Systernet

På vägen hem igår fick jag köra med hellyse för första gången på länge. Det kändes lite höstfint och jag var tvungen att lyssna på The Swell Season och fick sååledes ett litet Irlandsåterfall. På ett bra sätt.
Jag har älskat den här låten i så många år men fortfarande blir jag lika rörd varje gång jag hör den.

Somnar med min hand i hans och vaknar till regnet på fönstret.
Ibland är det inte svårare än så.

It ain't nothing like I'm loving you now.

Ibland blir det mycket.
Jag har vid mer än ett tillfälle funnit mig själv på Skaravägen (den gör något med mig, tydligen) fullkomligt tokgrinandes av lycka. Jag vet inte hur det börjar men plötsligt sitter jag bara där och mår så förbannat bra att det regnar över hela kinderna.

Det spelar ingen roll att jag vaknar bredvid honom varje morgon, växlar ett antal sms under dagen, äter middag med honom på eftermiddagen, ligger i soffan bredvid honom på kvällen och till sist somnar bredvid honom. Varje dag. Och helgerna spenderar vi nästan alltid tillsammans. Ändå tar det inte lång tid in på förmiddagen innan jag saknar honom och räknar ner timmarna tills jag får se honom igen.
Det är så förbannat skönt att längta.

Hela livet är nästan ofattbart bra för stunden. Jag har ett jobb som jag uppskattar mer och mer, fått mer jobb, bor i världens bästa lägenhet, har en hel familj som snart är nykär, det är sommar, vi har grillat två dagar i rad och förkylningen har äntligen gett upp.
Det är över ett år sedan jag flyttade tillbaka till Falköping och jag är fortfarande lika lycklig. Varje dag. Till och med på söndagarna är jag lycklig. Lika lycklig som på tisdagarna, eller torsdagarna.

Det är obeskrivligt bra. Men det bästa, det bästa är att hela framtiden ligger där och väntar.
Tanken är svinlande.

(När jag ändå tjatar om Colbas kan jag ju nämna att han faktiskt har gjort det som han aldrig någonsin tänkte göra.)