Historiens första Setterfalk lager
En vinterdag kom Tobias på att han ville brygga öl. Jag tyckte det lät som ett spännande projekt. Tobias beställde ett startkit och sedan var vi igång.
Eftersom ingen av oss är särskilt tålmodiga kom paketet som tur var på fredagen och vi slapp vänta en hel helg på att få börja.
Steg ett var att diska jäskärlet och sedan sätta fast kranen. Burken med humlat maltextrakt skulle stå upp och ner i hett vatten för att mjukas upp. Det jäsbara sockret åkte i jäskärlet tillsammans med hett vatten.
Blanda.
I med det humlade malatextraktet. Blanda ännu mer.
Det luktade sirap.
Sedan skulle det i mer vatten, upp till 23-litersstrecket. Blanda ännu mer.
Torrjäst ströddes ovanpå innan kragen och locket åkte på. Sedan mätte vi original gravitiy, som man sedan jämför med för att se när jäsprocessen är slut. Och för att räkna ut hur mycket alkohol det är i.
Sedan fick jäskärlet stå orört i stabil temperatur i gästrummet i två veckor. Under tiden köpte vi tomma flaskor i backar. De andra kunderna på Ica tittade lite snett på oss. (Och på Willys och Coop ville personalen ha tomglasen för sig själv...) När etiketterna hade lossnat rengjordes flaskorna och backarna med en sanitizer.
När densiteten varit samma i två dar i rad var det dags att tappa ölet! I varje flaska lades även en kolsyretablett.
Nya kapsyler åkte på. Om två veckor blir det ett första smakprov, men det gör inget om de får stå längre än så.
Enligt slutdensiteten är ölet 4,2-procentigt.
Bottenskrapet ser ut så här. Det hällde vi ut.
Eftersom ingen av oss är särskilt tålmodiga kom paketet som tur var på fredagen och vi slapp vänta en hel helg på att få börja.
Steg ett var att diska jäskärlet och sedan sätta fast kranen. Burken med humlat maltextrakt skulle stå upp och ner i hett vatten för att mjukas upp. Det jäsbara sockret åkte i jäskärlet tillsammans med hett vatten.
Blanda.
I med det humlade malatextraktet. Blanda ännu mer.
Det luktade sirap.
Sedan skulle det i mer vatten, upp till 23-litersstrecket. Blanda ännu mer.
Torrjäst ströddes ovanpå innan kragen och locket åkte på. Sedan mätte vi original gravitiy, som man sedan jämför med för att se när jäsprocessen är slut. Och för att räkna ut hur mycket alkohol det är i.
Sedan fick jäskärlet stå orört i stabil temperatur i gästrummet i två veckor. Under tiden köpte vi tomma flaskor i backar. De andra kunderna på Ica tittade lite snett på oss. (Och på Willys och Coop ville personalen ha tomglasen för sig själv...) När etiketterna hade lossnat rengjordes flaskorna och backarna med en sanitizer.
När densiteten varit samma i två dar i rad var det dags att tappa ölet! I varje flaska lades även en kolsyretablett.
Nya kapsyler åkte på. Om två veckor blir det ett första smakprov, men det gör inget om de får stå längre än så.
Enligt slutdensiteten är ölet 4,2-procentigt.
Bottenskrapet ser ut så här. Det hällde vi ut.
Nyårsafton
Man kan säga att det blev en fantastisk dag. Vi började vid 17 hos Rickard och var hemma i huset vid 04. God mat, mycket 90-talsdisco (tack Magnus!) och underbart fina vänner.
Mina pusselbitar
När jag och farmor stod utanför bilen en onsdag på fotbollsplanen i Floby, och hällde upp lite kaffe innan bingon började, sa jag att jag hade något jag ville att hon skulle se.
"Jaha... vad har du nu gjort?"
Jag kavlade upp ärmen och visade pusselbitarna på underarmen.
"Nämen! Jaha, och vad ska det här betyda då?"
Farmor har sett mina skiftningar mellan blått, lila, brunt eller snaggat hår, kiltar, helsvarta kläder, för stora piercingar och allt annat som kan hända en i högstadiet, så jag klandrar henne inte för att inte vara så exalterad som jag.
"Det är en för dig, och en för farfar" sa jag.
Då blev hon tyst, kramade mig extra hårt så hennes mjuka, rynkiga kind trycktes mot min och sa "...älskade unge." Mer behövdes inte.
Någon vecka senare kom jag till deras lägenhet för att fika.
"Nu ska du först visa farfar" sa hon innan vi satte oss i köket.
Klockan var strax efter lunch så han låg som vanligt i sängen och löste korsord och skulle snart slumra till.
När jag kom in slutade han och tog tag i min hand, strök med sin tumme över pusselbitarna, blundade lite och log.
"Visst är den fin?" sa jag.
"Du är fin" svarade han och gav mig en kram innan han återgick till korsordet.
Jag vet inte vad jag skulle göra utan dem.
Idag fick jag se min fina farmor tjuta av glädje och gråta av tacksamhet när hon äntligen fick uppfylla sin dröm – att åka sidovagn med en motorcykel, på sin 75-årsdag. Hon var så lycklig och det är hon värd.
Tusen gånger om.
"Jaha... vad har du nu gjort?"
Jag kavlade upp ärmen och visade pusselbitarna på underarmen.
"Nämen! Jaha, och vad ska det här betyda då?"
Farmor har sett mina skiftningar mellan blått, lila, brunt eller snaggat hår, kiltar, helsvarta kläder, för stora piercingar och allt annat som kan hända en i högstadiet, så jag klandrar henne inte för att inte vara så exalterad som jag.
"Det är en för dig, och en för farfar" sa jag.
Då blev hon tyst, kramade mig extra hårt så hennes mjuka, rynkiga kind trycktes mot min och sa "...älskade unge." Mer behövdes inte.
Någon vecka senare kom jag till deras lägenhet för att fika.
"Nu ska du först visa farfar" sa hon innan vi satte oss i köket.
Klockan var strax efter lunch så han låg som vanligt i sängen och löste korsord och skulle snart slumra till.
När jag kom in slutade han och tog tag i min hand, strök med sin tumme över pusselbitarna, blundade lite och log.
"Visst är den fin?" sa jag.
"Du är fin" svarade han och gav mig en kram innan han återgick till korsordet.
Jag vet inte vad jag skulle göra utan dem.
Idag fick jag se min fina farmor tjuta av glädje och gråta av tacksamhet när hon äntligen fick uppfylla sin dröm – att åka sidovagn med en motorcykel, på sin 75-årsdag. Hon var så lycklig och det är hon värd.
Tusen gånger om.
Livet
Det har gått ett bra tag sedan jag skrev här och det har funnits anledningar till det.
Men just nu skiter jag i alla dom.
Nu, idag, känner jag att jag vill skriva och dela med mig, och det är just det den här sidan är till för, så här är den igen, systern.blogg.se. Jag lovar ingenting.
För några veckor sedan hade jag en planerad resa till min kära vän och före detta klasskamrat Lisa i Stockholm. En dag på bussen hem, några dagar innan, kom jag att tänka på att Raghild också bor i staden och hittade hennes nummer i telefonen. Vi lärde känna varandra över internet och hade setts kanske fyra, fem gånger sedan jag var 16 år.
Några veckor senare träffades vi igen.
Jag hade sovit nästan hela vägen från Falköping till Skövde och hann knappt bli nervös innan jag klev av pendeltåget.
Ragnhild mötte mig precis utanför den svettiga och skruttiga vagnen. Hennes äldsta dotter, Ruth, tre år, var nyfiken och söt och Jemima låg i den manchesterklädda vagnen och tittade med stora, mörka ögon på allt och alla omkring henne. Ragnhilds leende var mjukare än jag någonsin sett det.
Vi hade inte sett varandra på ungefär fem år, och mycket har hänt sedan dess, på alla sätt. Men när vi satt där, på en filt, på en liten ö, med Ruth som letade fåglar att mata och Jemima som sov i vagnen, var det jag och Ragnhild utan konstigheter.
Det må ha hänt mycket, väldigt mycket, men Ragnhild känner mig på ett sätt som ingen annan gör. Hon vet saker om mig som ingen, antagligen någonsin, kommer att veta, och jag känner henne på mitt sätt. Vi delar saker som är heliga för oss och som ingen annan kan nå. Och då spelar tiden ingen roll.
Det är så värdefullt.
En dag som denna är det svårt att känna lycka. Fruktansvärda saker händer i världen, nära mig och dig, och vi har ingen aning om hur vi ska hantera det, i alla fall inte jag.
Det är så många familjemedlemmar, klasskamrater, pojkvänner, kamrater, syskon, flickvänner och medmänniskor jag skulle vilja hålla i handen och ge mjuka ord till, men jag räcker inte till.
Det jag kan göra är att säga till min familj, mina vänner, Ragnhild, och Tobias att jag älskar er, så mycket att jag blir anfådd. Ibland blir jag rädd när jag inser hur mycket jag älskar Tobias och förstår att det inte finns några garantier för att han kommer att finnas bredvid mig alla dagar. Varenda sekund med er alla är så obeskrivligt värdefulla att jag skulle vilja stoppa tiden.
Så att vi får vara tillsammans. Så länge vi bara kan. Så länge det går.
Jag lovar att jag aldrig tänker sluta älska er.
Men just nu skiter jag i alla dom.
Nu, idag, känner jag att jag vill skriva och dela med mig, och det är just det den här sidan är till för, så här är den igen, systern.blogg.se. Jag lovar ingenting.
För några veckor sedan hade jag en planerad resa till min kära vän och före detta klasskamrat Lisa i Stockholm. En dag på bussen hem, några dagar innan, kom jag att tänka på att Raghild också bor i staden och hittade hennes nummer i telefonen. Vi lärde känna varandra över internet och hade setts kanske fyra, fem gånger sedan jag var 16 år.
Några veckor senare träffades vi igen.
Jag hade sovit nästan hela vägen från Falköping till Skövde och hann knappt bli nervös innan jag klev av pendeltåget.
Ragnhild mötte mig precis utanför den svettiga och skruttiga vagnen. Hennes äldsta dotter, Ruth, tre år, var nyfiken och söt och Jemima låg i den manchesterklädda vagnen och tittade med stora, mörka ögon på allt och alla omkring henne. Ragnhilds leende var mjukare än jag någonsin sett det.
Vi hade inte sett varandra på ungefär fem år, och mycket har hänt sedan dess, på alla sätt. Men när vi satt där, på en filt, på en liten ö, med Ruth som letade fåglar att mata och Jemima som sov i vagnen, var det jag och Ragnhild utan konstigheter.
Det må ha hänt mycket, väldigt mycket, men Ragnhild känner mig på ett sätt som ingen annan gör. Hon vet saker om mig som ingen, antagligen någonsin, kommer att veta, och jag känner henne på mitt sätt. Vi delar saker som är heliga för oss och som ingen annan kan nå. Och då spelar tiden ingen roll.
Det är så värdefullt.
En dag som denna är det svårt att känna lycka. Fruktansvärda saker händer i världen, nära mig och dig, och vi har ingen aning om hur vi ska hantera det, i alla fall inte jag.
Det är så många familjemedlemmar, klasskamrater, pojkvänner, kamrater, syskon, flickvänner och medmänniskor jag skulle vilja hålla i handen och ge mjuka ord till, men jag räcker inte till.
Det jag kan göra är att säga till min familj, mina vänner, Ragnhild, och Tobias att jag älskar er, så mycket att jag blir anfådd. Ibland blir jag rädd när jag inser hur mycket jag älskar Tobias och förstår att det inte finns några garantier för att han kommer att finnas bredvid mig alla dagar. Varenda sekund med er alla är så obeskrivligt värdefulla att jag skulle vilja stoppa tiden.
Så att vi får vara tillsammans. Så länge vi bara kan. Så länge det går.
Jag lovar att jag aldrig tänker sluta älska er.
Smält ost - del två
Ingen säger så smarta, roliga och fina saker som Fredrik. Tack vare gamla dagboksinlägg har jag många fina citat och konversationer sparade. Ända från 2004.
Fredrik: Men Systern, brukar inte vi åka över Göta Kanal när vi åker till Arvika?
Systern: Eh... jag har ingen aning.
Fredrik: Jo. Men jag brukar säga ’Nu åker vi över Göta Kanal’ och så åker vi över Göta Kanal, eller?
Fredrik: du ligger bra till på min top-2-lista
[15:38] kedden: Tänkte du äta eller titta på tulpanerna?
kedden: Eller är de nått ja har fått för mig bara att fransmännen brukar äta tullipaner?
[17:34] kedden: men ja går te soffan nu och värmer upp kryssboxet
[17:41] kedden: så går ja och värmer upp kexboxet
[17:42] WO: kexbox förresten? har du döpt om?
[17:42] kedden: ne, ja var mest hungrig
[22:57] Ryskarn: men hjuklapp fredrik, vad önskar du dig?
[22:57] kedden: en snäll systern
[22:58] kedden: nä ja vet inte.
[22:58] kedden: Känns som ja har allt ja vill ha
[23:01] Ryskarn: hihi. du kan få mig en liten stund om du vill, så länge du är snäll.
[23:01] kedden: jadå, tänkte mest bara klappa dig på huvet och mata dig med pepparkakor
kedden says: Har du sett scarface?
Svetel says: nä
kedden says: okej då tar vi den. De är en sådan där rulle som alla filmintresserad måste ha sett
står de i någon slags lagbok
kedden says: Men plan?
Veronica says: ja
kedden says: Lidl?
Veronica says: och sen?
kedden says: gå på händer kompo påvängen hem
Veronica says: men det kan ju inte jag
kedden says: inte jag heller
Veronica says: fan.
kedden says: Därför de blir så intressant
kedden says: Men jag vill ändå lära mig de så de är lika bra
Veronica says: hm. ska vi göra det hela kvällen?
kedden says: de tar de nog att komma hem ja
Veronica says: jag måste nog lyssna på joakim hillson hela kvällen. eller hela livet.
Veronica says: men det är väl ingen rolig plan?
kedden says: att lyssna på joakim hillson?
Veronica says: att försöka gå på händer
kedden says: Heh
kedden says: Jag tycker de är roligt
Veronica says: okej
kedden says: Jag kan ha klänning på mig för att öka spänningen lite
Veronica says: hahahahahah
kedden says: Känns de bättre då?
Kedden säger: Är hon trötT? stackars systern
Systern säger: jag är platt bara..
Kedden säger: FIck hon inte sova något alls sen?
Systern säger: jo. mellan fem och sex sov jag nog hela tiden, men inte annars
Kedden säger: Ojoj, stackars systern. Du borde nog börja knarka
Systern säger: nej, det är inte så farligt.
Kedden säger: eller så får du flytta in i mitt vardagsrum så kan jag läsa för dig på nätterna
Fredrik: ...vill du lära dig ett trick systern?
Jag: Javisst.
Fredrik: När det gör ont i nacken va, då ska du dra upp axlarna så långt det går, spänna vänster vad, lyfta upp höger ben, rakt ut och rakt fram och sedan ’knick’ åt höger med nacken.
Jag: är det bra sen?
Fredrik: japp! det funkar på i alla fal.... 2 pers i Sverige.
Fredrik: det är hmfkv på gång. (hmfkv betyder att jag inte hörde vad han sa)
Jag: va?
Fredrik (eller vad jag trodde att fredrik sa): det är något på gång..
Jag: va?
Fredrik: Det är storm på gång..
Jag: jahaa.. hur ser du det?
Fredrik: på mina skuldror.
kedden säger: Eller så kanske de bara är så att jag har blivet så förslappad så att jag inte bryr mig om att komma ihåg saker
Systran säger: mja
kedden säger: Eller så kanske du har dåligt inflytande på mig :)
Systran säger: ja, det är klart det är mitt fel
kedden säger: Kanske är så att jag räknar med att du kommer ihåg sakerna åt mig så att jag inte behöver bry mig
kedden säger: Aja, ring om du är däven då...
kedden säger: vågar inte simma ensam
Systern. säger: nejdå. jag ska simma. bara jag får sova efter det.
kedden säger: Kommer de komma något barn och hoppa på mig
Systern. säger: haha
Systern. säger: gör det inte det om jag är med?
kedden säger: nopp
kedden säger: för då märker de att du är mycket mindre så då satsar de åt ditt håll istället
keddowic säger: Jag borde bli flykting tror ja
keddowic säger: Jösses så snabbt jag packa
keddowic säger: Jag ska köpa en båt te mig själv i julklapp
keddowic säger: jag ska bli sjöman systern!
Systern säger: åhåj!
Systern säger: vartdå?
keddowic säger: Vet inte riktigt. Tänkte lägga i ner den i vattnet i göteborg
keddowic säger: Så hoppas på att jag kommer ner te den karibiska övärlden
Systern säger: är det inte dyrt med båtar?
keddowic säger: Tänkte köpa en för ett par hundra
Systern säger: en liten platsbåt?
keddowic säger: haha
keddowic säger: Nopp en stor båt.
keddowic säger: som hela kroppen får plats i
Veronica: Fredrik... vi glömde att adoptera Salkin i fredags va?
Fredrik:............Fan också!
Fredrik, så fort vi kliver av tåget: Men vafan!! Jag sa ju att det hade varit krig... och vi missade allt... fan!
Fredrik: ...och sen på söndagen kommer du vara så bakfull att du behöver fem öl för att ens kunna titta...Hm...Okej... Det blir alltså åtta liter vin och ett flak öl.
Systern: !!!
Fredrik: håhåhå, du kommer bli så full, så full systern. som ett djur! bara kravla runt och uhuhu.
Systern: Men hur mycket kommer det här kosta? jag har sextion kronor. kanske tre hundra.
Fredrik: 2000.
Systern: va?
Fredrik: Att ta sig över kommungränsen kostar ju 1000 kronor bara det.
Systern: Nej Fredrik, det är inte sant.
Fredrik: Jo!
keddowic says:
Kan man försörja sig på att vara en panda?
tror jag ska bli en panda nästa år.
Känns som en bra grejj
Bara gå runt och fluffa och äta bambu
På Arvikafestivalen 2004
Fredrik: Men Systern. Kan du inte gå och lägga dig nu?
Systern: Nja. Det tror jag inte. Varför ska jag göra det?
Fredrik: Vi vill gå och lägga oss nu men vi kan ju inte lämna dig här.
Systern: Men vaddå, jag klarar mig väl om ni går och lägger er?
Fredrik: Det är ju mer än en meter mellan dig och tältet. Om vi lämnar dig själv här kanske det kommer en stor neg.... nej. 35 kebabdjur och börjar hoppa på dig. De kanske gör sönder din kärleksstol.
Fredrik: Men Systern, brukar inte vi åka över Göta Kanal när vi åker till Arvika? Systern: Eh... jag har ingen aning.
Fredrik: Jo. Men jag brukar säga ’Nu åker vi över Göta Kanal’ och så åker vi över Göta Kanal, eller?
Fredrik: du ligger bra till på min top-2-lista
[15:38] kedden: Tänkte du äta eller titta på tulpanerna?
kedden: Eller är de nått ja har fått för mig bara att fransmännen brukar äta tullipaner?
[17:34] kedden: men ja går te soffan nu och värmer upp kryssboxet
[17:41] kedden: så går ja och värmer upp kexboxet
[17:42] WO: kexbox förresten? har du döpt om?
[17:42] kedden: ne, ja var mest hungrig
[22:57] Ryskarn: men hjuklapp fredrik, vad önskar du dig?
[22:57] kedden: en snäll systern
[22:58] kedden: nä ja vet inte.
[22:58] kedden: Känns som ja har allt ja vill ha
[23:01] Ryskarn: hihi. du kan få mig en liten stund om du vill, så länge du är snäll.
[23:01] kedden: jadå, tänkte mest bara klappa dig på huvet och mata dig med pepparkakor
kedden says: Har du sett scarface?
Svetel says: nä
kedden says: okej då tar vi den. De är en sådan där rulle som alla filmintresserad måste ha sett
står de i någon slags lagbok
kedden says: Men plan?
Veronica says: ja
kedden says: Lidl?
Veronica says: och sen?
kedden says: gå på händer kompo påvängen hem
Veronica says: men det kan ju inte jag
kedden says: inte jag heller
Veronica says: fan.
kedden says: Därför de blir så intressant
kedden says: Men jag vill ändå lära mig de så de är lika bra
Veronica says: hm. ska vi göra det hela kvällen?
kedden says: de tar de nog att komma hem ja
Veronica says: jag måste nog lyssna på joakim hillson hela kvällen. eller hela livet.
Veronica says: men det är väl ingen rolig plan?
kedden says: att lyssna på joakim hillson?
Veronica says: att försöka gå på händer
kedden says: Heh
kedden says: Jag tycker de är roligt
Veronica says: okej
kedden says: Jag kan ha klänning på mig för att öka spänningen lite
Veronica says: hahahahahah
kedden says: Känns de bättre då?
Kedden säger: Är hon trötT? stackars systern
Systern säger: jag är platt bara..
Kedden säger: FIck hon inte sova något alls sen?
Systern säger: jo. mellan fem och sex sov jag nog hela tiden, men inte annars
Kedden säger: Ojoj, stackars systern. Du borde nog börja knarka
Systern säger: nej, det är inte så farligt.
Kedden säger: eller så får du flytta in i mitt vardagsrum så kan jag läsa för dig på nätterna
Fredrik: ...vill du lära dig ett trick systern?
Jag: Javisst.
Fredrik: När det gör ont i nacken va, då ska du dra upp axlarna så långt det går, spänna vänster vad, lyfta upp höger ben, rakt ut och rakt fram och sedan ’knick’ åt höger med nacken.
Jag: är det bra sen?
Fredrik: japp! det funkar på i alla fal.... 2 pers i Sverige.
Fredrik: det är hmfkv på gång. (hmfkv betyder att jag inte hörde vad han sa)
Jag: va?
Fredrik (eller vad jag trodde att fredrik sa): det är något på gång..
Jag: va?
Fredrik: Det är storm på gång..
Jag: jahaa.. hur ser du det?
Fredrik: på mina skuldror.
kedden säger: Eller så kanske de bara är så att jag har blivet så förslappad så att jag inte bryr mig om att komma ihåg saker
Systran säger: mja
kedden säger: Eller så kanske du har dåligt inflytande på mig :)
Systran säger: ja, det är klart det är mitt fel
kedden säger: Kanske är så att jag räknar med att du kommer ihåg sakerna åt mig så att jag inte behöver bry mig
kedden säger: Aja, ring om du är däven då...
kedden säger: vågar inte simma ensam
Systern. säger: nejdå. jag ska simma. bara jag får sova efter det.
kedden säger: Kommer de komma något barn och hoppa på mig
Systern. säger: haha
Systern. säger: gör det inte det om jag är med?
kedden säger: nopp
kedden säger: för då märker de att du är mycket mindre så då satsar de åt ditt håll istället
keddowic säger: Jag borde bli flykting tror ja
keddowic säger: Jösses så snabbt jag packa
keddowic säger: Jag ska köpa en båt te mig själv i julklapp
keddowic säger: jag ska bli sjöman systern!
Systern säger: åhåj!
Systern säger: vartdå?
keddowic säger: Vet inte riktigt. Tänkte lägga i ner den i vattnet i göteborg
keddowic säger: Så hoppas på att jag kommer ner te den karibiska övärlden
Systern säger: är det inte dyrt med båtar?
keddowic säger: Tänkte köpa en för ett par hundra
Systern säger: en liten platsbåt?
keddowic säger: haha
keddowic säger: Nopp en stor båt.
keddowic säger: som hela kroppen får plats i
Veronica: Fredrik... vi glömde att adoptera Salkin i fredags va?
Fredrik:............Fan också!
Fredrik, så fort vi kliver av tåget: Men vafan!! Jag sa ju att det hade varit krig... och vi missade allt... fan!
Fredrik: ...och sen på söndagen kommer du vara så bakfull att du behöver fem öl för att ens kunna titta...Hm...Okej... Det blir alltså åtta liter vin och ett flak öl.
Systern: !!!
Fredrik: håhåhå, du kommer bli så full, så full systern. som ett djur! bara kravla runt och uhuhu.
Systern: Men hur mycket kommer det här kosta? jag har sextion kronor. kanske tre hundra.
Fredrik: 2000.
Systern: va?
Fredrik: Att ta sig över kommungränsen kostar ju 1000 kronor bara det.
Systern: Nej Fredrik, det är inte sant.
Fredrik: Jo!
keddowic says:
Kan man försörja sig på att vara en panda?
tror jag ska bli en panda nästa år.
Känns som en bra grejj
Bara gå runt och fluffa och äta bambu
På Arvikafestivalen 2004
Fredrik: Men Systern. Kan du inte gå och lägga dig nu?
Systern: Nja. Det tror jag inte. Varför ska jag göra det?
Fredrik: Vi vill gå och lägga oss nu men vi kan ju inte lämna dig här.
Systern: Men vaddå, jag klarar mig väl om ni går och lägger er?
Fredrik: Det är ju mer än en meter mellan dig och tältet. Om vi lämnar dig själv här kanske det kommer en stor neg.... nej. 35 kebabdjur och börjar hoppa på dig. De kanske gör sönder din kärleksstol.
Smält ost
För ungefär sju år sedan var jag i Skövde på en spelning. Där var även Fredrik. Jag visste vem han var eftersom han umgicks en del med Patrik. Då hade han häftiga metal-t-shirtar och kajal. När vi stod framme vid scenen kom han fram och ville dansa med oss, han var jätteglad. Av någon anledning skulle han lyfta upp mig, ingen vet varför. Sedan blev det sommar och vi var ett rejält gäng som åkte till Arvikafestivalen. Jag bodde granne med Fredrik. Han bjöd på vin och vi buggade på pressenningen mitt i natten. Då kallades han Poeten.
Genom gemensamma vänner träffades vi en del på fester och annat.
Sedan vet jag egentligen inte hur det gick till. Inte Fredrik heller. Men någonstans när jag gick på gymnasiet började vi umgås. Jämt. Gick jag inte till honom efter skolan så gjorde jag det på kvällen. Och på helgerna var jag där och drack folköl eller åt pizza. Vi tittade på film och åt toast. Ibland improviserade vi fram dålig musik. Ibland planerade vi äventyr till Lund eller var det än var 047 spelade, eller nästa Arvikafestival. Vi hade förfester och efterfester. Vi åt pizza. Drack kaffe. Såg på dåliga musikvideor. Såg på ännu sämre filmer och fick ångest för det. (National treasure. Se den inte.) Vi såg på bra serier och blev kära i Trailer park boys. Ett tag såg vi Napoleon dynamite flera gånger om. Vi såg på film-samples om och om igen. Många gånger sov jag på hans soffa, den långa, bruna, mjuka.
Sedan några år tillbaka är det Josefin och Fredriks lägenhet. Det är samma lägenhet, fast bättre. På senare tid har jag inte varit där alls lika mycket som förr, men det gör nästan inget. Så fort jag kommer in i hallen känns det som det alltid gjort. Tryggt. I soffan är det allra bäst. Det var allra bäst för länge sedan när jag satt bredvid Fredrik i den stora, under en filt och åt ostbågar.
Nu har de äntligen hittat sitt hus. I veckan flyttar de ut från lägenheten, som är såld, och någon annan flyttar strax därefter in. I fredags var vi där på utflyttningsfest. Att det inte blir några fler sena kvällar, eller slappa söndagar, känns så klart kasst. Jag är så nostalgisk av mig och vill att allt fint ska vara kvar.
Några helger innan satt vi och pratade om det, jag och Fredrik, och då kändes det på något sätt som att det skulle ta slut. Som att det var över. Så är det ju naturligtvis inte, Stenstorp är inte så långt bort och vi kommer ju att ses som vanligt. Men jag blev ändå alldeles ledsen över vetskapen om att inte komma tillbaka till Hjelmarrörsgatan 16 B. Det är så många, många fina minnen därifrån. Och från hela den tiden, med Fredrik.
Men jag försöker inse att det inte är något negativt. Nu är vi inte samma som vi var för fem år sedan. Livet går ju vidare som det ska. Jag kan minnas allt det fina och se fram emot nytt fint som kommer. Jag vill spendera hela sommaren i deras stora trädgård. Leka med Fredrik i bäcken. Elda, grilla halloumi och dricka kall öl. Oavsett om han bor här eller där så är han min BFF och jag hans, always and forever.
En gång åkte vi till Irland, gick jättelångt och låg sedan i mjukt gräs i en enorm park. Vi drack även öl på Tempel bar, dansade, åt pasta och var på ett skitsnyggt fängelse.
En gång åkte vi till Lysekil för att fira midsommar. Fredrik körde, givetvis med sina pilotbrillor och armbågen ut genom fönstret.
Irland igen. Jag vet ärligt talat inte vad som händer här, men han är fin.
När Ulf fyllde 25 firade vi hela dagen i gräset utanför Joel. Fredrik var söt som alltid, och så skäggig!
Fredrik tycker inte om att bli fotograferad. Han säger att man tar en bit av någons själ om man tar en bild på personen. Och så hatar han blixten.
En gång hade jag och Fredrik ett band, Bank- eller postgiro? hette det. Vi hade jättemånga instrument i vår studio, kom aldrig överens med mixprogrammet utan spelade bara in spår på spår och fick till slut ihop ett helt album, Arc welding. Det finns två exemplar. Ulf är med och gästsjunger. Någon gång ska vi spela på Maratonrock.
Midsommararen 2005 spenderade vi i Krokstrand. Det var nog den bästa midsommaren någonsin.
På balkongen hos Toffes pappa smeden i Krokstrand. Den var precis livsfarlig men det gjorde inget.
Genom gemensamma vänner träffades vi en del på fester och annat.
Sedan vet jag egentligen inte hur det gick till. Inte Fredrik heller. Men någonstans när jag gick på gymnasiet började vi umgås. Jämt. Gick jag inte till honom efter skolan så gjorde jag det på kvällen. Och på helgerna var jag där och drack folköl eller åt pizza. Vi tittade på film och åt toast. Ibland improviserade vi fram dålig musik. Ibland planerade vi äventyr till Lund eller var det än var 047 spelade, eller nästa Arvikafestival. Vi hade förfester och efterfester. Vi åt pizza. Drack kaffe. Såg på dåliga musikvideor. Såg på ännu sämre filmer och fick ångest för det. (National treasure. Se den inte.) Vi såg på bra serier och blev kära i Trailer park boys. Ett tag såg vi Napoleon dynamite flera gånger om. Vi såg på film-samples om och om igen. Många gånger sov jag på hans soffa, den långa, bruna, mjuka.
Sedan några år tillbaka är det Josefin och Fredriks lägenhet. Det är samma lägenhet, fast bättre. På senare tid har jag inte varit där alls lika mycket som förr, men det gör nästan inget. Så fort jag kommer in i hallen känns det som det alltid gjort. Tryggt. I soffan är det allra bäst. Det var allra bäst för länge sedan när jag satt bredvid Fredrik i den stora, under en filt och åt ostbågar.
Nu har de äntligen hittat sitt hus. I veckan flyttar de ut från lägenheten, som är såld, och någon annan flyttar strax därefter in. I fredags var vi där på utflyttningsfest. Att det inte blir några fler sena kvällar, eller slappa söndagar, känns så klart kasst. Jag är så nostalgisk av mig och vill att allt fint ska vara kvar.
Några helger innan satt vi och pratade om det, jag och Fredrik, och då kändes det på något sätt som att det skulle ta slut. Som att det var över. Så är det ju naturligtvis inte, Stenstorp är inte så långt bort och vi kommer ju att ses som vanligt. Men jag blev ändå alldeles ledsen över vetskapen om att inte komma tillbaka till Hjelmarrörsgatan 16 B. Det är så många, många fina minnen därifrån. Och från hela den tiden, med Fredrik.
Men jag försöker inse att det inte är något negativt. Nu är vi inte samma som vi var för fem år sedan. Livet går ju vidare som det ska. Jag kan minnas allt det fina och se fram emot nytt fint som kommer. Jag vill spendera hela sommaren i deras stora trädgård. Leka med Fredrik i bäcken. Elda, grilla halloumi och dricka kall öl. Oavsett om han bor här eller där så är han min BFF och jag hans, always and forever.
En gång åkte vi till Irland, gick jättelångt och låg sedan i mjukt gräs i en enorm park. Vi drack även öl på Tempel bar, dansade, åt pasta och var på ett skitsnyggt fängelse.
En gång åkte vi till Lysekil för att fira midsommar. Fredrik körde, givetvis med sina pilotbrillor och armbågen ut genom fönstret.
Irland igen. Jag vet ärligt talat inte vad som händer här, men han är fin.
När Ulf fyllde 25 firade vi hela dagen i gräset utanför Joel. Fredrik var söt som alltid, och så skäggig!
Fredrik tycker inte om att bli fotograferad. Han säger att man tar en bit av någons själ om man tar en bild på personen. Och så hatar han blixten.
En gång hade jag och Fredrik ett band, Bank- eller postgiro? hette det. Vi hade jättemånga instrument i vår studio, kom aldrig överens med mixprogrammet utan spelade bara in spår på spår och fick till slut ihop ett helt album, Arc welding. Det finns två exemplar. Ulf är med och gästsjunger. Någon gång ska vi spela på Maratonrock.
Midsommararen 2005 spenderade vi i Krokstrand. Det var nog den bästa midsommaren någonsin.
På balkongen hos Toffes pappa smeden i Krokstrand. Den var precis livsfarlig men det gjorde inget.
En tid efter att vi börjat umgås ordentligt, bara vi två, frågade jag Fredrik om han tyckte att det varit konstigt. Vi gick nog ganska snabbt från att bara ha umgåtts i större grupper, till att vara ensamma väldigt ofta.
Han sa att han tyckte att det vart lite obekvämt i början, men:
"Nu trivs jag som osten i toasten."
Det blir inte finare än så.
Han sa att han tyckte att det vart lite obekvämt i början, men:
"Nu trivs jag som osten i toasten."
Det blir inte finare än så.
Sagan om Stefan Sauk och godisbutiken
Eftersom domen i Pirate bay-målet kommer nästa vecka pratade vi lite fildelning på jobbet igår. Jag mindes den fantastiska första dagen av rättegången då jag satt och lyssnade på direktsädningen. Oerhört underhållande. I samma veva kom Ipred-tjafset och vid något tillfälle anordnade Aftonbladet denna debatt.
Mitt favoritcitat från Stefan Sauk är helt klart "Vi har lagt massa olika saker i samma korg och kallar det cykelpump."
Se och njut, det är värt det bara för underhållningen, men är givetvis också intressant.
Mitt favoritcitat från Stefan Sauk är helt klart "Vi har lagt massa olika saker i samma korg och kallar det cykelpump."
Se och njut, det är värt det bara för underhållningen, men är givetvis också intressant.
Puss
Love is the harmony
Desire is the key
Love is the melody
Now sing it with me
You'll be the rythm and I'll be the beat
Then I'll be the rythm and you'll be the beat
And love, the shoreline, where you and I meet
Desire is the key
Love is the melody
Now sing it with me
You'll be the rythm and I'll be the beat
Then I'll be the rythm and you'll be the beat
And love, the shoreline, where you and I meet
Akemi Kitagawa
Den första dagen när vi kom till Hiroshima hade vi bara åkt förbi med spårvagnen och konstaterat vart parken och domen låg. Dag två gick vi dit efter frukosten. Det var i stort sett bara att gå över en bro och promenera några minuter till, det låg jättenära vårt hostel. Vi gick igenom den oerhört grönskande minnesparken och monumenten med tusentals papperstranor i olika färger.
Framme vid domen, den enda byggnaden som inte restaurerades efter bombningen, stod vi bara och tittade. Det var säkert 25 grader och strålande sol, en märklig kontrast till vart vi befann oss. Efter bara någon minut kom en liten japansk kvinna fram till oss. Hon hade en megastor skärmmössa, som alla andra små japanska kvinnor i medelåldern och uppåt hade.
"Can I guide you?" Jämfört med våra tidigare erfarenheter från engelsktalande japaner var hon grym. Hon berättade att hon studerade just engelska och ville visa oss runt om vi hade tid. "And of course it's free!"
Visst tänkte vi, som annars antagligen hade stannat några minuter till och tittat på skelettet på andra sidan staketet och sedan fortsatt vidare till muséet.
Istället blev vi kvar i minst en halvtimma. Dels framför domen men vi gick även till andra ställen i närheten.
Den lilla japanskan, som heter Akemi Kitagawa, hade med sig en pärm med bilder, fakta och kartor. Hon berättade allt som man kan berätta om bombningen på en halvtimma. Att de hade valt platsen därför att det bara några hundra meter bort fanns en ovanlig T-formad bro som var lätt att se från luften. Hur de med hjälp av skuggor kunnat fastställa vart epicentret för bomben var. Hur staden på ett sätt räddades av att en tyfon drog förbi strax efteråt och på så sätt sköljde rent. Hur personer i husen i närheten hade överlevt då de befann sig i källaren när det hände, och varför byggnaden framför oss inte hade förstörts av tryckvågen som allt annat. Hon tog oss till hypocentrat på marken, visade skuggorna som fortfarande syntes tydligt, och gravstenar som hade flyttats av tryckvågen.
När vi skiljdes åt tackade hon för sig och bad oss berätta för andra vad hon berättat för oss, så att det inte skulle hända igen. Och så gav hon oss varsin papperstrana.
Efter det fortsatte vi till muséet där vi spenderade någon timma bland svartvita fotografier tagna bara timmar efter katastrofen, kläder som hade frätits halvt sönder blixten, träväggar fläckade av svart regn.
Och ett fickur som hade stannat klockan 8.15.
Idag är det 65 år sedan. När jag satt på jobbet såg jag en text från TT där det stod att det idag finns kärnvapen i världen som motsvarar 150 000 Hiroshimabomber.
Hur man ska hantera sådan information har jag ingen aning om.
Jag vet bara att jag är oerhört glad över att vi åkte dit, och att Akemi hittade oss i solskenet.
Glen i en hiss
På vägen hem igår fick jag köra med hellyse för första gången på länge. Det kändes lite höstfint och jag var tvungen att lyssna på The Swell Season och fick sååledes ett litet Irlandsåterfall. På ett bra sätt.
Jag har älskat den här låten i så många år men fortfarande blir jag lika rörd varje gång jag hör den.
If I used to love you baby
Somnar med min hand i hans och vaknar till regnet på fönstret.
Ibland är det inte svårare än så.
It ain't nothing like I'm loving you now.
Ibland är det inte svårare än så.
It ain't nothing like I'm loving you now.
Japp, ännu mera kärlek
Ibland blir det mycket.
Jag har vid mer än ett tillfälle funnit mig själv på Skaravägen (den gör något med mig, tydligen) fullkomligt tokgrinandes av lycka. Jag vet inte hur det börjar men plötsligt sitter jag bara där och mår så förbannat bra att det regnar över hela kinderna.
Det spelar ingen roll att jag vaknar bredvid honom varje morgon, växlar ett antal sms under dagen, äter middag med honom på eftermiddagen, ligger i soffan bredvid honom på kvällen och till sist somnar bredvid honom. Varje dag. Och helgerna spenderar vi nästan alltid tillsammans. Ändå tar det inte lång tid in på förmiddagen innan jag saknar honom och räknar ner timmarna tills jag får se honom igen.
Det är så förbannat skönt att längta.
Hela livet är nästan ofattbart bra för stunden. Jag har ett jobb som jag uppskattar mer och mer, fått mer jobb, bor i världens bästa lägenhet, har en hel familj som snart är nykär, det är sommar, vi har grillat två dagar i rad och förkylningen har äntligen gett upp.
Det är över ett år sedan jag flyttade tillbaka till Falköping och jag är fortfarande lika lycklig. Varje dag. Till och med på söndagarna är jag lycklig. Lika lycklig som på tisdagarna, eller torsdagarna.
Det är obeskrivligt bra. Men det bästa, det bästa är att hela framtiden ligger där och väntar.
Tanken är svinlande.
(När jag ändå tjatar om Colbas kan jag ju nämna att han faktiskt har gjort det som han aldrig någonsin tänkte göra.)
Jag har vid mer än ett tillfälle funnit mig själv på Skaravägen (den gör något med mig, tydligen) fullkomligt tokgrinandes av lycka. Jag vet inte hur det börjar men plötsligt sitter jag bara där och mår så förbannat bra att det regnar över hela kinderna.
Det spelar ingen roll att jag vaknar bredvid honom varje morgon, växlar ett antal sms under dagen, äter middag med honom på eftermiddagen, ligger i soffan bredvid honom på kvällen och till sist somnar bredvid honom. Varje dag. Och helgerna spenderar vi nästan alltid tillsammans. Ändå tar det inte lång tid in på förmiddagen innan jag saknar honom och räknar ner timmarna tills jag får se honom igen.
Det är så förbannat skönt att längta.
Hela livet är nästan ofattbart bra för stunden. Jag har ett jobb som jag uppskattar mer och mer, fått mer jobb, bor i världens bästa lägenhet, har en hel familj som snart är nykär, det är sommar, vi har grillat två dagar i rad och förkylningen har äntligen gett upp.
Det är över ett år sedan jag flyttade tillbaka till Falköping och jag är fortfarande lika lycklig. Varje dag. Till och med på söndagarna är jag lycklig. Lika lycklig som på tisdagarna, eller torsdagarna.
Det är obeskrivligt bra. Men det bästa, det bästa är att hela framtiden ligger där och väntar.
Tanken är svinlande.
(När jag ändå tjatar om Colbas kan jag ju nämna att han faktiskt har gjort det som han aldrig någonsin tänkte göra.)
Ja, nu tänker jag gnälla igen
Jag antar att det var för att vi sjöng på Satellite hos Johan i lördags och pratade om huruvida Lena såg ut som Kat von Dee eller inte. Idag tog jag mig alla fall in på Eurovision-sidan och hittade härligheten.
Herregud? Och det där var det bästa i hela Europa? Jag står fast vid åsikten att man borde skippa det helt, helst vartenda år. Eller, så kan man skippa både schlagerfestivalen och fotbolls-EM i alla fall någon gång emellanåt och istället lägga den sammanlagda, ofantliga summan på att rädda tre mindre länder från svält, HIV och annat otrevligt.
Lite medmänsklighet måste det ju finnas någonstans, kan jag tycka.
(Jag skulle kunna skriva om allt vi kunde lagt bröllopspengarna på också, mer än gärna, men då skulle jag antagligen ligga sömnlös av ilska inatt och det har jag inte råd med. Så jag står över. Alla (mamma) vet redan hur mycket jag ogillar det hela i alla fall.)
Herregud? Och det där var det bästa i hela Europa? Jag står fast vid åsikten att man borde skippa det helt, helst vartenda år. Eller, så kan man skippa både schlagerfestivalen och fotbolls-EM i alla fall någon gång emellanåt och istället lägga den sammanlagda, ofantliga summan på att rädda tre mindre länder från svält, HIV och annat otrevligt.
Lite medmänsklighet måste det ju finnas någonstans, kan jag tycka.
(Jag skulle kunna skriva om allt vi kunde lagt bröllopspengarna på också, mer än gärna, men då skulle jag antagligen ligga sömnlös av ilska inatt och det har jag inte råd med. Så jag står över. Alla (mamma) vet redan hur mycket jag ogillar det hela i alla fall.)
Naturlig glädje
Igår spred jag och Colbas lycka över halva Falköping. Nästan.
På elvafikat fick Henrik sin något sena födelsedagspresent – en pizzasalladland-tshirt. Han blev lite mållös och fnittrig, kramades och skickade senare även ett tacksms.
Sedan var Jabock och Maria på besök. Vi hade hoppats på att Jabock skulle vara krossad efter fredagens bravader på Pubben, så att vi kunde lyfta upp honom lite. Han mådde dock bra men fick presenten ändå, en liten Totoro. "Det här är nog det finaste jag fått i hela mitt liv." Kramar och mer kramar.
På kvällen bar det av till Perry som fyllde år i veckan. Eftersom Colbas hade två likadana LP-skivor hemma tänkte vi att han ju kunde få en av dem, eftersom genren var rätt. När han öppnade den i tidningspapper inslagna Vem kan man lita på? trodde han inte riktigt att det var sant. "Näe? Ni skämtar med mig? Det här är den bästa presenten! Åh! Dubbelkram!"
Jag tror att vi båda två hade klarat oss ganska länge på lyckan från Henrik, men herregud vad härligt det är. Med äkta och okonstlad glädje. Jag längtar så efter att få träffa kära Trulz så jag kan få ge henne klistermärkena från Sydkorea. Även om det just bara är små klistermärken så vet jag redan nu att hon kommer bli skitglad, för hon är en människa som uppskattar, på riktigt. Det är fantastiskt.
Och skatteåterbäringen var så generös att jag nog kan beställa den där tshirten till Jabock ändå...
Hans glädje är hur som helst värd långt mer än 46 dollar.
På elvafikat fick Henrik sin något sena födelsedagspresent – en pizzasalladland-tshirt. Han blev lite mållös och fnittrig, kramades och skickade senare även ett tacksms.
Sedan var Jabock och Maria på besök. Vi hade hoppats på att Jabock skulle vara krossad efter fredagens bravader på Pubben, så att vi kunde lyfta upp honom lite. Han mådde dock bra men fick presenten ändå, en liten Totoro. "Det här är nog det finaste jag fått i hela mitt liv." Kramar och mer kramar.
På kvällen bar det av till Perry som fyllde år i veckan. Eftersom Colbas hade två likadana LP-skivor hemma tänkte vi att han ju kunde få en av dem, eftersom genren var rätt. När han öppnade den i tidningspapper inslagna Vem kan man lita på? trodde han inte riktigt att det var sant. "Näe? Ni skämtar med mig? Det här är den bästa presenten! Åh! Dubbelkram!"
Jag tror att vi båda två hade klarat oss ganska länge på lyckan från Henrik, men herregud vad härligt det är. Med äkta och okonstlad glädje. Jag längtar så efter att få träffa kära Trulz så jag kan få ge henne klistermärkena från Sydkorea. Även om det just bara är små klistermärken så vet jag redan nu att hon kommer bli skitglad, för hon är en människa som uppskattar, på riktigt. Det är fantastiskt.
Och skatteåterbäringen var så generös att jag nog kan beställa den där tshirten till Jabock ändå...
Hans glädje är hur som helst värd långt mer än 46 dollar.
ur Kära Gabriel av Halfdan W. Freihow
Jag sitter här och ser på min hand, Gabriel, på allt som står skrivet där. Det mesta kan jag inte läsa. Det är nerklottrat i all hast på språk jag inte förstår, en rispa här, ett ärr där, en fläck och en fördjupning. En del människor vill få oss att tro att händerna är färdigskrivna böcker vi föddes med, två band där våra liv är nedtecknade i fåror och veck redan innan vi har levt, uppslagsverk som vi kan konstultera för att lära oss vilka vi är och som kan berätta hur det ska gå med oss. Men så är det inte. Våra handböcker skriver vi själva, eller livet skriver dem för oss, dag för dag, för att ingenting ska bli glömt, för att vart slag och varje smekning ska kvarhållas och kommas ihåg. Så som din fotsula bär med sig avtryck av alla sandkorn och mjuka mattor den har gått på, varje dörr den har sparkat in, så sitter varje blomstjälk, varje mynt och varje galler du hållit om inristade i dina händer.
Därför är det så skönt att hålla någon annan i handen, för då pratar två historier med varandra. Som när vi kör bil, jag fram och du bak, och den ene rätt som det är måste sträcka ut handen för att hålla den andres för ett ögonblick, och en överföring äger rum av något vi aldrig pratar om, men som är gott och starkt och stort. I kroppens bibliotek är det bara ögonen som förvaltar mer information om livet vi har levt än händerna. Om Gud finns när vi dör, tänker jag mig att det är våra händer han ber att få se. Så ler eller sörjer han, för handskriften låter sig inte suddas ut, den är dagboken vi för hela livet, och den ska vi dömas efter.
Jag sitter här och ser på min hand, och den är som en skattkarta. Hade jag kunnat tyda alla tecknen och läsa dem i ordningsföljd hade jag kanske funnit hela min historia. Men det kan jag inte, det skulle vara som att leva livet om igen. Vi finner aldrig helt och hållet fram till oss själva, Gabriel, det är en fåfäng och ofruktbar jakt.
Däremot kan vi bli funna, och vi kan själva finna andra. Just det är händernas verkliga mirakel – att de låter oss ta emot och att de låter oss ge. Allt det andra är i grund och botten bara lektyr som tidsfördiv.
Därför är det så skönt att hålla någon annan i handen, för då pratar två historier med varandra. Som när vi kör bil, jag fram och du bak, och den ene rätt som det är måste sträcka ut handen för att hålla den andres för ett ögonblick, och en överföring äger rum av något vi aldrig pratar om, men som är gott och starkt och stort. I kroppens bibliotek är det bara ögonen som förvaltar mer information om livet vi har levt än händerna. Om Gud finns när vi dör, tänker jag mig att det är våra händer han ber att få se. Så ler eller sörjer han, för handskriften låter sig inte suddas ut, den är dagboken vi för hela livet, och den ska vi dömas efter.
Jag sitter här och ser på min hand, och den är som en skattkarta. Hade jag kunnat tyda alla tecknen och läsa dem i ordningsföljd hade jag kanske funnit hela min historia. Men det kan jag inte, det skulle vara som att leva livet om igen. Vi finner aldrig helt och hållet fram till oss själva, Gabriel, det är en fåfäng och ofruktbar jakt.
Däremot kan vi bli funna, och vi kan själva finna andra. Just det är händernas verkliga mirakel – att de låter oss ta emot och att de låter oss ge. Allt det andra är i grund och botten bara lektyr som tidsfördiv.
Sista dagen i Japan
Innan vi tog toget till Fukouka for att flyga over till Sydkorea, besokt vi en fantastiskt fin tredgord som log gomd mitt i Osaka. Skoldpaddorna gottade sig i solen.
Japan!
Nogra smakprov fron semestern!
Colbas och Pikachu i Kawaguchiko.
Nogonstans i Tokyo.
Sista kvellen i Tokyo. Hittade ett fint stelle som hade oppet till 4 am med stora ol.
Colbas och hela skitstora Mount Fuji!
Colbas och Pikachu i Kawaguchiko.
Nogonstans i Tokyo.
Sista kvellen i Tokyo. Hittade ett fint stelle som hade oppet till 4 am med stora ol.
Colbas och hela skitstora Mount Fuji!
Jonsí
I love you even more than I did before
För sju år sedan vid den här tiden på året bodde jag i Stenstorp, gick klädd i nästan uteslutande svarta eller i alla fall mörka kläder och funderade på hur jag skulle bära mig åt för att slippa börja gymnasiet efter sommaren.
Jag avskydde Stenstorpsskola mer än någonting annat och ville helst slippa en ny skola med nya människor. (Något jag idag givetvis inte ångrar eftersom jag där träffade några av världens bästa människor.)
Hade någon sagt till mig då, och det var det säkert någon som gjorde, att allt skulle bli annorlunda sedan, hade jag blånekat.
Min inställning till livet vid den tidpunkten var väl som den är hos alla trötta tonåringar som inte spelar fotboll eller har massa hästar. Jag hade antagligen svarat "Jo. Säkert. Jag kommer sitta är i Stenstorp och ruttna och ingen kommer bry sig. Det blir fint."
Men. Nu är jag här, sen, och kan konstatera att jag hade fel. Det är nämligen inte bara annorlunda utan ibland snudd på obegripligt. Jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig att livet kunde bli så här.
Idag krävs det ärligt talat inte mer än att jag vaknar på morgonen för att jag ska inse att livet är fantastiskt.
Det räcker med att jag öppnar ögonen och ser att han ligger där så blir jag lycklig. Även om jag vaknar två timmar för tidigt av solljuset och han snarkar, har ett knä i min mage eller ligger så nära att jag får andas begagnad luft – det gör detsamma.
Men han är där, nära, och det är så oerhört värdefullt att jag ibland blir mållös.
Jag avskydde Stenstorpsskola mer än någonting annat och ville helst slippa en ny skola med nya människor. (Något jag idag givetvis inte ångrar eftersom jag där träffade några av världens bästa människor.)
Hade någon sagt till mig då, och det var det säkert någon som gjorde, att allt skulle bli annorlunda sedan, hade jag blånekat.
Min inställning till livet vid den tidpunkten var väl som den är hos alla trötta tonåringar som inte spelar fotboll eller har massa hästar. Jag hade antagligen svarat "Jo. Säkert. Jag kommer sitta är i Stenstorp och ruttna och ingen kommer bry sig. Det blir fint."
Men. Nu är jag här, sen, och kan konstatera att jag hade fel. Det är nämligen inte bara annorlunda utan ibland snudd på obegripligt. Jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig att livet kunde bli så här.
Idag krävs det ärligt talat inte mer än att jag vaknar på morgonen för att jag ska inse att livet är fantastiskt.
Det räcker med att jag öppnar ögonen och ser att han ligger där så blir jag lycklig. Även om jag vaknar två timmar för tidigt av solljuset och han snarkar, har ett knä i min mage eller ligger så nära att jag får andas begagnad luft – det gör detsamma.
Men han är där, nära, och det är så oerhört värdefullt att jag ibland blir mållös.
Happy, happy days
Livet är oerhört lätt och ljuvligt för stunden, vi kör helt enkelt bara vidare på det.
Och här har det hänt grejer!
Och här har det hänt grejer!
