Systernet

Jag måste säga att det här har varit den bästa helgen på väldigt länge. Antagligen beror det mycket på att jag fick ledigt på lördag och söndag istället för söndag och måndag som det brukar vara. I vanliga går jag och Åsa ut på fredagen, hon stannar hemma med mig och barnen på lördagen, eftersom jag jobbar då, och sedan slöfikar vi på söndagen i brist på annat, jag slöfikar själv och strosar runt på måndagen.

Men o nej, den här helgen var ett riktigt äventyr. Det hela startade på fredagskvällen. Vid åtta mötte jag Åsa inne på Dunnes Stores i stan och vi gick till Riddler's för en första pint. I någon timma satt vi och berättade om vår vecka och allt som stört oss. Jag undrar vad de resterande gästerna på puben trodde om oss två små tjejer som satt och svor, gestikulerade och var arga på ett märkligt språk. Men det var bra, det är alltid skönt att få dela lite hat.
Vidare sen till Bar 3, bästa stället i Limerick, där vi lyssnade på en väldigt trevlig singer/songwriter och drack rosa drycker. Sedan tog vi steget ut i regnet och testade en ny bar - Nestors. Jag har alltid skrämts av säkerhetsvakterna som står utanför så det har aldrig blivit att vi gått dit tidigare, men det var sannerligen ett bra drag. Trevlig stämning, lagom musik och billiga pints (3 €!). Dock blev det lite obekvämt när vi upptäckte att två män som satt vid baren gjorde föga annat än att spana på oss och utbyta kommentarer åt vårt håll.
Men jag räddade situationen, gjorde det enda rätta - tog fram Åsas ring som honm glömde i mitt badrum förra helgen, gick ner på knä och friade. Min nya fästmö spelade med alldeles utmärkt och de som inte gick på hennes lycka måste vara kassa. Några minuter senare var barsnubbarna i alla fall borta. Seger.
Runt 12 återvände vi till Bar 3 för mer rosa dricka, dansande och åt sedan en bit mat innan vi kom hem vid halv fyra...

Lördagen spenderades mest framför tvn. Vi sov till elva, lagade en enorm klassisk irländsk frukost och tittade sedan på snygga 80- och 90tals musikvideor tills klockan blev kväll och vi gav oss av till staden igen. Ikväll skulle nämligen en av våra polska bögvänner dansa på Bar 3, och har man en gång sett Kamil dansa så vill man göra det igen. Herregud, det är obegripligt hur man kan röra sig så omänskligt så snabbt och energiskt, men bra är det!
Dock kom vi in lite för tidigt för att festen skulle ha kommit igång så vi började lite lugnt på The Old Quarter tills klockan blev lite senare. Tillbaks till Nestors igen för några pints OCH en liquid cocain, enbart för namnets skull. Framåt tio begav vi oss till Bar 3 för då var det sagt att Kamil skulle vara igång och det var han verkligen. Efter några timmars dansande, socialiserande tog vi en taxi hem och välte, något tidgare den här kvällen.

Sedan var det plötsligt söndagsmorgon klockan nio och min mobil började ringa. Jag hade haft förstånd nog att kvällen innan ställa väckarklockan så att vi kunde komma upp i tid för att gå in till stan och möta vår vän Sofie som skulle komma över från Kilkenny för dagen. Och upp kom vi, men ganska snart slog det oss att det inte fanns en chans i världen att vi skulle hinna in till stan tills Sofie var där, eftersom det tar minst 1½ timma att gå in, och vår vän var närmare Limerick än så. Hur som helst skippade vi frukosten och knatade iväg. När vi kommit till Barrys Shop hade vi dock tröttnat och gjorde således våra livs första försök att lifta på riktigt. Den första bilen som åkte förbi vinkade glatt, men körde vidare. Den andra stannade och körde oss gärna in till staden, så där var vi, redan innan Sofie ringt och sagt att hon parkerat. Ytterligare en seger.

Vi hittade på vår vän och beslöt oss ganska snart för att ta oss direkt ut till Bunratty för att vara turister. Då upptäckte vi ett litet hinder. Bilnycklarna låg redan i bilen och inte i fickan. Vi var utelåsta. På en söndag går det inte att få tag på en låssmed, och Sofies chef var inte alltför sugen på att åka hela vägen till Limerick med extranyckeln. Det såg ganska hopplöst ut ett tag så till slut gick vi till polisstationen med vår sista gnista av hopp. Och där, där stod vår räddare. I stövlar, Hellyhansen-fleece, keps och skäggstubb. Poliskvinnan tyckte först att vi kunde vänta tills i morgon när låssmederna öppnade igen, men snubben började fråga om bilmodell och vart den stod. Jag kan ju säga att jag inte kände så mycket förtroende för honom, eftersom han inte hade uniform och lät som att han kunde bryta sig in i bilar där han stod och smuttade på sin cola och sa "Does it have round or square bottons? Hm... Okay..."
Men tio minuter senare hade han med hjälp av en skruvmejlsel lyckats få en så stor glugg in vid förardörren att han kunde pilla ner sitt låsknappsuppryckarverktyg och komma in i bilen. Jävlar i mig, spänningen när han var nära nära att lyckas och lyckan över att inte längre vara utelåsta. Obeskrivligt, och ännu en seger!

Så vi gasade ut ur stan på väg N18 mot Shannon och snart var vi framme vid Bunratty. Jag hade egentligen inte så mycket förväntingar på stället eftersom jag inte visste så mycket mer än att det var ett slott och en restaurang med god mat. Och det sved på mitt bankkonto när inträdet var 13 € efter två dagars utgång den här helgen, men herre min gud, det var värt vartenda cent.
Vi spenderade en bra stund i det fantastiska slottet, det kändes som att det var ganska mycket huvudattraktion, men det visade sig finnas en hel park med gamla hus, gator, kyrkor och trädgårdar. Allt som allt var vi nog där 4-5 timmar.
Jag vet inte riktigt hur mycket jag ska säga, eller om jag ska säga något alls, för det ska såklart upplevas på riktigt. Det underbara slottet som en gång köptes för 1000 pund och sedan renoverades i många år, med stora festsalar, smala trappor, fängelsehålor och utkiksplatser. När vi stod högst upp på taket och tittade ut över landskapet kunde vi helt enkelt inte låta bli att fejka ett trumpetljud, sikta med luftpilbågarna mot den anfallande truppen som kom från söder. Man kunde höra hur hästhovarna slog mot marken och de klingande svärden som skulle skvätta blod på den stora porten, om fienden lyckades ta sig över vallgraven såklart.
Och vidare sen till det lilla samhället som fanns bevarat. Det var en gammal pantbank, en liten liten skola, världens minsta pub och en liten kyrka. Helt underbart. Flera gånger svor jag över att det är 2000-tal nu och att jag var född alldeles för sent. Tänk att glida omrking där på kullerstenen, gå till postkontoret och hämta ett paket, gå tillbaks hem till stugan och tända elden, baka bröd och klättra upp på loftet för att sova.
Men man kan inte få allt.

Slutligen åkte vi tillbaks in till Limerick för lite kaffe och scones och sedan släppte Sofie av mig hemma i huset. Nu sitter jag här och kämpar för fullt med att få upp bilderna till bloggen. Det går lika dåligt som vanligt, men jag ger inte upp.

Ja, kära vänner. Om 19 dagar slutar jag. Jag har kommit fram till att jag inte tänker utvärdera mitt irlands-äventyr på något sätt, för jag vet inte hur det skulle gå till. Jag har lärt mig engelska, städat och pubat i ett halvår, det finns inte så mycket att säga om det egentligen.

19 dagar...sedan en helg med vänner i Kilkenny, 5 dagars Irland runt med mamma och sedan Västra Götaland igen. Det känns bättre och bättre ju närmare det kommer.

Inatt ska jag drömma om riddare och gästabud

De röda utslag som plötsligt började befläcka min kropp var när jag vaknade i morses så många att de inte längre var röda prickar. Hela jag var så röd att det bara fanns några få vita prickar, som inte var drabbade av utslag.
Så jag fick spendera €50 på en indisk doktor som sa att jag nog var allergisk mot antibiotikan jag fick för mitt halsont. Well done.

Så om ni någon gång funderar på att ge mig penicillin så ge mig inte Agumentin för då går det illa!
Nu blir det istället steroider i två veckor.

Nån gång ska jag försöka hålla mig frisk en hel månad...

Dagens nya symptom: utslag.

Men jag är i alla fall ledig, så nu tar jag bussen in till stan och spenderar pengar.

Vad som för en och en halv vecka sedan verkade vara influensan, har nu visat sig vara ett virus.
Ett elakt, ondskefullt, obarmhärtigt monstruöst virus.

Jag började ana att det inte var The Flu som hade drabbat mig när jag återfick febern efter flera dagars antibiotika. Halsen blev bra ganska snabbt, men i måndags kväll kom febern tillbaks likt en näve lössnö kastad i motvind. I tisdags var den fortfarande kvar. Jag hade min halsduk på mig hela dagen och försökte ligga ner och vila så mycket som möjligt. På onsdagen hade febern försvunnit men istället hade viruset nu attackerat mitt arma balanssinne. Om jag inte satt eller låg ner kändes det hela tiden som att jag skulle svimma eller i alla fall välta. Huvudet verkade snurra hela tiden och kroppen hade fortfarande inte slutat värka sedan början av veckan.
Idag är jag inte lika svimfärdig, men hej, nu hostar jag så att hela halsen dör istället.

Räckte det inte med att jag låg under mitt täcke i tre dagar och knappt kunde svälja lite vatten för att halsen var så svullen? Tydligen inte. Det är ett satansvirus som går runt och vissa ligger sjuka i så mycket som tre veckor.
Så har jag otur kanske jag är frisk nästa söndag. Hurra.

Igår var det som bekant alla hjärtans dag. Jag hade mest märkt av det genom Roisins frånvaro, eftersom det var ganska mycket att göra i blomaffären innan onsdagen. Men innan ungarna skulle gå och lägga sig igår kom de fram till mig där jag satt i soffan och tittafe på Top Model. De bar alla tillsammans ett litet paket som Eve hade slagit in själv samt ett jättefint kort. Det var mer än jag hade väntat mig, eftersom jag inte väntat mig något överhuvudtaget, och jag blev glad. Jag har aldrig någonsin firat alla hjärtans dag och jag tänker nog aldrig börja göra det heller, men ibland är det lite fint med uppskattning.


(Fast efter två dagars förjävligt spydigt uppträdande från de två yngsta kan jag erkänna att jag är hyfsat matt och ganska sugen på att åka hem...)

Allright, jag är lite sen med uppdateringen eftersom vi kom tillbaks från Kilkenny så tidigt som i måndags. Men jag har all anledning.
En inte så himla lång historia lite kortare: frös som ett djur hela måndagen, låg i min säng och hade ont i halsen tisdag och onsdag, åkte till läkaren och fick medicin för halsfluss och har sedan varit vaken och väl fungernade i två dagar.

Mina mandlar ser inte längre ut som något utomgjordiskt som...håller på att koka...eh och febern har lagt sig, dock har det börja göra ont i öronen, men jag har ryckt upp mig och hittat tillbaks till bloggen. Here it goes!

Efter min ensamma dag på lördagen sov jag ganska okej till söndagen då jag gick upp vid nio för att påbörja min promenad till staden redan 9:30am. Det gick fint, jag traskade i rask takt oavbrutet i 1 timma och 40 minuter innan jag nådde busstationen och hittade sedan Åsa lagom i tid tills bussen skulle avgå till Clonmel där vi skulle byta. På väg dit var vi båda ganska åksjuka och halvsovande, men kom ändå fram till att kinesiskt skulle vara trevligt till middag i Kilkenny på kvällen. Genom många dimmiga dalar nådde vi tillslut samhället Clonmel och gick där av bussen. I stationshuset fanns det, enligt en skylt, "Café EXPRESS 2000". Det var ungefär lika stängt som namnet var töntigt. Men, tvärs över gatan såg vi istället Pagan Garden, kinarestaurang! Med 1 timma och 40 minuter tills nästa avgång tänkte vi att en lunch kunde vara på sin plats. (Och herre, den var god, och helt sanslöst billig.)

Anledningen till att vi åkte till Kilkenny från första början var för att det är där St Patrick's day kommer firas i mars, och vi ville helt enkelt kolla in staden innan vi åker dit med våra 7 vänner från Sverige. Grejen var ju att vi skulle vart i Dublin från början, men där fanns det ju inte ett enda hostel ledigt, så jag och Åsa chansade och bokade det enda vi hittade som hade lediga sängar för helgen. Och ja, det råkade ligga i Kilkenny.
Så där satt vi, i hiphopbussen (den kunde inte riktigt den där grejen med att niga vid stoppen, utan pumpade mer upp och ner som dom gör i musikvideorna, ni vet) som hade tidernas underhållning på tv, och väntade på att det fantastiska Kilkenny skulle uppenbara sig. Tidtabellen hade sagt att vi skulle vara framme 15:35 och halv fyra var vi mitt ute på landet. Vårt hopp började brista en aning, var det så att vi hade bokat plats åt oss och våra vänner, en hel helg, i en liten by på landet med en pub och en bensinmack?
Det visade sig dock snart att bussen var sen, för snart körde vi in i det riktiga Kilkenny (ett tag var vi utan hopp att vi trodde att Kilkenny skulle bli en fantastisk stad så småning om, att den helt enkelt inte var byggd än) och möttes av gator och liv.
Tack vare internet (god bless!) hade jag också kommit i kontakt med en anna svensk au pair vid namn Sofie, som så vänligt erbjudit sig att hämta oss på stationen med sin alldeles egna bil. Så väl framme hälsade vi på Sofie och gav oss iväg på äventyr!

Äventyret gick ner till Dunnes Stores parkeringen, heh, och fortsatte sedan till fots. Sofie visade oss huvudgatorna, shoppingcentrat, slottet, några pubar och restauranger och gav oss all fakta vi behöver. (Otroligt påläst tjej där!)

Eftersom vi skulle ut och äta och testa publivet senare på kvällen ville Sofie åka hem med sin bil först, och vi tog tillfället i akt och gav oss ut på landsbygden för att göra henne sällskap.
I en rad av kanske 5 hus var deras det allra minsta som knappt syndes bakom häcken, men ack så bedårande. Ännu bättre var att Sofie bodde i en trailer i trädgården! En sån fantastisk liten trailer dessutom! Underbart mysig med två stora soffor och tv i det första rummet, sedan ett litet kök, ett badrum, ett gästrum och ett tjusigt sovrum. Om jag någon gång blir rik ska jag lätt skaffa mig en trailer någonstans, kanske i Spanien...mm.

Anyways, vi tog en taxi tillbaks till stan och gick sedan på jakt efter mat. Vi åt på en klassisk och old fashioned bar och gick sedan vidare till pubarna runtomkring. Till slut hamnade vi på något vi från början var en fritidsgård, men som bara visade sig vara ett kasst ställe med alldeles för hög musik.
Klockan hade blivit tolv, och på söndagar är det visst tiden då pubarna stänger. Så vi traskade runt och funderade på om vi var hungriga eller om vi skulle lägga oss. Så gick vi förbi Dunnes Stores och då var det ju uppenbart.
Jag kan berätta för er att Dunnes Stores är en jättestor kedja här på Irland. De har matvaror, kläder, möbler och allt möjligt. Lite som Robin Hood eller Coop antar jag. Alltiallo liksom. Men det allra bästa är att de har några affärer som är öppna dygnet runt, vilket innebär att man kan gå och nattshoppa.
Vilket vi gjorde.
Pringles chips med salt och vinäger-smak blv det den här gången. Vi tyckte också att en soffa borde provsittas medan vi smakade på chipsen, samt att barnkläderna kunde få sig ytterligare en titt.
Så nu har vi gjort det också!

En liten stund senare hittade vi en taxi åt Sofie och blev själv avsläppta precis vid hostel-dörren och gick och lade oss. Sen kan jag chansa på att det gick en eller två timmar innan jag vaknade av att jag höll på att frysa sönder. Med jeans och två täcken över mig låg jag sedan och huttrade resten av natten och trodde att slutet var nära.
Måndagen spenderas med att slöfika på diverse fik och vänta på bussen. Jag tog av mig jackan när jag satt hemma i min säng.

Det var ju helt klart en flopp att jag blev toksjuk på vår lilla resa, men förövrigt så var det jättebra. Kilkenny var jättefint och St Patrick's day kommer bli sanslöst trevligt.
Dessutom fick vi ju en ny vän! (Hej Sofie!)

Klockan var fem, det var fullkomligt vindstilla och så varmt att man inte behövde ha jackan på sig.
(Och ja mamma, visst vakade det!)

Klockan var närmare tre, Eve kom hem från skolan med sina två vänner Shauna och Aoife. Vädret var underbart så jag tänkte att nu när Roisin inte ska iväg och hämta någon mer kan jag ta en liten promenad. Vanligvis brukar jag bara gå rakt över vägen, genom en hage, över en liten bäck och sedan är jag framme vid kanalen. Men när jag kommit över vägen upptäckte jag att hagen idag var bebodd...
(Den vita var för muskulös för att jag skulle våga chansa.)



Så istället började jag gå åt vänster på vägen. Jag gick förbi grannhusen och runt svängen som kommer lite längre bort. Vid ett vägarbete svängde jag upp och började gå uppför mot kanalen. För en gångs skull hade jag inte tagit med mig min mp3spelare och hörde således allt annat.
Vädret var som sagt fantastiskt. Varmt, vindstilla och strålande sol. Jag hittade direkt en trappa ner mot vattnet och satte mig på ett steg, knäppte upp jackan och slappnade av. Framför mig virvlade vattnet förbi alldeles ljudlöst, på avstånd hörde jag bilar och i närheten alla små fåglar som sjöng.
De säger att februari är vintermånaden på Irland, men idag, idag kände jag att våren var på gång.

Kanalen var som vanligt ljuvlig, men det blev inte så spännande bilder på vattnet, så vi tar ett träd istället. Ett ganska tjusigt träd som fick mig att tänka på Six feet under. (Fast nu när jag tittade på det trädet så inser jag ju att det inte inte är alls lika...)


Jag tror att jag någon gång nämnt att Irland är välstädat, och det vill jag ta upp nu igen.
I Dublin var det rent och snyggt nästan överallt. På nätterna gick gatustädarna runt och fixade allt. Limerick är inte så tokigt det heller, inne i stan är det städat.
Men tar du dig en tur på landet kan du, på bara hundra meter, lära känna hela Irlands snabbmatkultur.  Sorgligt men sant. Det är kaffekoppar i papper från BB´s, flåttiga kycklingburkar från Kentucky Fried Chicken, pommeslådor från Burger King, drickamuggar från McDonalds och gud vet vad mer slängda vid vägkanten.
Helt sanslöst.


Förövrigt så har jag ju, ännu en gång, fastställt en besatthet hos mig själv. Ordning. Idag gav jag mig frivilligt på the hotpress, en lite garderob fullknökad med lakan, handukar och filtar. Ingenting var vikt eller inlagt på ett smidigt sätt. Men jag tog ut allt, en sak i taget, vek och lade i rätt hög. Det tog ett tag, men jäklar vad bra det blev sen.
Likadant var det med pärlorna. Eve fick ett pärplatte-kit häromveckan, och i lördags satt jag och sorterade dem efter färg. Det tog nog tre timmar, men det blev rätt och jag var nöjd. Förvisso var det förstört dagen efter, men i alla fall. Samma sak gjorde jag idag. Bara av den anledningen att det är så behagligt att se hur det blir strukturerat. Att alla de röda ligger tillsammans och ingen annanstans. Mh.
Frågan är ju bara om det är lite extremt, eller om jag bara är ordningsam... jag vet inte.



Nu ska jag titta gå och lägga mig tidigt.
Imorgon jobbar jag tills Roisin kommer hem från blomaffären, då åker hon och barnen till Lahinch och jag blir själv i huset! Ska bli fantastiskt skönt att vara själv faktiskt. Sedan på söndag ska jag och Åsa ta en liten tur till Kilkenny för att kolla hur det är där.
Tillbaks på måndag kväll!