Cheer up, mate!
Lördag, ca 21:00
Föregående inlägg var kanske ganska negativt, jag vet. Jag hade gått 40 minuter i storm för att komma till bussen där jag sedan läste om ett mord på en bög i USA som följdes av sjuka reaktioner från den sjukaste gudsdyrkande församling jag någonsin hört talas om (slår alla sekter, tro mig). På ett mörkt internetcafé kändes det kanske ännu mer hopplöst än tidigare. Jag visste inte om jag skulle stanna eller åka någon annanstans eller åka hem. När jag dessutom fick reda på att en nära vän blivit misshandlad och rånad natten till idag sjönk jag liksom lite till.
Tjugo minuter senare väntade jag på Cork Bus Station för att möta upp Lisa. Vi kan kalla mitt dåvarande humor för lågt, väldigt lågt.En medelålders man hade deckat på det blanka och välstädade golvet (nu slår det mig att blogginlägget jag skrev på datorn innehöll en beskrivning om det välstädade Irland, men det har ju inte ni läst. Anywas, de städar gatorna ända in på kvällen här. Mycket trivsamt!). Hans ögon var öppna, glansiga, han låg farligt stilla och platt men andades lätt och hade armarna tappade bredvid sig. Två vakter försökte få liv i honom och till slut vaknade han till och de hjälptes åt att få honom sittandes på bänken han antagligen ramlat ner från. Vakterna sökte kontakt med honom och han svarade, förvisso med stängda ögon och säkert något sluddrigt. Jag lyssnade på mp3spelaren så jag hörde inte vad som sades, utan soundtracket från Garden State.
Mannen på bänken var lite för påverkad för att kunna hålla kroppen sittandes, huvudet tippade framåt. En av vakterna hade hämtat en fyrkantig och blå hink som de ställt mellan den halvvakne mannens fötter.I takt med att han halvhjärtat började kräkas (more like: tappade kräkset från den öppna munnen) ljöd Coldplay genom mitt huvud med orden
We live in a beutiful world
Yeah we do, yeah we do
Ungefär då bestämde jag mig mer eller mindre för att skita i allting och åka hem.
Sedan kom Lisa med buss 223 från Monkstown. Vi kramades och började följa ritningen som Ruth gett henne till det enda sushistället i Cork. Det fanns inte. Istället fick vi leta vidare efter ett annat ställe att äta lunch på. Vi är kräsna som tusan när vi ska äta ute så det tog säkert en timma innan vi hittade rätt. Det blev ett fullproppat och högljutt ställe där en av servitriserna hade stuckit inte en, utan två pennor bakom tofsen. Vi konstaterade att vi inte skulle kunna jobba som servitriser i alla fall.Men lasagnen var god och Lisa blev tokigt mätt av sin flottiga mat.
Vidare till Insomnia för kaffe. Det stod också i det opublicerade blogginlägget förresten, att Irland har sina highlights inom företagsnamn. Kan ni tänka er något bättre namn på en kaffekedja än Insomnia? Eller en kebabkedja som heter Abrakebabra? Tror knappast det.
Ja, där satt vi i alla fall. Med en grande latte och en grande cappuccino. Innan det hade vi mest pratat hur kasst jag tyckte att det var hos mig och hur svårt det är med ett nytt land. Lisa knäckte till exempel en kommentar som "Man blir ju lite nationalistisk alltså..." när vi pratade om Sverige.
Men så började vi skratta åt stockholmskan, våra fantastiska erfarenheter av dricks (det är i alla fall något vi är bra på) och började smida planer. Lisa tycker att det är för långt till juni och ett år är sannerligen orimligt för mig. ("Vad fan tänkte vi egentligen, ett år?! Som om det skulle funka?"). Istället för att beklaga oss började vi tänka om. Det är inte så långt till jul trots allt, men det är ändå fyra månder, vilket måste vara tillräckligt för att bli uppskattat av våra värdfamiljer. Fyra månders arbete liksom, plus att de har god tid på sig att hitta efterträdare till oss som ska börja i januari eller så. Och kom igen, fyra månder borde vi kunna härda ut? Jag alltså.
Sen kan vi komma hem till Falköping. Vi skrev faktiskt ner allt vi behöver göra, spekulerade i vart man kunde jobba lite och hur mycket pengar det skulle ge, vad man kunde göra av dem och så vidare. Lisa tyckte verkligen att vi skulle skaffa en friggerbod. Ni förstår inte vad jag pratar om men det gör inget, det kanske kommer senare. Än så länge får de i alla fall förbli våra tankar. Säger jag för mycket om det så blir jag bara besviken när det inte händer. Så vi väntar.
Ergo: ny inställning. Jag ska kämpa som tusan. Just nu känns det så i alla fall, väldigt positivt. Michael och Jerome var jävliga igår, men de var lite bra också. De var glada över att vi gick på bio, de älskade filmen. Och även fast jag vann över Michael i både straffar och i själva fotbollsmatchen (han var inte beredd på att jag var så bra) så verkade han tycka om att spela med mig, liksom Jerome som anslöt sig till mitt lag (Manchester Unitedd) och agerade goalie. Och när jag kom hem nu var de lugna och trevliga. Michael mötte mig hallen och informerade att Ireland spelade mot Germany nu. Socker. Jerome kom tätt efter och frågade vilka sidan jag var på. Inget bråk alls.Och Edmund pratar inte så mycket men när han gör det så är han bara trevlig, plus att han pratar precis som Napoleon Dynamite's bror Kip. Guld. Och Eunice är ju för tusan trevlig hela tiden också. Hon förstår att jag är lite lost men hon visar mig och är tydlig med allt. Liz är också bra, eller ljuvlig faktiskt. Idag innan jag gav mig ut i regnet och blåsten var vi tvugna att klura ut vart Eunice hade mer te, eftersom Liz hade hand om frukosten till gästerna och teet var slut. Hon viskade lite tyst "What are we gonna do if they want tea?!" i restaurangköket och när jag kom på att det fanns en tevagn på övervåningen strålade hon upp och utbrast "Ah, brilliant! You're wonderfull Veronica, thanks a million!". Och David, som jag förvisso inte träffat så mycket alls än, som hjälpte mig att säga till kidsen när de bråkade och lagade tea åt dem när jag var för upptagen med annat igår.
Det är de där två veckorna då föräldrarna ska bort på semester som jag är livrädd för, men annars kan det faktiskt gå.
Observera att jag säger så nu, vilket jag inte gjorde tidigare idag och kanske inte gör i morgon heller, men jag tänker positivt nu och det är alltid något. Jag har fått för mig att jag ska klara det här, i alla fall fram till jul, och då måste jag satsa lite. Jag får skylla mig själv när jag målar upp en bild av allt redan i juli, utan att alls veta hur det ska bli egentligen. Jag gör jämt så, jag vet och jag ska försöka sluta med det.
Men nu ska jag fokusera. Lära mig rutinerna, vara positiv, spendera mer quality-time med barnen och på så sätt få lite mer respekt, gå ut på äventyr med the camera club och fanimig klara det här. Claes och Leif, ni har rätt båda två. Jag får helt enkelt acceptera att min nya vardag är ganska houswifeish och ibland något stressad, men också att jag är värd det här. Det skulle bli ett av mina bättre äventyr utanför Falköpings gränser och något jag borde ta vara på.
Föregående inlägg var kanske ganska negativt, jag vet. Jag hade gått 40 minuter i storm för att komma till bussen där jag sedan läste om ett mord på en bög i USA som följdes av sjuka reaktioner från den sjukaste gudsdyrkande församling jag någonsin hört talas om (slår alla sekter, tro mig). På ett mörkt internetcafé kändes det kanske ännu mer hopplöst än tidigare. Jag visste inte om jag skulle stanna eller åka någon annanstans eller åka hem. När jag dessutom fick reda på att en nära vän blivit misshandlad och rånad natten till idag sjönk jag liksom lite till.
Tjugo minuter senare väntade jag på Cork Bus Station för att möta upp Lisa. Vi kan kalla mitt dåvarande humor för lågt, väldigt lågt.En medelålders man hade deckat på det blanka och välstädade golvet (nu slår det mig att blogginlägget jag skrev på datorn innehöll en beskrivning om det välstädade Irland, men det har ju inte ni läst. Anywas, de städar gatorna ända in på kvällen här. Mycket trivsamt!). Hans ögon var öppna, glansiga, han låg farligt stilla och platt men andades lätt och hade armarna tappade bredvid sig. Två vakter försökte få liv i honom och till slut vaknade han till och de hjälptes åt att få honom sittandes på bänken han antagligen ramlat ner från. Vakterna sökte kontakt med honom och han svarade, förvisso med stängda ögon och säkert något sluddrigt. Jag lyssnade på mp3spelaren så jag hörde inte vad som sades, utan soundtracket från Garden State.
Mannen på bänken var lite för påverkad för att kunna hålla kroppen sittandes, huvudet tippade framåt. En av vakterna hade hämtat en fyrkantig och blå hink som de ställt mellan den halvvakne mannens fötter.I takt med att han halvhjärtat började kräkas (more like: tappade kräkset från den öppna munnen) ljöd Coldplay genom mitt huvud med orden
We live in a beutiful world
Yeah we do, yeah we do
Ungefär då bestämde jag mig mer eller mindre för att skita i allting och åka hem.
Sedan kom Lisa med buss 223 från Monkstown. Vi kramades och började följa ritningen som Ruth gett henne till det enda sushistället i Cork. Det fanns inte. Istället fick vi leta vidare efter ett annat ställe att äta lunch på. Vi är kräsna som tusan när vi ska äta ute så det tog säkert en timma innan vi hittade rätt. Det blev ett fullproppat och högljutt ställe där en av servitriserna hade stuckit inte en, utan två pennor bakom tofsen. Vi konstaterade att vi inte skulle kunna jobba som servitriser i alla fall.Men lasagnen var god och Lisa blev tokigt mätt av sin flottiga mat.
Vidare till Insomnia för kaffe. Det stod också i det opublicerade blogginlägget förresten, att Irland har sina highlights inom företagsnamn. Kan ni tänka er något bättre namn på en kaffekedja än Insomnia? Eller en kebabkedja som heter Abrakebabra? Tror knappast det.
Ja, där satt vi i alla fall. Med en grande latte och en grande cappuccino. Innan det hade vi mest pratat hur kasst jag tyckte att det var hos mig och hur svårt det är med ett nytt land. Lisa knäckte till exempel en kommentar som "Man blir ju lite nationalistisk alltså..." när vi pratade om Sverige.
Men så började vi skratta åt stockholmskan, våra fantastiska erfarenheter av dricks (det är i alla fall något vi är bra på) och började smida planer. Lisa tycker att det är för långt till juni och ett år är sannerligen orimligt för mig. ("Vad fan tänkte vi egentligen, ett år?! Som om det skulle funka?"). Istället för att beklaga oss började vi tänka om. Det är inte så långt till jul trots allt, men det är ändå fyra månder, vilket måste vara tillräckligt för att bli uppskattat av våra värdfamiljer. Fyra månders arbete liksom, plus att de har god tid på sig att hitta efterträdare till oss som ska börja i januari eller så. Och kom igen, fyra månder borde vi kunna härda ut? Jag alltså.
Sen kan vi komma hem till Falköping. Vi skrev faktiskt ner allt vi behöver göra, spekulerade i vart man kunde jobba lite och hur mycket pengar det skulle ge, vad man kunde göra av dem och så vidare. Lisa tyckte verkligen att vi skulle skaffa en friggerbod. Ni förstår inte vad jag pratar om men det gör inget, det kanske kommer senare. Än så länge får de i alla fall förbli våra tankar. Säger jag för mycket om det så blir jag bara besviken när det inte händer. Så vi väntar.
Ergo: ny inställning. Jag ska kämpa som tusan. Just nu känns det så i alla fall, väldigt positivt. Michael och Jerome var jävliga igår, men de var lite bra också. De var glada över att vi gick på bio, de älskade filmen. Och även fast jag vann över Michael i både straffar och i själva fotbollsmatchen (han var inte beredd på att jag var så bra) så verkade han tycka om att spela med mig, liksom Jerome som anslöt sig till mitt lag (Manchester Unitedd) och agerade goalie. Och när jag kom hem nu var de lugna och trevliga. Michael mötte mig hallen och informerade att Ireland spelade mot Germany nu. Socker. Jerome kom tätt efter och frågade vilka sidan jag var på. Inget bråk alls.Och Edmund pratar inte så mycket men när han gör det så är han bara trevlig, plus att han pratar precis som Napoleon Dynamite's bror Kip. Guld. Och Eunice är ju för tusan trevlig hela tiden också. Hon förstår att jag är lite lost men hon visar mig och är tydlig med allt. Liz är också bra, eller ljuvlig faktiskt. Idag innan jag gav mig ut i regnet och blåsten var vi tvugna att klura ut vart Eunice hade mer te, eftersom Liz hade hand om frukosten till gästerna och teet var slut. Hon viskade lite tyst "What are we gonna do if they want tea?!" i restaurangköket och när jag kom på att det fanns en tevagn på övervåningen strålade hon upp och utbrast "Ah, brilliant! You're wonderfull Veronica, thanks a million!". Och David, som jag förvisso inte träffat så mycket alls än, som hjälpte mig att säga till kidsen när de bråkade och lagade tea åt dem när jag var för upptagen med annat igår.
Det är de där två veckorna då föräldrarna ska bort på semester som jag är livrädd för, men annars kan det faktiskt gå.
Observera att jag säger så nu, vilket jag inte gjorde tidigare idag och kanske inte gör i morgon heller, men jag tänker positivt nu och det är alltid något. Jag har fått för mig att jag ska klara det här, i alla fall fram till jul, och då måste jag satsa lite. Jag får skylla mig själv när jag målar upp en bild av allt redan i juli, utan att alls veta hur det ska bli egentligen. Jag gör jämt så, jag vet och jag ska försöka sluta med det.
Men nu ska jag fokusera. Lära mig rutinerna, vara positiv, spendera mer quality-time med barnen och på så sätt få lite mer respekt, gå ut på äventyr med the camera club och fanimig klara det här. Claes och Leif, ni har rätt båda två. Jag får helt enkelt acceptera att min nya vardag är ganska houswifeish och ibland något stressad, men också att jag är värd det här. Det skulle bli ett av mina bättre äventyr utanför Falköpings gränser och något jag borde ta vara på.
Jag vet, jag velar som tusan och mitt humör har svårt att bestämma sig.
Men det blir bra. Snart.
Veronica
Kommentarer
Postat av: Kalle
Guld. Jag är glad över att det känns bättre! Kan du inte lära kidsen att spela dator så kanske de blir lugna och ojobbiga? Att spela exmpelvis Monkey Island på sitt egna språk måste ju vara hur kul som helst menar jag.
Postat av: Leif
Det där låter bättre ... ibland måste man gilla läget liksom ... men det är klart barn kan ju vara lite för mycket testande ... kolla med dina föräldrar ... när du är ensam med dem i två veckor har du ju chansen att sätta upp dina dina spelregler ...
Postat av: Leif
... så se det som en möjlighet istället för ett "hot" ... även barn behöver en viss tillvänjningstid vid en för dem ny människa och situation ...
Trackback
