A day in Cork
Jag har fott helgen ledig, Eunice tyckte att hon hade tillreckligt med folk som jobbade, so jag kunde gora nogot annat. So nu sitter jag po ett internetcafè i Cork, Lisa kommer om ungefer 40 minuter och do ska vi eta lunch nogonstans.
Men alltso. Jag er lost, verkligen. Ner jag klev av bussen i Cork tyckte jag att allt verkade jettetrevligt. En long gogata med mysiga afferer och restauranger. I Dungarvan kenns det inte alls lika trevligt. Plus att jag moste go i typ en halvtimma for att komma dit.
Hela vegen fron bion och hem igor, och resterande tid innan jag somnade, forsokte jag komma po vad jag skulle sega till Eunice. Att jag inte trivs och att hon moste hitta en ny au pair innan hon och Edmund oker po semester. Eller ja, hur jag skulle sega det.
Jag var ensam med pojkarna nogra timmar igor och det gor jag inte gerna om. Satans ungar. Jag sprang mellan tvettstugan och koket eftersom disken aldrig tog slut. Kieran log och skrek for att Jerome envisas med att han for sparka honom. Jerome och Michael flydde ut i koket eftersom ingen vill ta skell, en hoppade upp po koksbordet och de poborjade en leks om gick ut po att den som stod po bordet skulle spotta po den andra som sprang runt. Och skrek. Sedan bytte de plats. Kul.
Edmund och Eunice ska vara borta tvo veckor po semester i Kina.
Yeah, right...
So jag letar efter familjer i Cork nu, eftersom det er nermare Lisa och dessutom inte so longt fron Dungarvan. Lett for mig att ta mig hit alltso, jag vill inte bli nogot problem for familjen Powers ner jag seger att jag inte vill vara kvar. De kanske borjar hata mig, vad vet jag, och do kan jag bara ta mina grejer och promenera till bussen. Sen for det losa sig liksom.
Men jag tror inte jag kan stanna der, faktiskt. Jag vet att det er precis i borjan och att jag kan venja mig, men jag tvivlar faktiskt po det. Om jag kunde fo pojkarna att kanske lyssna lite lite grann po mig och sen respektera kanske helften av det so vore det ju lite bettre. Men det er fortfarande hela tiden tvett som ska tas om hand, disk som ska plockas in eller ut eller diskas eller torkas, golv som ska dammsugas eftersom kreken till barn inte vet vad steda inneber, leksaker att plocka i ordning, eftersom kreken till barn inte lert sig att de ska plocka undan efter sig. De har ju alltid haft en au pair som gjort det...
Frogan er ju bara om det blir bettre om jag hittar en ny familj. Om inte de ockso er satan? Om jag inte trivs der heller? Om jag inte ska vara au pair overhuvudtaget? Jag kanske inte tycker om barn ens?
Vi for hoppas att jag hittar nogot bettre.
Annars moste jag hata mig sjelv en stund och sedan oka tillbaks till Falkoping. Hitta nogonstans att bo. Ringa Arne och sega "Nu er jag hemma igen..."
Men det var ju so det inte skulle vara.
Crap.
Men alltso. Jag er lost, verkligen. Ner jag klev av bussen i Cork tyckte jag att allt verkade jettetrevligt. En long gogata med mysiga afferer och restauranger. I Dungarvan kenns det inte alls lika trevligt. Plus att jag moste go i typ en halvtimma for att komma dit.
Hela vegen fron bion och hem igor, och resterande tid innan jag somnade, forsokte jag komma po vad jag skulle sega till Eunice. Att jag inte trivs och att hon moste hitta en ny au pair innan hon och Edmund oker po semester. Eller ja, hur jag skulle sega det.
Jag var ensam med pojkarna nogra timmar igor och det gor jag inte gerna om. Satans ungar. Jag sprang mellan tvettstugan och koket eftersom disken aldrig tog slut. Kieran log och skrek for att Jerome envisas med att han for sparka honom. Jerome och Michael flydde ut i koket eftersom ingen vill ta skell, en hoppade upp po koksbordet och de poborjade en leks om gick ut po att den som stod po bordet skulle spotta po den andra som sprang runt. Och skrek. Sedan bytte de plats. Kul.
Edmund och Eunice ska vara borta tvo veckor po semester i Kina.
Yeah, right...
So jag letar efter familjer i Cork nu, eftersom det er nermare Lisa och dessutom inte so longt fron Dungarvan. Lett for mig att ta mig hit alltso, jag vill inte bli nogot problem for familjen Powers ner jag seger att jag inte vill vara kvar. De kanske borjar hata mig, vad vet jag, och do kan jag bara ta mina grejer och promenera till bussen. Sen for det losa sig liksom.
Men jag tror inte jag kan stanna der, faktiskt. Jag vet att det er precis i borjan och att jag kan venja mig, men jag tvivlar faktiskt po det. Om jag kunde fo pojkarna att kanske lyssna lite lite grann po mig och sen respektera kanske helften av det so vore det ju lite bettre. Men det er fortfarande hela tiden tvett som ska tas om hand, disk som ska plockas in eller ut eller diskas eller torkas, golv som ska dammsugas eftersom kreken till barn inte vet vad steda inneber, leksaker att plocka i ordning, eftersom kreken till barn inte lert sig att de ska plocka undan efter sig. De har ju alltid haft en au pair som gjort det...
Frogan er ju bara om det blir bettre om jag hittar en ny familj. Om inte de ockso er satan? Om jag inte trivs der heller? Om jag inte ska vara au pair overhuvudtaget? Jag kanske inte tycker om barn ens?
Vi for hoppas att jag hittar nogot bettre.
Annars moste jag hata mig sjelv en stund och sedan oka tillbaks till Falkoping. Hitta nogonstans att bo. Ringa Arne och sega "Nu er jag hemma igen..."
Men det var ju so det inte skulle vara.
Crap.
Kommentarer
Postat av: Lena & Svante
Säg till dom precis som du känner det brukar vara det bästa.Det är väl barnen du ska ta hand om och inte en massa annat hushållsarbete.I så fall kan dom skaffa sej en hushållerska.Gör väldigt klart för hulliganerna att det är du som bestämmer dom vill nog bara testa dej för att se hur långt dom kan gå.Stå på dej udde och ta ingen skit kram kram
Trackback
