Systernet

Jabock: Det där kvalar utan tvekan in som Sveriges nya nationalsång. Lett.
Tänk dig. Skolavslutning, handen över hjärtat och stämsång.

Han har så rätt. Jag anar att den kan bli årets Arvika-plåga.

Jag börjar attacknysa för tredje gången den dagen.
Jag: Har du päls eller är det pollen? Eller är jag kanske elöverkänslig?
Fredrik: Det är du nog, det vore det värsta.
Jag: Ja, då får jag flytta ut i skogen igen, till ett tält.
Fredrik: Nej men alltså, seriöst, då är det väl lika bra att bara ge upp? Eller vad finns det  då att se fram emot?

Midsommaraftonen i Kleva blev väldigt trevlig. Det är fint att sitta i världens största partytält och inte behöva bry sig om att det skitregnar i en halvtimma utan bara ta en snaps till. Och så är det en bra grej att vara så här tokkär, det ska jag vara oftare.

Men nu ska jag fira 6 aldrig tidigare skådade oproduktiva vakna timmar med ett bad och Flight of the conchords.

Jag undrar vad Laura tittar på som gör henne så fantastiskt fin och får henne att se så nöjd och lycklig ut på Pubens uteservering en onsdag runt midnatt.
– Den regnbågsfärgade diskokulan!

Det är så skönt när folk kommer hem.

Lisa.

since you came along, you sexy thing (sexy thing)



Dagarna är fulla av trevligheter och snart är det midsommar. Jag har knappt tid att slösurfa längre.

Ja jävlar i min låda. Klockan är strax efter sju och jag har redan insett att skatteåterbäringen nu bor på mitt konto.
Med min nyfunna energi ska jag strax springa fem kilometer på berget igen, sedan äta en fin frukost med bagels från gårdagen och en rejäl cappuccino. Sedan ska det städas lite innan det bär av till Broddetorp för lite frisering, Skövde för att hämta glasögonrecept och sedan hem för att beställa saker jag väntat på att få beställa och sannerligen flrtjänar att beställa. Mhm. Och ikväll blir det folkölsdisco med limbo, som back in the days i trean strax innan studenten. Bra grejer.

Det visar sig efter många om och men att Festivalbussen till Arvika blev det biligaste alternativet. Jag vet inte hur många gånger jag svurit över att inte åka med helvetet igen, men nu blir det tydligen så. Kanske blir det skitbra i år, who knows?

Och jag verkar inte kunna sluta lyssna på Human Missile.

Nu: pollenpiller, pollenögondroppar och pollennäspulver. Jag ska vinna.

 

Ulf fyllde 27 och fick eremitkräftan Hunter i födelsedagspresent. Vi hade dessutom inrett tidernas helt klart finaste bostad till honom, så nu kan de bli gamla tillsammans, nöjda och glada. Lördagen bjöd för övrigt också på drinkar innehållandes kapris och kokossprit.

Och jag fortsätter att vara nöjd och lycklig över det mesta varenda dag.
Jag vaknar på söndagsmornar och konstaterar att verkligheten är tusen gånger bättre än det fina jag just drömde.

Kanske var det folkvisorna på balkongen i Lund på Valborg som satte igång det, eller avskedsfesttisdagen med Åsa och bildarkivet och tankarna på våra fina bögvänner. Eller så var det de många och gröna fälten jag körde förbi i måndags.
    Men gudars, jag har cravings.

Det slog mig här om dagen i hallen att skatteåterbäringen kan mysa in på mitt konto inom så lite som tre veckor, och med ens blev jag om möjligt ännu lite lyckligare.
    Inte bara för att jag då har råd med Magnolia Electric Co-biljett till Malmöspelningen i augusti (springades, Jabock, så bra!) utan även för att jag dessutom kan beställa en efterlängtad Maxpedition Jumbo Versipack.om jag lyckas bestämma mig för en färg. Sedan ska alla min dåliga skitväskor vara historia, det blir jag och Jumbon för evigt, fyllda av enbart bra saker.
    Men före det ska jag klara att inte gå och lägga mig trots att klockan bara är sju och jag egentligen har sovit kanske fem timmar sammanlagt, vänta på att Trulz ska komma så jag får bjuda henne på en latte och sedan pyssla iväg tills det blir dags för sushi igen och därefter kanske möta upp ett gäng för en onsdagsöl på Nouveau.

    Det är lätt idag igen.

Lördagen efter 12-timmarsfesten på fredagen var kanske lite trögstartad, vilket är förståeligt. (Men goddamn, den var bra!)
Jag vaknade i skarven mellan madrasserna i supersängen, inklämd mellan Marcus, som låg med armen över min hals eftersom han bestämt ville hålla Colbas i handen när han somnade, och Colbas som alltså låg på andra sidan. Vid 9 orkade jag inte med deras snarkande längre utan vaknade efter ungefär 4 timmars sömn och fördrev tiden i badkaret och soffan med Breaking Bad tills klockan blev tre och Colbas återfick livslusten. Stunden krävde kebab så vi gick till Staden Chili och sedan vidare till Fredrik där det blev fängelserulle.
    Framåt 7 konstaterade vi att solen fortfarande såg mysig ut och släpade oss ut i gräset med en filt.
Jag ligger och steker och sippar på en halvljummen rum'n'coke när Colbas säger lite sådär yeahright:
– Happ. Vem hittar fyrklövern då?
Lite för självsäker svarar jag direkt:
– Jag tar den,
Sedan tar det, och nu hittar jag varken på eller förvränger sanningen, ungefär 4 sekunder innan jag hittade en fyrklöver framför mig i franskanten på filten. Sedan var jag nöjd. Så mycket karma! Jag måste ha powerbunkrat ofantligt det senaste.
När skuggan kom flyttade vi dock på filtarna och fyrklövern försvann, så inget bevis finns kvar förutom ögonvittnena.

Och nu är det dagen efter lördag igen. Jag ska pyssla ihop två superfina bagels och sedan traska upp till djurparken och läsa 1984 och Onda Själar. Life is good.

Jahapp. Här sitter man, fredag igen och solen skiner så klart. Gick upp kvart i sju och har sedan dess varit överraskande aktiv. Städat, packat upp, vunnit ännu ett krig med högtalarsladdarna! förlorat ännu ett krig med högtalarsladdarna, börjat bygga kaffeis för kvällen, betalat hyran och till och med städat ugnen. Om en liten stund ska jag traska upp till Mösseberg, genom parken, och sätta mig i närheten av de små glada getterna och läsa recept. Sedan väntar lunch med fina farmor och farfar, därefter shoppingrunda med Jabock följt av vad jag tror kan bli en strålande kväll.
   Och så Spotifyar jag, nöjd över att ha förstärkaren igång i stället för de små datorhögtalarna, och får helt utan förvarning 101 träffar på Songs: Ohia. Say what? Spontant vill jag egentligen inte göra annat än lägga mig i en obekväm ställning på golvet, alldeles för nära högtalarna, och bara långsamt lida i några timmar. Så bra är det. En väldigt märklig kind of bra, förvisso, men bra.
   Men jag är alldeles för lycklig för det, dessvärre (?), så det får vänta. Tills inatt i alla fall. Det är tur att någon mer än jag uppskattar låga efterfester. Jag minns den gamla goda tiden när jag och Frödda brukade sitta i lägenheten på Grönelundsgatan vid 4-snåret på mornar efter fester och känna oss sådär tunga och nedgångna som man bara gör när man lyssnar på Songs: Ohia. Mer sånt (hostjabock).

Nu ska jag gå till motattack. Sladdjävlar.

Jag bytte ut min eventuella arbetsplats på redaktionen i Skara mot en båt i Mälaren i veckan. Med en mamma som är limnolog kommer nämligen förmånen att extraknäcka som assistent, med roddbåt, vadare, undervattenskamera och hela skiten. När man dessutom får bo i morbrors båt hela veckan, blir serverad mat tre gånger om dagen, får fika däremellan och ett glas vitt till solnedgången kan man inte klaga på så mycket. Inte när man dessutom får betalt för det, och solen hela tiden skiner.
    Det var en trevlig avstickare, som inte är helt slut förrän efter de två sista lokalerna i morgon, även fast den obarmhärtiga längtan efter soffan på Margaretagatan slog mig hårt i ansiktet redan i söndags. Men imorgon åker jag hem och sedan blir det visst en fredag utan dess like.

    Det allra bästa med extraknäck är dock att man får leka med comradion.
    "Viktoria 2 anropar moderskeppet, kom."





































Mamma på jobbet.

Jag undrar vad som kan vara bättre än Jabock, klockan tre på natten efter ett gäng billiga öl, på knä, på golvet, bakåtlutad och med en aldrig tidigare skådad lycka och inlevelse skrålandes Linda Bengtzings Alla flickor utom jag.

Kanske att vakna 9 timmar senare av ett lätt slag i ansiktet.

Det är fint att kunna hänga med Jakob igen, en tisdag som vilken som helst igen. Det blev Diggit-prat, nostalgitrippar och annat bra. En hel del Mark Lanegan dessutom, med Jakobs eminenta kommentar om stillsamma efterfester med mannen i fråga, då man är avslagen, lagom låg, och:

 "Man önskade att man vågade gå på heroin."

Snart är det dessutom onsdagsfredag, med bilbingo och fest!
Life gets better and better.

Jag är på tok för dålig med att hitta ny musik nuförtin. Med min slöa skogsuppkoppling har det inte blivit mycket alls det senaste, jag har lyssnat på det som funnits på datorn hemma, RantTalk på jobbet och på skivorna i bilen.
Men nu jävlar.
   Någon av mina nya grannar bjussar på trådslöst som går lite snabbare än mitt skogsmodem (som tydligen har gått i konkurs? Företaget alltså. Det var dock bara en tidsfråga, de är sämst. Som Telenor. Jag har bara dåliga erfarenheter av mobiltelefoni och bredband. Tur att jag inte flyttade till ett comhemhus on top of it all) så nu kan jag både lyssna på streamar och tanka lite försiktigt.
    Och tack vare Benjamin har jag idag varit lycklig i köket till Beirut större delen av min vakna tid, tillsammans med mina bagels och kaffemaskinen. Tusen tack!
   Nu är ju inte min läsarskara så mycket störra än just Benjamin, mamma och Kalle, men för den som snubblar in kan jag gärna göra gratisreklam för Propane Propane, som tack för din trofasthet Benjamin. Spring och lyssna nu, det är bra grejer!

Jag är så nöjd att det gör lite ont.

Fredrik är det bästa jag vet.

Flytten gick ganska smärtfritt, även om det var drygt att åka åtta tusen mil på en dag.
Nu har det hunnit bli torsdag och jag har redan, med massa hjälp från min kära far, packat upp allt, monterat ihop allt, skaffat i princip allt jag inte hade men behövde och dessutom hunnit måla om ett helt rum.
    Nu, en stund efter midnatt, har jag just färdigställt det första lagret med färg på motivet på min fantastiskt ljuvliga fondvägg. Vardagsrummet går i fina, ganska naturliga färger och på en stor tom vägg står nu ett vackert träd. När dagsljuset åter hittar in ska jag ta en bild och visa världen. Jag saknar nästan ord för hur nöjd jag är. Hade jag inte haft en ny underbar 180-säng alldeles för mig själv hade jag nog tagit en sovsäck och lagt mig under trädet, bara för sakens skull.
    Lite som att sova i skogen, fast varmt och tryggt.
    Nästan.

Och bara för att jag och far varit så sjukt effektiva med fixandet kommer karman tillbaka med en gång. Idag ringde nämligen min nya chef och vill att jag ska jobba redan på måndag, när det egentligen var täntk att jag inte skulle göra min första dag förrän 26 juni. Score!

Men först blåser det upp till sushifest i morgon.
My place.

Klockan är 06:41, Patrik står i duschen och far kommer när som helst och ringer på, redo med några thermosar kaffe, mackor och pastasallad. Vi drar vidare till Skövde för att hitta mor, byta bil och hämta släp. Sedan 30 mil norrut. Packa släpet, Volvon och Hyndan. 30 mil tillbaks. Bära upp allting för de två trapporna. BAM.

Nytt hemma.
Med badkar.

Jag satsar på att vara tillbaks till skymningen. Eller möjligen gryningen.
Nu kör vi!

Jag hämtade min diskade matlåda i lunchrummet, slängde mina sista sidscheman för kvällens 6 tidningar, puttade in QOTSA's Songs for the deaf i bilstereon och kände mig lite som en klyscha när jag tittade på Dalarnas Tidningar-loggan i backspegeln när jag körde ut från parkeringen strax efter midnatt.
   Ett och ett halvt år med många nya lärdomar, jättefina kollegor och sjukt bra erfarenhet. Jag är oerhört nöjd och glad att jag fick vara en av många vikarier på tidningen och bla bla bla.

Men goddamn, the satisfaction.