Systernet

Häromdagen var det återigen dags att rasta Patriks kamera. Den här gången hittade vi kärlek i skogen.

...var att konstruera offentliga toaletter.

Det känns lite som att jag redan skrivit om det här, eftersom jag irriterat mig på det så många gånger och skrivit det i huvudet, men hur som helst så kommer det här och nu, igen eller för första gången:
    de irländska offentliga toaletternas dålig sida

...var att åka hem på semester. I smyg.

Ganska väntat kan jag inte somna i rimlig tid inatt heller, utan ligger och spelar upp de två sista dagarna i oktober förra året gång på gång i mitt huvud. Så vad tusan liksom, när jag ändå är vaken och uttråkad kan jag lika gärna skriva ner det, ifall jag skulle glömma någon gång i framtiden.

En helg när jag sov hos Åsa och familjen Smith pratade Åsa om att hon under halloween-veckan skulle åka hem till Sverigen, eftersom barnen och mamma Smith var lediga då. När de hade lagt sig och vi ätit vår chokladmousse hade jag kommit fram till att om jag ändå skulle få vara långledig den helgen, vilket jag blivit lovad, kunde jag lika gärna följa med. Så jag smsade Roisin och kollade om jag också kunde få vara borta en vecka, och det var helt okej.
    Alltså. Nånstans runt midnatt hade vi kommit så långt med modemet att biljetterna hem var bokade och både jag och Åsa var måttligt uppspelta. För att göra det ännu värre bestämde vi att det vore mest spännande att hålla det hemligt för i princip alla. Åsa som behövde skjuts hem från tåget berättade dock för sin farmor, och jag smed överraskningsplaner som krävde att jag skulle använda mig av min bror och berättade det således för honom.

När det började närma sig avresedatumet berättade jag för mor att hon skulle få en försenad födelsedagspresent. Jag berättade inte vad det var utan endast att broder Patrik skulle leda henne till den på kvällen den 30:e.
    På eftermiddagen det utsatta datumet landade jag och Åsa i hemlighet i Säve och tog sedan tåget till Skövde.     Lagom i tid till vår ankomst hade Patrik och mamma mött upp för att åka iväg. På vägen till födelsedagspresenten var Patrik dock tvungen att "möta Toffe vid resecentrum i Skövde för att lämna nånting". Eftersom han inte skulle av tåget var Patrik tvungen att gå bort till vagnen och bara möta honom lite snabbt, mamma satt kvar i bilen.
    Tåget saktade in och stannade. Jag var sprallig som ett litet barn och möttes nästan direkt när jag klev av tåget av en kram från min bror som jag inte sett på länge länge eftersom han for till USA en bit innan jag åkte till Irland.     Sedan gick jag spännt den korta sträckan bort till mammas bil, släpnades på min lånade väska. Eftersom jag såg bilen när vi rullade förbi med tåget visste jag exakt vart hon stod och hade henne i sikte nästan hela vägen.
"Men titta upp då, titta upp!" tänkte jag de långa sekunderna när jag gick mot henne innan hon äntligen tittade upp. Först bara lite kort, sedan tillbaks igen. Hon, bokstavligen, tappade hakan, spärrade upp ögonen och sprang ut ur bilen.
    Spa eller kanske middag trodde hon, men onej, det var den förlorade Dottern som oväntat återvände från Euroland.

Dagen efter var noggrannt planerad också den eftersom det var pappas födelsedag. Jag hade tagit reda på att han jobbade förmiddag och således slutade strax efter tre. Med tulipanerna inhandlade svängde jag och mamma förbi Volvoparkeringen och precis den rutan där pappa alltid ställer bilen. Tanken var att jag skulle stå där med öppen famn och en blombukett och vänta när han kom, och säga "Grattis far!" men icke. Bilen var borta.
    Frustrerad över att min planering sprack ringde jag hans mobil. När signalerna redan börjat gå kom jag på att jag ringde från min svenska mobil och att han då skulle se det, men det var försent och han svarade. Först hade jag tänkt be honom svänga in på närmsta parkeringsficka, eftersom jag visste att han bara var strax utanför Skövde, och bara vänta på att jag skulle komma och krama honom, men trots min exaltering lyckades jag ändå hålla mig och agerade som om jag fortfarande vore kvar på Irland. Jag sa förståss grattis och frågade vad han hade för planer för dagen, och då skapades den nya överraskningsplanen. På kvällen skulle nämligen farmor, farfar och pappas systrar komma för att fira. "Oj, så trevligt! När kommer dom då?" Frågade jag utan att låta för nyfiken. Runt 18, bra, då kunde det funka i alla fall. Pappa sa att det var hemskt roligt att få prata med mig innan vi lade på, och jag tänkte, oerhört nöjt, att ett telefonsamtal var i n g e n t i n g mot vad som var på gång.
    Några timmar senare hade jag varit och hälsat på Fredrik och där också lånat min cykel. I regnet rullade jag ner för Wetterlinsgatan och bort till pappas och Anjas lägenhet. Precis när jag svänger in vid huset möts jag av en bil, med farmor och farfar, men det är mörkt och de ser inte att jag är jag utan kör vidare. Jag parkerar cyklen och stapplar in i trappuppgången. Ringer på. Anja öppnar och tittar på mig med stora ögon när jag vinkar ett hej och med pekfingret mot läpparna visar att hon inte ska avslöja mig. Jag hör hur pappa, Mona och Lena sitter i vardagsrummet och pratar medan jag tar av mig skorna. I hallen har jag redan nästan börjat gråta och när jag kliver in i rummet med mina tulpaner får jag fram ett lite snyftande "Grattis på födelesdagen far!" Det blir tyst och jag hinner gå hela vägen fram till soffan innan pappa ser ut att förstå någonting alls och till slut reser sig upp och ger mig en lång kram.

Vi sitter och fikar och pratar en stund innan det är dags för Lena och Mona att åka tillbaks till Broddetorp. De föreslår att jag åker med och överraskar farmor och farfar, och jag kan såklart inte motstå. Jag cyklar tillbaks cykeln till Fredrik och blir sedan hämtad med bilen. När vi kommer fram till Dalen spelar Lena och Mona med, och täcker mig där jag står bakom dem i trappen. "Mamma, jag tänkte bara höra om jag kunde få låna lite mjölk av dig till kaffet i morgon?" frågar Lena och farmor säger "Jaadå, det är inga problem" och går in i köket för att hämta. Jag smyger mig till dörröppningen i köket, farmor har hämtat mjölken och häller upp lite i en tillbringare, så att farfar ska kunna få gröt morgonen efter, och står och pratar lite med de andra i hallen, fast med blicken på mjölken. Jag står kvar, mitt i dörröppningen och väntar på att hon ska upptäcka mig.
    Det hinner gå så lång tid att jag hinner börja snyfta igen innan hon tittar upp med ett "Nämen!" och lite lättnad.
Vi kramas och gråter en liten stund tills farfar, som gått och lagt sig för länge sedan, hörs från övervåningen. "Vad är det frågan om där nere?"
    Och så, halvvägs ner för trappen, "Nämen!"

När jag åkte hem till Sverige hade jag bara varit borta drygt två månader. Det kan tyckas lite, men, efter de första två veckorna i Dungarvan kändes det som mycket mycket mer. Jag brukar inte åka bort längre än en vecka i vanliga fall, så skillnaden blev ganska stor. Och känslan av en gråtande farmor mot min axel i augusti satt kvar längre än väntat.

De två dagarna är helt klar två av de bästa jag varit med om, någonsin, och jag blir så mysigt glad när jag tänker på dem.

Nu ska jag somna.

Idag träffade jag Kalle för första gången sedan veckan runt jul, och Daniel, som jag inte sett sedan studenten. Det var oerhört trevligt och det fick mig att inse hur mycket jag egentligen saknar en del av skolan.
Eftermiddagarna när alla hade gått hem utom städerskorna, och vi satt kvar i mac-salen och slet inför någon deadline som var nästa dag.
Daniel, som satt med ansiktet ca 5 centimeter från skärmen och fixade med något i Illustrator. Vi påpekade att han satt på tok för nära men han var för inne i vad han nu höll på med för att ge ett högst frånvarande "...aah...vänta..." till svar.
Kalle, som att vid datorn bredvid, frenetiskt knappandes på tangenterna programmerandes något. "Nej... Fan! Det går inte...inte..." Han lutade sig tillbaks, sammanbitet och lite besviket och funderade. Sedan såg man glödlampan tändas ovanför huvudet. "Eller...?!" Fram igen till tangentbordet, fort gick det när han knappade ner allt han kommit på. "Nej. Omöjligt... Vi måste komma på nåt annat". En spark så att stolen rullade en halvmeter från skrivbordet. Pannan i djupa veck. "Eeeller...vänta!" Tillbaks igen.
Lisa och jag som satt bakom dem och försökte få fram våra åsikter om vad det nu var vi producerade. Hur vi ville att färgerna skulle kännas, hur bilderna skulle ligga och så vidare.
Sedan, när klockan blivit lite senare, Kalle blivit matt av allt nytänkande och Daniel börjat dansa, begav vi oss ut till kaffomaten som då stod i kvällsmörker bredvid glasskylen och fikade ihop ytterligare krafter.
Det var sannerligen tider det.

Men, inte vad jag hade tänkt skriva om från början. Det var förvisso Kalle, som jag har nämnt, men nu och inte då.

Som sagt, jag träffade honom och Daniel idag och under omständigheterna tyckte vi att det var bäst, och dessutom lite spännande, att följa med Kalle till hans nya kontor och därefter låta honom jobba eftersom det var vad han behövde göra. Sagt och gjort, vi knallade ner, det började regna, och snart satt vi framför hans dator i det lilla hörnet av Smart Design han nu kan kalla sitt.
Jag minns att han en tid innan studenten sa att han skulle starta sitt företag 1 juli, att det var då det skulle registreras. Om det blev exakt på den dagen minns jag inte, men det var i alla fall däromkring. Och nu har det snart gått ett år. Han har fått en hel del jobb, knytit flera viktiga kontakter och fått ett kontor. Både jag och Daniel förvånades när någon från en större och mer etablerad webbyrå dessutom ringde Kalle för att få hjälp med något litet som Kalle kunde förklara över telefon. Kalle tänkte inte på det själv förrän vi påpekade det, att det faktiskt var lite av en komplimang att de ringde honom, ynglingen som fortfarande nästan var lite i startgroparna, och att han hade mer kunskaper än företaget han praktiserade på för ett år sedan.

Ganska snart efter att vi kom till kontoret försvann de andra i lokalen och när Kalle visat oss runt lite på hans dator blev det såklart kaffepaus. När vi satt i köksdelen ringde en av hans kunder och de pratade lite kort om det kommande mötet. Daniel och jag spekulerade då i företagets framtider och han nämnde någonting om stora dörrar, långa trappor och ett enormt porträtt med Kalle och titeln "Gudfadern" vid landningen.
Visst, vi överdrev kanske lite när vi pratade om flervåningskontor och så vidare, men ändå. Det har inte ens gått ett år, och redan så långt. Jag hoppas att det bara är en tidsfråga innan han börjar anställa folk.

Dock är jag inte helt förvånad, det är ändå Kalle jag pratar om.
När Kalle visade mig ett program jag aldrig hade hört talas om, eller förklarade hans skrivbordsbild och berättade om hans pågående arbeten, lärde oss kortkommandon och visade fördelarna med vissa operativsystem så gjorde han det entusiastiskt och med kärlek. Ni skulle sett uttrycket i hans ansikte, och hans exalterade blick då han sträckte ut händerna mot skärmen och sa "Det är vector Leffe, förstår du? Vector, ALTTIOHOP ÄR VECTOR!" För han älskar verkligen det han gör, han älskar att lära sig nya tekniker och program, ta sig an saker han inte vet exakt hur han ska lösa, men ändå till slut löser dem, eller erfarenheterna och kontakterna från kundmöten. Det där med att man ska lära sig något nytt varje dag har jag alltid tyckt låter lite väl optimistklyshigt, men när han sa att det var så det funkade för honom nu så trodde jag på att det var sant, för jag vet att han med glädje letar efter nya saker att lära sig om det han tycker om. Varje dag.

Han har hittat sin grej. Sin hobby som nu har blivit hans yrke, hans egna företag, och som han älskar att lära sig mer om och utveckla. Kalle har sin webbdesign, och jag tror att den bor nära hjärtat.


Och, eftersom det här är min blogg och mina tankar, så jämför jag såklart med mig själv, för det är tyvärr det jag gör.
Jag sitter framför min lilla dator kvart i två en fredagsnatt och har ångest för att det enda jobbet av säkert 8000 jag bläddrat igenom och anser mig kunna söka är sommarvikariatet på Lidl i Falköping.
Jag önskar att jag också hade ett intresse, något jag brann för och ville lägga ner större delen av min tid på. Något att exprimentera med och utveckla, något jag vill lära och visa för mina vänner. Något som är lite mitt.
Men det har jag inte, och det känns ju lite tråkigt.


Well... tough luck for me! Grejen med det här inlägget är att min vän Karl-Johan är jäkligt bra.
Du kämpar otroligt hårt hela tiden och jag är jätteglad att du redan har fått så mycket tillbaka för det. Att du och Nemus har varandra Kalle, it's a perfect match!

(www.nemus.se är förresten stället ni ska gå till när ni behöver en webbsida, såklart.)