Livet
Det har gått ett bra tag sedan jag skrev här och det har funnits anledningar till det.
Men just nu skiter jag i alla dom.
Nu, idag, känner jag att jag vill skriva och dela med mig, och det är just det den här sidan är till för, så här är den igen, systern.blogg.se. Jag lovar ingenting.
För några veckor sedan hade jag en planerad resa till min kära vän och före detta klasskamrat Lisa i Stockholm. En dag på bussen hem, några dagar innan, kom jag att tänka på att Raghild också bor i staden och hittade hennes nummer i telefonen. Vi lärde känna varandra över internet och hade setts kanske fyra, fem gånger sedan jag var 16 år.
Några veckor senare träffades vi igen.
Jag hade sovit nästan hela vägen från Falköping till Skövde och hann knappt bli nervös innan jag klev av pendeltåget.
Ragnhild mötte mig precis utanför den svettiga och skruttiga vagnen. Hennes äldsta dotter, Ruth, tre år, var nyfiken och söt och Jemima låg i den manchesterklädda vagnen och tittade med stora, mörka ögon på allt och alla omkring henne. Ragnhilds leende var mjukare än jag någonsin sett det.
Vi hade inte sett varandra på ungefär fem år, och mycket har hänt sedan dess, på alla sätt. Men när vi satt där, på en filt, på en liten ö, med Ruth som letade fåglar att mata och Jemima som sov i vagnen, var det jag och Ragnhild utan konstigheter.
Det må ha hänt mycket, väldigt mycket, men Ragnhild känner mig på ett sätt som ingen annan gör. Hon vet saker om mig som ingen, antagligen någonsin, kommer att veta, och jag känner henne på mitt sätt. Vi delar saker som är heliga för oss och som ingen annan kan nå. Och då spelar tiden ingen roll.
Det är så värdefullt.
En dag som denna är det svårt att känna lycka. Fruktansvärda saker händer i världen, nära mig och dig, och vi har ingen aning om hur vi ska hantera det, i alla fall inte jag.
Det är så många familjemedlemmar, klasskamrater, pojkvänner, kamrater, syskon, flickvänner och medmänniskor jag skulle vilja hålla i handen och ge mjuka ord till, men jag räcker inte till.
Det jag kan göra är att säga till min familj, mina vänner, Ragnhild, och Tobias att jag älskar er, så mycket att jag blir anfådd. Ibland blir jag rädd när jag inser hur mycket jag älskar Tobias och förstår att det inte finns några garantier för att han kommer att finnas bredvid mig alla dagar. Varenda sekund med er alla är så obeskrivligt värdefulla att jag skulle vilja stoppa tiden.
Så att vi får vara tillsammans. Så länge vi bara kan. Så länge det går.
Jag lovar att jag aldrig tänker sluta älska er.
Men just nu skiter jag i alla dom.
Nu, idag, känner jag att jag vill skriva och dela med mig, och det är just det den här sidan är till för, så här är den igen, systern.blogg.se. Jag lovar ingenting.
För några veckor sedan hade jag en planerad resa till min kära vän och före detta klasskamrat Lisa i Stockholm. En dag på bussen hem, några dagar innan, kom jag att tänka på att Raghild också bor i staden och hittade hennes nummer i telefonen. Vi lärde känna varandra över internet och hade setts kanske fyra, fem gånger sedan jag var 16 år.
Några veckor senare träffades vi igen.
Jag hade sovit nästan hela vägen från Falköping till Skövde och hann knappt bli nervös innan jag klev av pendeltåget.
Ragnhild mötte mig precis utanför den svettiga och skruttiga vagnen. Hennes äldsta dotter, Ruth, tre år, var nyfiken och söt och Jemima låg i den manchesterklädda vagnen och tittade med stora, mörka ögon på allt och alla omkring henne. Ragnhilds leende var mjukare än jag någonsin sett det.
Vi hade inte sett varandra på ungefär fem år, och mycket har hänt sedan dess, på alla sätt. Men när vi satt där, på en filt, på en liten ö, med Ruth som letade fåglar att mata och Jemima som sov i vagnen, var det jag och Ragnhild utan konstigheter.
Det må ha hänt mycket, väldigt mycket, men Ragnhild känner mig på ett sätt som ingen annan gör. Hon vet saker om mig som ingen, antagligen någonsin, kommer att veta, och jag känner henne på mitt sätt. Vi delar saker som är heliga för oss och som ingen annan kan nå. Och då spelar tiden ingen roll.
Det är så värdefullt.
En dag som denna är det svårt att känna lycka. Fruktansvärda saker händer i världen, nära mig och dig, och vi har ingen aning om hur vi ska hantera det, i alla fall inte jag.
Det är så många familjemedlemmar, klasskamrater, pojkvänner, kamrater, syskon, flickvänner och medmänniskor jag skulle vilja hålla i handen och ge mjuka ord till, men jag räcker inte till.
Det jag kan göra är att säga till min familj, mina vänner, Ragnhild, och Tobias att jag älskar er, så mycket att jag blir anfådd. Ibland blir jag rädd när jag inser hur mycket jag älskar Tobias och förstår att det inte finns några garantier för att han kommer att finnas bredvid mig alla dagar. Varenda sekund med er alla är så obeskrivligt värdefulla att jag skulle vilja stoppa tiden.
Så att vi får vara tillsammans. Så länge vi bara kan. Så länge det går.
Jag lovar att jag aldrig tänker sluta älska er.
