Ja, nu tänker jag gnälla igen
Jag antar att det var för att vi sjöng på Satellite hos Johan i lördags och pratade om huruvida Lena såg ut som Kat von Dee eller inte. Idag tog jag mig alla fall in på Eurovision-sidan och hittade härligheten.
Herregud? Och det där var det bästa i hela Europa? Jag står fast vid åsikten att man borde skippa det helt, helst vartenda år. Eller, så kan man skippa både schlagerfestivalen och fotbolls-EM i alla fall någon gång emellanåt och istället lägga den sammanlagda, ofantliga summan på att rädda tre mindre länder från svält, HIV och annat otrevligt.
Lite medmänsklighet måste det ju finnas någonstans, kan jag tycka.
(Jag skulle kunna skriva om allt vi kunde lagt bröllopspengarna på också, mer än gärna, men då skulle jag antagligen ligga sömnlös av ilska inatt och det har jag inte råd med. Så jag står över. Alla (mamma) vet redan hur mycket jag ogillar det hela i alla fall.)
Herregud? Och det där var det bästa i hela Europa? Jag står fast vid åsikten att man borde skippa det helt, helst vartenda år. Eller, så kan man skippa både schlagerfestivalen och fotbolls-EM i alla fall någon gång emellanåt och istället lägga den sammanlagda, ofantliga summan på att rädda tre mindre länder från svält, HIV och annat otrevligt.
Lite medmänsklighet måste det ju finnas någonstans, kan jag tycka.
(Jag skulle kunna skriva om allt vi kunde lagt bröllopspengarna på också, mer än gärna, men då skulle jag antagligen ligga sömnlös av ilska inatt och det har jag inte råd med. Så jag står över. Alla (mamma) vet redan hur mycket jag ogillar det hela i alla fall.)
Naturlig glädje
Igår spred jag och Colbas lycka över halva Falköping. Nästan.
På elvafikat fick Henrik sin något sena födelsedagspresent – en pizzasalladland-tshirt. Han blev lite mållös och fnittrig, kramades och skickade senare även ett tacksms.
Sedan var Jabock och Maria på besök. Vi hade hoppats på att Jabock skulle vara krossad efter fredagens bravader på Pubben, så att vi kunde lyfta upp honom lite. Han mådde dock bra men fick presenten ändå, en liten Totoro. "Det här är nog det finaste jag fått i hela mitt liv." Kramar och mer kramar.
På kvällen bar det av till Perry som fyllde år i veckan. Eftersom Colbas hade två likadana LP-skivor hemma tänkte vi att han ju kunde få en av dem, eftersom genren var rätt. När han öppnade den i tidningspapper inslagna Vem kan man lita på? trodde han inte riktigt att det var sant. "Näe? Ni skämtar med mig? Det här är den bästa presenten! Åh! Dubbelkram!"
Jag tror att vi båda två hade klarat oss ganska länge på lyckan från Henrik, men herregud vad härligt det är. Med äkta och okonstlad glädje. Jag längtar så efter att få träffa kära Trulz så jag kan få ge henne klistermärkena från Sydkorea. Även om det just bara är små klistermärken så vet jag redan nu att hon kommer bli skitglad, för hon är en människa som uppskattar, på riktigt. Det är fantastiskt.
Och skatteåterbäringen var så generös att jag nog kan beställa den där tshirten till Jabock ändå...
Hans glädje är hur som helst värd långt mer än 46 dollar.
På elvafikat fick Henrik sin något sena födelsedagspresent – en pizzasalladland-tshirt. Han blev lite mållös och fnittrig, kramades och skickade senare även ett tacksms.
Sedan var Jabock och Maria på besök. Vi hade hoppats på att Jabock skulle vara krossad efter fredagens bravader på Pubben, så att vi kunde lyfta upp honom lite. Han mådde dock bra men fick presenten ändå, en liten Totoro. "Det här är nog det finaste jag fått i hela mitt liv." Kramar och mer kramar.
På kvällen bar det av till Perry som fyllde år i veckan. Eftersom Colbas hade två likadana LP-skivor hemma tänkte vi att han ju kunde få en av dem, eftersom genren var rätt. När han öppnade den i tidningspapper inslagna Vem kan man lita på? trodde han inte riktigt att det var sant. "Näe? Ni skämtar med mig? Det här är den bästa presenten! Åh! Dubbelkram!"
Jag tror att vi båda två hade klarat oss ganska länge på lyckan från Henrik, men herregud vad härligt det är. Med äkta och okonstlad glädje. Jag längtar så efter att få träffa kära Trulz så jag kan få ge henne klistermärkena från Sydkorea. Även om det just bara är små klistermärken så vet jag redan nu att hon kommer bli skitglad, för hon är en människa som uppskattar, på riktigt. Det är fantastiskt.
Och skatteåterbäringen var så generös att jag nog kan beställa den där tshirten till Jabock ändå...
Hans glädje är hur som helst värd långt mer än 46 dollar.
ur Kära Gabriel av Halfdan W. Freihow
Jag sitter här och ser på min hand, Gabriel, på allt som står skrivet där. Det mesta kan jag inte läsa. Det är nerklottrat i all hast på språk jag inte förstår, en rispa här, ett ärr där, en fläck och en fördjupning. En del människor vill få oss att tro att händerna är färdigskrivna böcker vi föddes med, två band där våra liv är nedtecknade i fåror och veck redan innan vi har levt, uppslagsverk som vi kan konstultera för att lära oss vilka vi är och som kan berätta hur det ska gå med oss. Men så är det inte. Våra handböcker skriver vi själva, eller livet skriver dem för oss, dag för dag, för att ingenting ska bli glömt, för att vart slag och varje smekning ska kvarhållas och kommas ihåg. Så som din fotsula bär med sig avtryck av alla sandkorn och mjuka mattor den har gått på, varje dörr den har sparkat in, så sitter varje blomstjälk, varje mynt och varje galler du hållit om inristade i dina händer.
Därför är det så skönt att hålla någon annan i handen, för då pratar två historier med varandra. Som när vi kör bil, jag fram och du bak, och den ene rätt som det är måste sträcka ut handen för att hålla den andres för ett ögonblick, och en överföring äger rum av något vi aldrig pratar om, men som är gott och starkt och stort. I kroppens bibliotek är det bara ögonen som förvaltar mer information om livet vi har levt än händerna. Om Gud finns när vi dör, tänker jag mig att det är våra händer han ber att få se. Så ler eller sörjer han, för handskriften låter sig inte suddas ut, den är dagboken vi för hela livet, och den ska vi dömas efter.
Jag sitter här och ser på min hand, och den är som en skattkarta. Hade jag kunnat tyda alla tecknen och läsa dem i ordningsföljd hade jag kanske funnit hela min historia. Men det kan jag inte, det skulle vara som att leva livet om igen. Vi finner aldrig helt och hållet fram till oss själva, Gabriel, det är en fåfäng och ofruktbar jakt.
Däremot kan vi bli funna, och vi kan själva finna andra. Just det är händernas verkliga mirakel – att de låter oss ta emot och att de låter oss ge. Allt det andra är i grund och botten bara lektyr som tidsfördiv.
Därför är det så skönt att hålla någon annan i handen, för då pratar två historier med varandra. Som när vi kör bil, jag fram och du bak, och den ene rätt som det är måste sträcka ut handen för att hålla den andres för ett ögonblick, och en överföring äger rum av något vi aldrig pratar om, men som är gott och starkt och stort. I kroppens bibliotek är det bara ögonen som förvaltar mer information om livet vi har levt än händerna. Om Gud finns när vi dör, tänker jag mig att det är våra händer han ber att få se. Så ler eller sörjer han, för handskriften låter sig inte suddas ut, den är dagboken vi för hela livet, och den ska vi dömas efter.
Jag sitter här och ser på min hand, och den är som en skattkarta. Hade jag kunnat tyda alla tecknen och läsa dem i ordningsföljd hade jag kanske funnit hela min historia. Men det kan jag inte, det skulle vara som att leva livet om igen. Vi finner aldrig helt och hållet fram till oss själva, Gabriel, det är en fåfäng och ofruktbar jakt.
Däremot kan vi bli funna, och vi kan själva finna andra. Just det är händernas verkliga mirakel – att de låter oss ta emot och att de låter oss ge. Allt det andra är i grund och botten bara lektyr som tidsfördiv.
