Smält ost
För ungefär sju år sedan var jag i Skövde på en spelning. Där var även Fredrik. Jag visste vem han var eftersom han umgicks en del med Patrik. Då hade han häftiga metal-t-shirtar och kajal. När vi stod framme vid scenen kom han fram och ville dansa med oss, han var jätteglad. Av någon anledning skulle han lyfta upp mig, ingen vet varför. Sedan blev det sommar och vi var ett rejält gäng som åkte till Arvikafestivalen. Jag bodde granne med Fredrik. Han bjöd på vin och vi buggade på pressenningen mitt i natten. Då kallades han Poeten.
Genom gemensamma vänner träffades vi en del på fester och annat.
Sedan vet jag egentligen inte hur det gick till. Inte Fredrik heller. Men någonstans när jag gick på gymnasiet började vi umgås. Jämt. Gick jag inte till honom efter skolan så gjorde jag det på kvällen. Och på helgerna var jag där och drack folköl eller åt pizza. Vi tittade på film och åt toast. Ibland improviserade vi fram dålig musik. Ibland planerade vi äventyr till Lund eller var det än var 047 spelade, eller nästa Arvikafestival. Vi hade förfester och efterfester. Vi åt pizza. Drack kaffe. Såg på dåliga musikvideor. Såg på ännu sämre filmer och fick ångest för det. (National treasure. Se den inte.) Vi såg på bra serier och blev kära i Trailer park boys. Ett tag såg vi Napoleon dynamite flera gånger om. Vi såg på film-samples om och om igen. Många gånger sov jag på hans soffa, den långa, bruna, mjuka.
Sedan några år tillbaka är det Josefin och Fredriks lägenhet. Det är samma lägenhet, fast bättre. På senare tid har jag inte varit där alls lika mycket som förr, men det gör nästan inget. Så fort jag kommer in i hallen känns det som det alltid gjort. Tryggt. I soffan är det allra bäst. Det var allra bäst för länge sedan när jag satt bredvid Fredrik i den stora, under en filt och åt ostbågar.
Nu har de äntligen hittat sitt hus. I veckan flyttar de ut från lägenheten, som är såld, och någon annan flyttar strax därefter in. I fredags var vi där på utflyttningsfest. Att det inte blir några fler sena kvällar, eller slappa söndagar, känns så klart kasst. Jag är så nostalgisk av mig och vill att allt fint ska vara kvar.
Några helger innan satt vi och pratade om det, jag och Fredrik, och då kändes det på något sätt som att det skulle ta slut. Som att det var över. Så är det ju naturligtvis inte, Stenstorp är inte så långt bort och vi kommer ju att ses som vanligt. Men jag blev ändå alldeles ledsen över vetskapen om att inte komma tillbaka till Hjelmarrörsgatan 16 B. Det är så många, många fina minnen därifrån. Och från hela den tiden, med Fredrik.
Men jag försöker inse att det inte är något negativt. Nu är vi inte samma som vi var för fem år sedan. Livet går ju vidare som det ska. Jag kan minnas allt det fina och se fram emot nytt fint som kommer. Jag vill spendera hela sommaren i deras stora trädgård. Leka med Fredrik i bäcken. Elda, grilla halloumi och dricka kall öl. Oavsett om han bor här eller där så är han min BFF och jag hans, always and forever.
En gång åkte vi till Irland, gick jättelångt och låg sedan i mjukt gräs i en enorm park. Vi drack även öl på Tempel bar, dansade, åt pasta och var på ett skitsnyggt fängelse.
En gång åkte vi till Lysekil för att fira midsommar. Fredrik körde, givetvis med sina pilotbrillor och armbågen ut genom fönstret.
Irland igen. Jag vet ärligt talat inte vad som händer här, men han är fin.
När Ulf fyllde 25 firade vi hela dagen i gräset utanför Joel. Fredrik var söt som alltid, och så skäggig!
Fredrik tycker inte om att bli fotograferad. Han säger att man tar en bit av någons själ om man tar en bild på personen. Och så hatar han blixten.
En gång hade jag och Fredrik ett band, Bank- eller postgiro? hette det. Vi hade jättemånga instrument i vår studio, kom aldrig överens med mixprogrammet utan spelade bara in spår på spår och fick till slut ihop ett helt album, Arc welding. Det finns två exemplar. Ulf är med och gästsjunger. Någon gång ska vi spela på Maratonrock.
Midsommararen 2005 spenderade vi i Krokstrand. Det var nog den bästa midsommaren någonsin.
På balkongen hos Toffes pappa smeden i Krokstrand. Den var precis livsfarlig men det gjorde inget.
Genom gemensamma vänner träffades vi en del på fester och annat.
Sedan vet jag egentligen inte hur det gick till. Inte Fredrik heller. Men någonstans när jag gick på gymnasiet började vi umgås. Jämt. Gick jag inte till honom efter skolan så gjorde jag det på kvällen. Och på helgerna var jag där och drack folköl eller åt pizza. Vi tittade på film och åt toast. Ibland improviserade vi fram dålig musik. Ibland planerade vi äventyr till Lund eller var det än var 047 spelade, eller nästa Arvikafestival. Vi hade förfester och efterfester. Vi åt pizza. Drack kaffe. Såg på dåliga musikvideor. Såg på ännu sämre filmer och fick ångest för det. (National treasure. Se den inte.) Vi såg på bra serier och blev kära i Trailer park boys. Ett tag såg vi Napoleon dynamite flera gånger om. Vi såg på film-samples om och om igen. Många gånger sov jag på hans soffa, den långa, bruna, mjuka.
Sedan några år tillbaka är det Josefin och Fredriks lägenhet. Det är samma lägenhet, fast bättre. På senare tid har jag inte varit där alls lika mycket som förr, men det gör nästan inget. Så fort jag kommer in i hallen känns det som det alltid gjort. Tryggt. I soffan är det allra bäst. Det var allra bäst för länge sedan när jag satt bredvid Fredrik i den stora, under en filt och åt ostbågar.
Nu har de äntligen hittat sitt hus. I veckan flyttar de ut från lägenheten, som är såld, och någon annan flyttar strax därefter in. I fredags var vi där på utflyttningsfest. Att det inte blir några fler sena kvällar, eller slappa söndagar, känns så klart kasst. Jag är så nostalgisk av mig och vill att allt fint ska vara kvar.
Några helger innan satt vi och pratade om det, jag och Fredrik, och då kändes det på något sätt som att det skulle ta slut. Som att det var över. Så är det ju naturligtvis inte, Stenstorp är inte så långt bort och vi kommer ju att ses som vanligt. Men jag blev ändå alldeles ledsen över vetskapen om att inte komma tillbaka till Hjelmarrörsgatan 16 B. Det är så många, många fina minnen därifrån. Och från hela den tiden, med Fredrik.
Men jag försöker inse att det inte är något negativt. Nu är vi inte samma som vi var för fem år sedan. Livet går ju vidare som det ska. Jag kan minnas allt det fina och se fram emot nytt fint som kommer. Jag vill spendera hela sommaren i deras stora trädgård. Leka med Fredrik i bäcken. Elda, grilla halloumi och dricka kall öl. Oavsett om han bor här eller där så är han min BFF och jag hans, always and forever.
En gång åkte vi till Irland, gick jättelångt och låg sedan i mjukt gräs i en enorm park. Vi drack även öl på Tempel bar, dansade, åt pasta och var på ett skitsnyggt fängelse.
En gång åkte vi till Lysekil för att fira midsommar. Fredrik körde, givetvis med sina pilotbrillor och armbågen ut genom fönstret.
Irland igen. Jag vet ärligt talat inte vad som händer här, men han är fin.
När Ulf fyllde 25 firade vi hela dagen i gräset utanför Joel. Fredrik var söt som alltid, och så skäggig!
Fredrik tycker inte om att bli fotograferad. Han säger att man tar en bit av någons själ om man tar en bild på personen. Och så hatar han blixten.
En gång hade jag och Fredrik ett band, Bank- eller postgiro? hette det. Vi hade jättemånga instrument i vår studio, kom aldrig överens med mixprogrammet utan spelade bara in spår på spår och fick till slut ihop ett helt album, Arc welding. Det finns två exemplar. Ulf är med och gästsjunger. Någon gång ska vi spela på Maratonrock.
Midsommararen 2005 spenderade vi i Krokstrand. Det var nog den bästa midsommaren någonsin.
På balkongen hos Toffes pappa smeden i Krokstrand. Den var precis livsfarlig men det gjorde inget.
En tid efter att vi börjat umgås ordentligt, bara vi två, frågade jag Fredrik om han tyckte att det varit konstigt. Vi gick nog ganska snabbt från att bara ha umgåtts i större grupper, till att vara ensamma väldigt ofta.
Han sa att han tyckte att det vart lite obekvämt i början, men:
"Nu trivs jag som osten i toasten."
Det blir inte finare än så.
Han sa att han tyckte att det vart lite obekvämt i början, men:
"Nu trivs jag som osten i toasten."
Det blir inte finare än så.
Sagan om Stefan Sauk och godisbutiken
Eftersom domen i Pirate bay-målet kommer nästa vecka pratade vi lite fildelning på jobbet igår. Jag mindes den fantastiska första dagen av rättegången då jag satt och lyssnade på direktsädningen. Oerhört underhållande. I samma veva kom Ipred-tjafset och vid något tillfälle anordnade Aftonbladet denna debatt.
Mitt favoritcitat från Stefan Sauk är helt klart "Vi har lagt massa olika saker i samma korg och kallar det cykelpump."
Se och njut, det är värt det bara för underhållningen, men är givetvis också intressant.
Mitt favoritcitat från Stefan Sauk är helt klart "Vi har lagt massa olika saker i samma korg och kallar det cykelpump."
Se och njut, det är värt det bara för underhållningen, men är givetvis också intressant.
Puss
Love is the harmony
Desire is the key
Love is the melody
Now sing it with me
You'll be the rythm and I'll be the beat
Then I'll be the rythm and you'll be the beat
And love, the shoreline, where you and I meet
Desire is the key
Love is the melody
Now sing it with me
You'll be the rythm and I'll be the beat
Then I'll be the rythm and you'll be the beat
And love, the shoreline, where you and I meet
