Systernet

Jahapp. Här sitter man, fredag igen och solen skiner så klart. Gick upp kvart i sju och har sedan dess varit överraskande aktiv. Städat, packat upp, vunnit ännu ett krig med högtalarsladdarna! förlorat ännu ett krig med högtalarsladdarna, börjat bygga kaffeis för kvällen, betalat hyran och till och med städat ugnen. Om en liten stund ska jag traska upp till Mösseberg, genom parken, och sätta mig i närheten av de små glada getterna och läsa recept. Sedan väntar lunch med fina farmor och farfar, därefter shoppingrunda med Jabock följt av vad jag tror kan bli en strålande kväll.
   Och så Spotifyar jag, nöjd över att ha förstärkaren igång i stället för de små datorhögtalarna, och får helt utan förvarning 101 träffar på Songs: Ohia. Say what? Spontant vill jag egentligen inte göra annat än lägga mig i en obekväm ställning på golvet, alldeles för nära högtalarna, och bara långsamt lida i några timmar. Så bra är det. En väldigt märklig kind of bra, förvisso, men bra.
   Men jag är alldeles för lycklig för det, dessvärre (?), så det får vänta. Tills inatt i alla fall. Det är tur att någon mer än jag uppskattar låga efterfester. Jag minns den gamla goda tiden när jag och Frödda brukade sitta i lägenheten på Grönelundsgatan vid 4-snåret på mornar efter fester och känna oss sådär tunga och nedgångna som man bara gör när man lyssnar på Songs: Ohia. Mer sånt (hostjabock).

Nu ska jag gå till motattack. Sladdjävlar.