Systernet

Jag glomde ju: i forrgor holl Eve power-irlendska-lektion. So om ni vill hora mig froga om jag for go po toaletten po knacklig irlendska so gor det fint.
Nu drar vi till flygplatsen!

Japp, jag ska nu beklaga mig över julpyntet som jag så länge fruktat. Det kom upp någon gång i förra veckan men jag har inte kommit ihåg att skriva om det här. Än.
Men först vill jag bara visa att det stormiga novemer nu verkligen har gått över till december. November kändes som ett enda stort oväder. Många nätter trodde jag att stenhuset på fullaste allvar faktiskt skulle blåsa sönder av de kraftiga vindarna. Ni vet hur det låter när regnet piskar mot fönstrerna? Så lät det inte när jag skulle försöka sova... mer som om någon tog en hink med vatten och grus och kastade varannan sekund. Det var ett mirakel att inte larmet gick igång efter allt som blåste omkring.
Justja, men nu är det alltså december och nu har det lugnat sig. Istället ser det ut såhär:



Dimma, överallt. En vacker vy från mitt sovrum. Morgon som kväll.

Anyhow; julpyntet. Dagen kom då Roísín bad mig hjälpa till att plocka ner julpyntet från vinden. Låda efter låda efter renhuvud efter ljusslinga efter ljusslinga efter låda och så vidare. Vi kämpade på i en timma eller tre och hade till slut fått upp det mesta. Hela bottenvåningen och trappen var röd och blinkande och sjungande. (De förbannade sjungade tomtarna! De har säkert 7 stycken som sjunger olika sånger, och som är jätteroliga att sätta igång samtidigt. Tycker barnen. Jag tycker att de kan skona mig, om de inte vill ha en galen aupair.) Hon sa att det var tillräckligt, det fanns mer men enough is enough.

Just det. Sen kom Niall hem. Niall som köper nya haloweengrejer varje år även fast de har mer än tillräckligt redan. Han bad mig hjälpa till och snart var allt nere. Renkroppen, krubban, mer sjungande j*vla tomtar och plastgranen (ja, vi har två granar här i huset. En är ju bara en. Liksom) och sen hände det.
Jag vet inte hur mycket jag klagade på den uppblåsbara Frankensteins monster här, men Åsa hörde i alla fall tillräckligt av det. Den var stor, ivägen och lät på tok för mycket. För er som inte minns;

De förstår verkligen inte det där med lagom. Lagom mycket pynt eller lagom mycket ketchup. Det funkar bara inte för dem.

Men trots blinkande ljus och sjungade - och dansande - renar klarar jag mig dock. För i övermorgon tar jag bussen till Dublin och morgonen därefter sätter jag åter mina små fötter på svensk mark, den här gången för två veckor! Så vi ses, om inte på julafton så på juldagen. Det ska bli trevligt, otroligt trevligt.

Slutligen vill jag bara ge ett tips till er som inte har hittat det rätta julpyntet för i år än.
Varför inte införskaffa denna fantastiska scen av Jesus födelse? Samtliga figurer är upplysta och cirka en meter i höjd. Gör sig fint i trädgården och finns att inhandla i ett flertal butiker i Limerick stad.



Until then!

Jag vill inget egentligen, bara visa bilden. De var söta idag, Eve och Myles i renhornen och Paddy i julsockan.

Jag har forskat förstår ni. Ellerja, Eve har forskat åt mig, hos sin lärare. Men ändå. Det var jag som frågade om det, och nu har jag svaret. Nu ska ni få veta vad som händer när Systern goes Irish.
Håll i er. Här kommer det.


Där kom den. Syster, på irländska. Aha! Där har ni alltså sanningen. Och sanningen uttalas ungefär drifår. Låter lite märkligt kanske, men visst ser det fint ut när det är skrivet? Deirfíur. Hur de får uttalet kan ju ingen människa förklara. (Eller jo, det är klart att de som kan språket på riktigt kan, men inte jag. Och inte Åsa.) När Eve gör sina irländska ord varje kväll så har jag inte en chans att säga om hon uttalar dem rätt eller inte, för jag kan inte gissa mig till uttalet genom att läsa. En av hennes klasskamrater till exempel, heter som jag skulle skrivit det Queva. Men det stavas (jag är inte helt hundra men nästan) ungefär Caoimh. Ungefär. Det är alltså helt ologiskt. Eoin är också lite märkligt, skulle jag stava Owen för det är så man säger. Shivon stavas Siobhán. Shila stavas egentligen Silé och så vidare. De är helt oförutsägbara de där irländarna. Men det låter lite som isländska när de pratar, och det är ju fint i alla fall.

Och det är väl lika bra att jag klämmer in en bild på mig då, inlägget till ära.
Och så kan Lena och Svante få bli nöjda.

Jo, nu ska ni få höra. Och se.
En dag gav jag mig ut på promenad i staden Limerick. Det var måndag, jag var ledig men tänkte ta vara på dagen och gick således upp så att jag var inne i stade så tidigt som strax efter 10. Trots att min hosta då och då gjorde gjorde mig påmind om att jag egentligen borde ligga hemma i min säng och läsa så traskade jag runt och lyssnade på musik ett tag tills jag lyckades bestämma mig för ett café.
Jag hade nämligen beslutat att jag denna måndag skulle testa något nytt ställe och inte gå till Java's, Jaffa's eller BB's trots att de har både billigt och gott kaffe. Så jag strosade alltså runt och hamnade på Café on the row, vilket visade sig vara ett mycket bra val. En ljuvlig latte för €2.55, trevlig musik och omgivning. Men så tog kaffet slut och jag gav mig ut på nytt, i regnet och solskenet (ja, det är faktiskt inte så sällan det händer här, har jag märkt. Man kan titta ut och se att det är strålande soligt och samtidigt regnar jämnt).
Jag visste inte vart jag skulle härnäst så jag tänkte, nu jävlar är det dags att hitta det där biblioteket! Jag har sagt att jag ska dit flera dagar nu utan att det hänt något alls, och nu hade jag ju både tid och lust så jag satsade. Jag ändrade riktning och började traska bort mot shoppningcentret Crescent eftersom jag fått höra att bilbioteket låg alldeles bakom. Det tog min ungefär 40 minuter att traska dit och jag fick fråga folk på en parkering för att hitta till rätt byggnad. En stor och pampig en förövrigt. Mina svarta skor bestämde sig dessutom att skava sönder mina småtår ungefär lagom till att jag hittat rätt. Lycklig över att äntligen vara framme gick jag omkring för att hitta entrén. Vilket jag gjorde ganska snabbt, och det var ju bra. Bredvid entrén hittade jag också öppettiderna.
Mondays: CLOSED
BAM. Rakt i ansiktet.
Så jag hade gått alldeles för långt för någon i mitt tillstånd och dessutom fått skoskav och inte blivit mottagen av ett öppet och varmt bibliotek, utan utelåst av ett mörkt och stängt bibliotek.
Hu-rra.
Men jag var inte förbittrad för det, o nej, Irland verkar ha en helande effekt på mitt humör och lyfter mig så gott som alltid även om saker går emot mig. Jag var inte knäckt, för jag hade Frantz i min väska. Frantz, min käre kamrat, som på vägen till Crescent fick komma ut i höstluften och föreviga små växter, djur och ting på min högra sida där jag promenerade till Crescent. Även om han kanske var något kall vid det här laget så värmde han ändå mitt sinne med att finnas till. Det blev 132 bilder, vilket är mycket för att vara mig på kanske 20 minuter. Jag har inte fotograferat alls så mycket här egentligen.
Så det var en fin eftermiddag i alla fall. Trots den lilla misär jag upplevde där vid biblioteket.

132 bilder sulle ta en evighet för mig att ladda upp och det skulle dessutom bli för tråkigt för er att titta på. Så jag har sorterat lite och kommit fram till ett urval som ni ska få se.
Varsågod!

Snigelbilderna vill jag förresten dedikera till min mor.

Jag skulle lagt upp massa bilkder om det hade funkat, men jag tror inte att bredbandet mår riktigt som det ska. Och ja just det, VI HAR BREDBAND!
Men hur som helst, jag tänkte bara skryta lite om att jag just lärt Paddy att skriva både "i" och "o" alldeles själv. Beakta, han är 2½ år.
Det var allt för stunden!

Jotack, det vet jag. Och antagligen alla andra i Limerick ockso. Hela stan er fylld av tomtar, renar, snogubbar och gud vet vad. I skyltfonstrena, po gatorna, po barerna och cafeerna.
Imorses ner jag holl po att vakna knackade Eve po dorren till mitt rum och berettade forst stolt att hon tappat sin tand som varit los hur lenge som helst. Hon var eld och logor (och ner hon kom tillbaks efter sondagsmessan nogra timmar senare hade hon fortfarande den tappade tanden i handen...)
Men sen kom hon lite senare, knackade, och informerade mig lite retsamt om att vi minsann ska julpynta huset idag.
Herre. Min. Gud.
Ner de satte upp haloweenpyntent tappade jag andan och var forbluffade over deras amerikanske extremitet (?). Och sedan dess har jag fott hora av bode Niall, Eve och Myles att jag bokstavligt talat kommer do ner jag ser deras julpynt. So gud vet hur det kommer se ut i morgon i huset. Jag forventar mig det versta. Att jag inte kommer se veggar, mobler, golv och tak po grond av allt rott glitter, tomtar, renar, fejksno och ja. Jag blir inte forvonad om de bygger upp nogon slags skorsten som tomten kan klettra ner igenom. De har forovrigt inte en, utan tvo, julgranar varje or. Tvo? Som de dessutom ska setta upp idag.
Herrejosses. Men det blir en upplevelse det ockso, antar jag. En extrem decembermonad er kanske nogot man moste uppleva her i livet.

Annars do? Tja, det er storm. Igen. Ner vi skulle oka in till stan berettade Roisin att det bloste 150 miles/hour och ner vi har gott po gatorna her har posar, mossor och vi sjelva nestan lemnat marken. For att inte tala om den enorma julgranen som stor utanfor Penneys. Det er bara en tidsfroga innan den bloser bort op O'Conell street. Kanske borde jag legga nogot slags bud, och tjena en slant.
Julklappar er forresten po gong! Jag har inforskaffat nogra idag och nogra forra veckan. Det kommer bli bra. Speciellt till Kalle. Och Jabock. Men allt blir bra. Om 19 dagar er jag oter po svensk mark.
Jag lengtar.
So hej so lenge, vi ses snart!

(Lena och Svante, jag har bilder po mitt lockiga hor po min dator, men den har inget internet i nerheten so ni for noja er med en sot bild po mig och Osa so lenge. Jag ska legga upp den so snart jag kan, jag lovar.)