Familjeföretag?
Jag har inte ens suttit i två timmar, men finner det hela redan ganska underhållande.
Lite snabbt bara; har jag missat något? Är det common knowledge att kommunister och kött går hand i hand?
Valmyndigheten informerar:
Kommunistiska förbundets kandidater till Europaparlamentsvalet
1. Dag Tirsén, Livsmedelsarbetare, Stockholm
2. Anita Östling, Köttpackare, Stockholm
3. Daniel Nordström, Styckare, Stockholm
4. Catharina Tirsén, Finstyckare, Stockholm
Lite snabbt bara; har jag missat något? Är det common knowledge att kommunister och kött går hand i hand?
Valmyndigheten informerar:
Kommunistiska förbundets kandidater till Europaparlamentsvalet
1. Dag Tirsén, Livsmedelsarbetare, Stockholm
2. Anita Östling, Köttpackare, Stockholm
3. Daniel Nordström, Styckare, Stockholm
4. Catharina Tirsén, Finstyckare, Stockholm
Vote for Pedro
Klockan är tydligen så mycket som 13:18 redan nu, i stället för 12:18 som kan kunde hoppats på.
Jag har fortfarande inte kommit ur morgonrocken eller börjat elda, utan ligger kvar i sängen med datorn på magen bara en liten stund tills.
I går var vi på konsert i Ludvika. Andreas gospelkör och orkester var i pingstkyrkan och vi tänkte att det kunde vara trevligt att följa med och lyssna. Och det var det ju, dom var jätteduktiga allihop. Men jag kan inte riktigt gå med på hela grejen. Spontanskrika Amen! och vara lycklig och tacksam över att Jesus dog för mina synder den där gången på korset (den kanske mst lyckade refrängen de hade: På korset han dog, sedan återuppstod han, och log) eller känna någon slags trygghet över att Gud älskar mig – med vissa undantag, sjunga Gud, jag behöver din nåd varje dag!. De var energiska och skitglada och det är ju förståss himla roligt för dem, men det går inte riktigt hem hos mig.
Det bästa var nog när pastorn gjorde entré. Det kändes verkligen som att han suttit i rummet en trappa ner och druckit sprit till ungefär 2 minuter innan konserten började, sedan kutat upp och hivat ur sig allt det där som jag väntade mig att han skulle säga, på det där exalterade och lite hispiga sättet. Han till och med berömde sin vackra fru som stod bredvid honom, höll henne hårt om axlarna när hon berättade vart kollekten skulle gå och sedan fort som satan ryckte mikrofonen från henne för att själv få fortsätta prata snabbt och smått osammanhängande.
Well, jag gav det en chans i alla fall. Nu behöver jag inte göra det igen.
I dag väljer jag bort Ikea-hysteri för att i stället inleda mina privata valkampanj.
Det har nämligen börjat gå upp för mig att det bara är några veckor kvar till valet, och att jag inte har någon aning om hur jag ska rösta. Därför tänkte jag alldeles strax ge mig in i den fantastiska värld vi kallar Europaparlamentet i jakt på någon slags uppfattning om vad det är jag ska rösta folk att göra. Därefter tänkte jag gå igenom kanske 10 partier, kolla upp några kandidater i varje, och se vad som finns att välja. Den enda tanken jag har så här långt är att jag gärna röstar på någon som inte är 55+. Jag tror på the youngsters.
Men först; kaffe.
Jag har fortfarande inte kommit ur morgonrocken eller börjat elda, utan ligger kvar i sängen med datorn på magen bara en liten stund tills.
I går var vi på konsert i Ludvika. Andreas gospelkör och orkester var i pingstkyrkan och vi tänkte att det kunde vara trevligt att följa med och lyssna. Och det var det ju, dom var jätteduktiga allihop. Men jag kan inte riktigt gå med på hela grejen. Spontanskrika Amen! och vara lycklig och tacksam över att Jesus dog för mina synder den där gången på korset (den kanske mst lyckade refrängen de hade: På korset han dog, sedan återuppstod han, och log) eller känna någon slags trygghet över att Gud älskar mig – med vissa undantag, sjunga Gud, jag behöver din nåd varje dag!. De var energiska och skitglada och det är ju förståss himla roligt för dem, men det går inte riktigt hem hos mig.
Det bästa var nog när pastorn gjorde entré. Det kändes verkligen som att han suttit i rummet en trappa ner och druckit sprit till ungefär 2 minuter innan konserten började, sedan kutat upp och hivat ur sig allt det där som jag väntade mig att han skulle säga, på det där exalterade och lite hispiga sättet. Han till och med berömde sin vackra fru som stod bredvid honom, höll henne hårt om axlarna när hon berättade vart kollekten skulle gå och sedan fort som satan ryckte mikrofonen från henne för att själv få fortsätta prata snabbt och smått osammanhängande.
Well, jag gav det en chans i alla fall. Nu behöver jag inte göra det igen.
I dag väljer jag bort Ikea-hysteri för att i stället inleda mina privata valkampanj.
Det har nämligen börjat gå upp för mig att det bara är några veckor kvar till valet, och att jag inte har någon aning om hur jag ska rösta. Därför tänkte jag alldeles strax ge mig in i den fantastiska värld vi kallar Europaparlamentet i jakt på någon slags uppfattning om vad det är jag ska rösta folk att göra. Därefter tänkte jag gå igenom kanske 10 partier, kolla upp några kandidater i varje, och se vad som finns att välja. Den enda tanken jag har så här långt är att jag gärna röstar på någon som inte är 55+. Jag tror på the youngsters.
Men först; kaffe.
Future sailors
När jag var hos far i helgen slog det mig att vi tillhör olika generationer, liksom jag och farmor. Vill farmor att farfar ska byta skiva i bilstereon ber hon honom byta band. Pappa berättade att Patrik hade hjälpt honom att fixa låtar till datorn, den och den LP:n.
Och så tänkte jag, vad kommer jag säga till mina barn? Kommer jag prata om filer? Eller kommer det något ytterligare efter det digitala formatet? Kommer det mer musik alls? Om gud är god, varför finns det då så mycket ond frukt? Vem vinner EUP-valet?
När jag en dag senare vaknade i Patriks enorma säng tänkte jag på en annan sak. Efter att ha vaknat varje timma mellan kanske 03 och 11 och således sovit ganska löst, hann jag drömma tusen olika saker. Och då mindes jag att Toffe en gång sa att han hade så svårt att gå upp på mornarna därför att han älskade just det där stadiet. När man kan falla in i och ur drömmen gång på gång, i flera timmar.
Just det gjorde jag hela den morgonen. Att jag sedan bland annat drömde att Benjamin överdoserade metamfetamin gjorde inte så mycket, för Simon var hela tiden där och räddade honom.
Och ja, jag kanske ska sluta titta på Breaking Bad precis innan jag lägger mig.
Nu; framtiden!
Och så tänkte jag, vad kommer jag säga till mina barn? Kommer jag prata om filer? Eller kommer det något ytterligare efter det digitala formatet? Kommer det mer musik alls? Om gud är god, varför finns det då så mycket ond frukt? Vem vinner EUP-valet?
När jag en dag senare vaknade i Patriks enorma säng tänkte jag på en annan sak. Efter att ha vaknat varje timma mellan kanske 03 och 11 och således sovit ganska löst, hann jag drömma tusen olika saker. Och då mindes jag att Toffe en gång sa att han hade så svårt att gå upp på mornarna därför att han älskade just det där stadiet. När man kan falla in i och ur drömmen gång på gång, i flera timmar.
Just det gjorde jag hela den morgonen. Att jag sedan bland annat drömde att Benjamin överdoserade metamfetamin gjorde inte så mycket, för Simon var hela tiden där och räddade honom.
Och ja, jag kanske ska sluta titta på Breaking Bad precis innan jag lägger mig.
Nu; framtiden!
Världens bästa söndag
Lycka är när en tokbra lördagskväll börjar redan på eftermiddagen, utan jacka i vårsolen, och inte slutar förrän 9 på söndagsmorgonen, när tre vänner på en balkong gråtit färdigt tillsammans och börjar frysa för mycket för att sitta kvar trots två täcken, en filt och uppskattningsvis 4 liter kaffe.
Arbetsslö
Eftersom jag inte varit hemma och slöat på kanske år och dar sitter jag demonstrativt kvar i sängen med pyjamasbyxorna på. Jag har förvisso varit duktig och släpat sommardäcken från skuffen in till vedbon redan, men nu är jag alltså tillbaks i startposition, och i pyjamasbyxorna.
Jag har egentligen inte så mycket mer att säga än att vädret är en elak jävel som först lockar och pockar med solsken och många plusgrader, för att sedan, som nu, skratta mig i ansiktet med 18 000 svinstora snöflingor utanför fönstret.
Men som min arbetskramrat sa i går när han ringde och meddelade att den första tranan nu landat vid Hornborgasjön:
– Du vet, man kan ha vår i hjärtat också Veronica.
Ja och så blir jag Falköpingsbo senast den 1 juni också. Yeah!
Jag har egentligen inte så mycket mer att säga än att vädret är en elak jävel som först lockar och pockar med solsken och många plusgrader, för att sedan, som nu, skratta mig i ansiktet med 18 000 svinstora snöflingor utanför fönstret.
Men som min arbetskramrat sa i går när han ringde och meddelade att den första tranan nu landat vid Hornborgasjön:
– Du vet, man kan ha vår i hjärtat också Veronica.
Ja och så blir jag Falköpingsbo senast den 1 juni också. Yeah!
