Ja. Jävlar.
Jag hann knappt lyssna på halva första låten från John Frusciantes senaste innan jag förstod vad Marcus och Marcus menade.
Helt sanslöst.
Helt sanslöst.
...what?
När jag tittar på det här bestämmer jag mig på nytt för att aldrig se Glen Hansard eller The Frames live, helt enkelt för att jag inte skulle överleva det. Likadant med Sigur Rós, det skulle bara inte gå.
Rebecka ringde för några timmar sedan och vi pratade om mycket annat men lite Sigur Rós eftersom Islandsresan närmar sig, och jag förklarade för henne att jag väldigt sällan lyssnar på dem för att jag mår fysiskt dåligt av det. På riktigt. Fysiskt och psykiskt. Det är så överväldigande vackert att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag ryser överallt och får någon lågmäld och sorgsen sinnesstämning, för att det är så bra. För bra. Och eftersom det är bara av att lyssna på skivorna vågar jag inte tänka på hur det skulle gå om jag såg dem på riktigt. Det är en jävla tur att jag missade dem när de var i Dalhalla, det är ju bra mycket mer än någon borde kunna hantera.
Anyways.
Samma sak känner jag för The Frames, Glen Hansard. Det är så förbannat bra att det blir för mycket, allra mest när han sjunger med Marketa Irglova, det är helt otroligt. Men The Frames' låtar är ändå lite lättare att ta till sig, inte så böljande mjuka och magiska som Sigur Rós'.
När mössen prasslar i vedhögen eller i väggarna eller i vardagsrummet eller vart fan dom är och jag sitter vid köksbordet och försöker ignorera att nacken ömmar och att klockan är så mycket att jag borde sova och tänker att om de jävlarna äter lite av råttgiftet i natt också är de nog döda i morgon, letar jag igenom Youtube efter The Frames-låtar och blir just sådär knäckt.
Och jag har Frödda att tacka för det, av alla människor?
När vi fortfarande bodde i Stenstorp, jag, mamma och Patrik, fanns det en dator och den stod inne i Patriks rum. När han var iväg någonstans kunde man bänka sig där, stänga dörren och lyssna på det som fanns. Då var jag kanske 16 och inte så bra på att hitta musik själv, men över MSN skickade Frödda några dystra låtar med Songs: Ohia som han tyckte att jag skulle lyssna på. Jag tog emot dem, lyssnade och förstod att han uppskattade dem. Tunga, långsamma och sjukt dystra var de och speciellt en tilltalade mig mer än de andra, A caution to the birds. Men där var det inte Jason Molina som sjöng utan någon annan. I filnamet stod Glen Hansard men jag tror inte att det var förrän långt senare som jag kollade upp vem han egentligen var. Då noterade jag bara hans röst och att den var ljuvlig.
Jag googlade alltså senare och förstod att han sjöng i The Frames och hittade så småning om deras låt What happens when the heart just stops som fortfarande är en av de vackraste jag vet. Jag har den och A caution to the birds på en bränd skiva någonstans, som jag lyssnade på då, men av okänd anledning forskade jag inte vidare i bandet då heller.
Sedan åkte jag till Irland. September 06 (eller slutet av augusti? Däromkring). I skivbutiken HMV i Limerick hittade jag dem där en dag när jag bläddrade och spenderade min lilla lön för veckan. Kollade baksidorna och hittade albumet med What happens... Köpte den och blev åter kär.
Sedan har det hållt i sig. I våras fick jag tag på filmen Once, där han inte bara har gjort världens kanske finaste soundtrack utan även deltar med sitt röda skägg och sin irländska dialekt. Blev kär i den också.
Jag är så svag för hans bekymrade röst, när han sjunger med stängda ögon och rynkad panna. Då är han som bäst. Som i Leave, när han bara skriker. Eller i Say it to me now. Mm. (Vi borde gift oss för längesedan, så klart.)
Sedan Irland har jag lyssnat bra mycket mer på dem och tyckt att jag har någorlunda koll, mycket bättre än då när Frödda skickade den där första låten.
Men icke.
Här sitter man en torsdag och Spotifryar och hittar Another love song. What? Har jag missat ett helt album?
När jag letar lite ser jag att den inte bara är okänd för min del, utan även från -91. 91! Youtubear ännu mer och hittar en intervju från 92/93 där han har långt lockigt hår och ser ännu galnare ut, och låtarna är inte lugna med gittarplink, utan snabba och till och med lite rockiga. Och bra! Jösses! Little did I know. Så nu är det dags för kärlek igen.
Och i fortsättningen ska jag lägga ner mycket, mycket mer tid på research, det här är ju så man får skämmas.
Den här Britney Spears-covern snubblade jag också över nu, väldigt tjusig, om man låter bli att titta på bilderna.
Och dina kämpeslanke priser kan du behålla för dig själv, norskjävel.
I ain't payin nuffin!
Rebecka ringde för några timmar sedan och vi pratade om mycket annat men lite Sigur Rós eftersom Islandsresan närmar sig, och jag förklarade för henne att jag väldigt sällan lyssnar på dem för att jag mår fysiskt dåligt av det. På riktigt. Fysiskt och psykiskt. Det är så överväldigande vackert att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag ryser överallt och får någon lågmäld och sorgsen sinnesstämning, för att det är så bra. För bra. Och eftersom det är bara av att lyssna på skivorna vågar jag inte tänka på hur det skulle gå om jag såg dem på riktigt. Det är en jävla tur att jag missade dem när de var i Dalhalla, det är ju bra mycket mer än någon borde kunna hantera.
Anyways.
Samma sak känner jag för The Frames, Glen Hansard. Det är så förbannat bra att det blir för mycket, allra mest när han sjunger med Marketa Irglova, det är helt otroligt. Men The Frames' låtar är ändå lite lättare att ta till sig, inte så böljande mjuka och magiska som Sigur Rós'.
När mössen prasslar i vedhögen eller i väggarna eller i vardagsrummet eller vart fan dom är och jag sitter vid köksbordet och försöker ignorera att nacken ömmar och att klockan är så mycket att jag borde sova och tänker att om de jävlarna äter lite av råttgiftet i natt också är de nog döda i morgon, letar jag igenom Youtube efter The Frames-låtar och blir just sådär knäckt.
Och jag har Frödda att tacka för det, av alla människor?
När vi fortfarande bodde i Stenstorp, jag, mamma och Patrik, fanns det en dator och den stod inne i Patriks rum. När han var iväg någonstans kunde man bänka sig där, stänga dörren och lyssna på det som fanns. Då var jag kanske 16 och inte så bra på att hitta musik själv, men över MSN skickade Frödda några dystra låtar med Songs: Ohia som han tyckte att jag skulle lyssna på. Jag tog emot dem, lyssnade och förstod att han uppskattade dem. Tunga, långsamma och sjukt dystra var de och speciellt en tilltalade mig mer än de andra, A caution to the birds. Men där var det inte Jason Molina som sjöng utan någon annan. I filnamet stod Glen Hansard men jag tror inte att det var förrän långt senare som jag kollade upp vem han egentligen var. Då noterade jag bara hans röst och att den var ljuvlig.
Jag googlade alltså senare och förstod att han sjöng i The Frames och hittade så småning om deras låt What happens when the heart just stops som fortfarande är en av de vackraste jag vet. Jag har den och A caution to the birds på en bränd skiva någonstans, som jag lyssnade på då, men av okänd anledning forskade jag inte vidare i bandet då heller.
Sedan åkte jag till Irland. September 06 (eller slutet av augusti? Däromkring). I skivbutiken HMV i Limerick hittade jag dem där en dag när jag bläddrade och spenderade min lilla lön för veckan. Kollade baksidorna och hittade albumet med What happens... Köpte den och blev åter kär.
Sedan har det hållt i sig. I våras fick jag tag på filmen Once, där han inte bara har gjort världens kanske finaste soundtrack utan även deltar med sitt röda skägg och sin irländska dialekt. Blev kär i den också.
Jag är så svag för hans bekymrade röst, när han sjunger med stängda ögon och rynkad panna. Då är han som bäst. Som i Leave, när han bara skriker. Eller i Say it to me now. Mm. (Vi borde gift oss för längesedan, så klart.)
Sedan Irland har jag lyssnat bra mycket mer på dem och tyckt att jag har någorlunda koll, mycket bättre än då när Frödda skickade den där första låten.
Men icke.
Här sitter man en torsdag och Spotifryar och hittar Another love song. What? Har jag missat ett helt album?
När jag letar lite ser jag att den inte bara är okänd för min del, utan även från -91. 91! Youtubear ännu mer och hittar en intervju från 92/93 där han har långt lockigt hår och ser ännu galnare ut, och låtarna är inte lugna med gittarplink, utan snabba och till och med lite rockiga. Och bra! Jösses! Little did I know. Så nu är det dags för kärlek igen.
Och i fortsättningen ska jag lägga ner mycket, mycket mer tid på research, det här är ju så man får skämmas.
Den här Britney Spears-covern snubblade jag också över nu, väldigt tjusig, om man låter bli att titta på bilderna.
Och dina kämpeslanke priser kan du behålla för dig själv, norskjävel.
I ain't payin nuffin!
Nyårslöfte:
Ge Ulf Lundell en ärlig chans.
Det känns lagom stort och hanterbart.
Annars så.
Nyår. Kalasbra. 45 mil för en fest är lätt värt det om det är en sån fest.
Har blivit lite nykär i Fården sedan rattmuffen kom på plats. Jag kommer aldrig byta bil.
Lisa kommer jättejättesnart, det blir fint som snus.
Några veckor senare ligger jag och puttrar i en jaccuzzi i Reykjavik, kanske ännu bättre.
Fast Dungen därimellan, Dungen!
Sedan är det säkert nästan vår och då blir det förhoppningsvis Prodigy och Dizzee Rascal i England.
Polen någonstans där i krokarna också.
Sen är det sommar, jobb och Arvika, jag tror på den nya campingen.
Och så vidare.
Först ska jag ägna mig helhjärtat åt min arbetslöshet. Den slog mig hårt i ansiktet i eftermiddags, men det gjorde inte speciellt ont. Eller, jag led lite när jag gick och samlade ihop mina tepåsar från köket, plastlådorna från diskmaskinen, raggsockarna under skrivbordet och alla post-it-lappar med bandnamn överallt. Men faktum är att det känns himla skönt att inte ha något att göra på flera veckor. Nästa måndag ska jag tillbaks och hjälpa Johan lite, och en lördag ska jag till Stockholm. Annars har jag verkligen inget inplanerat. Vad jag har är hur många skivor som helst att lyssna på, filmer att se, böcker att läsa, pajer att laga och gud vet hur många saker att tänka på. Dessutom har jag min masterpiece att brodera klart innan jag åker till Lund nästa gång.
Skönt ska det bli, och jag skäms inte över att mysa runt i morgonrock 24/7.
(Haha. Ja, jag känner mig själv och blev inte så förvånad när jag redan vid 20-rycket blev attackrastlös och började leta resor till både London, Kiruna och Berlin. Det var ganska väntat. Nu har jag dock lugnat ner mig. Det blir spännande att se hur jag tacklar det här med ledig tid dagarna i ända. (Eller så ringer Claes på måndag och vill att jag ska jobba, time will tell...))
Kanske är det på tiden att jag ger P2 en ärlig chans också förresten.
Gud, jag kan inte få nog av den här.
Det känns lagom stort och hanterbart.
Annars så.
Nyår. Kalasbra. 45 mil för en fest är lätt värt det om det är en sån fest.
Har blivit lite nykär i Fården sedan rattmuffen kom på plats. Jag kommer aldrig byta bil.
Lisa kommer jättejättesnart, det blir fint som snus.
Några veckor senare ligger jag och puttrar i en jaccuzzi i Reykjavik, kanske ännu bättre.
Fast Dungen därimellan, Dungen!
Sedan är det säkert nästan vår och då blir det förhoppningsvis Prodigy och Dizzee Rascal i England.
Polen någonstans där i krokarna också.
Sen är det sommar, jobb och Arvika, jag tror på den nya campingen.
Och så vidare.
Först ska jag ägna mig helhjärtat åt min arbetslöshet. Den slog mig hårt i ansiktet i eftermiddags, men det gjorde inte speciellt ont. Eller, jag led lite när jag gick och samlade ihop mina tepåsar från köket, plastlådorna från diskmaskinen, raggsockarna under skrivbordet och alla post-it-lappar med bandnamn överallt. Men faktum är att det känns himla skönt att inte ha något att göra på flera veckor. Nästa måndag ska jag tillbaks och hjälpa Johan lite, och en lördag ska jag till Stockholm. Annars har jag verkligen inget inplanerat. Vad jag har är hur många skivor som helst att lyssna på, filmer att se, böcker att läsa, pajer att laga och gud vet hur många saker att tänka på. Dessutom har jag min masterpiece att brodera klart innan jag åker till Lund nästa gång.
Skönt ska det bli, och jag skäms inte över att mysa runt i morgonrock 24/7.
(Haha. Ja, jag känner mig själv och blev inte så förvånad när jag redan vid 20-rycket blev attackrastlös och började leta resor till både London, Kiruna och Berlin. Det var ganska väntat. Nu har jag dock lugnat ner mig. Det blir spännande att se hur jag tacklar det här med ledig tid dagarna i ända. (Eller så ringer Claes på måndag och vill att jag ska jobba, time will tell...))
Kanske är det på tiden att jag ger P2 en ärlig chans också förresten.
Gud, jag kan inte få nog av den här.
Highlights
I går bjöd Mats och Eva-Kaisa in till inflyttningsluciafest i Hinsnoret. Det blev givetvis en fantastisk kväll, med finsk tango live, fiolspel, 10 fulla och glada journalister och skrålade O helga natt som om det inte fanns någon morgondag, kvart över två (nu gissar jag)-bastun med tillhörande snörullning, Fredrik Lindströms korta och mörkhåriga tvillingbror, isvakstillverkning och så vidare.
Bäst var kanske när Eva-Kaisa fick syn på mitt röda, inte rosa, band på jackan, och med sin ljuvliga tornedalsdialekt utbrast:
- Vad har du? Ett rött? Åååh, juuuuuul!
- Nä, det är aids.
Men nu är det dagen efter och jag är så att säga inte på topp. Om en liten stund hoppas jag på att orka lägga mat och sedan välta mig i soffan med macisen på magen och titta på The Office tills klockan blir tilräckligt mycket för att jag får flytta mig till sängen och fortsätta där. Om jag vid något tillfälle piggnar till kan jag tänka mig att göra ett eller två korsstygn på Marcus broderi.
Satan vad bra det blir.
Och nej, jag hinner inte klart till jul.
Bäst var kanske när Eva-Kaisa fick syn på mitt röda, inte rosa, band på jackan, och med sin ljuvliga tornedalsdialekt utbrast:
- Vad har du? Ett rött? Åååh, juuuuuul!
- Nä, det är aids.
Men nu är det dagen efter och jag är så att säga inte på topp. Om en liten stund hoppas jag på att orka lägga mat och sedan välta mig i soffan med macisen på magen och titta på The Office tills klockan blir tilräckligt mycket för att jag får flytta mig till sängen och fortsätta där. Om jag vid något tillfälle piggnar till kan jag tänka mig att göra ett eller två korsstygn på Marcus broderi.
Satan vad bra det blir.
Och nej, jag hinner inte klart till jul.
Godisbutiken står öppen!
Jag kan inte riktigt hålla mig borta ifrån alla (gud vet hur många) nya inlägg om den gamle Ipred-banditen som varje dag dyker upp på bloggar, ledar- och debattsidor.
Förra veckan ordnade Aftonbladet med en debatt i ämnet, där bland annat skådespelaren Stefan Sauk var med. Han fångade mig redan från första stund med sin dramatik och sina argument. (Favoriten är: "Jamen... lös det då!") Jag letade som en tok dagarna efteråt för att hitta klippet, men aftonbladets hemsida bråkade och ville inte alls visa den.
I dag kom dock en debattartikel från denne Sauk och jag hittade där återigen tvklippet, så nu jäklar, blir det underhållning - igen! Den är 21 minuter och verkligen värd att se. Just for the crack.
Debattartiklen i sig var faktiskt ganska rolig den också, men han hade sparat mig några minuter om han hade inlett den med "jag har inte fattat någonting". Pluspoäng dock att han återkommer till godisbutiken.
När jag väl var inne på debattsidan hittade jag dessutom den här av Jonas Almquist, som påpekar att Ipred inte alls skulle gynna artisterna det minsta, utan endast dra in mer stålars skivbolagen. Tack för den!
Nu ska jag bara lyckas hitta den söta presskonferensen med Beatrice Ask också, där SvD-reportern efteråt fick några ord med BWO-Martin Rolinski. Jag skrattade högt när han med sina hundvalpsögon och hängande mungipor gnällde över att han inte har en chans att överleva som artist i dag.
Det är ju givet att det är de elaka piraternas fel att det inte går bättre för stackarn.
Förra veckan ordnade Aftonbladet med en debatt i ämnet, där bland annat skådespelaren Stefan Sauk var med. Han fångade mig redan från första stund med sin dramatik och sina argument. (Favoriten är: "Jamen... lös det då!") Jag letade som en tok dagarna efteråt för att hitta klippet, men aftonbladets hemsida bråkade och ville inte alls visa den.
I dag kom dock en debattartikel från denne Sauk och jag hittade där återigen tvklippet, så nu jäklar, blir det underhållning - igen! Den är 21 minuter och verkligen värd att se. Just for the crack.
Debattartiklen i sig var faktiskt ganska rolig den också, men han hade sparat mig några minuter om han hade inlett den med "jag har inte fattat någonting". Pluspoäng dock att han återkommer till godisbutiken.
När jag väl var inne på debattsidan hittade jag dessutom den här av Jonas Almquist, som påpekar att Ipred inte alls skulle gynna artisterna det minsta, utan endast dra in mer stålars skivbolagen. Tack för den!
Nu ska jag bara lyckas hitta den söta presskonferensen med Beatrice Ask också, där SvD-reportern efteråt fick några ord med BWO-Martin Rolinski. Jag skrattade högt när han med sina hundvalpsögon och hängande mungipor gnällde över att han inte har en chans att överleva som artist i dag.
Det är ju givet att det är de elaka piraternas fel att det inte går bättre för stackarn.
Alla goda ting är tre
De här herrarna är de som spelats mest i bilen, hemma i köket, på mp3spelaren och på jobbet den senaste veckan.
Jag vet inte om det är gitarrerna, texterna eller stämsångerna som gör mig så svag.
Eller om det helt enkelt är skäggen.
Jag vet inte om det är gitarrerna, texterna eller stämsångerna som gör mig så svag.
Eller om det helt enkelt är skäggen.
I'm a handy-dandy Systern
En dag satt jag och Karin och tyckte att det vore roligt med en hobby här i livet. Hon nämnde att hon provat en del saker, bland annat handarbete, men tappat tålamodet efter ett tag.
Eftersom jag knappt gör annat än lagar mat och myser med min dator efter jobbet så kände jag att nu var det verkligen dags.
Jag nappade på broderi.
Efter att ha inhandlat tyg (kallas det inte nåt annat?), nål och garn tog det mig en vecka att färdigställa den här, som jag sedan skickade iväg till min kära vän Trulz som en gåva.
Det gick relativt smärtfitt och blev snudd på identiskt med mönstret, så nu tänkte jag ta det hela ett steg vidare.
Alltså: En disponibel arbetsyta på 65 gånger 80 centimeter, vilket motsvarar ungefär 285 korsstygn på bredden, 12 färger och ett ganska halvtaffligt mönster som jag pillade ihop med hjälp av en illsnygg illustration och photoshop, som är fyra A3 stort.
Heh.
Ett steg vidare är ta mig tusan en underdrift; I say PUSH IT TO THE LIMIT!
Dock har jag svårt att lova att den kommer bli klar till jul som önskat, men jag ska kämpa. Eftersom jag börjar bli krasslig tänker jag spendera helgen hemma i huset med vad jag hoppas blir ett marathonbroderi utan dess like.
Först bär det dock iväg till Stockholm i morgon, för att se Mark Lanegan och Isobel Campbell tillsammans med Trulz. Vilken fröjd! Som uppvärmning tänkte vi smaka chokladglöggen som tydligen är det senaste. Oh yea!
Eftersom jag knappt gör annat än lagar mat och myser med min dator efter jobbet så kände jag att nu var det verkligen dags.
Jag nappade på broderi.
Efter att ha inhandlat tyg (kallas det inte nåt annat?), nål och garn tog det mig en vecka att färdigställa den här, som jag sedan skickade iväg till min kära vän Trulz som en gåva.
Det gick relativt smärtfitt och blev snudd på identiskt med mönstret, så nu tänkte jag ta det hela ett steg vidare.
Alltså: En disponibel arbetsyta på 65 gånger 80 centimeter, vilket motsvarar ungefär 285 korsstygn på bredden, 12 färger och ett ganska halvtaffligt mönster som jag pillade ihop med hjälp av en illsnygg illustration och photoshop, som är fyra A3 stort.
Heh.
Ett steg vidare är ta mig tusan en underdrift; I say PUSH IT TO THE LIMIT!
Dock har jag svårt att lova att den kommer bli klar till jul som önskat, men jag ska kämpa. Eftersom jag börjar bli krasslig tänker jag spendera helgen hemma i huset med vad jag hoppas blir ett marathonbroderi utan dess like.
Först bär det dock iväg till Stockholm i morgon, för att se Mark Lanegan och Isobel Campbell tillsammans med Trulz. Vilken fröjd! Som uppvärmning tänkte vi smaka chokladglöggen som tydligen är det senaste. Oh yea!
Guillou kan konsten
Liksom i slutspurten av FRA-debatten, har jag återigen snöat in mig och har svårt att släppa taget. Den här gången gäller det Ipred-lagen.
Jag har mina dagliga blogg-kollar, men därifrån finns det i regel alldeles för många länkar till andra ställen för att man ska kunna sluta läsa, så jag fastnar lätt lite för länge.
Dagens roligaste läsning var helt klart chatten med Jan Guillou på Aftonbladet, där ämnet var just Ipred-lagen.
Som huvudperson i akten lyckas han delta utan att svara på en enda fråga.
Inte fy skam.
Jag har mina dagliga blogg-kollar, men därifrån finns det i regel alldeles för många länkar till andra ställen för att man ska kunna sluta läsa, så jag fastnar lätt lite för länge.
Dagens roligaste läsning var helt klart chatten med Jan Guillou på Aftonbladet, där ämnet var just Ipred-lagen.
Som huvudperson i akten lyckas han delta utan att svara på en enda fråga.
Inte fy skam.
It's saturday as usual
Det är sällan jag lyckas med söndagmornarna, men lördagarna är så gott som alltid alldeles ljuvliga.
Jag trivs oförskämt bra i min randiga pyjamas (som mot alla odds har hållt i drygt två år trots att jag köpte den för högst 12 euro på Penney's i Limerick) och att sitta vid köksbordet bredvid radion som skvalar intellektuella diskussioner via P1.
I hörnet sprakar det från pannan eftersom jag varit duktig och slängt på mig kappan över pyjamasen och stövlat ut i snön för att hämta mer ved. Jag hittade dessutom både björnbär och hallon i frysen så frukosten blev lite finare än vanligt den också.
Men nu har klockan blivit halv tolv. Jag har förvisso bytt ut ena hälften av pyjamasen mot ett linne och en kofta, men jag sitter kvar vid köksbordet. Framför mig ligger det senaste och enorma nummret av Re:Public Service som tagit en ny vändning, ökat på formatet betydligt, och nu fokuserar ännu mer på bildreportage. De gigantiska sidorna är fyllda av foton från mexikanska migranter och bara bröst-aktivister, och tidningen täcker halva köksbordet. Minst. På datorn spelar George Brassens och i koppen börjar cappuccinon (i dag med havremjölk! Inte helt tokigt) svalna och ta slut.
Men det gör så lite.
Det är ingen brådska.
Om en stund ska jag ge mig an en linsgryta och broderiet som börjar bli klart. Senare ikväll väntar en irländsk afton med både stew och livemusik och fram tills dess tänker jag nog glida runt i pyjamasbyxor och ulltofflor.
Jag trivs oförskämt bra i min randiga pyjamas (som mot alla odds har hållt i drygt två år trots att jag köpte den för högst 12 euro på Penney's i Limerick) och att sitta vid köksbordet bredvid radion som skvalar intellektuella diskussioner via P1.
I hörnet sprakar det från pannan eftersom jag varit duktig och slängt på mig kappan över pyjamasen och stövlat ut i snön för att hämta mer ved. Jag hittade dessutom både björnbär och hallon i frysen så frukosten blev lite finare än vanligt den också.
Men nu har klockan blivit halv tolv. Jag har förvisso bytt ut ena hälften av pyjamasen mot ett linne och en kofta, men jag sitter kvar vid köksbordet. Framför mig ligger det senaste och enorma nummret av Re:Public Service som tagit en ny vändning, ökat på formatet betydligt, och nu fokuserar ännu mer på bildreportage. De gigantiska sidorna är fyllda av foton från mexikanska migranter och bara bröst-aktivister, och tidningen täcker halva köksbordet. Minst. På datorn spelar George Brassens och i koppen börjar cappuccinon (i dag med havremjölk! Inte helt tokigt) svalna och ta slut.
Men det gör så lite.
Det är ingen brådska.
Om en stund ska jag ge mig an en linsgryta och broderiet som börjar bli klart. Senare ikväll väntar en irländsk afton med både stew och livemusik och fram tills dess tänker jag nog glida runt i pyjamasbyxor och ulltofflor.
Hur var det egentligen, Mackan?
Jag har sedan en tid tillbaka tyckt väldigt mycket om Spreadshirt men när jag i dag fick det senaste nyhetsbrevet tänkte jag bara: var det där verkligen nödvändigt?
Gråa novemberdagar
Vanligtvis tycker jag väldigt mycket om mitt jobb. Att stå vid "mitt" skrivbord, med ustikt över Hedemoras centrum som det snöar på och vara nöjd över att vara inomhus i värmen, fila på någon sida (allra helst ett uppslag, de tycker jag mest om) och lyssna på britternas festliga dialekter på Q-radio. Plötsligt går Gunnar förbi och ropar "PEDRO!", ibland kommer Berit in och undrar hur långt hon egentligen kan skriva och oftast skrämmer PG livet ur mig när han plötsligt, ljudlöst, har smygit sig halvvägs in på kontoret och har en ny genialisk plan för morgondagens tidning.
Men när det är torsdag kvart över elva, magen börjar räkna ner till lunchen och Berndt från Säter ringer för första gången den här dagen och inleder samtalet med:
- Du. Är det någon som sagt till dig hur bra du är på det du gör?
Då känns det lite bättre än bra.
Det här är mitt första riktiga jobb (även fast det är ett vikariat...) och sånna saker gör ju så himla mycket. Jag gick och kände mig nöjd hela dagen tack vare det.
Berndt är förresten en klippa annars också.
Jag minns när jag hälsade på honom första gången, någon dag i kanske våras när jag fick hoppa in tillfälligt på Södran. Vi satt inne hos PG och pratade örter, grönsaksland och lite jobb.
Han var sådär barnsligt nöjd med sitt jobb som reporter.
- Tänk vilken tur jag har, som får jobba med det här varje dag. Alla människor jag får träffa, fantastiskt!
Jag frågade hur gammal han var och konstaterade att det inte var så fasligt långt kvar till pensionen, och undrade om det inte skulle bli lite skönt ändå, att vara ledig på heltid, och det skulle det ju så klart också. Det fanns ju så mycket annat han ville göra förutom att vara journalist. Men några år kvar var det i alla fall.
Så frågade han hur gammal jag var och jag svarade sanningsenligt 20, varpå Berndt kastade huvudet bakåt där han satt på stolen med armarna korsade över magen. Tokskrattade gjorde han.
En liten liten stund kände jag mig så där liten som jag ibland tror att jag är, eftersom jag i nästan alla sammanhang verkar vara yngst.
Men strax förstod jag att det inte var det han skrattade åt, min lilla erfarenhet av livet jämfört med hans.
- Fy fan vad härligt Veronica! Du har så himla mycket framför dig!
Också då blev jag väldigt glad. En människa jag endast hade pratat med ett fåtal gånger på telefon innan, som satt där och var glad över allt jag hade kvar att uppleva av livet.
Det är ganska stort, tycker jag.
Efter lite drygt tre månaders heltid på Södran har jag vant mig vid Berndts dagliga samtal. Jag vet att förr eller senare kommer det, kanske både en och två och tre gånger. På en kvart.
Vårat sista telefonsamtal i går slutade med ett konstaterande. Att vi var jäkligt bra båda två.
Och sedan:
- Om jag hade varit trettio år yngre Veronica...
(Och så lite Bon Iver helt enkelt för att han sjunger så fint att jag blir alldeles mysig.)
Världens bästa mormor
I slutet av en lugn helg, helt för mig själv hemma i huset, ringer det för första gången på söndagseftermiddagen när jag står och steker renskav till måndagens lunchlåda.
Det är min kära mormor i Vaxholm som frågar vad klockan är, och jag tänker, hjälp, nu har hon virrat ihop sig och jag måste rädda henne.
Men så fel jag hade. Mormor hade koll, mycket mer koll än jag.
Hade hon inte ringt och påmint mig om att ändra klockorna hade jag med största sannorlikhet kommit till bion en timma för tidigt på kvällen och känt mig virrig själv.
Hon avslutar dessutom samtalet på bästa möjliga sätt.
Mormor: Ja, men min älskling. Du mår bra i alla fall?
Jag: Oja, jag mår jättebra.
Mormor: Åh, vad bra.
Jag: Och du också, du mår bra mormor?
Mormor: Jag? JAG?! Haha, jag mår bra! Denna energi, jag försår inte!
Min mormor åker till Chicago för att gå på opera i en hel vecka och mingla på coctail-parties hos sin vän Laserkirurgen.
Ett alternativ till PRO-boule på tisdagar. (Inget ont om PRO, verkligen inte. Jag ska spela med er någon gång, jag lovar.)
Det är min kära mormor i Vaxholm som frågar vad klockan är, och jag tänker, hjälp, nu har hon virrat ihop sig och jag måste rädda henne.
Men så fel jag hade. Mormor hade koll, mycket mer koll än jag.
Hade hon inte ringt och påmint mig om att ändra klockorna hade jag med största sannorlikhet kommit till bion en timma för tidigt på kvällen och känt mig virrig själv.
Hon avslutar dessutom samtalet på bästa möjliga sätt.
Mormor: Ja, men min älskling. Du mår bra i alla fall?
Jag: Oja, jag mår jättebra.
Mormor: Åh, vad bra.
Jag: Och du också, du mår bra mormor?
Mormor: Jag? JAG?! Haha, jag mår bra! Denna energi, jag försår inte!
Min mormor åker till Chicago för att gå på opera i en hel vecka och mingla på coctail-parties hos sin vän Laserkirurgen.
Ett alternativ till PRO-boule på tisdagar. (Inget ont om PRO, verkligen inte. Jag ska spela med er någon gång, jag lovar.)
Nästa gång...
...Markus Krunegård står på tå i sina vita converse och sjunger Rocken spelar ingen roll längre, vad ska du ha mig till baby? ska jag säga direkt att vi ska ju gifta oss, det är det jag ska ha dig till. Min man. Jag ska föda våra barn och sånt du vet. Gå på parmiddagar och så. Storhandla.
Eller nej, gud så jag ljuger.
Jag gör vad han än säger, när som helst, hur han än står och hur svettig han än är.
Eller nej, gud så jag ljuger.
Jag gör vad han än säger, när som helst, hur han än står och hur svettig han än är.
En liten teaser...
I helgen gjorde jag premiär som bröllopsfotograf då morbror Rolle och Anne gifte sig.
Det gick inte så perfekt bra som jag hoppades, men ändå bättre än jag förväntat mig.
Det gick inte så perfekt bra som jag hoppades, men ändå bättre än jag förväntat mig.
Revolutionerande upptäckter
Den senaste veckan har jag känt mig oerhört nöjd med det mesta, men det som kanske märks allra mest är upptäckten jag gjorde på jobbet.
En förmiddag när lunchen tog tid på sig att komma, och jag hade gjort allt som gick att göra för stunden, började jag städa på kontoret som jag för tillfället kallar mitt. Det var papper överallt i högar, kanske 30 block där någon skrivit hastiga anteckningar på max 5 av sidorna, gem och så vidare. I hyllan låg dessutom linsskydd, batteriladdare och 2 uråldriga digitalkameror och samlade damm.
Så jag fixade. Sorterade och slängde. Gick igenom pappershögarna och försökte våga göra mig av med i alla fall några luntor som jag tänkte att ingen någonsin kommer vilja kännas vid i framtiden.
Då hittade jag det.
Pappret med kortkommandon till den då senaste versionen av QuarkXpress, min eviga samarbetspartner 8 timmar om dagen. De flesta kände jag dock redan till, men faktum var att jag lärde mig två nya, två väldigt betytande i min strävan efter att kunna utföra mitt jobb muslöst.
Alltså; äpple+F8 för att gå neråt i verktygslådan, alt+shift+F8 för att gå uppåt. Ytterst användbart då man till exempel ska dra linjer eller göra nya bildblock. Men främst; alt+äpple+Y. Vägen till framgång. Eller snarare, till måttpaletten där man sedan kan tabba sig vidare till både blockbredd, spaltantal och procent på bilder.
Som jag har väntat på den där, sökt men inte funnit. Länge länge.
Ni förstår ju, vilken grej!
Well now.
Eftersom jag har upptäckt att Q har webbradio, har jag övergett P3 helt på jobbet och lyssnar i stället på britter dagarna i ända, med nöje. Lite då och då kommer den här låten, och jag kan inte låta bli att varje gång tänka att jag skulle kunna göra en film enbart för att få ha med stråkpartierna i den här som sundtrack.
Men den dagen kommer väl säkert också. Allt har sin tid.
En förmiddag när lunchen tog tid på sig att komma, och jag hade gjort allt som gick att göra för stunden, började jag städa på kontoret som jag för tillfället kallar mitt. Det var papper överallt i högar, kanske 30 block där någon skrivit hastiga anteckningar på max 5 av sidorna, gem och så vidare. I hyllan låg dessutom linsskydd, batteriladdare och 2 uråldriga digitalkameror och samlade damm.
Så jag fixade. Sorterade och slängde. Gick igenom pappershögarna och försökte våga göra mig av med i alla fall några luntor som jag tänkte att ingen någonsin kommer vilja kännas vid i framtiden.
Då hittade jag det.
Pappret med kortkommandon till den då senaste versionen av QuarkXpress, min eviga samarbetspartner 8 timmar om dagen. De flesta kände jag dock redan till, men faktum var att jag lärde mig två nya, två väldigt betytande i min strävan efter att kunna utföra mitt jobb muslöst.
Alltså; äpple+F8 för att gå neråt i verktygslådan, alt+shift+F8 för att gå uppåt. Ytterst användbart då man till exempel ska dra linjer eller göra nya bildblock. Men främst; alt+äpple+Y. Vägen till framgång. Eller snarare, till måttpaletten där man sedan kan tabba sig vidare till både blockbredd, spaltantal och procent på bilder.
Som jag har väntat på den där, sökt men inte funnit. Länge länge.
Ni förstår ju, vilken grej!
Well now.
Eftersom jag har upptäckt att Q har webbradio, har jag övergett P3 helt på jobbet och lyssnar i stället på britter dagarna i ända, med nöje. Lite då och då kommer den här låten, och jag kan inte låta bli att varje gång tänka att jag skulle kunna göra en film enbart för att få ha med stråkpartierna i den här som sundtrack.
Men den dagen kommer väl säkert också. Allt har sin tid.
Svenska medier...
Flavour of the day
Så sent som under frukosten i går fick jag nys om svensk medias flavour of the day - experimentet i Schweiz där de skulle försöka återskapa det där, som är mindre än ögonblicket, precis efter The big bang. Vissa spekulerade att följderna bland annat skulle bli jordens undergång.
Det lät spännande tyckte jag, och planerade att efter morgonmötet på Södran googla runt och ta reda på mer om spektaklet.
Väl på jobbet satt jag där vid skrivbordet, och skrattade åt min egen dumhet när jag insåg att jag väntade på en flash från TT med rubriken "JORDEN GÅR UNDER!"
Men den kom ju så klart inte. (Faktum är att TT inte sa ett enda ord om experimentet under hela dagen, varför inte då?)
På aftonbladet.se fick jag strax reda på att knapptryckningen of doom hade skjutits fram till 9:30 och alltså inte ens hade skett än. Där hittade jag också en live tv-stream från Cern och fastnade således där nog nära på en timma.
De skickade iväg protonstackarn i hejdlös fart runt den 27 kilometer långa banan och jublade varje gång den passerade ett av riktmärkena på skärmen.
Jag kan erkänna att jag var ordentligt inne i det ett tag. De brittiska kommentatorerna förklarade vad det var som hände hela tiden, att vi snart skulle få se en liten ljuspunkt på skärmen längst till vänster och att det var bra.
Till slut hade protonen kommit runt ett helt varv och alla - inklusive jag - kunde andas ut för en stund. Därefter skulle de göra samma sak, fast den här gången skjuta iväg protonen i motsatt rikting. Lyckades de med det var det sedan bara att skicka iväg två nya, på samma gång, så att de krockade och återskapade den där pyttelilla stunden efter Big bang.
Jag fortsatte givetvis att titta, spänd.
Då och då kom annons-Mikael in och kollade läget.
"Det går långsamt" svarade jag, "men bra".
De visade animationer och diagram, pratade med forskare och analytiker och påpekade gång på gång hur unikt det här försöket var, och hur bra det var att det faktiskt verkade funka.
Men så fortsatte det med intervjuer och mellansnack, utan någon aktion, så till slut var jag tvungen att slita mig från denna revolutionerande och kanske till och med historieskrivande händelse som var på g.
Jag återgick till verkligheten på redaktionen, och redigerade in bouleresultatet från Säter på sidan 3.
Inte kunde jag väl sitta där och tänka på jordens undergång heller.
I dag hörs det inte ett ljud om gårdagen. Inte ens om de lyckades eller inte. Nothing.
I stället är det återigen Tito som smakar bäst.
Och alla tårdrypande Idol-reportage, så klart.
Det lät spännande tyckte jag, och planerade att efter morgonmötet på Södran googla runt och ta reda på mer om spektaklet.
Väl på jobbet satt jag där vid skrivbordet, och skrattade åt min egen dumhet när jag insåg att jag väntade på en flash från TT med rubriken "JORDEN GÅR UNDER!"
Men den kom ju så klart inte. (Faktum är att TT inte sa ett enda ord om experimentet under hela dagen, varför inte då?)
På aftonbladet.se fick jag strax reda på att knapptryckningen of doom hade skjutits fram till 9:30 och alltså inte ens hade skett än. Där hittade jag också en live tv-stream från Cern och fastnade således där nog nära på en timma.
De skickade iväg protonstackarn i hejdlös fart runt den 27 kilometer långa banan och jublade varje gång den passerade ett av riktmärkena på skärmen.
Jag kan erkänna att jag var ordentligt inne i det ett tag. De brittiska kommentatorerna förklarade vad det var som hände hela tiden, att vi snart skulle få se en liten ljuspunkt på skärmen längst till vänster och att det var bra.
Till slut hade protonen kommit runt ett helt varv och alla - inklusive jag - kunde andas ut för en stund. Därefter skulle de göra samma sak, fast den här gången skjuta iväg protonen i motsatt rikting. Lyckades de med det var det sedan bara att skicka iväg två nya, på samma gång, så att de krockade och återskapade den där pyttelilla stunden efter Big bang.
Jag fortsatte givetvis att titta, spänd.
Då och då kom annons-Mikael in och kollade läget.
"Det går långsamt" svarade jag, "men bra".
De visade animationer och diagram, pratade med forskare och analytiker och påpekade gång på gång hur unikt det här försöket var, och hur bra det var att det faktiskt verkade funka.
Men så fortsatte det med intervjuer och mellansnack, utan någon aktion, så till slut var jag tvungen att slita mig från denna revolutionerande och kanske till och med historieskrivande händelse som var på g.
Jag återgick till verkligheten på redaktionen, och redigerade in bouleresultatet från Säter på sidan 3.
Inte kunde jag väl sitta där och tänka på jordens undergång heller.
I dag hörs det inte ett ljud om gårdagen. Inte ens om de lyckades eller inte. Nothing.
I stället är det återigen Tito som smakar bäst.
Och alla tårdrypande Idol-reportage, så klart.
Svenska medier...
Medarbetare Daniel gjorde mig just uppmärksam på dagens DN och SvD.
På bordet här på redaktionen, där tidningarna ligger bredvid varandra, blir det förstås ännu mer komiskt, eftersom de har använt sig av exakt samma bild.
SvD skriver, under rubriken Fåtal gav Zuma sitt stöd, att endast ett hundratal slöt upp för att visa sitt stöd, affärslivet i centrum fortsatte som vanligt.
DN däremot, berättar under rubriken Massivt stöd för Zuma, att det var ett tusental anhängare med ett segervisst jubel.
Man böjar ju fundera…
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1523123.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=811844
På bordet här på redaktionen, där tidningarna ligger bredvid varandra, blir det förstås ännu mer komiskt, eftersom de har använt sig av exakt samma bild.
SvD skriver, under rubriken Fåtal gav Zuma sitt stöd, att endast ett hundratal slöt upp för att visa sitt stöd, affärslivet i centrum fortsatte som vanligt.
DN däremot, berättar under rubriken Massivt stöd för Zuma, att det var ett tusental anhängare med ett segervisst jubel.
Man böjar ju fundera…
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1523123.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=811844
Det här med rubriker...
Jahapp. Där kom det igen.
På expressen.se kan man följa rättegången om morden i Arboga.
När jag slinker in möts jag, återigen, av rubriken
Mamman i tårar i rätten.
Samma sak var det härom veckan, under Engla-rättegången.
På Dalademokratens löpsedel läste jag något liknande
Englas mamma i tårar i rätten.
Åfan?
Det är klart som fan att varken Carina eller Emma sitter och ler av välbehag då de ser mördaren/misstänkte mördaren framför sig i rättssalen. Personen som tog livet av deras små barn. Det är klart att de gråter.
Men jag förstår verkligen inte varför man ens ska påpeka något så ovesäntligt, och än mindre varför man skriver det på ett löp för att sälja fler tidningar.
På expressen.se kan man följa rättegången om morden i Arboga.
När jag slinker in möts jag, återigen, av rubriken
Mamman i tårar i rätten.
Samma sak var det härom veckan, under Engla-rättegången.
På Dalademokratens löpsedel läste jag något liknande
Englas mamma i tårar i rätten.
Åfan?
Det är klart som fan att varken Carina eller Emma sitter och ler av välbehag då de ser mördaren/misstänkte mördaren framför sig i rättssalen. Personen som tog livet av deras små barn. Det är klart att de gråter.
Men jag förstår verkligen inte varför man ens ska påpeka något så ovesäntligt, och än mindre varför man skriver det på ett löp för att sälja fler tidningar.
En talesman för den kinesiska organisationskommittén säger...
....att Kina inte kommer ge full tillgång till internet för utländska medier under OS.
Journalister kommer inte att komma åt information eller webbsidor som har koppling till falungong, samt "andra sidor", som talesmannen inte specifierar.
Jag säger:
Nobody buts Server in a corner.
Journalister kommer inte att komma åt information eller webbsidor som har koppling till falungong, samt "andra sidor", som talesmannen inte specifierar.
Jag säger:
Nobody buts Server in a corner.
