En vän till ett hjärta
För en liten tid sedan kom jag och mormor fram till att det var dags att ses igen.
Trots hennes tajta schema med utflykter, utställningar, middag med kungaparet (ja, och 1500 andra...) och så vidare, kom vi ändå fram till ett datum då vi kunde träffas.
Efter lite kämpande med internetbanken var tågbiljetterna slutligen klara och vi hade planerat vår tid tillsammans.
Men några dagar innan jag skulle ta tåget till Stockholm hamnade mormors puls lite efter och la sig på ungefär hälften så snabb rytm som den skulle och mormor fick göra en liten utflykt till Danderyds sjukhus.
När jag rinde till hennes rumstelefon var hon pigg, men lite bekymrad över att alla hennes planer kanske inte skulle hinnas med. Hon har väl inte tid att ligga på sjukhuset heller? Nej. Dessutom var hon lite ängslig över pacemakern som läkaren pratade om att ge henne inom några veckor så att pulsen skulle sköta sig.
Två dagar senare ringde jag igen för att kolla hur det var med henne. Hon svarar, lite dåsigt, men lugnt:
"Hej min vän! Nu har jag fått en ny vän, alldeles intill hjärtat."
Pacemakern kom lite tidigare än planerat, men mormor är inte den som suckar för det och tror att hon blivit för gammal. Förvisso fick hon låta några vänner gå på kungamiddagen istället för att gå själv, och vi kommer inte ta någon tur i Vaxholm på söndag, men istället får hon själv en liten nystart, och hennes hjärta ett nytt sälskap. Det kommer att hänga med henne när hon far i väg på äventyr till USA, Skövde eller Fjärilshuset.
Min mormor är den hurtigaste och modernaste 80plus...eller förlåt, 100minus-åring jag känner till. Hon kör sin lilla bil till operan som hon köpt biljetter till på internet, håller workshops, studerar på universitetet och reser hejvilt.
Min mormor - made of steal.
Trots hennes tajta schema med utflykter, utställningar, middag med kungaparet (ja, och 1500 andra...) och så vidare, kom vi ändå fram till ett datum då vi kunde träffas.
Efter lite kämpande med internetbanken var tågbiljetterna slutligen klara och vi hade planerat vår tid tillsammans.
Men några dagar innan jag skulle ta tåget till Stockholm hamnade mormors puls lite efter och la sig på ungefär hälften så snabb rytm som den skulle och mormor fick göra en liten utflykt till Danderyds sjukhus.
När jag rinde till hennes rumstelefon var hon pigg, men lite bekymrad över att alla hennes planer kanske inte skulle hinnas med. Hon har väl inte tid att ligga på sjukhuset heller? Nej. Dessutom var hon lite ängslig över pacemakern som läkaren pratade om att ge henne inom några veckor så att pulsen skulle sköta sig.
Två dagar senare ringde jag igen för att kolla hur det var med henne. Hon svarar, lite dåsigt, men lugnt:
"Hej min vän! Nu har jag fått en ny vän, alldeles intill hjärtat."
Pacemakern kom lite tidigare än planerat, men mormor är inte den som suckar för det och tror att hon blivit för gammal. Förvisso fick hon låta några vänner gå på kungamiddagen istället för att gå själv, och vi kommer inte ta någon tur i Vaxholm på söndag, men istället får hon själv en liten nystart, och hennes hjärta ett nytt sälskap. Det kommer att hänga med henne när hon far i väg på äventyr till USA, Skövde eller Fjärilshuset.
Min mormor är den hurtigaste och modernaste 80plus...eller förlåt, 100minus-åring jag känner till. Hon kör sin lilla bil till operan som hon köpt biljetter till på internet, håller workshops, studerar på universitetet och reser hejvilt.
Min mormor - made of steal.
Let go
Jag älskar att några få rader och toner kan få min sinnesstämning att förändras helt.
Att jag genom att lyssna på några låtar hamnar i den enorma sängen jag för en och en halv vecka fick kalla min, i utkanten av en stad jag kom att hata bara för att allt jag kunde förknippa med den var kasst.
Soundtracket till filmen Garden State. Jag hade tankat ner filmen till laptopen som jag hade med till Irland. Det var några dagar efter min ankomst, när jag fortfarande försökte intala mig själv att jag skulle klara av några månader till hos familjen Power. Jag låg i mitten av dubbelsängen, käkade några kakor jag hade köpt i stan vid en promenad tidigare på kvällen. Trots att jag jobbade till minst 6 på kvällarna kunde jag ta mig en halvtimmas promenad in till centrum därefter, för att rensa huvudet och komma bort från ungarnas skrik och allt annat. Jag visste inte mer om filmen än att snubben från Scrubs var med och hade skrivit och regisserat den.
När filmen nästan är slut börjar introt till Frou Frou's "Let go" och ligger i bakgrunden några minuter innan the grand finale, då refrengen kommer. Jag minns att jag tyckte om den redan då, och när jag sedan hittade bandnamnet och titeln lyssnade jag mer, och den blev ännu bättre.
Man kan tro att jag skulle få lite obehagliga känslor av att lyssna på den nu, med tanke på hur jag vantrivdes och åkte ifrån familjen Power, men grejen är att jag gav låten en annan känsla snart efter att jag lämnade dem.
När jag hade släpat min alldeles för tunga och smått trasiga resväska de 40 minuterna det tog att ta mig till bussen, satt jag äntligen där, på väg från Dungarvan inte ens två veckor efter att jag kom dit. Med mp3spelaren i handen lyssnade jag på den igen, Let go, och uppskattade mer och mer att jag var på väg därifrån ju längre bussen åkte. Förstod att jag faktiskt inte skulle behöva gå runt och försöka hålla en god min för Eunice när jag hatade henne och hennes jävla hus och familj hela tiden. Insåg att jag aldrig mer behövde prata med någon av dem eller ens se dem.
Därför har den en positiv inverkan på mig när jag lyssnar på den igen. Också, för att jag minns många gånger när jag gått ut på promenad hos familjen Lawler. Inte för att det var jobbigt där, men för att det var skönt att få tid för sig själv. Efter att ha gått igenom hagen, chansat på att klara hoppet över den lilla bäcken, klarat det och gått den korta men branta backen och sedan sett hela kanalen framför mig. Let go.
Det är en sån himla tur att man fungerar så. Att kroppen och hjärnan förknippar ljud, dofter och bilder med så mycket. Även om det finns negativa upplevelser av det, så finns det ju också de där bra minnena.
Efter det här och efter att ha pratat irlandsminnen med Åsa i soffan längar jag än mer efter bussresorna på fel sida vägen, Bulmers och den irländska dialekten.
När jag skaffat pengar, då, då åker jag.
Att jag genom att lyssna på några låtar hamnar i den enorma sängen jag för en och en halv vecka fick kalla min, i utkanten av en stad jag kom att hata bara för att allt jag kunde förknippa med den var kasst.
Soundtracket till filmen Garden State. Jag hade tankat ner filmen till laptopen som jag hade med till Irland. Det var några dagar efter min ankomst, när jag fortfarande försökte intala mig själv att jag skulle klara av några månader till hos familjen Power. Jag låg i mitten av dubbelsängen, käkade några kakor jag hade köpt i stan vid en promenad tidigare på kvällen. Trots att jag jobbade till minst 6 på kvällarna kunde jag ta mig en halvtimmas promenad in till centrum därefter, för att rensa huvudet och komma bort från ungarnas skrik och allt annat. Jag visste inte mer om filmen än att snubben från Scrubs var med och hade skrivit och regisserat den.
När filmen nästan är slut börjar introt till Frou Frou's "Let go" och ligger i bakgrunden några minuter innan the grand finale, då refrengen kommer. Jag minns att jag tyckte om den redan då, och när jag sedan hittade bandnamnet och titeln lyssnade jag mer, och den blev ännu bättre.
Man kan tro att jag skulle få lite obehagliga känslor av att lyssna på den nu, med tanke på hur jag vantrivdes och åkte ifrån familjen Power, men grejen är att jag gav låten en annan känsla snart efter att jag lämnade dem.
När jag hade släpat min alldeles för tunga och smått trasiga resväska de 40 minuterna det tog att ta mig till bussen, satt jag äntligen där, på väg från Dungarvan inte ens två veckor efter att jag kom dit. Med mp3spelaren i handen lyssnade jag på den igen, Let go, och uppskattade mer och mer att jag var på väg därifrån ju längre bussen åkte. Förstod att jag faktiskt inte skulle behöva gå runt och försöka hålla en god min för Eunice när jag hatade henne och hennes jävla hus och familj hela tiden. Insåg att jag aldrig mer behövde prata med någon av dem eller ens se dem.
Därför har den en positiv inverkan på mig när jag lyssnar på den igen. Också, för att jag minns många gånger när jag gått ut på promenad hos familjen Lawler. Inte för att det var jobbigt där, men för att det var skönt att få tid för sig själv. Efter att ha gått igenom hagen, chansat på att klara hoppet över den lilla bäcken, klarat det och gått den korta men branta backen och sedan sett hela kanalen framför mig. Let go.
Det är en sån himla tur att man fungerar så. Att kroppen och hjärnan förknippar ljud, dofter och bilder med så mycket. Även om det finns negativa upplevelser av det, så finns det ju också de där bra minnena.
Efter det här och efter att ha pratat irlandsminnen med Åsa i soffan längar jag än mer efter bussresorna på fel sida vägen, Bulmers och den irländska dialekten.
När jag skaffat pengar, då, då åker jag.
