Systernet

När jag tittar på det här bestämmer jag mig på nytt för att aldrig se Glen Hansard eller The Frames live, helt enkelt för att jag inte skulle överleva det. Likadant med Sigur Rós, det skulle bara inte gå.
    Rebecka ringde för några timmar sedan och vi pratade om mycket annat men lite Sigur Rós eftersom Islandsresan närmar sig, och jag förklarade för henne att jag väldigt sällan lyssnar på dem för att jag mår fysiskt dåligt av det. På riktigt. Fysiskt och psykiskt. Det är så överväldigande vackert att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag ryser överallt och får någon lågmäld och sorgsen sinnesstämning, för att det är så bra. För bra. Och eftersom det är bara av att lyssna på skivorna vågar jag inte tänka på hur det skulle gå om jag såg dem på riktigt. Det är en jävla tur att jag missade dem när de var i Dalhalla, det är ju bra mycket mer än någon borde kunna hantera.

    Anyways.

Samma sak känner jag för The Frames, Glen Hansard. Det är så förbannat bra att det blir för mycket, allra mest när han sjunger med Marketa Irglova, det är helt otroligt. Men The Frames' låtar är ändå lite lättare att ta till sig, inte så böljande mjuka och magiska som Sigur Rós'.


    När mössen prasslar i vedhögen eller i väggarna eller i vardagsrummet eller vart fan dom är och jag sitter vid köksbordet och försöker ignorera att nacken ömmar och att klockan är så mycket att jag borde sova och tänker att om de jävlarna äter lite av råttgiftet i natt också är de nog döda i morgon, letar jag igenom Youtube efter The Frames-låtar och blir just sådär knäckt.
   Och jag har Frödda att tacka för det, av alla människor?


När vi fortfarande bodde i Stenstorp, jag, mamma och Patrik, fanns det en dator och den stod inne i Patriks rum. När han var iväg någonstans kunde man bänka sig där, stänga dörren och lyssna på det som fanns. Då var jag kanske 16 och inte så bra på att hitta musik själv, men över MSN skickade Frödda några dystra låtar med Songs: Ohia som han tyckte att jag skulle lyssna på. Jag tog emot dem, lyssnade och förstod att han uppskattade dem. Tunga, långsamma och sjukt dystra var de och speciellt en tilltalade mig mer än de andra, A caution to the birds. Men där var det inte Jason Molina som sjöng utan någon annan. I filnamet stod Glen Hansard men jag tror inte att det var förrän långt senare som jag kollade upp vem han egentligen var. Då noterade jag bara hans röst och att den var ljuvlig.
    Jag googlade alltså senare och förstod att han sjöng i The Frames och hittade så småning om deras låt What happens when the heart just stops som fortfarande är en av de vackraste jag vet. Jag har den och A caution to the birds på en bränd skiva någonstans, som jag lyssnade på då, men av okänd anledning forskade jag inte vidare i bandet då heller.
   
Sedan åkte jag till Irland. September 06 (eller slutet av augusti? Däromkring). I skivbutiken HMV i Limerick hittade jag dem där en dag när jag bläddrade och spenderade min lilla lön för veckan. Kollade baksidorna och hittade albumet med What happens... Köpte den och blev åter kär.
    Sedan har det hållt i sig. I våras fick jag tag på filmen Once, där han inte bara har gjort världens kanske finaste soundtrack utan även deltar med sitt röda skägg och sin irländska dialekt. Blev kär i den också.
    Jag är så svag för hans bekymrade röst, när han sjunger med stängda ögon och rynkad panna. Då är han som bäst. Som i Leave, när han bara skriker. Eller i Say it to me now. Mm. (Vi borde gift oss för längesedan, så klart.)
    Sedan Irland har jag lyssnat bra mycket mer på dem och tyckt att jag har någorlunda koll, mycket bättre än då när Frödda skickade den där första låten.

Men icke.
    Här sitter man en torsdag och Spotifryar och hittar Another love song. What? Har jag missat ett helt album?
    När jag letar lite ser jag att den inte bara är okänd för min del, utan även från -91. 91! Youtubear ännu mer och hittar en intervju från 92/93 där han har långt lockigt hår och ser ännu galnare ut, och låtarna är inte lugna med gittarplink, utan snabba och till och med lite rockiga. Och bra! Jösses! Little did I know. Så nu är det dags för kärlek igen.
    Och i fortsättningen ska jag lägga ner mycket, mycket mer tid på research, det här är ju så man får skämmas.

Den här Britney Spears-covern snubblade jag också över nu, väldigt tjusig, om man låter bli att titta på bilderna.

Och dina kämpeslanke priser kan du behålla för dig själv, norskjävel.
    I ain't payin nuffin!