Svenska medier...
Flavour of the day
Så sent som under frukosten i går fick jag nys om svensk medias flavour of the day - experimentet i Schweiz där de skulle försöka återskapa det där, som är mindre än ögonblicket, precis efter The big bang. Vissa spekulerade att följderna bland annat skulle bli jordens undergång.
Det lät spännande tyckte jag, och planerade att efter morgonmötet på Södran googla runt och ta reda på mer om spektaklet.
Väl på jobbet satt jag där vid skrivbordet, och skrattade åt min egen dumhet när jag insåg att jag väntade på en flash från TT med rubriken "JORDEN GÅR UNDER!"
Men den kom ju så klart inte. (Faktum är att TT inte sa ett enda ord om experimentet under hela dagen, varför inte då?)
På aftonbladet.se fick jag strax reda på att knapptryckningen of doom hade skjutits fram till 9:30 och alltså inte ens hade skett än. Där hittade jag också en live tv-stream från Cern och fastnade således där nog nära på en timma.
De skickade iväg protonstackarn i hejdlös fart runt den 27 kilometer långa banan och jublade varje gång den passerade ett av riktmärkena på skärmen.
Jag kan erkänna att jag var ordentligt inne i det ett tag. De brittiska kommentatorerna förklarade vad det var som hände hela tiden, att vi snart skulle få se en liten ljuspunkt på skärmen längst till vänster och att det var bra.
Till slut hade protonen kommit runt ett helt varv och alla - inklusive jag - kunde andas ut för en stund. Därefter skulle de göra samma sak, fast den här gången skjuta iväg protonen i motsatt rikting. Lyckades de med det var det sedan bara att skicka iväg två nya, på samma gång, så att de krockade och återskapade den där pyttelilla stunden efter Big bang.
Jag fortsatte givetvis att titta, spänd.
Då och då kom annons-Mikael in och kollade läget.
"Det går långsamt" svarade jag, "men bra".
De visade animationer och diagram, pratade med forskare och analytiker och påpekade gång på gång hur unikt det här försöket var, och hur bra det var att det faktiskt verkade funka.
Men så fortsatte det med intervjuer och mellansnack, utan någon aktion, så till slut var jag tvungen att slita mig från denna revolutionerande och kanske till och med historieskrivande händelse som var på g.
Jag återgick till verkligheten på redaktionen, och redigerade in bouleresultatet från Säter på sidan 3.
Inte kunde jag väl sitta där och tänka på jordens undergång heller.
I dag hörs det inte ett ljud om gårdagen. Inte ens om de lyckades eller inte. Nothing.
I stället är det återigen Tito som smakar bäst.
Och alla tårdrypande Idol-reportage, så klart.
Det lät spännande tyckte jag, och planerade att efter morgonmötet på Södran googla runt och ta reda på mer om spektaklet.
Väl på jobbet satt jag där vid skrivbordet, och skrattade åt min egen dumhet när jag insåg att jag väntade på en flash från TT med rubriken "JORDEN GÅR UNDER!"
Men den kom ju så klart inte. (Faktum är att TT inte sa ett enda ord om experimentet under hela dagen, varför inte då?)
På aftonbladet.se fick jag strax reda på att knapptryckningen of doom hade skjutits fram till 9:30 och alltså inte ens hade skett än. Där hittade jag också en live tv-stream från Cern och fastnade således där nog nära på en timma.
De skickade iväg protonstackarn i hejdlös fart runt den 27 kilometer långa banan och jublade varje gång den passerade ett av riktmärkena på skärmen.
Jag kan erkänna att jag var ordentligt inne i det ett tag. De brittiska kommentatorerna förklarade vad det var som hände hela tiden, att vi snart skulle få se en liten ljuspunkt på skärmen längst till vänster och att det var bra.
Till slut hade protonen kommit runt ett helt varv och alla - inklusive jag - kunde andas ut för en stund. Därefter skulle de göra samma sak, fast den här gången skjuta iväg protonen i motsatt rikting. Lyckades de med det var det sedan bara att skicka iväg två nya, på samma gång, så att de krockade och återskapade den där pyttelilla stunden efter Big bang.
Jag fortsatte givetvis att titta, spänd.
Då och då kom annons-Mikael in och kollade läget.
"Det går långsamt" svarade jag, "men bra".
De visade animationer och diagram, pratade med forskare och analytiker och påpekade gång på gång hur unikt det här försöket var, och hur bra det var att det faktiskt verkade funka.
Men så fortsatte det med intervjuer och mellansnack, utan någon aktion, så till slut var jag tvungen att slita mig från denna revolutionerande och kanske till och med historieskrivande händelse som var på g.
Jag återgick till verkligheten på redaktionen, och redigerade in bouleresultatet från Säter på sidan 3.
Inte kunde jag väl sitta där och tänka på jordens undergång heller.
I dag hörs det inte ett ljud om gårdagen. Inte ens om de lyckades eller inte. Nothing.
I stället är det återigen Tito som smakar bäst.
Och alla tårdrypande Idol-reportage, så klart.
