Sista dagen i Japan
Innan vi tog toget till Fukouka for att flyga over till Sydkorea, besokt vi en fantastiskt fin tredgord som log gomd mitt i Osaka. Skoldpaddorna gottade sig i solen.
Japan!
Nogra smakprov fron semestern!
Colbas och Pikachu i Kawaguchiko.
Nogonstans i Tokyo.
Sista kvellen i Tokyo. Hittade ett fint stelle som hade oppet till 4 am med stora ol.
Colbas och hela skitstora Mount Fuji!
Colbas och Pikachu i Kawaguchiko.
Nogonstans i Tokyo.
Sista kvellen i Tokyo. Hittade ett fint stelle som hade oppet till 4 am med stora ol.
Colbas och hela skitstora Mount Fuji!
Jonsí
I love you even more than I did before
För sju år sedan vid den här tiden på året bodde jag i Stenstorp, gick klädd i nästan uteslutande svarta eller i alla fall mörka kläder och funderade på hur jag skulle bära mig åt för att slippa börja gymnasiet efter sommaren.
Jag avskydde Stenstorpsskola mer än någonting annat och ville helst slippa en ny skola med nya människor. (Något jag idag givetvis inte ångrar eftersom jag där träffade några av världens bästa människor.)
Hade någon sagt till mig då, och det var det säkert någon som gjorde, att allt skulle bli annorlunda sedan, hade jag blånekat.
Min inställning till livet vid den tidpunkten var väl som den är hos alla trötta tonåringar som inte spelar fotboll eller har massa hästar. Jag hade antagligen svarat "Jo. Säkert. Jag kommer sitta är i Stenstorp och ruttna och ingen kommer bry sig. Det blir fint."
Men. Nu är jag här, sen, och kan konstatera att jag hade fel. Det är nämligen inte bara annorlunda utan ibland snudd på obegripligt. Jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig att livet kunde bli så här.
Idag krävs det ärligt talat inte mer än att jag vaknar på morgonen för att jag ska inse att livet är fantastiskt.
Det räcker med att jag öppnar ögonen och ser att han ligger där så blir jag lycklig. Även om jag vaknar två timmar för tidigt av solljuset och han snarkar, har ett knä i min mage eller ligger så nära att jag får andas begagnad luft – det gör detsamma.
Men han är där, nära, och det är så oerhört värdefullt att jag ibland blir mållös.
Jag avskydde Stenstorpsskola mer än någonting annat och ville helst slippa en ny skola med nya människor. (Något jag idag givetvis inte ångrar eftersom jag där träffade några av världens bästa människor.)
Hade någon sagt till mig då, och det var det säkert någon som gjorde, att allt skulle bli annorlunda sedan, hade jag blånekat.
Min inställning till livet vid den tidpunkten var väl som den är hos alla trötta tonåringar som inte spelar fotboll eller har massa hästar. Jag hade antagligen svarat "Jo. Säkert. Jag kommer sitta är i Stenstorp och ruttna och ingen kommer bry sig. Det blir fint."
Men. Nu är jag här, sen, och kan konstatera att jag hade fel. Det är nämligen inte bara annorlunda utan ibland snudd på obegripligt. Jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig att livet kunde bli så här.
Idag krävs det ärligt talat inte mer än att jag vaknar på morgonen för att jag ska inse att livet är fantastiskt.
Det räcker med att jag öppnar ögonen och ser att han ligger där så blir jag lycklig. Även om jag vaknar två timmar för tidigt av solljuset och han snarkar, har ett knä i min mage eller ligger så nära att jag får andas begagnad luft – det gör detsamma.
Men han är där, nära, och det är så oerhört värdefullt att jag ibland blir mållös.
