En till skadar inte...
Han var lycklig som aldrig förr, första gången han provade sin cykel utomhus. Dagen till ära ville han ha på sig vingar och det gjorde ju bara det hela ännu finare.
Paddy, snart tre, cyklar.
Paddy, snart tre, cyklar.
Nostalgitripp deluxe
Innan jag åkte tillbaka hit efter jul tänkte jag att nej, nu får jag inte ta med mer böcker, ty böcker väger och det har jag inte råd med när jag ska hem i mars. Så jag lät bli att köpa nya. Första veckan. Sen köpte jag fyra, men behövde bara betala för tre...
Den som jag läser nu heter Kära Gabriel och är ett brev från en fader till sin autistiska son. Den är oerhört vacker och det gör mig lite ledsen att den snart är slut.
Hur som helst. Vid ett tillfälle åker Gabriel och hans far ut i skärgården för att gå på skattjakt. De har en speciell ö där de letar, och ofta också hittar skatter. Efter att de druckit lite varm choklad och åter samlat krafterna beger de sig till en grotta. Gabriel är rädd och hans far får gå i förväg och tända ljusen som stått där sedan sist.
Det var när jag var i stan igår som jag läste just det här stycket, och med ens hamnade jag i Broddetorp och Brobackaskogen. Även fast de sågat ner allt för många av träden som för några år sedan var perfekta gömställen och regnskydd finns det fortfarande en hel hög med minnen därifrån.
Utflykterna med skolan när vi åt lunchen vid grillplatsen, när vi var på den sidan ån där Kurt bodde. Hur vi gick vilse när vi lekte, med stövlar och thermobyxor med hängslen. Jag minns speciellt en gång när vi fick till uppgift att leta grenar en dag. Vi skulle hitta grenar som liknade någonting, kanske var det valfritt eller så var det djur. Hur som helst så letade jag som en galning, men hittade ingenting alls. Jag minns att jag var förtvivlad över att inte ha funnit något, säkert var jag till och med ganska oresonabel och negativ. Men så innan vi skulle börja traska upp för backen och tilbaks till skolan så hittade jag den. Grenen som såg ut som en säl. Nu när jag minns den ser den inte alls ut som en säl, men med en färgglad boll blev den såklart näst intill levande.
Eller när vi var på andra sidan ån med Skogsmulle. Där jag hittade min första vän (förutom kusinerna) Olivia. Jag minns att jag tyckte att hon var häftig för att hon hade ett sår på kinden efter att någon, antagligen hennes katt, hade rivit henne tvärs över. Vi blev vänner och gick sedan i samma klass tills vi började gymnasiet.
Och grushögen som var vid ingången till skogen från farmor och farfars håll, där jag klättrade med Patrik och Therese när det var snöstorm (1994?) och skolan var stängd. Vi lekte tills vi blev blöta, gick tillbaks till farmor och farfar och hängde upp kläderna framför elden, drack lite varm choklad tills kläderna var torra och gick sedan ut på vidare äventyr.
Men det jag mindes mest när jag läste om Gabriels grotta var den vi hade i Brobacka. Den vid vattnet.
Jag gick där för inte så länge sedan när jag var på besök hos farmor och farfar, men kunde inte hitta dit. Jag minns den som väldigt dramatisk, en stor och djup grotta där man kunde sitta ganska långt in på stenbänkarna. Vi grillade korv, kanske fiskade någon nere vid vattnet. Jag minns att jag var där med pappa många gånger, och kusinerna. Jag minns röda moraknivar och grillpinnar, allra bäst var det om man hittade en som delade sig i toppen. Jag minns små ryggsäckar och lukten av skog. Jag minns att man fick akta sig för att få röken från elden i ögonen.
Jag vet att det är mycket jag inte minns överhuvudtaget från Broddetorp. Som alla hus vi bodde i innan Enebacken och radhuset i samhället. Jag minns inget av det stora gula huset bredvid Göran, eller något annat rött jag har fått veta att vi bodde i. Jag minns inte ens så jättemycket från Enebacken eller radhuset heller i och för sig, men mycket, väldigt mycket annat. Det är väl ganska självklart eftersom jag växte upp i Broddetorp, det är där jag har mina första minnen, men det blir så påtagligt ibland när man tänker efter på allt bra som har lagrats i mitt huvud. Alla bilder. På pappas axlar i Dalen. Hur Patrik körde cross i trädgården. Jag fick prova men körde in i ett träd och hamnade under, grät hejdlöst.
Och alla våra äventyr i Blomborgen. Och tjuv och polis med fängelset. Och Trollspelet. Och Kullen. Hur vi lekte på dagisgården på rasterna. Brännbollen. Lyckan över att få stämpla böcker i skolbiblioteket om man var klar med planeringen när det var lånetid. Att vara matvärd och få hämta mer mat i köket hos Birgitta, världens bästa mattant. Eller Mia, världens bästa fritidsMia. Pausgympan i skolan. Alla jävla temaarbeten med femmorna och sexorna om Afrika som ingen egentligen tyckte om.
För varje gång jag kommer till Broddetorp så krymper det en aning, allting blir så mycket mindre. Avståndet från Gula huset till affären är ju knappt något alls på riktigt, och huset jag åkte förbi två gånger om dan med bussen är bara små överhuvudtaget.
Men alla minnen som ligger nära hjärtat växer. Broddetorp har aldrig gjort mig något ont, aldrig gjort mig rädd eller hotat mig. Där finns allting kvar även om det förändras lite. Där finns Ica Tranan och Lokalen, och skolan. Och bara en promenad bort finns farmor och farfar.
Om 45 dagar slutar jag här. Det är inte långt alls och det känns alldeles perfekt. För då har jag varit borta ett halvår. Jag gjorde som jag planerade och lämnade Sverige för Irland, för att upptäcka något nytt. Jag gjorde det på riktigt och jag klarade det galant. Jag trivdes och hade det roligt, jag träffade lite nya människor och såg många nya platser.
Men jag är en klyscha.
Jag insåg såklart att det bästa är där borta, där jag var från början.
I Broddetorp och Falköping. Med alla jag redan känner och platser jag kan. Inget ont om att skaffa nya vänner, absolut inte, men de jag har hemma är så bra att jag är nöjd. Och familjen här är underbar, men min egen är min egen och den kommer alltid att vara bäst.
Snart kommer jag hem.
Den som jag läser nu heter Kära Gabriel och är ett brev från en fader till sin autistiska son. Den är oerhört vacker och det gör mig lite ledsen att den snart är slut.
Hur som helst. Vid ett tillfälle åker Gabriel och hans far ut i skärgården för att gå på skattjakt. De har en speciell ö där de letar, och ofta också hittar skatter. Efter att de druckit lite varm choklad och åter samlat krafterna beger de sig till en grotta. Gabriel är rädd och hans far får gå i förväg och tända ljusen som stått där sedan sist.
Det var när jag var i stan igår som jag läste just det här stycket, och med ens hamnade jag i Broddetorp och Brobackaskogen. Även fast de sågat ner allt för många av träden som för några år sedan var perfekta gömställen och regnskydd finns det fortfarande en hel hög med minnen därifrån.
Utflykterna med skolan när vi åt lunchen vid grillplatsen, när vi var på den sidan ån där Kurt bodde. Hur vi gick vilse när vi lekte, med stövlar och thermobyxor med hängslen. Jag minns speciellt en gång när vi fick till uppgift att leta grenar en dag. Vi skulle hitta grenar som liknade någonting, kanske var det valfritt eller så var det djur. Hur som helst så letade jag som en galning, men hittade ingenting alls. Jag minns att jag var förtvivlad över att inte ha funnit något, säkert var jag till och med ganska oresonabel och negativ. Men så innan vi skulle börja traska upp för backen och tilbaks till skolan så hittade jag den. Grenen som såg ut som en säl. Nu när jag minns den ser den inte alls ut som en säl, men med en färgglad boll blev den såklart näst intill levande.
Eller när vi var på andra sidan ån med Skogsmulle. Där jag hittade min första vän (förutom kusinerna) Olivia. Jag minns att jag tyckte att hon var häftig för att hon hade ett sår på kinden efter att någon, antagligen hennes katt, hade rivit henne tvärs över. Vi blev vänner och gick sedan i samma klass tills vi började gymnasiet.
Och grushögen som var vid ingången till skogen från farmor och farfars håll, där jag klättrade med Patrik och Therese när det var snöstorm (1994?) och skolan var stängd. Vi lekte tills vi blev blöta, gick tillbaks till farmor och farfar och hängde upp kläderna framför elden, drack lite varm choklad tills kläderna var torra och gick sedan ut på vidare äventyr.
Men det jag mindes mest när jag läste om Gabriels grotta var den vi hade i Brobacka. Den vid vattnet.
Jag gick där för inte så länge sedan när jag var på besök hos farmor och farfar, men kunde inte hitta dit. Jag minns den som väldigt dramatisk, en stor och djup grotta där man kunde sitta ganska långt in på stenbänkarna. Vi grillade korv, kanske fiskade någon nere vid vattnet. Jag minns att jag var där med pappa många gånger, och kusinerna. Jag minns röda moraknivar och grillpinnar, allra bäst var det om man hittade en som delade sig i toppen. Jag minns små ryggsäckar och lukten av skog. Jag minns att man fick akta sig för att få röken från elden i ögonen.
Jag vet att det är mycket jag inte minns överhuvudtaget från Broddetorp. Som alla hus vi bodde i innan Enebacken och radhuset i samhället. Jag minns inget av det stora gula huset bredvid Göran, eller något annat rött jag har fått veta att vi bodde i. Jag minns inte ens så jättemycket från Enebacken eller radhuset heller i och för sig, men mycket, väldigt mycket annat. Det är väl ganska självklart eftersom jag växte upp i Broddetorp, det är där jag har mina första minnen, men det blir så påtagligt ibland när man tänker efter på allt bra som har lagrats i mitt huvud. Alla bilder. På pappas axlar i Dalen. Hur Patrik körde cross i trädgården. Jag fick prova men körde in i ett träd och hamnade under, grät hejdlöst.
Och alla våra äventyr i Blomborgen. Och tjuv och polis med fängelset. Och Trollspelet. Och Kullen. Hur vi lekte på dagisgården på rasterna. Brännbollen. Lyckan över att få stämpla böcker i skolbiblioteket om man var klar med planeringen när det var lånetid. Att vara matvärd och få hämta mer mat i köket hos Birgitta, världens bästa mattant. Eller Mia, världens bästa fritidsMia. Pausgympan i skolan. Alla jävla temaarbeten med femmorna och sexorna om Afrika som ingen egentligen tyckte om.
För varje gång jag kommer till Broddetorp så krymper det en aning, allting blir så mycket mindre. Avståndet från Gula huset till affären är ju knappt något alls på riktigt, och huset jag åkte förbi två gånger om dan med bussen är bara små överhuvudtaget.
Men alla minnen som ligger nära hjärtat växer. Broddetorp har aldrig gjort mig något ont, aldrig gjort mig rädd eller hotat mig. Där finns allting kvar även om det förändras lite. Där finns Ica Tranan och Lokalen, och skolan. Och bara en promenad bort finns farmor och farfar.
Om 45 dagar slutar jag här. Det är inte långt alls och det känns alldeles perfekt. För då har jag varit borta ett halvår. Jag gjorde som jag planerade och lämnade Sverige för Irland, för att upptäcka något nytt. Jag gjorde det på riktigt och jag klarade det galant. Jag trivdes och hade det roligt, jag träffade lite nya människor och såg många nya platser.
Men jag är en klyscha.
Jag insåg såklart att det bästa är där borta, där jag var från början.
I Broddetorp och Falköping. Med alla jag redan känner och platser jag kan. Inget ont om att skaffa nya vänner, absolut inte, men de jag har hemma är så bra att jag är nöjd. Och familjen här är underbar, men min egen är min egen och den kommer alltid att vara bäst.
Snart kommer jag hem.
Paddy var snyggast i vingarna.
What a wonderfull walk!
Imorses skulle Roisin och Niall följa med en av systrarna för att titta på hus, och tog då Paddy med sig vilket gjorde att jag kunde ge mig ut på promenad, som jag suktat efter ändå sen igår då det var strålande sol hela dagen.
Jag pallrade mig upp till kanalen och var redan innan jag såg vattnet genomblöt om fötterna, men det gjorde inget alls. Morgonpromenaden började och utmynnade så smånigom i en förmiddagspromenad.
Hur som helst, anledningen till att den var bättre än vanligt var följande:
Min tankeverksamhet var effektivare än den någonsin varit. Huvudet var fullt av planer, ja det är nya på gång, och efter ett tag blev jag alldeles matt av alltihop. Jag promenerade ganska snabbt för att hålla igång men var tvungen att ta det lugnt och andas djupa andetag ibland, för så stort var det. Efter ett tag, när jag märkte att jag snart var framme vid bron och gick mycket snabbare än från början, slog det mig bara. Jag måste göra det här. (Och vad det här är tänker jag inte berätta än på ett tag, för min egen skull, eftersom jag brukar hålla på så här.) Det är världens bästa plan och det känns verkligen perfekt. Den uppfyller allt jag har haft i åtanke när jag letat bland alla miljontals kurser och jobb för hösten. Det kan bli bra.
Adrenalinklick och humöret på topp.
Det andra som gjorde promenaden extra bra var de, kanske fem, minutrarna då jag fick sällskap. Helt ovetandes om dess närvaro strosade jag bland det frostiga fårbajset när jag plötsligt upptäckte att en svan simmade parallelt med mig. Då och då saktade den in för att dyka efter mat, och efter en stund gav den upp helt, vände sig om och började glida tillbaks med vattnet. Att jag dessutom hade Eric Satie klinkandes i hörlurarna var juvligt.
Det tredje, var det som hände när jag hade nått den första bron och började gå tilbaks mot huset. Som ni säkert vet går det en hel del får uppe vid kanalen, och att jag tycker vädigt mycket om dem. De brukar stå i flock och tugga gräs och inte bry sig vidare mycket om min närvaro. Men här närmade jag mig ett alldeles ensamt får. Det stod till en början helt still och bara tittade på mig, men började sedan gå runt, runt i en liten ring. Beteendet verkade lite märkligt så jag saktade in och gick ner några meter mot vattnet för att inte störa det oroliga fåret. Sedan, när jag var tillräckligt nära, såg jag anledningen. Mitt i den lilla cirkeln som fåret hade traskat runt i låg ett litet, litet lamm. Alldeles jättelitet, svart och utan ull. Mammafåret tittade på mig och ställde sig framför sin minsting för att skydda den. Jag tog ytterligare avstånd för att inte verka hotfull, men stannade och tittade några gånger på denna söta lilla sak. Efter ett tag gjorde den ett försök att ställa sig upp och vacklade fram en halvmeter på darrande små ben.
Vidare, när jag kom fram till flocken av får som det här antaligen hörde till, såg jag ungefär 25 nyckläckta lamm till, så då var det inte så överväldigande längre. Men gud så söta.
När jag sedan kom hem hade jag dessutom fått post, som om inte promenaden vore nog. Mitt väntade paket från England hade anlänt en vecka efter att det skickats. Hur det var adresserat och skickat från Thailand förblir dock en gåta.
Roisin ska bort över helgen så jag ska inta min roll som modern i huset, som Niall uttryckte det, nu direkt. Tänkte börja lite klassiskt med att storstäda och ikväll fortsätta med att laga roasted chicken med potatis och broccoli till middag. Husligt värre.
Men sen blir det utgång med Oosa Belahan!
Jag pallrade mig upp till kanalen och var redan innan jag såg vattnet genomblöt om fötterna, men det gjorde inget alls. Morgonpromenaden började och utmynnade så smånigom i en förmiddagspromenad.
Hur som helst, anledningen till att den var bättre än vanligt var följande:
Min tankeverksamhet var effektivare än den någonsin varit. Huvudet var fullt av planer, ja det är nya på gång, och efter ett tag blev jag alldeles matt av alltihop. Jag promenerade ganska snabbt för att hålla igång men var tvungen att ta det lugnt och andas djupa andetag ibland, för så stort var det. Efter ett tag, när jag märkte att jag snart var framme vid bron och gick mycket snabbare än från början, slog det mig bara. Jag måste göra det här. (Och vad det här är tänker jag inte berätta än på ett tag, för min egen skull, eftersom jag brukar hålla på så här.) Det är världens bästa plan och det känns verkligen perfekt. Den uppfyller allt jag har haft i åtanke när jag letat bland alla miljontals kurser och jobb för hösten. Det kan bli bra.
Adrenalinklick och humöret på topp.
Det andra som gjorde promenaden extra bra var de, kanske fem, minutrarna då jag fick sällskap. Helt ovetandes om dess närvaro strosade jag bland det frostiga fårbajset när jag plötsligt upptäckte att en svan simmade parallelt med mig. Då och då saktade den in för att dyka efter mat, och efter en stund gav den upp helt, vände sig om och började glida tillbaks med vattnet. Att jag dessutom hade Eric Satie klinkandes i hörlurarna var juvligt.
Det tredje, var det som hände när jag hade nått den första bron och började gå tilbaks mot huset. Som ni säkert vet går det en hel del får uppe vid kanalen, och att jag tycker vädigt mycket om dem. De brukar stå i flock och tugga gräs och inte bry sig vidare mycket om min närvaro. Men här närmade jag mig ett alldeles ensamt får. Det stod till en början helt still och bara tittade på mig, men började sedan gå runt, runt i en liten ring. Beteendet verkade lite märkligt så jag saktade in och gick ner några meter mot vattnet för att inte störa det oroliga fåret. Sedan, när jag var tillräckligt nära, såg jag anledningen. Mitt i den lilla cirkeln som fåret hade traskat runt i låg ett litet, litet lamm. Alldeles jättelitet, svart och utan ull. Mammafåret tittade på mig och ställde sig framför sin minsting för att skydda den. Jag tog ytterligare avstånd för att inte verka hotfull, men stannade och tittade några gånger på denna söta lilla sak. Efter ett tag gjorde den ett försök att ställa sig upp och vacklade fram en halvmeter på darrande små ben.
Vidare, när jag kom fram till flocken av får som det här antaligen hörde till, såg jag ungefär 25 nyckläckta lamm till, så då var det inte så överväldigande längre. Men gud så söta.
När jag sedan kom hem hade jag dessutom fått post, som om inte promenaden vore nog. Mitt väntade paket från England hade anlänt en vecka efter att det skickats. Hur det var adresserat och skickat från Thailand förblir dock en gåta.
Roisin ska bort över helgen så jag ska inta min roll som modern i huset, som Niall uttryckte det, nu direkt. Tänkte börja lite klassiskt med att storstäda och ikväll fortsätta med att laga roasted chicken med potatis och broccoli till middag. Husligt värre.
Men sen blir det utgång med Oosa Belahan!
Lahinch och Cliffs of Moher
Jag tycker att det räcker med bilder den här gången. Det hände inget spektakulärt, så ni får nöja er med det.
Fast jag kan berätta en smaskig sak till angående det där med att irländarna har pengar förresten.
En familj som är bekant med Roisins vän har nyligen byggt hus. De är fem i antalet, föräldrarna och tre barn på 3, 5 och 7 år. Jag vet inte så mycket om själva huset i sig, men jag tycker att faktumet att de har låtit bygga, håll i er nu, elva eldstäder i huset säger ganska mycket. Sex sovrum med eget badrum och eldstad. Bara det liksom. Och sen fem till, någonstans.
Men elva totalt, i ett hus för fem pers alltså. Är det bara jag, eller känns det lite överdrivet?
Varmt ska de väl ha det i alla fall.
Nu kör vi!
Åsa: Där borta ligger USA!
De satsar uppenbarligen ganska mycket pengar för att göra turistattraktionen Cliffs of Moher ännu attraktivare. Här byggs någon slags restaurang, fast jag ser bara Darth Vader.
Lahinch var lika fint den här gången.
Fast jag kan berätta en smaskig sak till angående det där med att irländarna har pengar förresten.
En familj som är bekant med Roisins vän har nyligen byggt hus. De är fem i antalet, föräldrarna och tre barn på 3, 5 och 7 år. Jag vet inte så mycket om själva huset i sig, men jag tycker att faktumet att de har låtit bygga, håll i er nu, elva eldstäder i huset säger ganska mycket. Sex sovrum med eget badrum och eldstad. Bara det liksom. Och sen fem till, någonstans.
Men elva totalt, i ett hus för fem pers alltså. Är det bara jag, eller känns det lite överdrivet?
Varmt ska de väl ha det i alla fall.
Nu kör vi!
Surfarna som hörde oss skrika undrade nog vad som hände.
The Cliffs of Moher.
The Cliffs of Moher.
Åsa: Där borta ligger USA!
De satsar uppenbarligen ganska mycket pengar för att göra turistattraktionen Cliffs of Moher ännu attraktivare. Här byggs någon slags restaurang, fast jag ser bara Darth Vader.
Lahinch var lika fint den här gången.
Så var det dags igen...
Ännu ett av många barnkalas. Den här gången var det Eve's kusin Anna som fyllde...tja... 7, kanske, och alla flickkusiner och vänner var inbjudna till firandet.
Men tydligen är det tråkigt, gjort och för billigt att ha ett klassiskt barnkalas hemma, med fiskedamm och lekar. Nej, ska det va så ska det va for real.
Till exempel så kan man hyra ett litet gym och två lekledare. Godis, dricka och tårtor har man väl på de flesta barnkalas men det är ju dumt att snåla. Sedan är det tydligen en klassiker att man ger bort presenter till gästerna, i godispåsen alla får när kalaset är slut. Och det kostar ju också.
Det blir dyrt, men familjen Clancy bryr sig inte. Jag kan ju nämna att det på det här kalaset var 27, alltså tjugo-sju barn. Bara att överhuvudtaget få in dem i lokalen för kalaset kostade drygt 3300 kronor.
Sen så har de ju tre barn till som också fyller år en gång om året...
De verkar inte kunna ta det lugnt, de här irländarna. Jag kan ju inte säga att jag varit på så många barnkalas här under min tid, men alla jag hört om har antingen varit på Tons of fun, haft en trollkarl, ansiktsmålning, hoppborgar, en sångerska eller discoanläggning.
Det är sant att de verkligen inte förstår det där med "lagom" utan mer kör på att visa upp sig så mycket som möjligt.
Det här med husen till exempel. Man köper inte hus här längre, man bygger, för så mycket pengar finns det. Någon dag ska jag ta kort på de nybyggda som är på vägen hit. 7 sovrum. En stor trädgård och asfalterad driveway (jag kan inte skriva svenska?!) såklart. (Förövrigt så kan jag skvallra om att paret som lät bygga just det huset nu har skiljt sig. Humor.) Och så en 07-bil också, givetvis.
För några år sedan ändrade de registreringsskyltarna på bilarna här. Nu är det först året då bilen registrerades, sedan stadsbokstaven, och sedan själva registreringsnumret. Typ 98-L-263. Så fram tills nyår var det tjusigt att ha en 06-bil, eftersom det var det senaste. Men nu är det ta mig tusan dags för en ny. Man vill ju inte se fattig ut in the hood liksom. Måste visa att man har råd med en ny bil. Och att bygga ett hus. Och ett sommarhus. Och köpa så ofantligt mycket leksaker till sina barn att de glömmer bort i stort sett alla. Eller en gitarr. Eller julpynt som inte ens för plats. Eller kläder som varken får plats eller passar i mer än några månader (och sen inte kan ges till någon av kusinerna, eftersom kläderna är rosa och kusinen blå...) eller som barnet som ska ha det kanske inte ens tycker om.
Men det var ju ett bra märke ändå, och grandma tyckte om färgen?
Eller för att man har råd.
Det hände nånting nån gång, för ett gäng år sedan. Irland blev plötsligt tokrikt och utvecklande, och det gick de flesta över huvudet.
Men.... hm. Barnkalas var det ja. Jag spårade ur. Det var roligt i alla fall, och svettigt. Jag skulle kunna tänka mig att gifta mig med den yngste lekledaren.
Imorgon är det lördag och då jobbar jag som vanligt. Dock ska Roisin vara hemma på kvällen så då behöver jag inte sitta barnvakt. Niall däremot, han ska ut redan innan han slutat jobbet. Vid 14 ska han och de närmsta vännerna mötas för att käka lunch. Sedan, vid kanske 3-4, ska de sluta upp med de andra 10 000 människorna som ska se kvällens rugbymatch. Munster är hemmalaget här och det är en stor match på gång, den sista innan arenan i Limerick läggs ner, tydligen. Folk är som galna och biljetterna är sedan länge slut , men några få auktioneras nu ut för €300.
För ett helt barnkalas, that is.
Därefter, kära vänner, har vi kommit fram till söndagen, och då börjar äventyret!
Jag och Åsa har nämligen fått lov att låna sommarhuset i Lahinch en liten stund. Så på söndag förmiddag tar vi bussen till kusten och inandas de friska vindarna. Vi går antagligen en flera timmar lång promenad längs vattnet och lagar sedan tjusig middag till oss själva. På kvällen ska vi testa Flannery's och på måndagsförmiddagen blir det Cliffs of Moher innan vi stannar i Ennis för att sedan återvända till Limerick vid 8-9tiden.
Det ska sannerligen bli trevligt.
På måndag någon gång blir det nog ny uppdatering, förhoppningsvis med många trevliga bilder.
Until then!
Men tydligen är det tråkigt, gjort och för billigt att ha ett klassiskt barnkalas hemma, med fiskedamm och lekar. Nej, ska det va så ska det va for real.
Till exempel så kan man hyra ett litet gym och två lekledare. Godis, dricka och tårtor har man väl på de flesta barnkalas men det är ju dumt att snåla. Sedan är det tydligen en klassiker att man ger bort presenter till gästerna, i godispåsen alla får när kalaset är slut. Och det kostar ju också.
Det blir dyrt, men familjen Clancy bryr sig inte. Jag kan ju nämna att det på det här kalaset var 27, alltså tjugo-sju barn. Bara att överhuvudtaget få in dem i lokalen för kalaset kostade drygt 3300 kronor.
Sen så har de ju tre barn till som också fyller år en gång om året...
De verkar inte kunna ta det lugnt, de här irländarna. Jag kan ju inte säga att jag varit på så många barnkalas här under min tid, men alla jag hört om har antingen varit på Tons of fun, haft en trollkarl, ansiktsmålning, hoppborgar, en sångerska eller discoanläggning.
Det är sant att de verkligen inte förstår det där med "lagom" utan mer kör på att visa upp sig så mycket som möjligt.
Det här med husen till exempel. Man köper inte hus här längre, man bygger, för så mycket pengar finns det. Någon dag ska jag ta kort på de nybyggda som är på vägen hit. 7 sovrum. En stor trädgård och asfalterad driveway (jag kan inte skriva svenska?!) såklart. (Förövrigt så kan jag skvallra om att paret som lät bygga just det huset nu har skiljt sig. Humor.) Och så en 07-bil också, givetvis.
För några år sedan ändrade de registreringsskyltarna på bilarna här. Nu är det först året då bilen registrerades, sedan stadsbokstaven, och sedan själva registreringsnumret. Typ 98-L-263. Så fram tills nyår var det tjusigt att ha en 06-bil, eftersom det var det senaste. Men nu är det ta mig tusan dags för en ny. Man vill ju inte se fattig ut in the hood liksom. Måste visa att man har råd med en ny bil. Och att bygga ett hus. Och ett sommarhus. Och köpa så ofantligt mycket leksaker till sina barn att de glömmer bort i stort sett alla. Eller en gitarr. Eller julpynt som inte ens för plats. Eller kläder som varken får plats eller passar i mer än några månader (och sen inte kan ges till någon av kusinerna, eftersom kläderna är rosa och kusinen blå...) eller som barnet som ska ha det kanske inte ens tycker om.
Men det var ju ett bra märke ändå, och grandma tyckte om färgen?
Eller för att man har råd.
Det hände nånting nån gång, för ett gäng år sedan. Irland blev plötsligt tokrikt och utvecklande, och det gick de flesta över huvudet.
Men.... hm. Barnkalas var det ja. Jag spårade ur. Det var roligt i alla fall, och svettigt. Jag skulle kunna tänka mig att gifta mig med den yngste lekledaren.
Imorgon är det lördag och då jobbar jag som vanligt. Dock ska Roisin vara hemma på kvällen så då behöver jag inte sitta barnvakt. Niall däremot, han ska ut redan innan han slutat jobbet. Vid 14 ska han och de närmsta vännerna mötas för att käka lunch. Sedan, vid kanske 3-4, ska de sluta upp med de andra 10 000 människorna som ska se kvällens rugbymatch. Munster är hemmalaget här och det är en stor match på gång, den sista innan arenan i Limerick läggs ner, tydligen. Folk är som galna och biljetterna är sedan länge slut , men några få auktioneras nu ut för €300.
För ett helt barnkalas, that is.
Därefter, kära vänner, har vi kommit fram till söndagen, och då börjar äventyret!
Jag och Åsa har nämligen fått lov att låna sommarhuset i Lahinch en liten stund. Så på söndag förmiddag tar vi bussen till kusten och inandas de friska vindarna. Vi går antagligen en flera timmar lång promenad längs vattnet och lagar sedan tjusig middag till oss själva. På kvällen ska vi testa Flannery's och på måndagsförmiddagen blir det Cliffs of Moher innan vi stannar i Ennis för att sedan återvända till Limerick vid 8-9tiden.
Det ska sannerligen bli trevligt.
På måndag någon gång blir det nog ny uppdatering, förhoppningsvis med många trevliga bilder.
Until then!
So, are you girls ready to catch some seabreeze?
Någonstans runt fem på lördagseftermiddagen trodde vi det. Men the seabreeze var liksom inte den där friska, härliga seabreezen som vi väntat. Den var rå. Förvisso frisk också, men stundvis så stark att man fick hålla i glasögonen. Och det gick inte direkt att stå vid stranden utan att stå stadigt med benen och luta sig framåt för att inte flyga iväg med vinden.
Men oj, så trevligt det var! I lördags åkte vi alltså, jag, Åsa, Roisin, Niall, Paddy, Myles och Eve till familjen Lawler's nybyggda "holidayhouse" i västkustbyn Lahinch.
En mycket trevlig liten by med många surfaffärer och en liten, liten huvudgata med ett Centra, två kinarestauranger, en bokaffär, en klädesaffär och resten pubar.
På lördagskvällen gick Niall och Roisin ut så jag och Åsa blev kvar i huset med barnen och lite middag, en lugn kväll alltså. På söndagen däremot bar det ut på äventyr.
Efter söndagsfrukosten (den är alltid lite finare än de andra: bacon, korv, ägg och toast) knöt vi halsdukarna hårt och gav oss ut på äventyr.
Eftersom det var ganska mörkt när vi kom fram kvällen innan hade vi egentligen inte uppfattat så mycket av vattnet, mer än att det fanns där någonstans.
Ganska snart hörde vi dock vart det var någonstans. Havsvågorna, och vindarna också för den delen, håller sannerligen inte käft. Så vi gick dit. Stod farligt på gräset vid ett stup rakt ner på klipporna, tog lite hårdrockskort och kände på vinden.
Traskade vidare ner mot samhället och stranden, där vi hittade The Aquarium, vilket var ett helt annat äventyr. De hade inte bara en död blåsfisk utan även en kräftodling för allmän beskådan, som inte var så trevlig alls, en muräna, enorma krabbor, ett gäng plattfiskar och så vidare.
Vad som fångade mitt intresse mest var dock de här: punkfisken, en jätteliten bläckfiskliknande grej som inte simmade runt som de andra utan tryckte sig lite mot akvarieväggen. Och den andra... eh.. "fisken"...
Vidare bort mot vad vi trodde var en flock farliga attack-belgian blue-kossor blev vinden allt hårdare och vi beslöt efter ett tag att det var bäst att vända tillbaks för en bit kaffe.
Senare på eftermiddagen gick vi dock ner igen för att käka middag. Det började så småning om bli mörkt och termometern visade 9 grader utomhus. Vattnet såg isande kallt och inte på något sätt inbjudande ut, men det verkade inte spela någon roll alls. För snart upptäckte vi att inte mindre än 19 galningar hade begett sig ut för att surfa. Förundrade betraktade vi dem i säkert en kvart innan vi kom fram till att de var kassa, allihop, och att det var för blåsigt för att stå kvar.
Men hur som helst var det fantastiskt fint där borta. Jag kan bara tänka mig hur det kommer se ut när det är vår, lite varamare och ljusare och när stadsborna börjar dra sig dit.
Huset var ju tjusigt också, men ganska opersonligt eftersom det var exakt likadant som de 50 andra i det området.
Fast jag kan ju inte direkt klaga, jag har ett eget rum med en underbar och stor säng.
Och så insisterar Roisin på att jag ska lära mig surfa där innan jag lämnar landet.
Yeah!
Som slutkläm blir det en bild på mitt kommande hem; Stugan i backen.
Åsa står framför och är lycklig. Bra ska det bli!
Men oj, så trevligt det var! I lördags åkte vi alltså, jag, Åsa, Roisin, Niall, Paddy, Myles och Eve till familjen Lawler's nybyggda "holidayhouse" i västkustbyn Lahinch.
En mycket trevlig liten by med många surfaffärer och en liten, liten huvudgata med ett Centra, två kinarestauranger, en bokaffär, en klädesaffär och resten pubar.
På lördagskvällen gick Niall och Roisin ut så jag och Åsa blev kvar i huset med barnen och lite middag, en lugn kväll alltså. På söndagen däremot bar det ut på äventyr.
Efter söndagsfrukosten (den är alltid lite finare än de andra: bacon, korv, ägg och toast) knöt vi halsdukarna hårt och gav oss ut på äventyr.
Eftersom det var ganska mörkt när vi kom fram kvällen innan hade vi egentligen inte uppfattat så mycket av vattnet, mer än att det fanns där någonstans.
Ganska snart hörde vi dock vart det var någonstans. Havsvågorna, och vindarna också för den delen, håller sannerligen inte käft. Så vi gick dit. Stod farligt på gräset vid ett stup rakt ner på klipporna, tog lite hårdrockskort och kände på vinden.
Traskade vidare ner mot samhället och stranden, där vi hittade The Aquarium, vilket var ett helt annat äventyr. De hade inte bara en död blåsfisk utan även en kräftodling för allmän beskådan, som inte var så trevlig alls, en muräna, enorma krabbor, ett gäng plattfiskar och så vidare.
Vad som fångade mitt intresse mest var dock de här: punkfisken, en jätteliten bläckfiskliknande grej som inte simmade runt som de andra utan tryckte sig lite mot akvarieväggen. Och den andra... eh.. "fisken"...
Vidare bort mot vad vi trodde var en flock farliga attack-belgian blue-kossor blev vinden allt hårdare och vi beslöt efter ett tag att det var bäst att vända tillbaks för en bit kaffe.
Senare på eftermiddagen gick vi dock ner igen för att käka middag. Det började så småning om bli mörkt och termometern visade 9 grader utomhus. Vattnet såg isande kallt och inte på något sätt inbjudande ut, men det verkade inte spela någon roll alls. För snart upptäckte vi att inte mindre än 19 galningar hade begett sig ut för att surfa. Förundrade betraktade vi dem i säkert en kvart innan vi kom fram till att de var kassa, allihop, och att det var för blåsigt för att stå kvar.
Men hur som helst var det fantastiskt fint där borta. Jag kan bara tänka mig hur det kommer se ut när det är vår, lite varamare och ljusare och när stadsborna börjar dra sig dit.
Huset var ju tjusigt också, men ganska opersonligt eftersom det var exakt likadant som de 50 andra i det området.
Fast jag kan ju inte direkt klaga, jag har ett eget rum med en underbar och stor säng.
Och så insisterar Roisin på att jag ska lära mig surfa där innan jag lämnar landet.
Yeah!
Som slutkläm blir det en bild på mitt kommande hem; Stugan i backen.
Åsa står framför och är lycklig. Bra ska det bli!
Vinter? Yeah, right...
Efter två timmars bilresa, en och en halv timmas flyg och sedan ytterligare 3 timmar och 40 minuters bussåkande hamnade jag och Åsa återigen på Limericks busstation.
Våra rumpor var platta och eftersom det strulade till sig totalt med nycklarna till Ballyglass House blev det till slut bestämt att jag och Lawlerbarnen skulle sova hos Åsas familj fredag till lördag. Vi släpade våra väskor till stationens parkering och såg snart Siobhan komma i bilen. Först märkte jag inte att det fanns något i baksätet på bilen, men när jag närmade mig såg jag Myles huvud sticka upp med ett "Oh my god!" i både ögonen och format med munnen. När jag öppnade dörren fick jag både en kram och en puss av samtliga småttingar. Det var fint det.
Väl hemma i Cappamore hann vi dricka ett glas vatten var innan vi välte på Åsas rum framför tvn.
Sedan blev det lördag, och det är här rubriken kommer in.
Vi beslöt oss för att gå på en promenad och jag tänkte att den irländska vintern är rough och tog alltså på mig både den farmorstickade tröjan och min jacka.
Men icke. Den 6:e januari var det hög-vår (säger man så?) så långt våra 16 ögon nådde. Det var strålande sol, molnfritt, grönt och sommarvarmt i luften. Vi traskade ner på vägen som går till någon slags gård, plockade blommor, hoppade i vattenpölar och tittade på kossor.
Som en riktigt klassiker.
På lördagskvällen fick vi också komma hem till huset eftersom farfar Myles hade hittat nyckeln. Ganska snart hittade jag tillbaks till rutinerna som varit av i två veckor. Jag åt en sallad, lade barnen vid åtta, hoppade i min pastellfärgade pyjamas och satte mig i den lilla soffan på nedervåningen med min dator och bläddrade bland allt dåligt på de 900 (give or take) kanalerna tills klockan blev sent.
Söndagen spenderades med färgläggning, tvtittande, lunch och annat tills Niall och Roisin kom tillbaks från England vid 7. Två kindpussar, lite choklad och "They haven't been taking about anything else! 'When is Veronica coming back?'". Fick också höra att min verktygslåda till Paddy var bättre än både cykeln och dinosauren han fick av "Santa". (Fast han har tydligen gått omkring och sagt att han fått allt av mig. Hah!)
Det smakar bra att bli uppskattad, jodå.
Nu är jag på mitt rum igen, i min säng och lyssnar på musik. Och jag måste erkänna att det känns precis lagom. Att vara här i huset på veckorna, att göra stan på helgerna och att jag slutar i mitten av mars.
Ja, det känns bra.
Våra rumpor var platta och eftersom det strulade till sig totalt med nycklarna till Ballyglass House blev det till slut bestämt att jag och Lawlerbarnen skulle sova hos Åsas familj fredag till lördag. Vi släpade våra väskor till stationens parkering och såg snart Siobhan komma i bilen. Först märkte jag inte att det fanns något i baksätet på bilen, men när jag närmade mig såg jag Myles huvud sticka upp med ett "Oh my god!" i både ögonen och format med munnen. När jag öppnade dörren fick jag både en kram och en puss av samtliga småttingar. Det var fint det.
Väl hemma i Cappamore hann vi dricka ett glas vatten var innan vi välte på Åsas rum framför tvn.
Sedan blev det lördag, och det är här rubriken kommer in.
Vi beslöt oss för att gå på en promenad och jag tänkte att den irländska vintern är rough och tog alltså på mig både den farmorstickade tröjan och min jacka.
Men icke. Den 6:e januari var det hög-vår (säger man så?) så långt våra 16 ögon nådde. Det var strålande sol, molnfritt, grönt och sommarvarmt i luften. Vi traskade ner på vägen som går till någon slags gård, plockade blommor, hoppade i vattenpölar och tittade på kossor.
Som en riktigt klassiker.
På lördagskvällen fick vi också komma hem till huset eftersom farfar Myles hade hittat nyckeln. Ganska snart hittade jag tillbaks till rutinerna som varit av i två veckor. Jag åt en sallad, lade barnen vid åtta, hoppade i min pastellfärgade pyjamas och satte mig i den lilla soffan på nedervåningen med min dator och bläddrade bland allt dåligt på de 900 (give or take) kanalerna tills klockan blev sent.
Söndagen spenderades med färgläggning, tvtittande, lunch och annat tills Niall och Roisin kom tillbaks från England vid 7. Två kindpussar, lite choklad och "They haven't been taking about anything else! 'When is Veronica coming back?'". Fick också höra att min verktygslåda till Paddy var bättre än både cykeln och dinosauren han fick av "Santa". (Fast han har tydligen gått omkring och sagt att han fått allt av mig. Hah!)
Det smakar bra att bli uppskattad, jodå.
Nu är jag på mitt rum igen, i min säng och lyssnar på musik. Och jag måste erkänna att det känns precis lagom. Att vara här i huset på veckorna, att göra stan på helgerna och att jag slutar i mitten av mars.
Ja, det känns bra.
Åsa och Joe, i snygga och för stora stövlar.
Paddy, Eve, Myles, Maeve och Eoin i en pöl.
