nere
Torkat golvet i köket
Gjort rent hela ungarnas badrum från grunden
Sedan andades jag några sekunder innan Eunice glatt sa att jag väl kunde ta med Kieran in till stan och köpa potatis. Sure. Jag gick de 30 minutrarna ganska raskt med Kieran i vagnen. Handlade. Gick raskt de 30 minutrarna tillbaks. Först då, inser Eunice att det hoppsan, fanns potatis redan... Men ingen tid att förlora. Klockan var ett och jag var tvungen att börja med lunchen. Eunice tog en cigg, sa vad jag skulle göra, satte sig i bilen och körde i väg. Jag stod i köket och skalade de jävla potatisarna och kände hur illa jag mådde och att det fanns en liten liten risk för att jag kanske skulle svimma senare.
Det är i sådana stunder man önskar att ens moraliska statements bara faller, och för en liten stund intala sig att Tina Turners You're simply the best! Better than all the rest! på radion verkligen talar till mig där jag står med skärsårpå tummen.
Jag blir matt bara.
Onsdag, 22:11
Okej. Eunice sa att jag skulle börja med lunchen ungefär vid ett eftersom Edmund skulle komma hem med Jerome och vilja äta vid två. Fine, tänkte jag, och satt i köket med en kopp kaffe och läste eftersom klockan var lite efter tolv. Ungefär tio i ett kom Eunice ner efter att ha vilat eller whatever, och bad mig bära ner soporna till grinden eftersom sophämtarna skulle komma tidigt på torsdag morgon. De var över tio i antalet, de flesta fullproppade och således svåra att knyta ihop och dessutom är min vänstra handled fortfarande lite svag efter le operation (men gud ett sånt tjusigt arbete, fem snygga stygn!) men jag släpade ändå ner skiten dit den skulle. Tidsplanen brast alltså lite smått, men jag kom ändå igång strax efter ett. Skalade och ångkokade potatis, kokade broccoli, lagade lax i ugnen och dukade till sex pers. De kom hem, vi började äta. Ungefär halvvägs kom jag på att Eunice hade 16 limpor bröd i ugnen, som man ska lossa från sina formar och vända på när det är ungefär en kvart kvar på tiden. Så jag sprang in till det stora köket (finns en mörk bild nedan) när jag kom på att det antagligen var lite mindre än en kvart kvar. Ungen är skitstor förresten, som en mindre bastu kanske. Fast kylen är ändå störst. Den kan man gå in i. Men alltså, beakta att Eunice inte tampades med sina bröd själv, hon satt lugnt kvar bredvid min plats och käkade klart medan jag svettades i storköket.
Och visst, (jesus så mycket att säga innan det är dags för poängen...) jag förväntar mig inte att bli prisad för att ha lagat lunch, men ändå. Hur jävla svårt är det att säga "tack" innan de lämnar allt på bordet och sätter sig i soffan och läser tidningen med en kopp te?
Jerome har väl kanske rätt, till en viss del. Efter lunchen bad jag honom att byta om från skoluniformen till något annat, så att uniformen inte skulle bli smutsig. Så ska det vara, att de byter om så fort de kommer hem alltså. Han sa nej. Jag sa jo, annars blir de smutsiga. Han sa nej. Jag sa Jerome, kan du byta om innan du går ut och leker, du kommer smutsa ner kläderna och då måste jag tvätta dem igen - lugnt och sansat. Han sa men det är ju därför jag är här. För att städa upp efter dem. Sure, jag är deras au pair (but not for long, hah) och jag ska hjälpa till (eftersom föräldrarna inte kan ta hand om sina barn själva) alltså plocka undan, tvätta och så vidare. Men kom igen, killen är sex år och har den inställningen? Och Eunice förstår inte riktigt varför jag inte vill stanna? Lätt att jag skulle få respekt av honom så småning om, just give it a try, lätt. Vi skulle nog älska varandra till slut. Vi kunde ha kuddkrig och måla tavlor och gud vet vad, men sen skulle jag få städa upp skiten efter honom, eftersom det är det jag är till för.
Tyvärr hade jag väl ställt in mig på att vara någon slags mys-systern. Hjälpa till lite hemma, pyssla med tvätt och så vidare, leka med barnen, laga lite mat. Men det är verkligen så. Jag är deras au pair. Punkt. Inget personligt inblandat här inte!
Pojkarna kastade förövrigt lera på varandra sedan. Eller hällde. Mjölk fanns också med i bilden. Sedan slet de sönder en tidning i små bitar och slängde över Michaels rum innan de lekte någon slags lek som gick ut på att kväva varandra under täcket. Dessutom lär gästerna som anlände ungefär samtidigt ha trott att något slags mord begicks eftersom ungjävlarna inte fattade att de inte skulle skrika så förbannat mycket.
Gästerna hade förresten säckpipor med sig upp på rummet.
Under dagen har jag haft kontinuerlig smskontant med Åsa igen. Vi planerar att planera för stora planer när vi ses. Det ska verkligen bli spännande att se vad som kommer hända.
Men nu ska jag försöka somna igen. Det slog mig förut att jag har legat på ena sidan av sängen i en vecka nu, trots att det är en dubbelsäng. Vad tänker jag med tro?
Lunchen var i alla fall skitgod.
The garden.
The big kitchen.
The landning.
The house.
The breakfastroom.
The woooooound! Kunde inte låta bli...
"Ruta ett" (och inte som en metafor, tyverr)
Po kvellarna innan skoldagar ska jag gora i ordning pojkarnas lunchboxar till morgondagen, samt legga fram deras uniformer so att allt gor smidigt po morgonen. Igor gjorde jag klart allt vid 18 nogonstans, sa till Eunice att jag hade kirrat allt och gick sedan upp po mitt rum och stannade der tills jag gick upp i morse. No wait, gick ner och hemtade ett eppla runt 21:30. Fler vinflaskor hade korkats upp...
Anywas, det var skitsmidigt att jag gjorde klart for henne att jag gjortk lart mina uppgifter och gick upp so tidigt, det har jag inte gjort de andra dagarna utan holt mig her nere ifall jag skulle behova gora nogonting. MEN det var inte det jag skulle sega fron borjan.
Imorses, efter att pojkarna hade klett po sig i sekert 20 minuter, kom Michael (7 or, storst) ner utan sin roda troja. Eunice sa att jag skulle plocka fram en ny. Han ville inte ha den jag plockat fram ot honom.
Anledning? "He looked like a girl."
Och jag vill bara popeka att trojorna er roda och ser exakt likadana ut. Jerome hade sin po sig som vanligt och det var inget promblem.
Jesus.
Men nu er det onsdag och bara nogra dagar kvar till sondag. Jag moste sega att det har gott alldeles utmerkt sedan jag beslutade att oka herifron. Har skott alla uppgifter bra som tusan. Igor var jag sjelv nogra timmar och lyckades ta emot mat fron Super Value, ta emot och lemna sengkleder till tvettkillen som kom, svara i telifonen sekert 3 gonger, steda, forbereda lunchen och gud vet vad. Alltso innan barnen kom hem fron skolan. Power to the sister! Po eftermiddagen fixade jag, sjelv, mat till barnen samtidigt som jag spelade fotboll med dem, ungefer. Sen gick jag som sagt upp och leste.
Idag har jag lest ut bok nummer tvo her po Irland, hemtat nya blommor hos en florist, vattnat blommor, svarat i telifonen, tvettat sekert 3 tvettar, torktumlat ennu fler och fixat tillbaks dem till sina retta platser, druckit kanske fem koppar kaffe. Med koffein. Hah! Och nu sitter jag bara och leser i lugn och ro innan jag ska borja med lunchen.
Vetskapen om att jag snart slipper det gor allting so lettare, jag er positiv som en liten... ja... nogonting.
Vad som hender i Limrick oterstor att se, men jag och Asa ska i alla fall klara oss utmerkt, oavsett vad.
Forresten, kom po en sjuk sak som hende forut. Ner jag gick runt och pysslade med blommorna kom jag po att jag var sugen po svensk radio. I legenheten var det sellan tyst, so fort jag vaknade satte ajg po antingen radion eller nott album po datorn. Men her er det bara mp3spelaren eller irlendsk radio.
So jag ville alltso hora svensk radio, med svenska lotar ibland. Och vad borjar jag nynna po, utan att tenka mig for? Patrik Isaksson. Fattar ni? Jag blev lite redd for vad jag omedvetet kan sakna mer om det uppenbarligen finns en del i mig som behover Patrik Isaksson av alla.
Gosch.
Men nu, back to Jonas Gardell and one more coffee. Veronica
"You're just a poor, misguided fool"
Allright. Ni kan skratta ot min beslutsongest, det er lugnt. Det gor jag ockso.
Igor funderade jag hela dagen po vad jag skulle gora. Till slut tog jag mod till mig och pratade med Eunice, mamman i huset. Berettade att jag inte trivdes alls her och att jag inte kunde stanna. For det kunde jag inte. Har mott lite illa ungefer hela tiden her och har svort att koppla av. Jag trivs inte, tyverr, men so er det.
Imorses vid "frukosten" gret alla ungar ungefer samtidigt. Kieran for att han er liten och inte fattar att allting inte her hans grejer. Jerome och Michael for att nogon hade tagit nogons penna.
Micheal: You're sick Jerome... you're sick... (med ansiktet i henderna)
Jerome: What? How am I sick?
Michael: Oh, my, god. You don't even know how you are sick? Oh. My. God. You know what Jerome, you're gay too.
Det er inte trivsamt her. Alls.
Hon tog det bettre en jag ventat mig i alla fall. Sa att hon hade merkt det po mig, att not var fel. So det var lugnt. Dock sog jag i morses att nogon korkat upp 4 flaskor rott och tomt tvo av dem helt och de andra tvo nestan till sista droppen. So jag vet inte riktigt vad de gjorde igor...
Anyways. Po sondag oker jag alltso herifron. Forst tenkte jag ta flyget direkt till Goteborg fron Dublin, men so pratade jag lite med åsa och kom fram till att jag lika gerna kan oka till henne i Limerick forst. Dels for att helsa po henne, men ockso for att hennes "mammas" systern och hennes familj letar efter en au pair. De har forvisso ockso tre barn men åsa seger att de er oerhort veluppfostrade. plus att en av dem er en flicka, vilkte faktiskt kenns mycket lettare. Systern, Roisin, ringde mig igorkvell och hon verkade jettetrevlig. So jag ska treffa henne i alla fall. Jag har inget att forlora och jag har inte lovat henne nogonting. So om det skulle roka vara bra der so stannar jag vel, antar jag. Time will tell, dear friends.
Annars kommer jag hem non gong i nesta vecka. Var snella mot mig i so fall.
Igor funderade jag hela dagen po vad jag skulle gora. Till slut tog jag mod till mig och pratade med Eunice, mamman i huset. Berettade att jag inte trivdes alls her och att jag inte kunde stanna. For det kunde jag inte. Har mott lite illa ungefer hela tiden her och har svort att koppla av. Jag trivs inte, tyverr, men so er det.
Imorses vid "frukosten" gret alla ungar ungefer samtidigt. Kieran for att han er liten och inte fattar att allting inte her hans grejer. Jerome och Michael for att nogon hade tagit nogons penna.
Micheal: You're sick Jerome... you're sick... (med ansiktet i henderna)
Jerome: What? How am I sick?
Michael: Oh, my, god. You don't even know how you are sick? Oh. My. God. You know what Jerome, you're gay too.
Det er inte trivsamt her. Alls.
Hon tog det bettre en jag ventat mig i alla fall. Sa att hon hade merkt det po mig, att not var fel. So det var lugnt. Dock sog jag i morses att nogon korkat upp 4 flaskor rott och tomt tvo av dem helt och de andra tvo nestan till sista droppen. So jag vet inte riktigt vad de gjorde igor...
Anyways. Po sondag oker jag alltso herifron. Forst tenkte jag ta flyget direkt till Goteborg fron Dublin, men so pratade jag lite med åsa och kom fram till att jag lika gerna kan oka till henne i Limerick forst. Dels for att helsa po henne, men ockso for att hennes "mammas" systern och hennes familj letar efter en au pair. De har forvisso ockso tre barn men åsa seger att de er oerhort veluppfostrade. plus att en av dem er en flicka, vilkte faktiskt kenns mycket lettare. Systern, Roisin, ringde mig igorkvell och hon verkade jettetrevlig. So jag ska treffa henne i alla fall. Jag har inget att forlora och jag har inte lovat henne nogonting. So om det skulle roka vara bra der so stannar jag vel, antar jag. Time will tell, dear friends.
Annars kommer jag hem non gong i nesta vecka. Var snella mot mig i so fall.
Veronica
The times they are changing
Jag kan ju säga så mycket som att det sket sig så tidigt som igår kväll, våra planer alltså. Så det var bra att ni inte fick ta del av dem. Men det kommer nya!
Humöret är dock alldeles utmärkt!
Dagen började med att jag sov länge och väl, alltså ungefär till nio, innan jag gick upp för att ta mig ett bad. När jag piggnat till gick jag ner till första våningen och möttes av en fortfarande krokig Eunice (hon skadade ryggen i onsdags och kan fortfarande inte stå rakt) som höll på att smöra säkert tusen mackor. "I've got catering today, for 100 people..."
Även fast jag skulle kunna sagt "Nej, jag är ledig, jag ska gå ut" så stannade jag där nere, tog en kopp kaffe eller två och hjälpte till där det behövdes; hämtade brickor till bröden, flyttade dem när de blev fulla, hämtade sallad och skalade ägg. Eunice mor Ethna kom ganska snart och hjälpte till hon också. En...ja, bedårande är nog rätt ord... kvinna. Hur trevlig som helst och dessutom en utomordentlig kock hon också.
Strax därefter kom också Anne och Valerie, två av Eunice's vänner för att hjälpa till. Edmund och Rosie var redan iväg för att göra i ordning för maten där den skulle serveras lite senare.De är fantastiska allihop faktiskt. Pratglada. När det inte fanns något för mig att göra satt jag bara där och lyssnade på deras mysiga dialket. Även om jag inte uppfattar eller förstår precis allt så är det hur fint som helst.
Anywas. Efter ännu en kopp kaffe (koffeinfritt är det nya) återgick jag till den stora dubbelsängen på mitt rum och låg och läste i några timmar. Johan Hilton är en riktig snajdare, vill jag lova, läs No tears for queers och bli förbannad över Westboro Baptist Church, Misantropiska Lucifer Orden och andra galningar. Ett hett tips.
Strax innan tre åt vi lunch, Ethna hade lagat lamm, men Michael och Jerome kunde knappt sitta still. Klockan tre var det nämligen final. Hurling, en irländsk sport som är en märklig blandning av många sporter. De springer runt, i lag då, på något som liknar en fotbollsplan, har en liten boll som de antingen kastar, sparkar eller skjuter iväg med träklubbor/racket av märklig form. Men viktigt var det i alla fall! Cork mot Kilkenny. Det var något delade meningar i familjen om vem som skulle vinna.Ett tag försökte jag titta på matchen men inte så oväntat intresserade det mig inte alls så jag fortsatte att läsa om mord.
Senare på kvällen gick jag ut för att ta en promenad i Dungarvan. Antagligen är det inte så konstigt att jag inte tyckt om staden hittills, inte minst efter igår då det regnade på mig när irrade runt på jakt efter busshållplatsen. Men idag var det sol, bara några få moln och herregud, det är hur fint som helst! Tog några bilder på fälten som omringar alltihop, men det är ju såklart en helt annak vy på riktigt. Särskilt när molnen lämnar skuggor över de gröna områdena. Ah. Tillsammans med hamnen är det inte så tokigt heller, ni ska få se.
Gatorna är små, ganska trånga, fullproppade med små affärer, pubar och restauranger. Någon dag ska jag hitta ett favoritställe att dricka kaffe på, tror jag. De behövs.
Så det är good news idag alltså. Inget har gått snett och jag har till och med uppskattat min omgivning. Eunice har rekommenderat en film som jag ska se någon kväll också, på bion. Det blir bra. Plus att hon bestämt sig för att inte åka till Dublin imorgon som de var bestämt. Hon skulle vara med i irländska TV3 tror jag, stanna till tisdagen. Men eftersom hon har ont och ser ut som något slags S när hon står upp ska hon alltså stanna hemma. Skönt. Dessutom är det bara en bokning i morgon så förhoppningsvis blir det ganska lugnt.
Nu ska jag gå ner till kontoret och fixa upp bilder åt er. Jag har nämligen tagit mitt förnuft till fånga och börjat skriva på laptopen uppe på mitt rum, så att jag kan använda å, ä och ö. Det blir så mycket lättare då. Så se och njut! Den sista bilden är enbart till för farmor, Lena, Therese och Mona. Jag tänker på er också!
(Kollade precis mejlen och sog att det var nytt bode fron pappa, Svenne, Lena och farmor och farfar! Far, du er en hejjare po att mejla, hoppas internetbanken gor lika bra for dig! Det er jetteskont att ha er "her", allihop.)
Humöret är dock alldeles utmärkt!
Dagen började med att jag sov länge och väl, alltså ungefär till nio, innan jag gick upp för att ta mig ett bad. När jag piggnat till gick jag ner till första våningen och möttes av en fortfarande krokig Eunice (hon skadade ryggen i onsdags och kan fortfarande inte stå rakt) som höll på att smöra säkert tusen mackor. "I've got catering today, for 100 people..."
Även fast jag skulle kunna sagt "Nej, jag är ledig, jag ska gå ut" så stannade jag där nere, tog en kopp kaffe eller två och hjälpte till där det behövdes; hämtade brickor till bröden, flyttade dem när de blev fulla, hämtade sallad och skalade ägg. Eunice mor Ethna kom ganska snart och hjälpte till hon också. En...ja, bedårande är nog rätt ord... kvinna. Hur trevlig som helst och dessutom en utomordentlig kock hon också.
Strax därefter kom också Anne och Valerie, två av Eunice's vänner för att hjälpa till. Edmund och Rosie var redan iväg för att göra i ordning för maten där den skulle serveras lite senare.De är fantastiska allihop faktiskt. Pratglada. När det inte fanns något för mig att göra satt jag bara där och lyssnade på deras mysiga dialket. Även om jag inte uppfattar eller förstår precis allt så är det hur fint som helst.
Anywas. Efter ännu en kopp kaffe (koffeinfritt är det nya) återgick jag till den stora dubbelsängen på mitt rum och låg och läste i några timmar. Johan Hilton är en riktig snajdare, vill jag lova, läs No tears for queers och bli förbannad över Westboro Baptist Church, Misantropiska Lucifer Orden och andra galningar. Ett hett tips.
Strax innan tre åt vi lunch, Ethna hade lagat lamm, men Michael och Jerome kunde knappt sitta still. Klockan tre var det nämligen final. Hurling, en irländsk sport som är en märklig blandning av många sporter. De springer runt, i lag då, på något som liknar en fotbollsplan, har en liten boll som de antingen kastar, sparkar eller skjuter iväg med träklubbor/racket av märklig form. Men viktigt var det i alla fall! Cork mot Kilkenny. Det var något delade meningar i familjen om vem som skulle vinna.Ett tag försökte jag titta på matchen men inte så oväntat intresserade det mig inte alls så jag fortsatte att läsa om mord.
Senare på kvällen gick jag ut för att ta en promenad i Dungarvan. Antagligen är det inte så konstigt att jag inte tyckt om staden hittills, inte minst efter igår då det regnade på mig när irrade runt på jakt efter busshållplatsen. Men idag var det sol, bara några få moln och herregud, det är hur fint som helst! Tog några bilder på fälten som omringar alltihop, men det är ju såklart en helt annak vy på riktigt. Särskilt när molnen lämnar skuggor över de gröna områdena. Ah. Tillsammans med hamnen är det inte så tokigt heller, ni ska få se.
Gatorna är små, ganska trånga, fullproppade med små affärer, pubar och restauranger. Någon dag ska jag hitta ett favoritställe att dricka kaffe på, tror jag. De behövs.
Så det är good news idag alltså. Inget har gått snett och jag har till och med uppskattat min omgivning. Eunice har rekommenderat en film som jag ska se någon kväll också, på bion. Det blir bra. Plus att hon bestämt sig för att inte åka till Dublin imorgon som de var bestämt. Hon skulle vara med i irländska TV3 tror jag, stanna till tisdagen. Men eftersom hon har ont och ser ut som något slags S när hon står upp ska hon alltså stanna hemma. Skönt. Dessutom är det bara en bokning i morgon så förhoppningsvis blir det ganska lugnt.
Nu ska jag gå ner till kontoret och fixa upp bilder åt er. Jag har nämligen tagit mitt förnuft till fånga och börjat skriva på laptopen uppe på mitt rum, så att jag kan använda å, ä och ö. Det blir så mycket lättare då. Så se och njut! Den sista bilden är enbart till för farmor, Lena, Therese och Mona. Jag tänker på er också!
(Kollade precis mejlen och sog att det var nytt bode fron pappa, Svenne, Lena och farmor och farfar! Far, du er en hejjare po att mejla, hoppas internetbanken gor lika bra for dig! Det er jetteskont att ha er "her", allihop.)
Veronica
Cheer up, mate!
Lördag, ca 21:00
Föregående inlägg var kanske ganska negativt, jag vet. Jag hade gått 40 minuter i storm för att komma till bussen där jag sedan läste om ett mord på en bög i USA som följdes av sjuka reaktioner från den sjukaste gudsdyrkande församling jag någonsin hört talas om (slår alla sekter, tro mig). På ett mörkt internetcafé kändes det kanske ännu mer hopplöst än tidigare. Jag visste inte om jag skulle stanna eller åka någon annanstans eller åka hem. När jag dessutom fick reda på att en nära vän blivit misshandlad och rånad natten till idag sjönk jag liksom lite till.
Tjugo minuter senare väntade jag på Cork Bus Station för att möta upp Lisa. Vi kan kalla mitt dåvarande humor för lågt, väldigt lågt.En medelålders man hade deckat på det blanka och välstädade golvet (nu slår det mig att blogginlägget jag skrev på datorn innehöll en beskrivning om det välstädade Irland, men det har ju inte ni läst. Anywas, de städar gatorna ända in på kvällen här. Mycket trivsamt!). Hans ögon var öppna, glansiga, han låg farligt stilla och platt men andades lätt och hade armarna tappade bredvid sig. Två vakter försökte få liv i honom och till slut vaknade han till och de hjälptes åt att få honom sittandes på bänken han antagligen ramlat ner från. Vakterna sökte kontakt med honom och han svarade, förvisso med stängda ögon och säkert något sluddrigt. Jag lyssnade på mp3spelaren så jag hörde inte vad som sades, utan soundtracket från Garden State.
Mannen på bänken var lite för påverkad för att kunna hålla kroppen sittandes, huvudet tippade framåt. En av vakterna hade hämtat en fyrkantig och blå hink som de ställt mellan den halvvakne mannens fötter.I takt med att han halvhjärtat började kräkas (more like: tappade kräkset från den öppna munnen) ljöd Coldplay genom mitt huvud med orden
We live in a beutiful world
Yeah we do, yeah we do
Ungefär då bestämde jag mig mer eller mindre för att skita i allting och åka hem.
Sedan kom Lisa med buss 223 från Monkstown. Vi kramades och började följa ritningen som Ruth gett henne till det enda sushistället i Cork. Det fanns inte. Istället fick vi leta vidare efter ett annat ställe att äta lunch på. Vi är kräsna som tusan när vi ska äta ute så det tog säkert en timma innan vi hittade rätt. Det blev ett fullproppat och högljutt ställe där en av servitriserna hade stuckit inte en, utan två pennor bakom tofsen. Vi konstaterade att vi inte skulle kunna jobba som servitriser i alla fall.Men lasagnen var god och Lisa blev tokigt mätt av sin flottiga mat.
Vidare till Insomnia för kaffe. Det stod också i det opublicerade blogginlägget förresten, att Irland har sina highlights inom företagsnamn. Kan ni tänka er något bättre namn på en kaffekedja än Insomnia? Eller en kebabkedja som heter Abrakebabra? Tror knappast det.
Ja, där satt vi i alla fall. Med en grande latte och en grande cappuccino. Innan det hade vi mest pratat hur kasst jag tyckte att det var hos mig och hur svårt det är med ett nytt land. Lisa knäckte till exempel en kommentar som "Man blir ju lite nationalistisk alltså..." när vi pratade om Sverige.
Men så började vi skratta åt stockholmskan, våra fantastiska erfarenheter av dricks (det är i alla fall något vi är bra på) och började smida planer. Lisa tycker att det är för långt till juni och ett år är sannerligen orimligt för mig. ("Vad fan tänkte vi egentligen, ett år?! Som om det skulle funka?"). Istället för att beklaga oss började vi tänka om. Det är inte så långt till jul trots allt, men det är ändå fyra månder, vilket måste vara tillräckligt för att bli uppskattat av våra värdfamiljer. Fyra månders arbete liksom, plus att de har god tid på sig att hitta efterträdare till oss som ska börja i januari eller så. Och kom igen, fyra månder borde vi kunna härda ut? Jag alltså.
Sen kan vi komma hem till Falköping. Vi skrev faktiskt ner allt vi behöver göra, spekulerade i vart man kunde jobba lite och hur mycket pengar det skulle ge, vad man kunde göra av dem och så vidare. Lisa tyckte verkligen att vi skulle skaffa en friggerbod. Ni förstår inte vad jag pratar om men det gör inget, det kanske kommer senare. Än så länge får de i alla fall förbli våra tankar. Säger jag för mycket om det så blir jag bara besviken när det inte händer. Så vi väntar.
Ergo: ny inställning. Jag ska kämpa som tusan. Just nu känns det så i alla fall, väldigt positivt. Michael och Jerome var jävliga igår, men de var lite bra också. De var glada över att vi gick på bio, de älskade filmen. Och även fast jag vann över Michael i både straffar och i själva fotbollsmatchen (han var inte beredd på att jag var så bra) så verkade han tycka om att spela med mig, liksom Jerome som anslöt sig till mitt lag (Manchester Unitedd) och agerade goalie. Och när jag kom hem nu var de lugna och trevliga. Michael mötte mig hallen och informerade att Ireland spelade mot Germany nu. Socker. Jerome kom tätt efter och frågade vilka sidan jag var på. Inget bråk alls.Och Edmund pratar inte så mycket men när han gör det så är han bara trevlig, plus att han pratar precis som Napoleon Dynamite's bror Kip. Guld. Och Eunice är ju för tusan trevlig hela tiden också. Hon förstår att jag är lite lost men hon visar mig och är tydlig med allt. Liz är också bra, eller ljuvlig faktiskt. Idag innan jag gav mig ut i regnet och blåsten var vi tvugna att klura ut vart Eunice hade mer te, eftersom Liz hade hand om frukosten till gästerna och teet var slut. Hon viskade lite tyst "What are we gonna do if they want tea?!" i restaurangköket och när jag kom på att det fanns en tevagn på övervåningen strålade hon upp och utbrast "Ah, brilliant! You're wonderfull Veronica, thanks a million!". Och David, som jag förvisso inte träffat så mycket alls än, som hjälpte mig att säga till kidsen när de bråkade och lagade tea åt dem när jag var för upptagen med annat igår.
Det är de där två veckorna då föräldrarna ska bort på semester som jag är livrädd för, men annars kan det faktiskt gå.
Observera att jag säger så nu, vilket jag inte gjorde tidigare idag och kanske inte gör i morgon heller, men jag tänker positivt nu och det är alltid något. Jag har fått för mig att jag ska klara det här, i alla fall fram till jul, och då måste jag satsa lite. Jag får skylla mig själv när jag målar upp en bild av allt redan i juli, utan att alls veta hur det ska bli egentligen. Jag gör jämt så, jag vet och jag ska försöka sluta med det.
Men nu ska jag fokusera. Lära mig rutinerna, vara positiv, spendera mer quality-time med barnen och på så sätt få lite mer respekt, gå ut på äventyr med the camera club och fanimig klara det här. Claes och Leif, ni har rätt båda två. Jag får helt enkelt acceptera att min nya vardag är ganska houswifeish och ibland något stressad, men också att jag är värd det här. Det skulle bli ett av mina bättre äventyr utanför Falköpings gränser och något jag borde ta vara på.
Föregående inlägg var kanske ganska negativt, jag vet. Jag hade gått 40 minuter i storm för att komma till bussen där jag sedan läste om ett mord på en bög i USA som följdes av sjuka reaktioner från den sjukaste gudsdyrkande församling jag någonsin hört talas om (slår alla sekter, tro mig). På ett mörkt internetcafé kändes det kanske ännu mer hopplöst än tidigare. Jag visste inte om jag skulle stanna eller åka någon annanstans eller åka hem. När jag dessutom fick reda på att en nära vän blivit misshandlad och rånad natten till idag sjönk jag liksom lite till.
Tjugo minuter senare väntade jag på Cork Bus Station för att möta upp Lisa. Vi kan kalla mitt dåvarande humor för lågt, väldigt lågt.En medelålders man hade deckat på det blanka och välstädade golvet (nu slår det mig att blogginlägget jag skrev på datorn innehöll en beskrivning om det välstädade Irland, men det har ju inte ni läst. Anywas, de städar gatorna ända in på kvällen här. Mycket trivsamt!). Hans ögon var öppna, glansiga, han låg farligt stilla och platt men andades lätt och hade armarna tappade bredvid sig. Två vakter försökte få liv i honom och till slut vaknade han till och de hjälptes åt att få honom sittandes på bänken han antagligen ramlat ner från. Vakterna sökte kontakt med honom och han svarade, förvisso med stängda ögon och säkert något sluddrigt. Jag lyssnade på mp3spelaren så jag hörde inte vad som sades, utan soundtracket från Garden State.
Mannen på bänken var lite för påverkad för att kunna hålla kroppen sittandes, huvudet tippade framåt. En av vakterna hade hämtat en fyrkantig och blå hink som de ställt mellan den halvvakne mannens fötter.I takt med att han halvhjärtat började kräkas (more like: tappade kräkset från den öppna munnen) ljöd Coldplay genom mitt huvud med orden
We live in a beutiful world
Yeah we do, yeah we do
Ungefär då bestämde jag mig mer eller mindre för att skita i allting och åka hem.
Sedan kom Lisa med buss 223 från Monkstown. Vi kramades och började följa ritningen som Ruth gett henne till det enda sushistället i Cork. Det fanns inte. Istället fick vi leta vidare efter ett annat ställe att äta lunch på. Vi är kräsna som tusan när vi ska äta ute så det tog säkert en timma innan vi hittade rätt. Det blev ett fullproppat och högljutt ställe där en av servitriserna hade stuckit inte en, utan två pennor bakom tofsen. Vi konstaterade att vi inte skulle kunna jobba som servitriser i alla fall.Men lasagnen var god och Lisa blev tokigt mätt av sin flottiga mat.
Vidare till Insomnia för kaffe. Det stod också i det opublicerade blogginlägget förresten, att Irland har sina highlights inom företagsnamn. Kan ni tänka er något bättre namn på en kaffekedja än Insomnia? Eller en kebabkedja som heter Abrakebabra? Tror knappast det.
Ja, där satt vi i alla fall. Med en grande latte och en grande cappuccino. Innan det hade vi mest pratat hur kasst jag tyckte att det var hos mig och hur svårt det är med ett nytt land. Lisa knäckte till exempel en kommentar som "Man blir ju lite nationalistisk alltså..." när vi pratade om Sverige.
Men så började vi skratta åt stockholmskan, våra fantastiska erfarenheter av dricks (det är i alla fall något vi är bra på) och började smida planer. Lisa tycker att det är för långt till juni och ett år är sannerligen orimligt för mig. ("Vad fan tänkte vi egentligen, ett år?! Som om det skulle funka?"). Istället för att beklaga oss började vi tänka om. Det är inte så långt till jul trots allt, men det är ändå fyra månder, vilket måste vara tillräckligt för att bli uppskattat av våra värdfamiljer. Fyra månders arbete liksom, plus att de har god tid på sig att hitta efterträdare till oss som ska börja i januari eller så. Och kom igen, fyra månder borde vi kunna härda ut? Jag alltså.
Sen kan vi komma hem till Falköping. Vi skrev faktiskt ner allt vi behöver göra, spekulerade i vart man kunde jobba lite och hur mycket pengar det skulle ge, vad man kunde göra av dem och så vidare. Lisa tyckte verkligen att vi skulle skaffa en friggerbod. Ni förstår inte vad jag pratar om men det gör inget, det kanske kommer senare. Än så länge får de i alla fall förbli våra tankar. Säger jag för mycket om det så blir jag bara besviken när det inte händer. Så vi väntar.
Ergo: ny inställning. Jag ska kämpa som tusan. Just nu känns det så i alla fall, väldigt positivt. Michael och Jerome var jävliga igår, men de var lite bra också. De var glada över att vi gick på bio, de älskade filmen. Och även fast jag vann över Michael i både straffar och i själva fotbollsmatchen (han var inte beredd på att jag var så bra) så verkade han tycka om att spela med mig, liksom Jerome som anslöt sig till mitt lag (Manchester Unitedd) och agerade goalie. Och när jag kom hem nu var de lugna och trevliga. Michael mötte mig hallen och informerade att Ireland spelade mot Germany nu. Socker. Jerome kom tätt efter och frågade vilka sidan jag var på. Inget bråk alls.Och Edmund pratar inte så mycket men när han gör det så är han bara trevlig, plus att han pratar precis som Napoleon Dynamite's bror Kip. Guld. Och Eunice är ju för tusan trevlig hela tiden också. Hon förstår att jag är lite lost men hon visar mig och är tydlig med allt. Liz är också bra, eller ljuvlig faktiskt. Idag innan jag gav mig ut i regnet och blåsten var vi tvugna att klura ut vart Eunice hade mer te, eftersom Liz hade hand om frukosten till gästerna och teet var slut. Hon viskade lite tyst "What are we gonna do if they want tea?!" i restaurangköket och när jag kom på att det fanns en tevagn på övervåningen strålade hon upp och utbrast "Ah, brilliant! You're wonderfull Veronica, thanks a million!". Och David, som jag förvisso inte träffat så mycket alls än, som hjälpte mig att säga till kidsen när de bråkade och lagade tea åt dem när jag var för upptagen med annat igår.
Det är de där två veckorna då föräldrarna ska bort på semester som jag är livrädd för, men annars kan det faktiskt gå.
Observera att jag säger så nu, vilket jag inte gjorde tidigare idag och kanske inte gör i morgon heller, men jag tänker positivt nu och det är alltid något. Jag har fått för mig att jag ska klara det här, i alla fall fram till jul, och då måste jag satsa lite. Jag får skylla mig själv när jag målar upp en bild av allt redan i juli, utan att alls veta hur det ska bli egentligen. Jag gör jämt så, jag vet och jag ska försöka sluta med det.
Men nu ska jag fokusera. Lära mig rutinerna, vara positiv, spendera mer quality-time med barnen och på så sätt få lite mer respekt, gå ut på äventyr med the camera club och fanimig klara det här. Claes och Leif, ni har rätt båda två. Jag får helt enkelt acceptera att min nya vardag är ganska houswifeish och ibland något stressad, men också att jag är värd det här. Det skulle bli ett av mina bättre äventyr utanför Falköpings gränser och något jag borde ta vara på.
Jag vet, jag velar som tusan och mitt humör har svårt att bestämma sig.
Men det blir bra. Snart.
Veronica
A day in Cork
Jag har fott helgen ledig, Eunice tyckte att hon hade tillreckligt med folk som jobbade, so jag kunde gora nogot annat. So nu sitter jag po ett internetcafè i Cork, Lisa kommer om ungefer 40 minuter och do ska vi eta lunch nogonstans.
Men alltso. Jag er lost, verkligen. Ner jag klev av bussen i Cork tyckte jag att allt verkade jettetrevligt. En long gogata med mysiga afferer och restauranger. I Dungarvan kenns det inte alls lika trevligt. Plus att jag moste go i typ en halvtimma for att komma dit.
Hela vegen fron bion och hem igor, och resterande tid innan jag somnade, forsokte jag komma po vad jag skulle sega till Eunice. Att jag inte trivs och att hon moste hitta en ny au pair innan hon och Edmund oker po semester. Eller ja, hur jag skulle sega det.
Jag var ensam med pojkarna nogra timmar igor och det gor jag inte gerna om. Satans ungar. Jag sprang mellan tvettstugan och koket eftersom disken aldrig tog slut. Kieran log och skrek for att Jerome envisas med att han for sparka honom. Jerome och Michael flydde ut i koket eftersom ingen vill ta skell, en hoppade upp po koksbordet och de poborjade en leks om gick ut po att den som stod po bordet skulle spotta po den andra som sprang runt. Och skrek. Sedan bytte de plats. Kul.
Edmund och Eunice ska vara borta tvo veckor po semester i Kina.
Yeah, right...
So jag letar efter familjer i Cork nu, eftersom det er nermare Lisa och dessutom inte so longt fron Dungarvan. Lett for mig att ta mig hit alltso, jag vill inte bli nogot problem for familjen Powers ner jag seger att jag inte vill vara kvar. De kanske borjar hata mig, vad vet jag, och do kan jag bara ta mina grejer och promenera till bussen. Sen for det losa sig liksom.
Men jag tror inte jag kan stanna der, faktiskt. Jag vet att det er precis i borjan och att jag kan venja mig, men jag tvivlar faktiskt po det. Om jag kunde fo pojkarna att kanske lyssna lite lite grann po mig och sen respektera kanske helften av det so vore det ju lite bettre. Men det er fortfarande hela tiden tvett som ska tas om hand, disk som ska plockas in eller ut eller diskas eller torkas, golv som ska dammsugas eftersom kreken till barn inte vet vad steda inneber, leksaker att plocka i ordning, eftersom kreken till barn inte lert sig att de ska plocka undan efter sig. De har ju alltid haft en au pair som gjort det...
Frogan er ju bara om det blir bettre om jag hittar en ny familj. Om inte de ockso er satan? Om jag inte trivs der heller? Om jag inte ska vara au pair overhuvudtaget? Jag kanske inte tycker om barn ens?
Vi for hoppas att jag hittar nogot bettre.
Annars moste jag hata mig sjelv en stund och sedan oka tillbaks till Falkoping. Hitta nogonstans att bo. Ringa Arne och sega "Nu er jag hemma igen..."
Men det var ju so det inte skulle vara.
Crap.
Men alltso. Jag er lost, verkligen. Ner jag klev av bussen i Cork tyckte jag att allt verkade jettetrevligt. En long gogata med mysiga afferer och restauranger. I Dungarvan kenns det inte alls lika trevligt. Plus att jag moste go i typ en halvtimma for att komma dit.
Hela vegen fron bion och hem igor, och resterande tid innan jag somnade, forsokte jag komma po vad jag skulle sega till Eunice. Att jag inte trivs och att hon moste hitta en ny au pair innan hon och Edmund oker po semester. Eller ja, hur jag skulle sega det.
Jag var ensam med pojkarna nogra timmar igor och det gor jag inte gerna om. Satans ungar. Jag sprang mellan tvettstugan och koket eftersom disken aldrig tog slut. Kieran log och skrek for att Jerome envisas med att han for sparka honom. Jerome och Michael flydde ut i koket eftersom ingen vill ta skell, en hoppade upp po koksbordet och de poborjade en leks om gick ut po att den som stod po bordet skulle spotta po den andra som sprang runt. Och skrek. Sedan bytte de plats. Kul.
Edmund och Eunice ska vara borta tvo veckor po semester i Kina.
Yeah, right...
So jag letar efter familjer i Cork nu, eftersom det er nermare Lisa och dessutom inte so longt fron Dungarvan. Lett for mig att ta mig hit alltso, jag vill inte bli nogot problem for familjen Powers ner jag seger att jag inte vill vara kvar. De kanske borjar hata mig, vad vet jag, och do kan jag bara ta mina grejer och promenera till bussen. Sen for det losa sig liksom.
Men jag tror inte jag kan stanna der, faktiskt. Jag vet att det er precis i borjan och att jag kan venja mig, men jag tvivlar faktiskt po det. Om jag kunde fo pojkarna att kanske lyssna lite lite grann po mig och sen respektera kanske helften av det so vore det ju lite bettre. Men det er fortfarande hela tiden tvett som ska tas om hand, disk som ska plockas in eller ut eller diskas eller torkas, golv som ska dammsugas eftersom kreken till barn inte vet vad steda inneber, leksaker att plocka i ordning, eftersom kreken till barn inte lert sig att de ska plocka undan efter sig. De har ju alltid haft en au pair som gjort det...
Frogan er ju bara om det blir bettre om jag hittar en ny familj. Om inte de ockso er satan? Om jag inte trivs der heller? Om jag inte ska vara au pair overhuvudtaget? Jag kanske inte tycker om barn ens?
Vi for hoppas att jag hittar nogot bettre.
Annars moste jag hata mig sjelv en stund och sedan oka tillbaks till Falkoping. Hitta nogonstans att bo. Ringa Arne och sega "Nu er jag hemma igen..."
Men det var ju so det inte skulle vara.
Crap.
