Nystart och flashbacks
Ett tag där funderade jag på vad jag skulle göra med bloggen när jag kom hem. Den var ju till för att hålla oroliga svenskar uppdaterade om mitt hälsotillstånd på den gröna ön, men när jag kom hem fanns det ju så inte så mycket att berätta om.
Men så tänkte jag en liten stund till och kom fram till att det inte finns någon anledning att sluta. Jag trivs väldigt bra med att skriva här, kanske inte så ofta längre, men ibland. Och bilder kan jag gärna lägga upp, om inte för att vara nöjd med mig själv så för Mamman Ellströms skull.
Så ja, jag kör på. Nu utan tema eller riktning, vi får se vad som händer.
Först blir det i alla fall Nostalgitripp - Återkomsten.
I söndags flyttade jag för några dagar ut till min söta farmor och farfar i Dalen utanför Broddetorp och som alla andra gånger blev jag alldeles barnsligt mysig så fort jag närmade mig den lilla byn. För Broddetorp är mitt och kommer alltid att vara, även om det krymper.
Hur som helst, jag sov lite länge på måndagsmorgonen men tog ändå tag i körkortsteorin relativt tidigt, och kände mig givetvis oerhört duktig. Sedan flöt dagarna på med mysiga sysslor såsom brödbak, rensa grönsaksland, hjälpa farmor att rulla chokladbollar i pärlsocker, spela bingo, titta på matlagningsprogram om kvällarna, handla på ICA, läsa och dricka kaffe. Det är skönt att ta det lite lugnt ett tag, även om oron för min närmaste framtid ligger och petar mig någonstans i ryggen hela tiden.
Vid ett tillfälle tog jag med mig Frants för att gå en liten sväng i trädgården.
Plattorna som leder ner till Stordammen har börjat bli överblommade av mjuk och grön mossa, några av dem syns nästan inte alls. Och Stordammen i sig är inte vad den brukade vara. Jag minns hur vi badade där på somrarna, alla kusiner. Jag var alltid minst och var rädd för att ta mig ut på den djupa delen av dammen (den som har ett djup på säkert en hel meter) samt för de stora, fyra-fem fiskarna som bodde där. Något år byggde vi en egen flotte som så småning om visade sig vara den bästa i världen. Den målades grön och med namnet orange: Dalen Line. Jag minns fortfarande hur min baddräkt såg ut.
På högersidan om Stordammen var det hallonbuskar förut, men nu var det bara torrt gräs som farfar eldat. På andra sidan finns Blomborgen. Jag minns egentligen inte så mycket mer än att det var en fantastisk borg, och att jag och Therese spenderade en del tid där, med många blommor. När jag gick där i veckan var den ganska igenväxt och såklart mycket mindre än vad jag mindes, men under några grenar fann jag ett grönt, rostigt lock från en glasburk. En av många som på den gamla goda tiden agerade vas.
Efter Blomborgen fanns det en gång en koja. Så här års är den inte så mycket alls, ett lutande golv mest, jag minns mest hur Patrik höll till där. Kanske Claes och Niklas också. Jag var väl kanske för liten.
Sedan kommer man upp till Lilldammen. Den är nog inte mer än två decimeter djup, men isande kall. När kanske farfar satt på bänken på den lilla landningen bredvid kunde man tävla med de andra kusinerna. Den som doppade sig först fick en guldtia. (Att man säger guldtia istället för bara tia gör det så mycket mer värdefullt. Som en skatt.) Om man la sig på mage först och sedan dessutom på rygg blev vinsten högre, vilket inte var mer än rätt. Gud så smärtsamt det var...eller förlåt, uppfriskande!
Bakom garaget fanns grönsakslandet, det populära ärtlandet, vinbärsbuskarna, potatisen och gräslöken. Oftast åt man för många ärtor och mådde lite illa, och jorgubbarna var kanske inte alltid mogna men det var bra. Nu finns bara vinbärsbuskarna kvar, potatislandet har blivit gräsmatta och grönsakslandet består av jord och tusenskönor som jag duktigt rensade bort.
Bredvid grönsakerna och på baksidan av garaget fanns Fängelset. Det var där vi lekte tjuv och polis. Som tokiga, i timmar. Det var lite jobbigt när man blev inlåst i fängelset, men som tur var gick det att rymma om man bara hade rätt teknik.
Ovanpå källaren åkte man stjärtlapp på vintrarna, och om man var riktigt modig kunde man sitta i gräset på sommaren och dingla med fötterna precis över dörren. Fast det var förståss väldigt läskigt...
Bortanför källaren var den officiella fotbollsplanen. Stor, slår det mig när jag åker med gräsklipparen för att samla upp nedfallna kvistar. Vi sprang oss svettiga där ända in på kvällen. Målen bestod av päronträd, stubbar, granen och någon gång kanske en pinne man satte dit själv.
En eftermiddag, kanske i onsdags, åkte vi till biblioteket, jag och farmor. Det har hänt mycket med skolan sedan jag slutade 6D... Biblioteket har flyttat in i de nya lokalerna som jag aldrig varit inne i förrän nu. Det var inte stort, jag kan förstå farfar när han säger att han har läst det mesta som faller honom i smaken där, men när jag gick och tittade på hyllorna upptäckte jag korridoren bakom ett hörn. Korridoren där det var en dörr till fritiskapprummet ett tag där jag och Rebecca stiftade vår vänska för länge sedan, och till den andra korridoren som ledde till Birgitta i köket och kopiatorrummet, och den dörren till matrummet på fritis där mamma och pappa brukade komma när de hämtade mig. Jag log för mig själv, och såg Else-Britt, min gamla dagisfröken, stå ute på dagisgården som om 14 år inte alls hade passerat.
Skolgården var inte sig lik heller. Planket var ommålat och ringen med stenar måste de har flyttat på, och Borgen tror jag allt att de har renoverat lite, i alla fall på insidan.
Någon dag när barnen inte är där ska jag smyga upp till Dungen. Jag ska stå på rätt sten och gå in i det lilla rummet som blev till av grenarna. Jag hoppas innerligt att de inte ändrat något där. Inte i Dungen.
En annan eftermiddag tittade jag och farmor igenom gamla fotografier ute på altanen i några timmar. När jag såg bilderna mindes jag ett diadem jag hade på mig, min favoritklänning, en liten uppblåsbar sköldpadda jag hade i Danmark, en vinteroverål, mina och min brors skrikiga tumvantar och mycket annat. Vi skrattade mycket, och jag fick lov att klippa ut några små bilder och sätta in dem i ett litet fick-album. Jag valde det blåa och nu har jag bestämt att det alltid ska få följa med i min väska.
Glada bilder på mig och Patrik, krabbfiske i Gullholmen, min stilige far och min tokskrattande mamma. Och så jag själv, kanske sex år, totalt ustlagen och med rödrosiga kinder på den stora bruna madrassen.
När vi var inne och letade mer foton hittade vi också våra gamla TV-program. Vi hade säkert hundra olika små teckningar, fasttejpade på sugrör som vi sedan spelade någon slags dockteater med, i en ritad TVruta. Det var Emil i Lönneberga, Pippi, Lilla gubben, bussar, blommor och små, små fjärilar. Av någon anledning hade vi många fjärilar, jag vet inte varför. Till min förtjusning låg också den gamla fjärkontrollsteckningen kvar i samma skåp. Något torr och nästan i två delar, men ändå. Det var kvalitetsTV det.
Det allra finaste jag upptäckte den här gången var när jag skulle gå ut och duscha i tvättstugan. När jag öppnade första dörren och hamnade i "hallen" möttes jag av en doft och tänkte direkt: glass. För det doftade glass, de rosa, gröna och vita gräddglassarna vi åt när vi var små. Om jag minns rätt fanns det en frys därute och där hämtade vi glassen.
Men såhär, kanske tio år senare, förstår jag att det är rummet som har sin specialla doft som alla andra rum, och inte glassen.
Det var såklart en lite sorglig upptäckt, men det gjorde inget. Något av det allra finaste jag vet är när jag minns dofter så där. Som ett hårvax på Irland som luktade som ett litet brunt suddigum jag hade i Gula huset i Broddetorp, som var format som ett kassettband i telefonsvararstorlek och som hade ett plastfodral. Eller som någon som gick förbi mig på resecentrum i Skövde för något år sedan, vars parfym luktade som ett jättelitet läppstift jag hade när jag var liten.
Om jag får välja så tappar jag aldrig minnet. Aldrig.
(Andra saker man kunde underhålla sig med i Dalen: bläddra igenom den stora fågelboken i jakt på färgglada ägg eller i fall som detta; festliga fågelläten.)
Men så tänkte jag en liten stund till och kom fram till att det inte finns någon anledning att sluta. Jag trivs väldigt bra med att skriva här, kanske inte så ofta längre, men ibland. Och bilder kan jag gärna lägga upp, om inte för att vara nöjd med mig själv så för Mamman Ellströms skull.
Så ja, jag kör på. Nu utan tema eller riktning, vi får se vad som händer.
Först blir det i alla fall Nostalgitripp - Återkomsten.
I söndags flyttade jag för några dagar ut till min söta farmor och farfar i Dalen utanför Broddetorp och som alla andra gånger blev jag alldeles barnsligt mysig så fort jag närmade mig den lilla byn. För Broddetorp är mitt och kommer alltid att vara, även om det krymper.
Hur som helst, jag sov lite länge på måndagsmorgonen men tog ändå tag i körkortsteorin relativt tidigt, och kände mig givetvis oerhört duktig. Sedan flöt dagarna på med mysiga sysslor såsom brödbak, rensa grönsaksland, hjälpa farmor att rulla chokladbollar i pärlsocker, spela bingo, titta på matlagningsprogram om kvällarna, handla på ICA, läsa och dricka kaffe. Det är skönt att ta det lite lugnt ett tag, även om oron för min närmaste framtid ligger och petar mig någonstans i ryggen hela tiden.
Vid ett tillfälle tog jag med mig Frants för att gå en liten sväng i trädgården.
Plattorna som leder ner till Stordammen har börjat bli överblommade av mjuk och grön mossa, några av dem syns nästan inte alls. Och Stordammen i sig är inte vad den brukade vara. Jag minns hur vi badade där på somrarna, alla kusiner. Jag var alltid minst och var rädd för att ta mig ut på den djupa delen av dammen (den som har ett djup på säkert en hel meter) samt för de stora, fyra-fem fiskarna som bodde där. Något år byggde vi en egen flotte som så småning om visade sig vara den bästa i världen. Den målades grön och med namnet orange: Dalen Line. Jag minns fortfarande hur min baddräkt såg ut.
På högersidan om Stordammen var det hallonbuskar förut, men nu var det bara torrt gräs som farfar eldat. På andra sidan finns Blomborgen. Jag minns egentligen inte så mycket mer än att det var en fantastisk borg, och att jag och Therese spenderade en del tid där, med många blommor. När jag gick där i veckan var den ganska igenväxt och såklart mycket mindre än vad jag mindes, men under några grenar fann jag ett grönt, rostigt lock från en glasburk. En av många som på den gamla goda tiden agerade vas.
Efter Blomborgen fanns det en gång en koja. Så här års är den inte så mycket alls, ett lutande golv mest, jag minns mest hur Patrik höll till där. Kanske Claes och Niklas också. Jag var väl kanske för liten.
Sedan kommer man upp till Lilldammen. Den är nog inte mer än två decimeter djup, men isande kall. När kanske farfar satt på bänken på den lilla landningen bredvid kunde man tävla med de andra kusinerna. Den som doppade sig först fick en guldtia. (Att man säger guldtia istället för bara tia gör det så mycket mer värdefullt. Som en skatt.) Om man la sig på mage först och sedan dessutom på rygg blev vinsten högre, vilket inte var mer än rätt. Gud så smärtsamt det var...eller förlåt, uppfriskande!
Bakom garaget fanns grönsakslandet, det populära ärtlandet, vinbärsbuskarna, potatisen och gräslöken. Oftast åt man för många ärtor och mådde lite illa, och jorgubbarna var kanske inte alltid mogna men det var bra. Nu finns bara vinbärsbuskarna kvar, potatislandet har blivit gräsmatta och grönsakslandet består av jord och tusenskönor som jag duktigt rensade bort.
Bredvid grönsakerna och på baksidan av garaget fanns Fängelset. Det var där vi lekte tjuv och polis. Som tokiga, i timmar. Det var lite jobbigt när man blev inlåst i fängelset, men som tur var gick det att rymma om man bara hade rätt teknik.
Ovanpå källaren åkte man stjärtlapp på vintrarna, och om man var riktigt modig kunde man sitta i gräset på sommaren och dingla med fötterna precis över dörren. Fast det var förståss väldigt läskigt...
Bortanför källaren var den officiella fotbollsplanen. Stor, slår det mig när jag åker med gräsklipparen för att samla upp nedfallna kvistar. Vi sprang oss svettiga där ända in på kvällen. Målen bestod av päronträd, stubbar, granen och någon gång kanske en pinne man satte dit själv.
En eftermiddag, kanske i onsdags, åkte vi till biblioteket, jag och farmor. Det har hänt mycket med skolan sedan jag slutade 6D... Biblioteket har flyttat in i de nya lokalerna som jag aldrig varit inne i förrän nu. Det var inte stort, jag kan förstå farfar när han säger att han har läst det mesta som faller honom i smaken där, men när jag gick och tittade på hyllorna upptäckte jag korridoren bakom ett hörn. Korridoren där det var en dörr till fritiskapprummet ett tag där jag och Rebecca stiftade vår vänska för länge sedan, och till den andra korridoren som ledde till Birgitta i köket och kopiatorrummet, och den dörren till matrummet på fritis där mamma och pappa brukade komma när de hämtade mig. Jag log för mig själv, och såg Else-Britt, min gamla dagisfröken, stå ute på dagisgården som om 14 år inte alls hade passerat.
Skolgården var inte sig lik heller. Planket var ommålat och ringen med stenar måste de har flyttat på, och Borgen tror jag allt att de har renoverat lite, i alla fall på insidan.
Någon dag när barnen inte är där ska jag smyga upp till Dungen. Jag ska stå på rätt sten och gå in i det lilla rummet som blev till av grenarna. Jag hoppas innerligt att de inte ändrat något där. Inte i Dungen.
En annan eftermiddag tittade jag och farmor igenom gamla fotografier ute på altanen i några timmar. När jag såg bilderna mindes jag ett diadem jag hade på mig, min favoritklänning, en liten uppblåsbar sköldpadda jag hade i Danmark, en vinteroverål, mina och min brors skrikiga tumvantar och mycket annat. Vi skrattade mycket, och jag fick lov att klippa ut några små bilder och sätta in dem i ett litet fick-album. Jag valde det blåa och nu har jag bestämt att det alltid ska få följa med i min väska.
Glada bilder på mig och Patrik, krabbfiske i Gullholmen, min stilige far och min tokskrattande mamma. Och så jag själv, kanske sex år, totalt ustlagen och med rödrosiga kinder på den stora bruna madrassen.
När vi var inne och letade mer foton hittade vi också våra gamla TV-program. Vi hade säkert hundra olika små teckningar, fasttejpade på sugrör som vi sedan spelade någon slags dockteater med, i en ritad TVruta. Det var Emil i Lönneberga, Pippi, Lilla gubben, bussar, blommor och små, små fjärilar. Av någon anledning hade vi många fjärilar, jag vet inte varför. Till min förtjusning låg också den gamla fjärkontrollsteckningen kvar i samma skåp. Något torr och nästan i två delar, men ändå. Det var kvalitetsTV det.
Det allra finaste jag upptäckte den här gången var när jag skulle gå ut och duscha i tvättstugan. När jag öppnade första dörren och hamnade i "hallen" möttes jag av en doft och tänkte direkt: glass. För det doftade glass, de rosa, gröna och vita gräddglassarna vi åt när vi var små. Om jag minns rätt fanns det en frys därute och där hämtade vi glassen.
Men såhär, kanske tio år senare, förstår jag att det är rummet som har sin specialla doft som alla andra rum, och inte glassen.
Det var såklart en lite sorglig upptäckt, men det gjorde inget. Något av det allra finaste jag vet är när jag minns dofter så där. Som ett hårvax på Irland som luktade som ett litet brunt suddigum jag hade i Gula huset i Broddetorp, som var format som ett kassettband i telefonsvararstorlek och som hade ett plastfodral. Eller som någon som gick förbi mig på resecentrum i Skövde för något år sedan, vars parfym luktade som ett jättelitet läppstift jag hade när jag var liten.
Om jag får välja så tappar jag aldrig minnet. Aldrig.
(Andra saker man kunde underhålla sig med i Dalen: bläddra igenom den stora fågelboken i jakt på färgglada ägg eller i fall som detta; festliga fågelläten.)
Systern har landat
När jag steg ur bilen i Dalen stod farmor och pep av förtjusning på trappen och bjöd sedan in mig på tekakor och kaffe. Det är då jag verkligen är hemma igen.
Jag har inte så mycket mer att säga nu än att jag är ganska nöjd. Det är ingen vår alls här i Sverige, men jag övningskörde nästan hela vägen från Säve och i stället för att packa upp, duscha eller laga middag sitter jag och letar jobb i Patriks lägenhet. Duktig Syster. Vad framtiden har att erbjuda vet ingen, jag ska tillbaks till Irland, flytta till Dalarna och åka ut på stora äventyr. Så mycket är säkert.
Men först ska jag vara lite hemma. (Och spela bingo...)
Jag har inte så mycket mer att säga nu än att jag är ganska nöjd. Det är ingen vår alls här i Sverige, men jag övningskörde nästan hela vägen från Säve och i stället för att packa upp, duscha eller laga middag sitter jag och letar jobb i Patriks lägenhet. Duktig Syster. Vad framtiden har att erbjuda vet ingen, jag ska tillbaks till Irland, flytta till Dalarna och åka ut på stora äventyr. Så mycket är säkert.
Men först ska jag vara lite hemma. (Och spela bingo...)
Farewell for now
Jag antar att det här är det obligatoriska slutinlägget. Förvisso kommer jag nog fortsätta skriva lite senare i livet, fast då får bloggen heta något annat.
Imorgon packar jag ner datorn och sedan hörs vi nästa gång fredag den 24:e när jag kommer hem. Far och Anja, jag svänger förbi er först på väg hem från Säve, farmor och farfar, er kommer jag till därefter och Lena och Svante, er hälsar jag på samtidigt. (Therese och Mona, ni vet vad som gäller...) På lördagen är det inflyttningsfest hos Fred och Jos så där ser jag nog några, och sen är det söndag och allt är återigen möjligt.
Några sista visdomsord blev det inte, ni vet allt ändå.
Tack för allt stöd, att ni har läst och kommenterat och väntat på mig när jag kommit hem!
Nu ska jag bubbelbada en sista gång och sedan njuta av att ha en dubbelsäng när jag kan.
Imorgon bär det av på nya äventyr.
Cheers!
Veronica
(Och eftersom jag inte kommer vara så himla online på lördag, GRATTIS SOFIE! Fast, jag kommer ju å andra sidan träffa dig på lördag... But still, grattis!)
Imorgon packar jag ner datorn och sedan hörs vi nästa gång fredag den 24:e när jag kommer hem. Far och Anja, jag svänger förbi er först på väg hem från Säve, farmor och farfar, er kommer jag till därefter och Lena och Svante, er hälsar jag på samtidigt. (Therese och Mona, ni vet vad som gäller...) På lördagen är det inflyttningsfest hos Fred och Jos så där ser jag nog några, och sen är det söndag och allt är återigen möjligt.
Några sista visdomsord blev det inte, ni vet allt ändå.
Tack för allt stöd, att ni har läst och kommenterat och väntat på mig när jag kommit hem!
Nu ska jag bubbelbada en sista gång och sedan njuta av att ha en dubbelsäng när jag kan.
Imorgon bär det av på nya äventyr.
Cheers!
Veronica
(Och eftersom jag inte kommer vara så himla online på lördag, GRATTIS SOFIE! Fast, jag kommer ju å andra sidan träffa dig på lördag... But still, grattis!)
Dagens uppskattning:
Veronica: You know Myles, I'm going the day after tomorrow.
Myles: What?!
Veronica: Yes...
Myles: YEAH! The I can play as much games on the tv as I want!
Och inte nog med det, Roisin ringde just och sa att hon ska jobba sent. Jag får sköta middag, läxor och tre barn i några timmar extra.
Hurra.
Myles: What?!
Veronica: Yes...
Myles: YEAH! The I can play as much games on the tv as I want!
Och inte nog med det, Roisin ringde just och sa att hon ska jobba sent. Jag får sköta middag, läxor och tre barn i några timmar extra.
Hurra.
Greetings, Vaxholm!
Det finns ingen annan mormor, som är så bra att hon efter tolvslaget på sin födelsedag firar att hon fyller 100 minus, och inte 80+ som alla andra skulle ha sagt, än min alldeles egna Thekla.
Jag saknar dig såklart också mormor, och jag hoppas din födelsedag blir ännu bättre än den förra!
Jag saknar dig såklart också mormor, och jag hoppas din födelsedag blir ännu bättre än den förra!
Nästan bara 3 dagar kvar!
Så, då var det gjort. Jag och min goda framförhållning har fyra dagar i förskott packat ner allt. Förvisso bara för att se om det finns någon chans att jag får med mig allt över huvud taget, jag låter nog inte allt ligga var i väskorna tills fredag. Men usch alltså. Kånka på en stor resväska, en ryggsäck och en tygkasse till Kilkenny och sedan till Dublin. Det känns lite av, men det är inte så mycket att göra åt det.
Nu är jag ännu mer på väg härifrån.
Och jag skulle kunna svära och kalla familjen Lawler för dåliga saker efter helgen som varit, men det tjänar liksom ingenting till. Åsa fick höra allt inatt, det räcker. Jag kan ju säga att jag har kännt mig mer respekterad och uppskattad förut, men sen håller jag tyst...
Igår hade jag min sista lediga dag i Limerick. Det regnade tyvärr hela dagen, så jag och Åsa spenderade den mest med att slöhandla lite inför nästa helg samt sitta på pubar. Det var väldigt söndagsavslappnat och vi pratade massa minnen.
Jag vet inte riktigt vad jag kommer sakna här. Jag är väldigt färdig med hela grejen, verkligen och det vet vi alla, men det känns bra att jag ändå stannade 7 månader. (Jaja, det blev inte ett år men hur skulle jag kunna veta det?) Om jag hade åkt hem efter familjen Power hade jag inte upplevt det mysiga publivet på Irland, jag hade inte träffat Sofie och upptäckt Kilkenny, jag hade aldrig åkt till Bunratty och haft luftsvärdsfighter på taket, jag hade aldrig smakat Roisins stew, jag hade antagligen inte kommit på idén att flytta ihop med Åsa i ett hus i Dalarna och jag hade inte förbättrat min engelska alls. Så det har varit värt det, så mycket kan jag säga.
Men nu är jag klar.
Idag var det sådär tokigt mycket vår igen. Vi var ute och lekte nästan hela dagen, efter lunch i alla fall.
Det har aldrig varit en grej för mig att hänga tvätt, jag har bott i lägenhet/radhus större delen av mitt liv och har oftast kört med torktumlar eller torkrum, men jag måste säga att när jag hängde upp mina sängkläder på tork ute i solskenet så kändes det som fint. Då var det ännu mer vår. Varmt i luften och lite blåsigt så att lakanet fladdrade i vinden. Tjusigt.
När Åsa fortfarande var kvar fick jag låna hennes planetkort och ringa till farmor en liten stund. Hon var glad, jag också, och till och med Lena var med på ett hörn. Bilbingosäsongen börjar i april. Det är snart. Jag är redo. Therese, du får nog börja öva upp ditt härma-tanten-med-alla-färger-mellanduttarna-knyck snart, det måste sitta när vi försöker hålla oss för skratt ihopträngda i Lenas bil på en fotbollsplan.
Nu är jag ännu mer på väg härifrån.
Och jag skulle kunna svära och kalla familjen Lawler för dåliga saker efter helgen som varit, men det tjänar liksom ingenting till. Åsa fick höra allt inatt, det räcker. Jag kan ju säga att jag har kännt mig mer respekterad och uppskattad förut, men sen håller jag tyst...
Igår hade jag min sista lediga dag i Limerick. Det regnade tyvärr hela dagen, så jag och Åsa spenderade den mest med att slöhandla lite inför nästa helg samt sitta på pubar. Det var väldigt söndagsavslappnat och vi pratade massa minnen.
Jag vet inte riktigt vad jag kommer sakna här. Jag är väldigt färdig med hela grejen, verkligen och det vet vi alla, men det känns bra att jag ändå stannade 7 månader. (Jaja, det blev inte ett år men hur skulle jag kunna veta det?) Om jag hade åkt hem efter familjen Power hade jag inte upplevt det mysiga publivet på Irland, jag hade inte träffat Sofie och upptäckt Kilkenny, jag hade aldrig åkt till Bunratty och haft luftsvärdsfighter på taket, jag hade aldrig smakat Roisins stew, jag hade antagligen inte kommit på idén att flytta ihop med Åsa i ett hus i Dalarna och jag hade inte förbättrat min engelska alls. Så det har varit värt det, så mycket kan jag säga.
Men nu är jag klar.
Idag var det sådär tokigt mycket vår igen. Vi var ute och lekte nästan hela dagen, efter lunch i alla fall.
Det har aldrig varit en grej för mig att hänga tvätt, jag har bott i lägenhet/radhus större delen av mitt liv och har oftast kört med torktumlar eller torkrum, men jag måste säga att när jag hängde upp mina sängkläder på tork ute i solskenet så kändes det som fint. Då var det ännu mer vår. Varmt i luften och lite blåsigt så att lakanet fladdrade i vinden. Tjusigt.
När Åsa fortfarande var kvar fick jag låna hennes planetkort och ringa till farmor en liten stund. Hon var glad, jag också, och till och med Lena var med på ett hörn. Bilbingosäsongen börjar i april. Det är snart. Jag är redo. Therese, du får nog börja öva upp ditt härma-tanten-med-alla-färger-mellanduttarna-knyck snart, det måste sitta när vi försöker hålla oss för skratt ihopträngda i Lenas bil på en fotbollsplan.
Ja, det får vara allt. Jag sov högst 2 timmar inatt så jag kommer nog välta mig ner ganska snart.
Tröstmat
Om jag skulle säga att mitt humör var på topp, eller ens halvägs, så skulle jag ljuga ganska brutalt. Så jag låter bli.
Men sist funkade det ju relativt bra med ett recept som upplyftning, så jag kör vidare på det.
Idag lagar vi Irish Stew!
Kött i grytbitar, lamm är gott
Några palsternackor
Ännu fler morötter
En vitlök
Några gula lökar
Några glas rödvin
Några liter vatten
Två eller tre lagerblad
Ett gäng potatisar
Bryn löken, den pressade vitlöken och köttet först. Häll på en eller två liter vatten och låt det puttra ett tag. Slanta morötterna och plasternackorna, i med dem, rödvinet och lagerbladen. Se till att ha låg värme, släng på ett lock and then let it stew.
Det ska gärna stå i 1½ timma, då blir det allra godast. Koka potatis att äta till och njut.
Men sist funkade det ju relativt bra med ett recept som upplyftning, så jag kör vidare på det.
Idag lagar vi Irish Stew!
Kött i grytbitar, lamm är gott
Några palsternackor
Ännu fler morötter
En vitlök
Några gula lökar
Några glas rödvin
Några liter vatten
Två eller tre lagerblad
Ett gäng potatisar
Bryn löken, den pressade vitlöken och köttet först. Häll på en eller två liter vatten och låt det puttra ett tag. Slanta morötterna och plasternackorna, i med dem, rödvinet och lagerbladen. Se till att ha låg värme, släng på ett lock and then let it stew.
Det ska gärna stå i 1½ timma, då blir det allra godast. Koka potatis att äta till och njut.
Så nu kan ni laga det också. Det är egentligen inget märkvärdigare än en vanlig gryta, men den är en klassiker här och otroligt god. Eller så väntar ni på mig så lagar jag den till er!
Annars är det inget nytt. Jag är ganska bitter för att jag inte får något mer än söndagen ledigt den här veckan. Annars brukar jag alltid gå ut fredag- eller lördagkväll och ha måndagen ledig. Men nej, de tycker tydligen att min sista vecka ska vara värst. Jag hade gärna gått ut igår eller idag och tagit farväl av våra polska vänner och alla pubar, men det verkar som att jag får göra det på söndag istället. Det är då jag ska vara tacksam över att det irländska utelivet faktiskt inte är helt dött ens på söndagar.
Och så ska jag får sjukt mycket mer lön än vanligt också, det har jag bestämt.
Våren är fortfarande kvar, dock något grå idag. Men två påsklljor har i alla fall slagit ut i trädgården och de andra är alldeles på gång. Den här är dock enbart till min käre far och Anja!
Annars är det inget nytt. Jag är ganska bitter för att jag inte får något mer än söndagen ledigt den här veckan. Annars brukar jag alltid gå ut fredag- eller lördagkväll och ha måndagen ledig. Men nej, de tycker tydligen att min sista vecka ska vara värst. Jag hade gärna gått ut igår eller idag och tagit farväl av våra polska vänner och alla pubar, men det verkar som att jag får göra det på söndag istället. Det är då jag ska vara tacksam över att det irländska utelivet faktiskt inte är helt dött ens på söndagar.
Och så ska jag får sjukt mycket mer lön än vanligt också, det har jag bestämt.
Våren är fortfarande kvar, dock något grå idag. Men två påsklljor har i alla fall slagit ut i trädgården och de andra är alldeles på gång. Den här är dock enbart till min käre far och Anja!
Dagens kvinnor har det för lätt
The Old Quarter's toaletter här i Limerick kör på den klassiska automaten bindor-kondomer-jellybeans, vilket säkrt har uppskattats genom alla tider. Men hittar man till de lite finare barerna kan man räddas i även de jobbigaste situationerna, de som är värre än plötslig mens eller sötsug. Nämligen bad-hairday-situationerna. Ni vet, de dagarna då man måste böja och spreja och kamma och fixa med håret hela tiden för att man ska se mänsklig ut? Det är då man kan glädjas åt att hitta en platt-tångs-automat på tjejtoan. För bara ?2 kan man platta i hela 2 minuter, och lösa alla problem.
Det är service det. Sittplatser hade de inte på Trinity Rooms, men Matrixvakter och platt-tång, det kunde de erbjuda!
Det är service det. Sittplatser hade de inte på Trinity Rooms, men Matrixvakter och platt-tång, det kunde de erbjuda!
En bild och inget speciellt
Efter en helkväll igår med mycket dans, fem timmars sömn och mycket promenerande idag har jag nu slagit mig till ro i min säng tillsammans med datorn. Fötterna värker lite och jag känner mig faktiskt inte så trött, dock ganska matt. Morgondagen är ledig och jag har inga pengar alls så jag tänker sova länge och gå på promenad. Förhoppningsvis regnar det, jag är sugen på regn.
Äh. Jag har inget direkt att säga, mer än att det närmar sig på riktigt nu, det där med hemfärden. Och nervositeten kommer den också. Inför arbetslösheten och pengabristen och allt annat som inte är det minsta enkelt.
Men jag försöker övertyga mig om att det kommer gå bra, och det gör det ju, det vet jag.
Här har ni St Johns katedral. Vi hade tänkt gå på mässa där idag men den var stängd så vi fick bara titta på den utifrån. En rejäl byggnad, skulle man kunna säga.
Äh. Jag har inget direkt att säga, mer än att det närmar sig på riktigt nu, det där med hemfärden. Och nervositeten kommer den också. Inför arbetslösheten och pengabristen och allt annat som inte är det minsta enkelt.
Men jag försöker övertyga mig om att det kommer gå bra, och det gör det ju, det vet jag.
Här har ni St Johns katedral. Vi hade tänkt gå på mässa där idag men den var stängd så vi fick bara titta på den utifrån. En rejäl byggnad, skulle man kunna säga.
Ja, vi säger väl så. Jag ska titta på film eller något. Take care.
Ja, jo, man skulle väl kunna säga att jag har tröttnat...
Eftersom jag försöker komma över hur odrägliga, otacksamma, ignoranta, elaka och dumma barnen var igår så tänkte jag försöka lura mig själv att vara glad och positiv, genom att vara lite käck och helt oväntat klämma till med ett recept. Jag bakade riktigt bra scones idag så låt oss alla slå ett slag för sconesen. Sconeskulturen är bra. Länge leve sconesen. Hurraa...aa...eh.
Scones
450 g mjöl
en nypa bakpulver
en rejäl nypa salt
50 ml grädde
200 ml mjölk
110 g margarin
1 lätt vispat ägg
50 g strösocker
Blanda ihop mjölet, bakpulvret och saltet.
Tärna i smöret och smula ihop allt med händerna tills det blir fint.
I med resten, knåda ihop, kavla ut.
Mät ut ungefär 12 scones med en kopp eller pepparkaksform eller vad tusan som helst, bara deblir ungefär 2 cm tjocka och 5 cm i diameter.
Lägg dem på en plåt och pensla med ägg eller lite mjölk.
Baka ett tag i 180 grader, 20 minuter eller så kanske, tills de har växt och blivit lite gyllenbruna och känns allmänt okej.
Sedan är det bara att tröstäta! De gör sig bäst med lite smör, sylt och tillsammans med en kopp te.
Om jag hade velat vara extra snajdig kunde jag blandat i en näve russin i degen också, fast då hade samtliga barn vägrat att äta dem eftersom russin varken är choklad eller chips och då inget de vill äta, och då hade jag försökt resonera med dem en stund och sagt att de kanske kunde ta bort russinen om de absolut inte ville smaka på dem, men då hade de skrikit att det kunde de inte alls för sconesen smakade säkert russin överallt, och sen skulle de slängt dem på golvet och skrikit en liten stund och gnällt om att jag skulle baka nya till dem kanske, utan russin, och då hade jag antagligen fått nog av deras dumheter och blivit riktigt riktigt arg, men eftersom jag inte klarar av att låta den ilskan gå ut över dem hade jag kanske sprungit upp på mitt rum och gömt mig under sängen till ungjävlarna gått och lagt sig, altarnativt gått ut och slått sönder deras treehouse för att bli av med all dålig energi men då skulle inte Niall bli glad för då skulle han bli tvungen att laga det, eller betala någon annan för att göra det.
Så jag lät bli.
Men i morgon är det bara två veckor kvar tills jag slutar, då ska jag ha världens bästa helg i Kilkenny med mina vänner, resa runt på Irland med min mor i fem dagar och komma hem och då... Då jävlar i mig (ursäkta min franska) ska jag baka scones till alla som vill och jag ska baka dem med russin.
Scones
450 g mjöl
en nypa bakpulver
en rejäl nypa salt
50 ml grädde
200 ml mjölk
110 g margarin
1 lätt vispat ägg
50 g strösocker
Blanda ihop mjölet, bakpulvret och saltet.
Tärna i smöret och smula ihop allt med händerna tills det blir fint.
I med resten, knåda ihop, kavla ut.
Mät ut ungefär 12 scones med en kopp eller pepparkaksform eller vad tusan som helst, bara deblir ungefär 2 cm tjocka och 5 cm i diameter.
Lägg dem på en plåt och pensla med ägg eller lite mjölk.
Baka ett tag i 180 grader, 20 minuter eller så kanske, tills de har växt och blivit lite gyllenbruna och känns allmänt okej.
Sedan är det bara att tröstäta! De gör sig bäst med lite smör, sylt och tillsammans med en kopp te.
Om jag hade velat vara extra snajdig kunde jag blandat i en näve russin i degen också, fast då hade samtliga barn vägrat att äta dem eftersom russin varken är choklad eller chips och då inget de vill äta, och då hade jag försökt resonera med dem en stund och sagt att de kanske kunde ta bort russinen om de absolut inte ville smaka på dem, men då hade de skrikit att det kunde de inte alls för sconesen smakade säkert russin överallt, och sen skulle de slängt dem på golvet och skrikit en liten stund och gnällt om att jag skulle baka nya till dem kanske, utan russin, och då hade jag antagligen fått nog av deras dumheter och blivit riktigt riktigt arg, men eftersom jag inte klarar av att låta den ilskan gå ut över dem hade jag kanske sprungit upp på mitt rum och gömt mig under sängen till ungjävlarna gått och lagt sig, altarnativt gått ut och slått sönder deras treehouse för att bli av med all dålig energi men då skulle inte Niall bli glad för då skulle han bli tvungen att laga det, eller betala någon annan för att göra det.
Så jag lät bli.
Men i morgon är det bara två veckor kvar tills jag slutar, då ska jag ha världens bästa helg i Kilkenny med mina vänner, resa runt på Irland med min mor i fem dagar och komma hem och då... Då jävlar i mig (ursäkta min franska) ska jag baka scones till alla som vill och jag ska baka dem med russin.
