Systernet

De här herrarna är de som spelats mest i bilen, hemma i köket, på mp3spelaren och på jobbet den senaste veckan.
Jag vet inte om det är gitarrerna, texterna eller stämsångerna som gör mig så svag.

                   



Eller om det helt enkelt är skäggen.

En dag satt jag och Karin och tyckte att det vore roligt med en hobby här i livet. Hon nämnde att hon provat en del saker, bland annat handarbete, men tappat tålamodet efter ett tag.
Eftersom jag knappt gör annat än lagar mat och myser med min dator efter jobbet så kände jag att nu var det verkligen dags.
    Jag nappade på broderi.
    Efter att ha inhandlat tyg (kallas det inte nåt annat?), nål och garn tog det mig en vecka att färdigställa den här, som jag sedan skickade iväg till min kära vän Trulz som en gåva.


Det gick relativt smärtfitt och blev snudd på identiskt med mönstret, så nu tänkte jag ta det hela ett steg vidare.
    Alltså: En disponibel arbetsyta på 65 gånger 80 centimeter, vilket motsvarar ungefär 285 korsstygn på bredden, 12 färger och ett ganska halvtaffligt mönster som jag pillade ihop med hjälp av en illsnygg illustration och photoshop, som är fyra A3 stort.

    Heh.

Ett steg vidare är ta mig tusan en underdrift; I say PUSH IT TO THE LIMIT!
    Dock har jag svårt att lova att den kommer bli klar till jul som önskat, men jag ska kämpa. Eftersom jag börjar bli krasslig tänker jag spendera helgen hemma i huset med vad jag hoppas blir ett marathonbroderi utan dess like.

Först bär det dock iväg till Stockholm i morgon, för att se Mark Lanegan och Isobel Campbell tillsammans med Trulz. Vilken fröjd! Som uppvärmning tänkte vi smaka chokladglöggen som tydligen är det senaste. Oh yea!

Liksom i slutspurten av FRA-debatten, har jag återigen snöat in mig och har svårt att släppa taget. Den här gången gäller det Ipred-lagen.
    Jag har mina dagliga blogg-kollar, men därifrån finns det i regel alldeles för många länkar till andra ställen för att man ska kunna sluta läsa, så jag fastnar lätt lite för länge.

Dagens roligaste läsning var helt klart chatten med Jan Guillou på Aftonbladet, där ämnet var just Ipred-lagen.
Som huvudperson i akten lyckas han delta utan att svara på en enda fråga.
Inte fy skam.

Det är sällan jag lyckas med söndagmornarna, men lördagarna är så gott som alltid alldeles ljuvliga.
    Jag trivs oförskämt bra i min randiga pyjamas (som mot alla odds har hållt i drygt två år trots att jag köpte den för högst 12 euro på Penney's i Limerick) och att sitta vid köksbordet bredvid radion som skvalar intellektuella diskussioner via P1.
    I hörnet sprakar det från pannan eftersom jag varit duktig och slängt på mig kappan över pyjamasen och stövlat ut i snön för att hämta mer ved. Jag hittade dessutom både björnbär och hallon i frysen så frukosten blev lite finare än vanligt den också.
    Men nu har klockan blivit halv tolv. Jag har förvisso bytt ut ena hälften av pyjamasen mot ett linne och en kofta, men jag sitter kvar vid köksbordet. Framför mig ligger det senaste och enorma nummret av Re:Public Service som tagit en ny vändning, ökat på formatet betydligt, och nu fokuserar ännu mer på bildreportage. De gigantiska sidorna är fyllda av foton från mexikanska migranter och bara bröst-aktivister, och tidningen täcker halva köksbordet. Minst. På datorn spelar George Brassens och i koppen börjar cappuccinon (i dag med havremjölk! Inte helt tokigt) svalna och ta slut.
    Men det gör så lite.
    Det är ingen brådska.
    Om en stund ska jag ge mig an en linsgryta och broderiet som börjar bli klart. Senare ikväll väntar en irländsk afton med både stew och livemusik och fram tills dess tänker jag nog glida runt i pyjamasbyxor och ulltofflor.

Jag har sedan en tid tillbaka tyckt väldigt mycket om Spreadshirt men när jag i dag fick det senaste nyhetsbrevet tänkte jag bara: var det där verkligen nödvändigt?

Men när det är torsdag kvart över elva, magen börjar räkna ner till lunchen och Berndt från Säter ringer för första gången den här dagen och inleder samtalet med:
   - Du. Är det någon som sagt till dig hur bra du är på det du gör?

Då känns det lite bättre än bra.
   Det här är mitt första riktiga jobb (även fast det är ett vikariat...) och sånna saker gör ju så himla mycket. Jag gick och kände mig nöjd hela dagen tack vare det.

Berndt är förresten en klippa annars också.
    Jag minns när jag hälsade på honom första gången, någon dag i kanske våras när jag fick hoppa in tillfälligt på Södran. Vi satt inne hos PG och pratade örter, grönsaksland och lite jobb.
    Han var sådär barnsligt nöjd med sitt jobb som reporter.
    - Tänk vilken tur jag har, som får jobba med det här varje dag. Alla människor jag får träffa, fantastiskt!
    Jag frågade hur gammal han var och konstaterade att det inte var så fasligt långt kvar till pensionen, och undrade om det inte skulle bli lite skönt ändå, att vara ledig på heltid, och det skulle det ju så klart också. Det fanns ju så mycket annat han ville göra förutom att vara journalist. Men några år kvar var det i alla fall.
    Så frågade han hur gammal jag var och jag svarade sanningsenligt 20, varpå Berndt kastade huvudet bakåt där han satt på stolen med armarna korsade över magen. Tokskrattade gjorde han.
    En liten liten stund kände jag mig så där liten som jag ibland tror att jag är, eftersom jag i nästan alla sammanhang verkar vara yngst.
    Men strax förstod jag att det inte var det han skrattade åt, min lilla erfarenhet av livet jämfört med hans.

- Fy fan vad härligt Veronica! Du har så himla mycket framför dig!

Också då blev jag väldigt glad. En människa jag endast hade pratat med ett fåtal gånger på telefon innan, som satt där och var glad över allt jag hade kvar att uppleva av livet.
    Det är ganska stort, tycker jag.

Efter lite drygt tre månaders heltid på Södran har jag vant mig vid Berndts dagliga samtal. Jag vet att förr eller senare kommer det, kanske både en och två och tre gånger. På en kvart.

Vårat sista telefonsamtal i går slutade med ett konstaterande. Att vi var jäkligt bra båda två.
Och sedan:
- Om jag hade varit trettio år yngre Veronica...


(Och så lite Bon Iver helt enkelt för att han sjunger så fint att jag blir alldeles mysig.)