Systernet

Det er ungefer so det uttalas, och inte Dunjarvaan som jag sagt till de flesta.

Anyhow, inget er som jag planerade att det skulle vara. Tyverr.
Dublin med Lisa var skitbra, men det her er nogot helt annat.
Jag vet inte riktigt vad jag ska gora eller hur det ska go, faktiskt.

Jag funderar mest po varfor jag so tvunget skulle lemna Sverige och gora nogot annat, utan nogra tryggheter som helst. Det var liksom inte so lyckat. Inte i mitt fall i alla fall, Asa och Lisa verkar ha det bra. Men Powersfiled er kanske lite for mycket for mig.

Jag oterkommer nog imorgon, do planerar jag att ha bestemt mig.

Veronica

Lite smooth jazz som bakgrundsmusik, det sista hemmabryggda espressot på spisen och packningen under kontroll. Jag måste säga att jag är förvånad över mitt eget lugn. Jag har både soviut ungefär 8 timmar, hunnit duscha och plocka lite i lägenheten. Frukosten är på gång och sedan får jag väl helt enkelt bara vänta på att mamma ska komma och hämta mig. Ingen stress alls. Skönt.
Visserligen drömde jag om att flyget till Irland blev inställt precis innan vi skulle åka och att vi stället fick ta ett tåg den 10:e oktober... men det händer ju såklart inte. Allt ska bli bra.

Så nu, mina kära vänner, nu ska jag stänga ner datorn, omsorgsfullt packa ner den i den stora och troligttvis för tunga väskan och sedan vänta en liten stund.

Sedan... sedan börjar äventyret!

Vi ska bo på vandrarhem i Dublin i två nätter och jag vet inte om jag kommer åt internet någonstans, men på onsdag ska jag i alla fall komma till familjen Powers där det garanterat finns bredband. Så jag antar att vi hörs då!Under tiden kan ju roa er med att titta på min värdmammas företag Powersfield eller några underbara bilder från County Waterford hos ett företag som heter Cian Clarke. Eftersom jag inte förstått hur man länkar än och Kalle inte är tillgänglig så får ni själva trycka på länkarna som är längst ner till höger här. Mycket nöje!

Ta hand om er nu, så gör vi det också.

Nu har den kommit, söndagen för Måndagen med stort M.
Imorgon 14:45 lyfter jag och Lisa från Göteborg City Airport och landar två timmar och tjuga minuter senare förhoppningsvis i Dublin. Då börjar jakten på vandrarhemmet och sedan är det bara äventyr som väntar i två dagar tills vi ska vidare till våra familjer. Vi har redan bestämt oss för att försöka äta riktigt irländsk mat i staden så att vi inte verkar helt borta när vi kommer till våra nya hem. Och så ska vi äta sushi. Såklart.

Under veckan som gått har jag hållt mig sysselsatt med diverse saker för att få tiden att gå och framförallt för att träffa alla innan jag åker. Det har blivit en hel del fika och mat både ute, inne och i bingobilen. Jag har dessutom varit duktig och fixat både utlandsförsäkring, poströstsedel, mediciner och annat praktiskt.

När jag lämnade Åsa vid flygbussen i onsdags kändes måndagen långt bort. Jag ville följa med henne till Irland precis då och inte alls vänta flera dagar på min tur. Men nu inser jag att det nog är bra att jag faktiskt inte åker förrän (...) imorgon. Hela grejen har liksom blivit mer påtaglig ju närmare jag har kommit. Jag har nog behövt den här veckan för att fixa alla saker med lägenheten och ringa alla samtal och flytta alla grejer och...säga hejdå till alla.

Både ni och jag vet att det bara är cirka fyra månader tills vi ses igen, det är ju inte så att jag aldrig kommer tillbaka eller aldrig kommer se er igen. Bara fyra månader, och de kan gå hur fort som helst, men ändå.
Fyra månader blev plötsligt en lång tid när farmor började gråta på min axel när jag kramade henne en sista gång. När farfar pussade mig på kinden och sa ...och du kommer ihåg att vi älskar dig. När Louise sa att hon skulle vänta på kärleksbrev till Lund. När Fredrik lovade att sakna mig. När Patrik berättade att han trivs underbart bra, 10 timmars flyg härifrån. När Lena sa hejdå och meddelade att Svante tyckte att det kanske var säkrast att ta mejladressen ändå...

...och då har jag inte sagt hejdå till far än.

Det gör lite ont faktiskt, det måste jag erkänna. Jag blir lite orolig för hur det ska gå att inte ha någon annan än Lisa och Åsa relativt nära. Förvisso kommer jag ju kunna skriva och ringa till alla, men ändå. Det är ju verkligen inte samma sak som att gå till pappa och dricka kaffe eller titta på film i Fredriks soffa när som helst.

Fast å andra sidan tror jag att den här julen kommer bli alldeles utomrdentlig, just därför.
Jag ska krama er alla tills jag stupar, det lovar jag.

Hjälp. Här sitter jag och är alldeles sentimental, utan att ens ha lämnat soffan.
But there's no time to waste...Torka tårarna och hämta tvätten, jag har ju inte ens packat!

Jag vet inte riktigt hur många gånger jag lovat Kalle att aldrig starta en egen blogg, säkert är de fler än två, men nu sitter jag ändå här.
    Med det första inlägget.
    I min egna blogg...

    För er som känner mig så vet ni antagligen att jag snart lämnar er ett tag för 75 % regn, Guinness och fräkniga barn.
    För er andra, hej! Jag har bott i en liten stad vid namn Falköping alldeles för länge nu och ger mig istället ut på jakt efter större äventyr på Irland, där jag ska stanna ett år för att jobba som au-pair.
    För mig själv...well...nu är nära, Systern!
  
    Men det är alltså det som den här bloggen kommer handla om; mig och Irland.
    Vad som menas med det har jag i nuläget dock ingen aning om. Jag befinner mig fortfarade i min lägenhet i Falköping och åker inte förrän om 10 dagar... Men spännande ska det bli!

    Den ena anledning till att jag ska ha den här bloggen är i alla fall för att far, mor och alla andra som kommer undra vad tusan jag håller på med enkelt ska kunna kika in här och läsa och mina senaste upplevelser och tankar.
    Med min käre vän Frants som resesällskap kan jag, eller vi, dessutom garantera ett helt gäng med bilder på gud vet vad.
    Den andra anledning att jag gör det här är helt enkelt för att jag vill. Jag tycker om att skriva ner tankegångar och intryck från dagen oavsett vad den innehåller. Dessutom känns det som ett smidigt och strukturerat sätt att komma ihåg allt. Här kan jag skriva av mig och sammanfatta vad jag vill och senare också titta tillbaks på hela kalaset.

Så ta för er.
Jag vet inte riktigt vad som väntar oss men här kommer det i alla fall snart; mitt liv på Irland, tillgängligt även för er!