ur Kära Gabriel av Halfdan W. Freihow
Jag sitter här och ser på min hand, Gabriel, på allt som står skrivet där. Det mesta kan jag inte läsa. Det är nerklottrat i all hast på språk jag inte förstår, en rispa här, ett ärr där, en fläck och en fördjupning. En del människor vill få oss att tro att händerna är färdigskrivna böcker vi föddes med, två band där våra liv är nedtecknade i fåror och veck redan innan vi har levt, uppslagsverk som vi kan konstultera för att lära oss vilka vi är och som kan berätta hur det ska gå med oss. Men så är det inte. Våra handböcker skriver vi själva, eller livet skriver dem för oss, dag för dag, för att ingenting ska bli glömt, för att vart slag och varje smekning ska kvarhållas och kommas ihåg. Så som din fotsula bär med sig avtryck av alla sandkorn och mjuka mattor den har gått på, varje dörr den har sparkat in, så sitter varje blomstjälk, varje mynt och varje galler du hållit om inristade i dina händer.
Därför är det så skönt att hålla någon annan i handen, för då pratar två historier med varandra. Som när vi kör bil, jag fram och du bak, och den ene rätt som det är måste sträcka ut handen för att hålla den andres för ett ögonblick, och en överföring äger rum av något vi aldrig pratar om, men som är gott och starkt och stort. I kroppens bibliotek är det bara ögonen som förvaltar mer information om livet vi har levt än händerna. Om Gud finns när vi dör, tänker jag mig att det är våra händer han ber att få se. Så ler eller sörjer han, för handskriften låter sig inte suddas ut, den är dagboken vi för hela livet, och den ska vi dömas efter.
Jag sitter här och ser på min hand, och den är som en skattkarta. Hade jag kunnat tyda alla tecknen och läsa dem i ordningsföljd hade jag kanske funnit hela min historia. Men det kan jag inte, det skulle vara som att leva livet om igen. Vi finner aldrig helt och hållet fram till oss själva, Gabriel, det är en fåfäng och ofruktbar jakt.
Däremot kan vi bli funna, och vi kan själva finna andra. Just det är händernas verkliga mirakel – att de låter oss ta emot och att de låter oss ge. Allt det andra är i grund och botten bara lektyr som tidsfördiv.
Därför är det så skönt att hålla någon annan i handen, för då pratar två historier med varandra. Som när vi kör bil, jag fram och du bak, och den ene rätt som det är måste sträcka ut handen för att hålla den andres för ett ögonblick, och en överföring äger rum av något vi aldrig pratar om, men som är gott och starkt och stort. I kroppens bibliotek är det bara ögonen som förvaltar mer information om livet vi har levt än händerna. Om Gud finns när vi dör, tänker jag mig att det är våra händer han ber att få se. Så ler eller sörjer han, för handskriften låter sig inte suddas ut, den är dagboken vi för hela livet, och den ska vi dömas efter.
Jag sitter här och ser på min hand, och den är som en skattkarta. Hade jag kunnat tyda alla tecknen och läsa dem i ordningsföljd hade jag kanske funnit hela min historia. Men det kan jag inte, det skulle vara som att leva livet om igen. Vi finner aldrig helt och hållet fram till oss själva, Gabriel, det är en fåfäng och ofruktbar jakt.
Däremot kan vi bli funna, och vi kan själva finna andra. Just det är händernas verkliga mirakel – att de låter oss ta emot och att de låter oss ge. Allt det andra är i grund och botten bara lektyr som tidsfördiv.
Kommentarer
Postat av: Mamman
Åh, den är så vacker, boken om Gabriel... och du plockar pärlorna.
Kram
Trackback
