Systernet

I slutet av en lugn helg, helt för mig själv hemma i huset, ringer det för första gången på söndagseftermiddagen när jag står och steker renskav till måndagens lunchlåda.
   Det är min kära mormor i Vaxholm som frågar vad klockan är, och jag tänker, hjälp, nu har hon virrat ihop sig och jag måste rädda henne.
    Men så fel jag hade. Mormor hade koll, mycket mer koll än jag.
    Hade hon inte ringt och påmint mig om att ändra klockorna hade jag med största sannorlikhet kommit till bion en timma för tidigt på kvällen och känt mig virrig själv.
     Hon avslutar dessutom samtalet på bästa möjliga sätt.
Mormor: Ja, men min älskling. Du mår bra i alla fall?
Jag: Oja, jag mår jättebra.
Mormor: Åh, vad bra.
Jag: Och du också, du mår bra mormor?
Mormor: Jag? JAG?! Haha, jag mår bra! Denna energi, jag försår inte!

Min mormor åker till Chicago för att gå på opera i en hel vecka och mingla på coctail-parties hos sin vän Laserkirurgen.     
     Ett alternativ till PRO-boule på tisdagar. (Inget ont om PRO, verkligen inte. Jag ska spela med er någon gång, jag lovar.)

...Markus Krunegård står på tå i sina vita converse och sjunger Rocken spelar ingen roll längre, vad ska du ha mig till baby? ska jag säga direkt att vi ska ju gifta oss, det är det jag ska ha dig till. Min man. Jag ska föda våra barn och sånt du vet. Gå på parmiddagar och så. Storhandla.

Eller nej, gud så jag ljuger.
Jag gör vad han än säger, när som helst, hur han än står och hur svettig han än är.

I helgen gjorde jag premiär som bröllopsfotograf då morbror Rolle och Anne gifte sig.
   Det gick inte så perfekt bra som jag hoppades, men ändå bättre än jag förväntat mig.

Den senaste veckan har jag känt mig oerhört nöjd med det mesta, men det som kanske märks allra mest är upptäckten jag gjorde på jobbet.
    En förmiddag när lunchen tog tid på sig att komma, och jag hade gjort allt som gick att göra för stunden, började jag städa på kontoret som jag för tillfället kallar mitt. Det var papper överallt i högar, kanske 30 block där någon skrivit hastiga anteckningar på max 5 av sidorna, gem och så vidare. I hyllan låg dessutom linsskydd, batteriladdare och 2 uråldriga digitalkameror och samlade damm.
    Så jag fixade. Sorterade och slängde. Gick igenom pappershögarna och försökte våga göra mig av med i alla fall några luntor som jag tänkte att ingen någonsin kommer vilja kännas vid i framtiden.
    Då hittade jag det.
    Pappret med kortkommandon till den då senaste versionen av QuarkXpress, min eviga samarbetspartner 8 timmar om dagen. De flesta kände jag dock redan till, men faktum var att jag lärde mig två nya, två väldigt betytande i min strävan efter att kunna utföra mitt jobb muslöst.
    Alltså; äpple+F8 för att gå neråt i verktygslådan, alt+shift+F8 för att gå uppåt. Ytterst användbart då man till exempel ska dra linjer eller göra nya bildblock. Men främst; alt+äpple+Y. Vägen till framgång. Eller snarare, till måttpaletten där man sedan kan tabba sig vidare till både blockbredd, spaltantal och procent på bilder.
    Som jag har väntat på den där, sökt men inte funnit. Länge länge.
    Ni förstår ju, vilken grej!

Well now.
    Eftersom jag har upptäckt att Q har webbradio, har jag övergett P3 helt på jobbet och lyssnar i stället på britter dagarna i ända, med nöje. Lite då och då kommer den här låten, och jag kan inte låta bli att varje gång tänka att jag skulle kunna göra en film enbart för att få ha med stråkpartierna i den här som sundtrack.
    Men den dagen kommer väl säkert också. Allt har sin tid.