Berömmelse
Eftersom jag i går tog mitt ansvar som medmänniska och blev blodgivare, och Therése följde med och gjorde ett reportage om blodbussen och det hela, hamnade jag i dag i tidningen. Detta medförde följande mottagande när jag stegade in på redaktionen fem i nio i morses.
Micael, från sitt kontor när jag knappt hunnit stänga dörren bakom mig:
– KÄND FRÅN TIDNINGEN!
Gunnar, som stod i dörröppningen när jag hunnit sätta mig ner vid skrivbordet, suckandes:
– Ts... Ligga där och slappa på ettan...
Berit, som någon minut senare kom halvjoggandes i korridoren och utbrast, som hon gör ofta nu för tiden:
– Lilla hjärtat! Så söt hon är!
Sen, efter en grundlig genomgång på morgonmötet, var det slut på hånen, och mina 15 minuter i rampljuset. All good.
(Tack det var bra så. (Yes!))
Nu sittligger jag, lite halvmör, i sängen med en varm vetesäck bakom ryggen. Under dagen har en mindre förkylning försökt tränga sig på, och jag har gjort mitt bästa för att motarbeta den hela tiden. Några alvedon, ett flertal överdoseringar av c-vitaminer och litervis med vatten borde bli min räddning. Någon förkylning, eller gud förbjude magsjuka, har jag sannerligen inte tid med så här års.
Jag har i alla fall lyckats packa klart väskan för Lund och Island, så när jag vaknar på fredag ska det bara vara att duscha och åka, i princip. Och nu börjar det ta mig tusan närma sig på riktigt. Torsdagen är full med jobb, meditationskurs, resfeber och förhoppningsvis sömn. Sedan lämnar jag Lerhyttan, cirka 06:30, och reser mot nya äventyr!
Hela dagen, och veckan, har jag lyssnat på Sigur Rós och myst för mig själv. På kvällarna sitter jag med hörlurar i sängen, som nu, och tittar på alla fantastiska videor som finns. Ibland slår det mig att jag ofta inte har en enda aning om vad de sjunger. Vissa texter finns ju översatta till mer eller mindre bra engelska, men man kan ju aldrig riktigt säkert veta. Det blir ju inte samma sak som på isländska. (Det blir ännu mindre samma sak när We are scientists försöker sig på en cover, där de sjunger på isländska med engelska ljud. Skämmes ta mig fan!)
Men så finns det ju de låtar som är på hittepåspråket hopelandic (eller vonlenska) och där är det ju nästan bara att rocka loss och tolka låtarna som man själv behagar. Till deras obetitlade album, där låtarna är uteslutande på hopelandic, består häftet endast av några halvtransparenta, svagt mönstrade sidor, just för att man själv ska kunna fylla dem. Är det inte fantastiskt fint?
Samtidigt, när de gör låtar som Hoppípolla, med en så här ljuvlig video, behöver man ju knappt veta någon betydelse bakom orden. Det är häpnadsväckande vackert som det är.
Micael, från sitt kontor när jag knappt hunnit stänga dörren bakom mig:
– KÄND FRÅN TIDNINGEN!
Gunnar, som stod i dörröppningen när jag hunnit sätta mig ner vid skrivbordet, suckandes:
– Ts... Ligga där och slappa på ettan...
Berit, som någon minut senare kom halvjoggandes i korridoren och utbrast, som hon gör ofta nu för tiden:
– Lilla hjärtat! Så söt hon är!
Sen, efter en grundlig genomgång på morgonmötet, var det slut på hånen, och mina 15 minuter i rampljuset. All good.
(Tack det var bra så. (Yes!))
Nu sittligger jag, lite halvmör, i sängen med en varm vetesäck bakom ryggen. Under dagen har en mindre förkylning försökt tränga sig på, och jag har gjort mitt bästa för att motarbeta den hela tiden. Några alvedon, ett flertal överdoseringar av c-vitaminer och litervis med vatten borde bli min räddning. Någon förkylning, eller gud förbjude magsjuka, har jag sannerligen inte tid med så här års.
Jag har i alla fall lyckats packa klart väskan för Lund och Island, så när jag vaknar på fredag ska det bara vara att duscha och åka, i princip. Och nu börjar det ta mig tusan närma sig på riktigt. Torsdagen är full med jobb, meditationskurs, resfeber och förhoppningsvis sömn. Sedan lämnar jag Lerhyttan, cirka 06:30, och reser mot nya äventyr!
Hela dagen, och veckan, har jag lyssnat på Sigur Rós och myst för mig själv. På kvällarna sitter jag med hörlurar i sängen, som nu, och tittar på alla fantastiska videor som finns. Ibland slår det mig att jag ofta inte har en enda aning om vad de sjunger. Vissa texter finns ju översatta till mer eller mindre bra engelska, men man kan ju aldrig riktigt säkert veta. Det blir ju inte samma sak som på isländska. (Det blir ännu mindre samma sak när We are scientists försöker sig på en cover, där de sjunger på isländska med engelska ljud. Skämmes ta mig fan!)
Men så finns det ju de låtar som är på hittepåspråket hopelandic (eller vonlenska) och där är det ju nästan bara att rocka loss och tolka låtarna som man själv behagar. Till deras obetitlade album, där låtarna är uteslutande på hopelandic, består häftet endast av några halvtransparenta, svagt mönstrade sidor, just för att man själv ska kunna fylla dem. Är det inte fantastiskt fint?
Samtidigt, när de gör låtar som Hoppípolla, med en så här ljuvlig video, behöver man ju knappt veta någon betydelse bakom orden. Det är häpnadsväckande vackert som det är.
Kommentarer
Trackback
