Systernet

Känslan av att vara vuxen och familjär slog mig hårt i ansiktet förut när jag i köket lagade mat och samtidigt jobbade på min laptop, och från vardagsrummet hör hur Colbas och Jabock spelar våldsamma spel på datorn och tjafsar som om de vore 5 år.
- Nä-hä!
- Jo-ho!
- Nää-hä!
- Jo-hoo!
- NÄHÄ!

Jag kan klaga hur mycket som helst på kvällstidningarna, men i dag tänker jag låta bli helt och i stället rikta all uppmärksamhet åt en liten, liten annons som gick att finna i Skara Tidningen lördagen den 4 september 1926.

Offentlig ursäkt
Det ärekränkande rykte som jag om Sigrid och Gunnar Johansson, Tråvad, utspritt förklarar jag härmed sakna all grund och har endast varit osant förtal.
Långgården, Vara, 1 aug 1926
Karl Jonsson

Är det inte helt fantastiskt? Tänk att stackars Karl gick där hemma i farstun på Långgården, i sina stickade sockar, kanske kliade sig i skägget, puffade på sin pipa. Bittert ångrade han dessa falska rykten han spridit ut om bröderna Johansson (synd att det inte står exakt vad han hittade på, det skulle man velat veta). Sedan vann samvetet, och gubben släpade sig iväg till självaste tidningsredaktionen i staden och betalade antagligen till och med ett öre eller två för att få be om ursäkt, offentligt.

Om det är något jag ska bli i framtiden så är det kanske bakåtsträvare.

Jabock har inte vaknat än och i väntan på att klockan ska bli lagom lunch lyssnar jag på Miles Davis och stickar lite på den oändliga koftan. Jag vill inte riktigt erkänna för mig själv att jag också, egentligen är ganska bitter. Snart åker jag till min sista dag på det här vikariatet. Igen. Sen är jag arbetslös, igen.
Innan jag åker ska jag i alla fall ha hunnit skicka iväg ett mejl, och det kanske kan vara en liten tröst ändå. Då kan jag känna att jag försökt lite i alla fall.
Men när jag sedan kommer hem efter jobbet ikväll väntar Jabock, Colbas, rödvin och vinyler. Det blir perfekt. Och i morgon ska det på ett eller annat sätt bli spelning i Husqvarna, finally!

Jag har varken tid eller ork att vara bitter.

Fredrik, när vi kliver in i bilen och lämnar Tidaholm:
Nu har alla handlat något! Jag har köpt kaffe, du har köpt garn och Jos har köpt kläder.
Det går bra för Tidaholm i helgen!

Det gjorde det sannerligen. Så billigt garn har jag inte sett sedan kriget! Så fort den tredje kjolen är klar och farmor vart här med tjockare stickor, tänker jag levla och försöka mig på en svinstor kofta. Blir gött.

Som så många gånger förr slår det mig att jag om ungefär fyra dagar återigen är arbetslös. Det brukar vara knäckande, och det är det väl nu också, men eftersom det har löst sig så många gånger vågar jag nästan hoppas på att det kommer göra det nu också. På måndag eller så. Jag har förvisso letat lite jobb det senaste, utan någon vidare framgång, så helt slapp är jag inte.
Men det är helt enkelt för härligt för att tänka på pengar och sysselsättning och sånt nu. Jag har fullt upp med en ny inneboende, en hemkommen hane, ett andra nummer av tidningen, stickningen, helgplaner i flera veckor och så vidare.

Dit det bär, dit bär det.
Jag har kantareller i frysen och skorpor i skåpet, så jag klarar mig alltid.

En gång ledde mitt slösurfande på Rantforumet faktiskt till något kreativt och bra.
Vi gjorde en tidning.
Man kan titta på den här.
Sen får man vänta på nästa issue som troligtvis kommer bli ännu lite bättre.
Good times!

We've got a good thing going, a really good thing going.
Jag kan ha sagt det här förut, men jävlar i samtliga lådor.
Jag och Jabock har världens kanske bästa grej på gång.
Om det här går vägen skriver vi historia.
Jag är bara tvungen att konstatera det.
Pepp!

I min ensamhet satt jag och plöjde Six feet under när Fredrik plötsligt kom förbi och ville åka och handla duschdraperi. I bilen pratade vi om Broddetorp och fiskevatten.

"Men att tjuvfiska kräftor är väl typ det mest olagliga man kan göra?
Det är väl det enda fallet där det är lagligt att dräpa någon i Sverige?"

Systern: Colbas. Du är jättejättejättejättejättefull.
Colbas: NEJ! Jag är inte full, jag är kärleksfull!

Här sitter jag med mina knäckebröd och värmer upp första lediga fredagen på Darwin vet hur länge med det här:



och det svider till lite i själen. Fantastiskt vackert kommer det att bli, straxt efter 20.
Inte nog med att det är sol och jag är ledig, men faktumet att jag och Lisa om några timmar tar tåget till Göteborg, svänger förbi Khoki Sushi på vägen till Slottskogen och sedan inväntar Bon Iver på scenen är ju snudd på ofattbart.
Dessutom blir det Beirut därimellan. I'm on fire!
Sedan, efter helgen, ska jag samla mig och ta beslut och gå på möte och sånt, men det är ett senare projekt.

En av de sakerna som gör att jag stundvis älskar min tillfälliga arbetsplats:

I mitt huvud sjunger Beirut och utan att reflektera över det nynnar jag med, ganska tyst.
Chefen sitter två-tre meter bort och kommenterar lugnt, men bestämt:
–…nej. Inte vara glad på jobbet.

Källan varifrån de mindre meningsfulla "nyheterna" kommer verkar aldrig sinande.
Sean Kennedy var lika bitter som jag redan för några veckor sedan och det är från honom jag tagit rubriken rakt av.
Svaret är givetvis Michael Jackson.

Dagens slumrande sovmorgon i supersängen med söndagsjazz och herr Falk bidrog starkt till att jag nu kan kalla mig så gott som fullkomligt återhämtad efter lördagsmorgonens mastodontångestefterfest med Jabock. Det var lite av en plåga, men behövligt, antar jag, och fint om än på ett ganska betyngade sätt.
Anyhow.
Vi pratade bland annat om prioriteringar man gör i livet, vad man väljer att lägga sin tid på, och sina pengar om man nu har några. Vad man väljer att satsa på.
När jag så i eftermiddags satt och åt mat i fikarummet slöbläddrade jag i GT och visste återigen inte hur jag skulle reagera.
Alltså. GT. Jag gissar att flera än några få på journalisthögskolorna i landet siktar på något liknande. Aftonbladet och Expressen är ju stort, viktigt, en merit. GT är inte heller illa alls.
Då undrar jag; hur känner dessa studenter då de äntligen kommit dit, och får rapportera från U2-konserten i Göteborg? Lycka, kan man tänka, men inte när de får göra ett helt jävla uppslag (okej, 85 % av det i alla fall) som handlar om två konstateranden, och endast det:

1. Princessan Madeleine var där.
2. Bono tillägnade en låt åt henne.

There. Jag skulle tro att texten, som för övrigt var så... gud vet vad... att de var tvugna att vara inte en utan två som skrev den, inte var längre än 1 200 tecken. Resten var fyllt med suddiga bilder på Madeleine och hennes pojkvän i diverse vinklar.
Nu är ju inte det här en ovanlig syn i de där tidningarna, men jag förstår ändå inte hur man kan hålla på med det dag efter dag utan att kräkas inombords varje gång.

Men, i all denna meningslöshet fanns det ändå nånting som gjorde min dag lite grann. Under texten fanns nämligen två portätt som inte hade en enda koppling till texten eller sammanhanget eller något. Ingen förklaring till varför de låg där och såg käcka ut fanns det heller.
Men där var dom i alla fall.
Joe Labero och Robert Wells.
Fullkomligt ologiskt.

Så, jag tänkte, att i veckan ska jag helt enkelt utnyttja mitt privilegie som redigerare, låta min konstnärliga frihet få tala och bara göra det jag också. När FTs sidor blir svåra att fylla ska jag helt enkelt inte tänka utan bara låta det komma.

Marknad på torget.
Bouleresultat från förra veckan.
Gudstjänst på söndag.
Polisnotiser.
Tipspromenad.
Tingsnytt.

Det allra bästa med att jobba är kanske att chefen ganska sällan är glad, men väldigt ofta bitter.
Jag försökte förklara för honom vart något i Falköpings centrum låg, utan framgång, men insåg snart att jag bara saknade rätt utgångspunkt.
– Ja men, du vet torget?
– Jag hittar väl för fan inte i den där jävla hölan! …Systemet?

Eller hans glada försök att hjälpa en kollega med löpsedeln.

– ELLER, "En helvetes massa blåbär i skogen", då får du jämna rader också.

Vi befinner oss förresten i den tiden nu, i vilken man kan köpa Palestinasjals-imitationer på Ica.
Jag vet inte riktigt vad det betyder.

Faktumet att The Swell Season släpper sitt andra album på Irland den 23 oktober tycker jag känns som anledning nog att befinna mig i landet just då. Jag dog lite inombords när jag förstod att Fantasy man är en av de tolv låtarna. Om lillasyster Irglova är med finns det en risk att det blir ljuvligt.
    Sedan kommer de hit i kanske februari. (Jabock, vi får nog starta en ny insamling efter Mr Molina?)



And oh, by the way, man har visst hittat botemedel för HIV/AIDS.

För ovanlighetens skull fick jag här om dagen utöver mina lokala FT-sidor även ge mig an in- och utrikessidan till morgondagen.
   Nu jävlar, tänkte jag, ska jag väga upp alla mjäkiga mysreportage och framkrystade låtsasnyheter som ofta fyller samtliga lokaltidningar, speciellt nu på sommaren.
   Nu ska pensionärarena och familjefädrarna känna att de lever när elvakaffet smyger sig på och tidningen kommer fram. Eller ännu hellre, om de har tid och plats på bordet vid frukosten. Ju förr desto bättre.
   Så jag gav mig ut på jakt i den fullmatade TT-mappen, med siktet inställt på horribla utrikesnyheter.
   Det gick så bra att jag blev tvungen att lämna skrivbordet och gå ut i köket och skämmas lite för att vara en del av den här fläckvis äckelsmutsiga mänskligheten.
   TT rapporterar alltså:

KABUL: President Hamid Karzai har godkänt en omstridd shiamuslimsk lag som ger en make rätt att svälta sin fru om hon inte ställer upp på sex.
Shialedare och politiker planerade ursprungligen att få familjelagen godkänd i tysthet, men kvinnliga parlamentarlikern Shinkai Karokhel lusläste paragraferna och slog larm i våras i både internationella och inhemska medier.
– Lagen gav en make rätt att våldta sin fru. Men den var inte bara brutal, utan också löjlig. Exemplevis fanns en paragraf om att en kvinna måste sminka sig och göra sig fin för sin man, säger Shinkai Karokhel när hon tar emot i hemmet, en elegant villa i centrala Kabul.

Lagen, som enbart gäller shiamuslimer, fick hård kritik. Ett par hundra shiamuslimska kvinnor och feminister demonstrerade i Kabul – och möttes av en aggressiv och mångfalt större motdemonstration, ledd av konservativa shialedare.
USA:s president Barack Obama kallade lagen "gräslig" och somliga Nato-länder hotade dra tillbaka sina trupper om inte lagen skrevs om.
– Jag är tacksam för stödet från omvärlden, säger Shinkai Karokhel, som numera lever under dödshot och skyddas av livvakter.
– Men jag är van vid hot. Det är alla som kämpar för kvinnor rättigheter i Afghanistan, säger hon.
Bråket ledde till att lagen skrevs om. Några av de mest kontroversiella passagerna har strukits, andra har ändrats.
Men inte tillräckligt, enligt människorättsgrupper som läst den modifierade lagen. Exempelvis kan en våldtäktsman slippa straff om han erbjuder sig att gifta sig med sitt offer.

I Kabul spekuleras det om en "hemlig uppgörelse". Personligen sägs president Karzai inte vara förtjust i lagen, men han ska ha godkänt den för att få stöd av konservativa shialedare inför valet i augusti.
Mycket tyder på att så är fallet. Nu när Hamid Karzai inte längre har amerikanernas fulla stöd, behöver han söka stöd i alla läger för att konsolidera sin makt.
I det spelet blir shiakvinnorna ett bondeoffer.

Ja, vad säger man? Jag är ytterst tveksam till den så kallade "familjenlagen" i stort, bara av att ha läst detta, men det där med våldtäktsoffret är nog något av det mest obegripliga jag har hört talas om. Vem i hela helvetet tycker att det vore rimligt att han skulle få komma undan sitt straff? Borde inte blotta tanken på att denna ursäkt till människa, inte bara våldtar en stackars flicka/kvinna, utan sedan också förnedrar henne ytterligare genom att erbjuda sig att spendera resten av sitt liv med henne, borde inte det ge honom ett ännu längre straff? Och som min käre vän Jabock sa, finns det säkert någon lag som säger att kvinnor inte får neka till frierier heller, så då är ju offret i fråga totalt körd. Om hon någonsin kommer över den första våldtäkten, har hon sedan ett helt liv med ytterligare övergrepp framför sig.
   Och om hon på något sätt skulle klara sig undan honom en gång, ja då får hon svältas.

Jag skäms för att jag gnäller på min tillvaro här ibland. Jag har inget att komma med. Inget.

Så, nu har jag fått ur mig det en fjärde gång. Nu till något helt annat; Frank McCourt dog tydligen i söndags, den stackarn. Det tynger mig faktiskt lite, jag skulle gärna velat att han hann skriva något mer innan han stack, men det var väl inte tänkt så. Jag har gått och sneglat på triolgin i hyllan under flera veckor nu och det är kanske dags att plöja den igen. Lovely.

Men det finns det ingen tid för nu. Duscha fort som fan, frukost, väcka Lisa och sedan hinna se kanske tre eps innan det är dags att jobba igen. Mitt liv som sommarvikarie har inte plats för mycket förutom korrektur och kaffe, men jag försöker.

Sleep tight, Frank.

Varken min verklighetsuppfattning eller min förmåga att uppskatta och ta in begreppet tid är någon av mina topp 3 skills, det har jag vetat om hela tiden men nu kommer det igen.
   Det slog mig nämligen att jag om fyra veckor är utan framtid, mer eller mindre. Det vill säga, sommarvikariatet på tidningen tar slut, sommarens festivaler tar slut och sommaren i stort tar slut. Förvisso har det löst sig samtliga gånger när jag befunnit mig i just den här sitsen, saker har löst sig automagiskt, men min karma har svikit mig så brutalt det senaste så jag vågar inte hoppas på något.
   I stället utnyttjade jag lite ledig tid på jobbet i går, mellan en sida om svininfluensan och en innehållandes "kossor", mer information än så hade jag inte, och letade jobb. Det enda Skaraborg har ett erbjuda mig är försäljarjobb som jag aldrig någonsin kommer söka eftersom jag inte är kapabel att hata mig själv så mycket, så jag gick hela vägen och letade i hela Europa.
Som tur var tog det bara några minuter innan jag snubblade på en fullträff.

Verksamhetsbeskrivning: You must tolerate the smell and sight of blood.
Arbetsuppgifter: No slaughter. Mainly meatpacking.

Med ens blev min ljuva bild av ett kulligt och snötäckt Island, givetvis ackompanjerat av Sigur Rós stråkar, något helt annat när fårslaktstouchen kom.
Så jag litar på mitt hjärta och fortsätter tänka att det är till Irland jag ska. Igen.

(Hej arbetsskada, jag ville trycka kortkommandot för att spara när jag skrev det här. För hand, med en blyertspenna i mitt anteckningsblock. Let's go mer kaffe!)

När jag efter tre timmar på den drygaste bilbingon i historien (de mest värdelösa roparna i historien, skämmes ta mig fan!) äntligen vann fem tusen var jag givetvis tvungen att meddela faster Lena som vanligtvis brukar vara med i bilen hon också, men som idag jobbade.
Hennes svar kunde inte bli klockrenare.

Kuken Ballen Odenhallen fy fan vad kul grattis i massor kram Lena

Kvalitetstid med Colbas när den är som bäst: han vid skrivbordet spelandes World of Warcraft, hörlurar, mic. Jag i soffan med macen, hörlurar och Sigur Rós.
Svårare än så är det inte.

Vad mer kan man önska sig än en svettig man med mustach, supertighta jeans och pilotbrillor som ståendes ligger med sin gitarr i takt med att han sjunger
Don't waste your time cause the boy's bad news samtidigt som det monsunregnar utanför Apollotältet?
Man kan undra.

Att höra Igen live för första gången var förvisso också lite magiskt.
Och grannarnas språklektion i norska var inte att leka med. (Klassball är norska för den svenska stekaren.)
Eller alla schyssta horts, och Simons freestylande på Salkins synt.
Eller midnattsnachotallriken från festivalområdet. Och fish'n'chips.
Eller att det första vi gjorde var att gå på fel buss på vägen till festivalen men ändå kom fram tidigare än planerat.
Eller badet när jag kom hem. Och pizzan och fem avsnitt Six feet under.

Fast nä, inget att tveka på egentligen. En bild säger mer än Systerns ordbajs och så vidare.



Nu ska jag sova länge och väl i min enorma säng utan att DJ-tältets bas vibrerar magsäcken och allt annat som sitter lite löst i kroppen, och vakna hel och ren. Det är så skönt att komma hem.

Från dagens sista sida i Aftonbladet:

Sverige ska ge gåvor för 1 miljon kronor till EU:s toppolitiker under ordförandeskapet.
Frankrike satsade 30 gånger mer.

Är Svenskar snåla med presenter?

Martin Eriksson, alias E-Type, 43, artist, Stockholm:
– Nej, gemene man ute i stugorna tror jag ger vad man har, förhoppningsvis lite hembränt.

Jag plöjer för tillfället gamla dagboksanteckningar och skrattar mest hela tiden.

Tisdagen den 27:e december 2005
Systern: jag vill ha äventyr. ge mig ett äventyr!
Ulf: vi kan...lära oss hoppkicka!
Toffe: eller så går vi till Borås...i ett enda långt led.