En typiskt bra barock lördag hos Emil
Systern: Colbas. Du är jättejättejättejättejättefull.
Colbas: NEJ! Jag är inte full, jag är kärleksfull!
Colbas: NEJ! Jag är inte full, jag är kärleksfull!
Nu bär det av!
Här sitter jag med mina knäckebröd och värmer upp första lediga fredagen på Darwin vet hur länge med det här:
och det svider till lite i själen. Fantastiskt vackert kommer det att bli, straxt efter 20.
Inte nog med att det är sol och jag är ledig, men faktumet att jag och Lisa om några timmar tar tåget till Göteborg, svänger förbi Khoki Sushi på vägen till Slottskogen och sedan inväntar Bon Iver på scenen är ju snudd på ofattbart.
Dessutom blir det Beirut därimellan. I'm on fire!
Sedan, efter helgen, ska jag samla mig och ta beslut och gå på möte och sånt, men det är ett senare projekt.
och det svider till lite i själen. Fantastiskt vackert kommer det att bli, straxt efter 20.
Inte nog med att det är sol och jag är ledig, men faktumet att jag och Lisa om några timmar tar tåget till Göteborg, svänger förbi Khoki Sushi på vägen till Slottskogen och sedan inväntar Bon Iver på scenen är ju snudd på ofattbart.
Dessutom blir det Beirut därimellan. I'm on fire!
Sedan, efter helgen, ska jag samla mig och ta beslut och gå på möte och sånt, men det är ett senare projekt.
Brida, av Paulo Coelho
"Nothing in the world is ever completely wrong, my dear,"
said her father, looking at the clock.
"Even a stopped clock is right twice a day."
said her father, looking at the clock.
"Even a stopped clock is right twice a day."
Arbetsmiljö
En av de sakerna som gör att jag stundvis älskar min tillfälliga arbetsplats:
I mitt huvud sjunger Beirut och utan att reflektera över det nynnar jag med, ganska tyst.
Chefen sitter två-tre meter bort och kommenterar lugnt, men bestämt:
–…nej. Inte vara glad på jobbet.
I mitt huvud sjunger Beirut och utan att reflektera över det nynnar jag med, ganska tyst.
Chefen sitter två-tre meter bort och kommenterar lugnt, men bestämt:
–…nej. Inte vara glad på jobbet.
What is more important than Iran?
Källan varifrån de mindre meningsfulla "nyheterna" kommer verkar aldrig sinande.
Sean Kennedy var lika bitter som jag redan för några veckor sedan och det är från honom jag tagit rubriken rakt av.
Svaret är givetvis Michael Jackson.
Dagens slumrande sovmorgon i supersängen med söndagsjazz och herr Falk bidrog starkt till att jag nu kan kalla mig så gott som fullkomligt återhämtad efter lördagsmorgonens mastodontångestefterfest med Jabock. Det var lite av en plåga, men behövligt, antar jag, och fint om än på ett ganska betyngade sätt.
Anyhow.
Vi pratade bland annat om prioriteringar man gör i livet, vad man väljer att lägga sin tid på, och sina pengar om man nu har några. Vad man väljer att satsa på.
När jag så i eftermiddags satt och åt mat i fikarummet slöbläddrade jag i GT och visste återigen inte hur jag skulle reagera.
Alltså. GT. Jag gissar att flera än några få på journalisthögskolorna i landet siktar på något liknande. Aftonbladet och Expressen är ju stort, viktigt, en merit. GT är inte heller illa alls.
Då undrar jag; hur känner dessa studenter då de äntligen kommit dit, och får rapportera från U2-konserten i Göteborg? Lycka, kan man tänka, men inte när de får göra ett helt jävla uppslag (okej, 85 % av det i alla fall) som handlar om två konstateranden, och endast det:
1. Princessan Madeleine var där.
2. Bono tillägnade en låt åt henne.
There. Jag skulle tro att texten, som för övrigt var så... gud vet vad... att de var tvugna att vara inte en utan två som skrev den, inte var längre än 1 200 tecken. Resten var fyllt med suddiga bilder på Madeleine och hennes pojkvän i diverse vinklar.
Nu är ju inte det här en ovanlig syn i de där tidningarna, men jag förstår ändå inte hur man kan hålla på med det dag efter dag utan att kräkas inombords varje gång.
Men, i all denna meningslöshet fanns det ändå nånting som gjorde min dag lite grann. Under texten fanns nämligen två portätt som inte hade en enda koppling till texten eller sammanhanget eller något. Ingen förklaring till varför de låg där och såg käcka ut fanns det heller.
Men där var dom i alla fall.
Joe Labero och Robert Wells.
Fullkomligt ologiskt.
Så, jag tänkte, att i veckan ska jag helt enkelt utnyttja mitt privilegie som redigerare, låta min konstnärliga frihet få tala och bara göra det jag också. När FTs sidor blir svåra att fylla ska jag helt enkelt inte tänka utan bara låta det komma.
Marknad på torget.
Bouleresultat från förra veckan.
Gudstjänst på söndag.
Polisnotiser.
Tipspromenad.
Tingsnytt.
Sean Kennedy var lika bitter som jag redan för några veckor sedan och det är från honom jag tagit rubriken rakt av.
Svaret är givetvis Michael Jackson.
Dagens slumrande sovmorgon i supersängen med söndagsjazz och herr Falk bidrog starkt till att jag nu kan kalla mig så gott som fullkomligt återhämtad efter lördagsmorgonens mastodontångestefterfest med Jabock. Det var lite av en plåga, men behövligt, antar jag, och fint om än på ett ganska betyngade sätt.
Anyhow.
Vi pratade bland annat om prioriteringar man gör i livet, vad man väljer att lägga sin tid på, och sina pengar om man nu har några. Vad man väljer att satsa på.
När jag så i eftermiddags satt och åt mat i fikarummet slöbläddrade jag i GT och visste återigen inte hur jag skulle reagera.
Alltså. GT. Jag gissar att flera än några få på journalisthögskolorna i landet siktar på något liknande. Aftonbladet och Expressen är ju stort, viktigt, en merit. GT är inte heller illa alls.
Då undrar jag; hur känner dessa studenter då de äntligen kommit dit, och får rapportera från U2-konserten i Göteborg? Lycka, kan man tänka, men inte när de får göra ett helt jävla uppslag (okej, 85 % av det i alla fall) som handlar om två konstateranden, och endast det:
1. Princessan Madeleine var där.
2. Bono tillägnade en låt åt henne.
There. Jag skulle tro att texten, som för övrigt var så... gud vet vad... att de var tvugna att vara inte en utan två som skrev den, inte var längre än 1 200 tecken. Resten var fyllt med suddiga bilder på Madeleine och hennes pojkvän i diverse vinklar.
Nu är ju inte det här en ovanlig syn i de där tidningarna, men jag förstår ändå inte hur man kan hålla på med det dag efter dag utan att kräkas inombords varje gång.
Men, i all denna meningslöshet fanns det ändå nånting som gjorde min dag lite grann. Under texten fanns nämligen två portätt som inte hade en enda koppling till texten eller sammanhanget eller något. Ingen förklaring till varför de låg där och såg käcka ut fanns det heller.
Men där var dom i alla fall.
Joe Labero och Robert Wells.
Fullkomligt ologiskt.
Så, jag tänkte, att i veckan ska jag helt enkelt utnyttja mitt privilegie som redigerare, låta min konstnärliga frihet få tala och bara göra det jag också. När FTs sidor blir svåra att fylla ska jag helt enkelt inte tänka utan bara låta det komma.
Marknad på torget.
Bouleresultat från förra veckan.
Gudstjänst på söndag.
Polisnotiser.
Tipspromenad.
Tingsnytt.
