Systernet

Jag sitter i den större av de två gröna sofforna i vardagsrummet, under en filt med macisen i knät, och tittar på 101 Reykjavík för tredje gången. Jag köpte den en på vhs på Willys i Falköping för längesedan, mest för att den handlade om Island. De två första gångerna jag såg den tyckte jag inte riktigt om den. Det gör jag nog inte nu heller, men det känns ändå ganska mysigt.
   Vid den här tiden, om en vecka, sitter jag på KB i Malmö med Mackan och Louise och väntar på att Dungen ska gå på scen och vara långhårig och bra. Tre dygn senare ska jag också gå i Reykjavík och frysa.
    Min väntade arbetslöshet övergick nästan omedelbart till oarbetslöshet och jag kan verkligen inte trivas bättre. En av de bättre stunderna på dagarna är när man kan gå in till gamle Gösta som sitter och myser i arkivet flera timmar i stöten, och bjuda på en kopp kaffe. Då blir han glad. Några gånger i veckan kommer han in på redaktionen, hälsar, lägger käppen och PRO-kepsen på hatthyllan och sätter sig och bläddrar i ett knippe halvt söndervittrade tidningar från 30-talet.
   Och när lediga arbetskamrater kommer till jobbet kvart i tre bara för att vara med och fika känns det ganska trevligt. I dag var det förvisso sista fredagen i månaden vilket betyder vinlotteri och kanske var det mer därför han kom, men ändå.
    Han vann dessutom, Sportstefan, den gamle banditen.

Allt hade varit väldigt bra om jag inte hade pratat med Fredrik för en stund sedan. Det är så svårt att leva ibland.
   Avstånd är inte farliga, bara jävligt tråkiga stod det i en bok förra veckan.
Jag tror att de inte bara är jävligt, jävligt tråkiga, utan dessutom rentav hälsovådliga.

Inbördeskrig. Systern vid fronten.

TT och Reuters meddelade i dag, bland mycket annat såklart, att Obama har lovat att riva upp en lag från -93, som säger att homosexuella inte får jobba inom USA:s militär.
Fullkomligt rimligt, skulle jag säga, att riva upp lagen alltså.
En man vid namn Joseph Watson från Texas, tjänstgörande i ett specialförband i Irak, var av annan åsikt.
– Jag tror att det kan orsaka en massa problem, sa han.
– Det är en stor moralisk fråga. Det är som att säga att det är okej att vara gay.

Skrämmande tanke. Okej? OKEJ?! Hell no!

Nyhetsbyråerna slängde in lite statistik samtidigt: år 2007 avskedades 627 soldater på grund av "homosexuellt beteende", vilket är en minskning jämför med tidigare år, men ändå ganska många, eller?
    Och va?
   "Sir, jag tyckte att Larsson spanade in mig i går i duschen, och varje söndag efter permission kommer han tillbaka med målade naglar... Du borde nog, ja, du vet ju vad som är bäst men, det är ju inte direkt lämpligt att han stannar... Sir."
   Det vore spännande att se hur de definerar ett homosexuellt beteende, jag får nog googla på saken i morgon.

I dag har det varit tomt och stundvis stillsamt på redaktionen, så jag har hunnit hålla koll på gatorna i Reykjavík via webkameror som livestreamar hela dagen lång. Jag blir mer och mer peppad för varje dag som går och nu börjar vi faktiskt närma oss.
    När telefonen inte ringde och nyhetschefen inte kom in och tipsade om headsethotties eller diskuterade lagstiftning angående åldersgränser på droger, satt jag och tittade på hur bilarna stannade i korsningar och hur folket traskade omkring.Tänkte att de nog heter fina saker som Eíríkur, Hjálmar, och Òlafur och kommer stå där och spela med stråkar på elgitarrer när vi landar i februari.Yla fina melodier på isländska eller möjligtvis Sigur Rós-låtsats-språk. Fint ska det bli.
    Och nej, jag tänkte inte för en sekund att de hette Erla, Sigrún eller Lára. Det är inte okej. INTE.

Nu ska jag äta glass, ringa QuarkXPress och pyssla med hemligheter.
    Och lyssna på Glen, mm Glen.

Jag hann knappt lyssna på halva första låten från John Frusciantes senaste innan jag förstod vad Marcus och Marcus menade.
Helt sanslöst.

När jag tittar på det här bestämmer jag mig på nytt för att aldrig se Glen Hansard eller The Frames live, helt enkelt för att jag inte skulle överleva det. Likadant med Sigur Rós, det skulle bara inte gå.
    Rebecka ringde för några timmar sedan och vi pratade om mycket annat men lite Sigur Rós eftersom Islandsresan närmar sig, och jag förklarade för henne att jag väldigt sällan lyssnar på dem för att jag mår fysiskt dåligt av det. På riktigt. Fysiskt och psykiskt. Det är så överväldigande vackert att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag ryser överallt och får någon lågmäld och sorgsen sinnesstämning, för att det är så bra. För bra. Och eftersom det är bara av att lyssna på skivorna vågar jag inte tänka på hur det skulle gå om jag såg dem på riktigt. Det är en jävla tur att jag missade dem när de var i Dalhalla, det är ju bra mycket mer än någon borde kunna hantera.

    Anyways.

Samma sak känner jag för The Frames, Glen Hansard. Det är så förbannat bra att det blir för mycket, allra mest när han sjunger med Marketa Irglova, det är helt otroligt. Men The Frames' låtar är ändå lite lättare att ta till sig, inte så böljande mjuka och magiska som Sigur Rós'.


    När mössen prasslar i vedhögen eller i väggarna eller i vardagsrummet eller vart fan dom är och jag sitter vid köksbordet och försöker ignorera att nacken ömmar och att klockan är så mycket att jag borde sova och tänker att om de jävlarna äter lite av råttgiftet i natt också är de nog döda i morgon, letar jag igenom Youtube efter The Frames-låtar och blir just sådär knäckt.
   Och jag har Frödda att tacka för det, av alla människor?


När vi fortfarande bodde i Stenstorp, jag, mamma och Patrik, fanns det en dator och den stod inne i Patriks rum. När han var iväg någonstans kunde man bänka sig där, stänga dörren och lyssna på det som fanns. Då var jag kanske 16 och inte så bra på att hitta musik själv, men över MSN skickade Frödda några dystra låtar med Songs: Ohia som han tyckte att jag skulle lyssna på. Jag tog emot dem, lyssnade och förstod att han uppskattade dem. Tunga, långsamma och sjukt dystra var de och speciellt en tilltalade mig mer än de andra, A caution to the birds. Men där var det inte Jason Molina som sjöng utan någon annan. I filnamet stod Glen Hansard men jag tror inte att det var förrän långt senare som jag kollade upp vem han egentligen var. Då noterade jag bara hans röst och att den var ljuvlig.
    Jag googlade alltså senare och förstod att han sjöng i The Frames och hittade så småning om deras låt What happens when the heart just stops som fortfarande är en av de vackraste jag vet. Jag har den och A caution to the birds på en bränd skiva någonstans, som jag lyssnade på då, men av okänd anledning forskade jag inte vidare i bandet då heller.
   
Sedan åkte jag till Irland. September 06 (eller slutet av augusti? Däromkring). I skivbutiken HMV i Limerick hittade jag dem där en dag när jag bläddrade och spenderade min lilla lön för veckan. Kollade baksidorna och hittade albumet med What happens... Köpte den och blev åter kär.
    Sedan har det hållt i sig. I våras fick jag tag på filmen Once, där han inte bara har gjort världens kanske finaste soundtrack utan även deltar med sitt röda skägg och sin irländska dialekt. Blev kär i den också.
    Jag är så svag för hans bekymrade röst, när han sjunger med stängda ögon och rynkad panna. Då är han som bäst. Som i Leave, när han bara skriker. Eller i Say it to me now. Mm. (Vi borde gift oss för längesedan, så klart.)
    Sedan Irland har jag lyssnat bra mycket mer på dem och tyckt att jag har någorlunda koll, mycket bättre än då när Frödda skickade den där första låten.

Men icke.
    Här sitter man en torsdag och Spotifryar och hittar Another love song. What? Har jag missat ett helt album?
    När jag letar lite ser jag att den inte bara är okänd för min del, utan även från -91. 91! Youtubear ännu mer och hittar en intervju från 92/93 där han har långt lockigt hår och ser ännu galnare ut, och låtarna är inte lugna med gittarplink, utan snabba och till och med lite rockiga. Och bra! Jösses! Little did I know. Så nu är det dags för kärlek igen.
    Och i fortsättningen ska jag lägga ner mycket, mycket mer tid på research, det här är ju så man får skämmas.

Den här Britney Spears-covern snubblade jag också över nu, väldigt tjusig, om man låter bli att titta på bilderna.

Och dina kämpeslanke priser kan du behålla för dig själv, norskjävel.
    I ain't payin nuffin!

Ge Ulf Lundell en ärlig chans.
Det känns lagom stort och hanterbart.

Annars så.
Nyår. Kalasbra. 45 mil för en fest är lätt värt det om det är en sån fest.
Har blivit lite nykär i Fården sedan rattmuffen kom på plats. Jag kommer aldrig byta bil.
Lisa kommer jättejättesnart, det blir fint som snus.
Några veckor senare ligger jag och puttrar i en jaccuzzi i Reykjavik, kanske ännu bättre.
Fast Dungen därimellan, Dungen!
Sedan är det säkert nästan vår och då blir det förhoppningsvis Prodigy och Dizzee Rascal i England.
Polen någonstans där i krokarna också.
Sen är det sommar, jobb och Arvika, jag tror på den nya campingen.
Och så vidare.

Först ska jag ägna mig helhjärtat åt min arbetslöshet. Den slog mig hårt i ansiktet i eftermiddags, men det gjorde inte speciellt ont. Eller, jag led lite när jag gick och samlade ihop mina tepåsar från köket, plastlådorna från diskmaskinen, raggsockarna under skrivbordet och alla post-it-lappar med bandnamn överallt. Men faktum är att det känns himla skönt att inte ha något att göra på flera veckor. Nästa måndag ska jag tillbaks och hjälpa Johan lite, och en lördag ska jag till Stockholm. Annars har jag verkligen inget inplanerat. Vad jag har är hur många skivor som helst att lyssna på, filmer att se, böcker att läsa, pajer att laga och gud vet hur många saker att tänka på. Dessutom har jag min masterpiece att brodera klart innan jag åker till Lund nästa gång.
Skönt ska det bli, och jag skäms inte över att mysa runt i morgonrock 24/7.


(Haha. Ja, jag känner mig själv och blev inte så förvånad när jag redan vid 20-rycket blev attackrastlös och började leta resor till både London, Kiruna och Berlin. Det var ganska väntat. Nu har jag dock lugnat ner mig. Det blir spännande att se hur jag tacklar det här med ledig tid dagarna i ända. (Eller så ringer Claes på måndag och vill att jag ska jobba, time will tell...))


Kanske är det på tiden att jag ger P2 en ärlig chans också förresten.

Gud, jag kan inte få nog av den här.